Jan Myrdal Podcasts
-
I detta avsnitt samtalar vi om hur vi kan tänka om begreppen manlighet/maskulinitet eller snarare maskuliniteter eftersom det finns flera olika. För att få en god plattform för samtalet inleder etnologen och lektorn på polisprogrammet Jesper Fundberg från Malmö universitet. Jesper grundar diskussion i den laddade kombinationen kön och makt. Prästen och författaren Kent Wisti sätter sökarljuset på vad han för sin egen reflektion av manlighet saknar i den offentliga debatten. Att det möjligen finns ett behov av att formulera oss på andra sätt för att röra oss vidare från 60- talets bilder av manlighet. Vi får även ett spännande inspel av lektor Karin Lövgren från Högskolan i Gävle. Hon talar om de skönlitterära skildringarna av manlighet och åldrande och som kan få oss att förstå, skapa insikt och ge perspektiv på livet. Hon har bland annat skrivit en artikel för Äldre i centrum baserad på böcker av Jörn Donner, Jan Myrdal och Ulf Lundell.Slutet av detta samtal kan sägas vara en början på ytterligare samtal. Kents frågeställning om att det saknas formuleringar för en bredare syn på manligheter vill vi komma tillbaka till i ett eller flera nya samtal.
-
Flerbarnstillägg, Jonas i Lönneberga och Hans hyllar Gotland - Sveriges Luhansk.
-
Lasse Diding, hotelldirektör och miljonär som ofta beskrivs som kontroversiell och excentrisk, samlare av precis allt, bland annat hus, uppstoppade djur och cigarrgördlar, fanatisk beundrare av Jan Myrdals skriftställning, utdelare av Leninpriset, kommunist, patafysiker och svuren bokvän, beskriver sin vanlighet.
-
Bland annat om vad en människa lämnar efter sig, om saknad efter de som gått bort och om personer som Lars Vilks och Gunilla Bergström som Martin intervjuat. Om eftermälen och konsten att förlåta.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Ärkebiskopen Antje Jackelén och mästerkocken Markus Aujalay och youtubern Mauri Hermundsson gästar Martin Wicklin i studion. Dessutom spelas julmusik av mer tveksam art. Mångmiljonären Lasse Diding pratar om Jan Myrdal och om att få en andra chans. Andra gäster är författaren Barbro Lindgren som inte bryr sig särskilt om julen, astronomen Susanne Aalto om betydelsen av teleskopet som äntligen nu skickas upp , förläggaren Christoffer Holst om explosionen av julromantik inom litteraturen och så möter Martin Wicklin Raymond Björling som är barnbarn till Jussi – och som sjunger ”O, Helga Natt” för lyssnarna. Och hur ska det gå – kommer Martin att hitta Mohammed, pojken från Irak han intervjuade för 18 år sedan på flyktingförläggningen i Lilla Edet och som helst av allt ville bli polis. Vad hände sedan? Är han kvar i Sverige?
00.00 Martin hälsar god morgon och God jul med ett ljudminne – och talar om sina möten med Lars Vilks och Gunilla Bergström
06.55 Martin Wicklin letar efter Mohammed från Irak som han intervjuade för 18 år sedan
12.29 astronomen Susanne Aalto om det teleskop som sänds upp denna jul
16.45 författaren Barbro Lindgren om att fira jul, utan att egentligen fira, om mörkret, döden och ljuset
21.50 fortsättning: Mohammeds historia – blev han polis, det som han ville?
24.35 Martins julhälsning
26.08 mästerkocken Markus Aujalay och youtubern Mauri Hermundsson gästar Martin Wicklin i studion. Om bristen på ansjovis och en oväntad vänskap.
42.05 ärkebiskopen Antje Jackelén och Martin Wicklin – om konsten att förlåta
57.11 Sunkjulmusik med konnässörerna Fredrik af Trampe och Anna-Lena Lodenius
01.07.25 Martin om Lars Vilks, Gunilla Bergström och Jan Myrdal och (01.10.23) intervju med multimiljonären och Myrdal-vännen Lasse Diding
01.20.05 om explosionen av romantiska julromaner, med förläggaren Christoffer Holst
01.26.17 Martin Wicklin om Mohammed – vad har hänt de senaste 18 åren?
01.31.48 Martin möter Raymond Björling, Jussis barnbarn
01.35.02 Raymond Björling sjunger ”O Helga Natt”
01.36.34 Martin hälsar God natt och God Jul
-
Sveriges enda litteraturpodd sänder från borgen i Lund. För sista gången i år avhandlar Alve och Amandus besattheten av gubblitteraturen, och döden. PO Enquist, Knausgård, Jan Myrdal, skepsis mot historiker, uteblivna ursäkter, löfte om bättring. God lyssning och god jul.
-
Vad händer med litteraturen när författaren blir en offentlig person, en talare och influencer? Om det är ett problem så är det i alla fall inget nytt problem. Det menar Mikael Timm i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
”Författare kan alla bli – boka en föreläsning och bli expert” lockar en annons på nätet. Här finns också en bok om hur man som författare skall se till att hamna i tv-soffan.
I Odysséen finns en scen där Odysseus kommer till fajakernas ö. På kvällen blir han inbjuden att tala om sina resor. Hovet sitter i festsalen, i mörkret lyssnar folket. I Homeros dikt har Odysseus själv upplevt de faror han berättar om. Den där kvällen är han författare och skådespelare i samma person och därmed en förebild för vår tids mediale författare. Den berättare som sätter sig i tv-soffan bör likt Odysseus se till så att kropp och ord bli ett.
Lärarna på författarkursen i annonsen har förstås skrivit böcker, men de är också artister, präster, atleter, metrologer, forskare, ståuppkomiker, entreprenörer, ingenjörer, fotografer, kockar – ja, de är mer kända i dessa funktioner än som författare.
Är detta ett exempel på Litteraturens sjunkande status?
Nej, jag tror inte det. Snarare innebär författarnas medieaktiviteter en återkoppling till 1800-talet då författaren blev både samhällskritiker och underhållare – ibland bägge delarna.
TV-soffans gäst som sitter där för att hen skrivit en bok om något som verkar roligt bör kanske kallas estradör eftersom det gäller ”att spela sig själv” snarare än att vara sig själv. Författaren som gästar TV-soffan med ambitionen att ändra världen bör kanske, som Jan Myrdal, kalla sig skriftställare. Bägge hör hemma i en offentlighet där det skrivna ordet lever i bakgrunden, som underlag för vad som sägs och visas i bild.
Författare har förstås varit offentliga personer sedan antiken. Innan massmedia föddes var Rousseau och Voltaire influencers i brev, middagskonversationer och offentliga tal. Konsten att framträda och konsten att spela sig själv är sedan länge förbunden med det skrivna ordet.
Den som lyckats bäst med att förena skrift och tal avled innan radion och televisionen fanns. Oscar Wilde blev känd under 1880-talet som föreläsare. Han turnerade i Amerika och Storbritannien och talade om allt möjligt: mode, heminredning, filosofi, hur man arrangerar blommor… men inte om sina pjäser – de hade han ännu inte skrivit.
Efter turnéerna började verkligen Wilde skriva på allvar, men lite motvilligt - han föredrog att tala framför att skriva. Ändå fick både hans essäer, t ex den om socialism, och hans dikter en stor publik genom att författaren redan var känd, om inte annat så för in klädstil. Wilde fann skrivandet tråkigt ända tills han började författa de komedier som gjorde honom älskad. Då var han känd som Londons kvickaste man och teatern var den perfekta konstformen för denne briljante konversatör. Personerna i hans pjäser är vitsiga, impertinenta, repliksnabba och provocerande - som han själv.
Att framträda i sällskapslivet var del av hans yrke, han arbetade medvetet med rösten och kläderna var valda med yttersta omsorg. Gästerna tog för vana att skriva ned vad han sagt när de kom hem och man vet att han provade olika versioner av repliker i salongerna innan han skrev in dem i pjäserna. Ja, han provade till och med tonfallen. George Bernard Shaw, som umgicks med Wilde, anmärkte att även om det gick att läsa Wildes repliker så kunde ingen leverera dem som han.
Wilde testade också sina prosaberättelser i olika versioner som kunde ta rätt lång tid att framföra. Middagsgästerna accepterade Wildes teatralitet och att maten blev försenad, de var med på att sudda ut gränsen mellan privat och offentligt.
Inte undra på att kritikerna betraktade verk och upphovsman som samma sak. I recensionerna anklagades Wilde för omoral – därför att hans gestalter uppfattades so omoraliska. Utdragen från rättegångarna emot honom är rena seminarier om ont och gott, konst och verklighet. Wilde svarade sina kritiker i domstolen och i tidningarna som publicerade brevväxlingar mellan Wilde och redaktörerna.
Wilde fick alltså mycket uppmärksamhet och stor publik - men dålig kritik. Han sågs som en oseriös författare vilket berodde på att hans privatliv överskuggade hans texter. Och när han slutligen föll från den piedestal han rest åt sig var det i ett förtalsmål. I den processen krävdes en annan retorik än vad Wilde var mäktig och hans liv och författarkarriär krossades.
Wilde var förvisso inte det sena 1800-talets ende offentlige författare men ingen annan skapade en så fascinerande författarroll. Därför förgriper Wilde tv:ns och radions tid. Ja, han är en nyckelfigur för den som vill förstå det offentliga samtalet. Hans användning av paradoxer, sättet att tala skämtsamt om viktiga ting och allvarligt om oviktiga fungerar perfekt i tv-studion. Och åtskilliga tv-serier har lånat grepp från Wildes pjäser
Återstår de författare som skriver utan vilja uppnå ett samhälleligt eller teatralt mål. De syns nästan aldrig i den mediala offentligheten. Låt oss kalla dem diktare. De är text, inte fysisk närvaro och påminner om den tid när det skrivna ordet dominerade offentligheten.
Idag är det skrivna ordet fortfarande viktigt, men det tar en omväg till läsarna via scenen. Gestaltning innebär att estradören och debattören blir sitt eget registrerade varumärke. Texten blir kropp. Det gäller inte bara inom populärkulturen utan också författare som Jean Paul Sartre, Norman Mailer, Simone de Beauvoir, Günther Grass och Marguerite Duras. Deras verk liknar förvisso inte Oscar Wildes men icke desto mindre finns en koppling. Dessa namnkunniga författarna var kanske inte lika skickliga i självgestaltning som Wilde – men de visste de vad de ville göra framför en mikrofon.
Men hur ofta möter man sådana författare i media? När det är som är som värst är bokskrivaren en offentlig figur i flugviktsklass: pratsam, alltid beredd att hala fram en åsikt om vad som helst.
Pinsamt, men knappast skadligt för litteraturen. Kanske har de pratsamma litteratörerna till och med skapat en ny genre. Jag tänker på Jean-Paul Sartre som när han förlorade synen och inte längre kunde skriva utvecklade intervjun till en konstart. Några av hans bästa resonemang fördes i intervjuer som senare trycktes till exempel i böckerna Vad förmår litteraturen och Självporträtt. Willy Kyrklunds intervjusvar är små mästerverk av skarpsinne. Italo Calvinos och Borges föreläsningar var lika briljanta som deras böcker.
Även estradören skapar i någon mening text. Det jag minns bäst av Stig Larssons verk är inte någon rad ur hans böcker och pjäser utan en radiointervju på 80-talet i vilket han sade att de flesta människor hellre skulle välja vackrare utseende än högre lön.
Så om nu litteraturen måste slåss med media om vår tid. Om det politiska samtalet är i kris på grund av gaphalsar – ja, då kan måhända den talande författaren vara litteraturens och opinionsbildningens räddning.
Fast Wilde skulle förstås ha sagt något dräpande om en sådan tanke…
Mikael Timm
-
Olof har varit sjuk och vi kör ett mellanavsnitt om dagsaktuella frågor. Tur då att senaste veckan varit så dagsaktuell. Det blir USA, islamism, LAS, V-kongress och Jan Myrdal.
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit leonobel.substack.com -
Nyligen kom Jan Myrdal ut med boken Ett andra anstånd, där han vid 91 års ålder gör ett slags bokslut över sitt liv. Lena Andersson, Tomas Lappalainen och Åsa Linderborg pratar med programledare Cecilia Djurberg om boken, som snabbt skapat debatt om vad man egentligen får skriva om verkliga personer, samt om fenomenet, författarskapet och skriftställaren Jan Myrdals förhållande till sanningen.Producent & programledare: Cecilia DjurbergMusik: Jens Peterson Berger
-
Ola Söderholm tänker på skillnaden mellan miljöpartister och politiker.
Liv Strömquist slår ett slag för den osynliggjorda gruppen, föräldrar till överbegåvade barn.
Jonatan Unge har hört Söndagsintervjun i P1 med Jan Myrdal och är så betagen att han deklarerar att han är redo att ta emot Robespierre-priset.
Dessutom: Nya uppgifter om Mikael Wiehes chokladintag.
