Fri tanke Podcasts
-
Ett samtal med Christer Sturmark, förlagschef för facklitteraturförlaget Fri Tanke och författare, aktuell med boken Konsten att tänka klart. Vi pratar om att förnuft består av rationalitet och klokhet, om hur ett rationellt resonemang kan se ut, om att förnuft innehåller kärlek, om strävan att verka god i stället för att göra gott, om att en förnuftig handling leder mot mitt mål, om att jag inte ser världen som den är utan som jag är, om att vi är dåliga på att bedöma sannolikheter, om att vi är gärna hittar en berättelse som skapar mening av en slump, om förankringseffekten och beslutsblindhet, om att det är bra att veta att man är lättmanipulerad, om att rädslan drar oss från förnuftet, om meditation som en väg till den förnuftiga delen, om missuppfattningar kring den vetenskapliga metoden, om konspirationsteorier, om sekulär humanism och – om vad det innebär att vara öppen.
Om du vill läsa mer om boken Konsten att tänka klart eller komma i kontakt med Christer kan du göra det via Fri Tankes hemsida. -
Avsnitt 159:
Nobelpriset i litteratur i all ära, men hur förbereder sig ett förlag innan blixten slår ner? Vi frågade Ordfronts förlagschef Pelle Andersson som hade gjort sin hemläxa och var beredda på allt. Nåja, nästan allt.
Och så noterar vi att förlaget Fri tanke fick dubbel utdelning under Nobelveckan.
I Sverige är Storytel lika med den ofta kritiserade ersättningedmodellen ”revenue share”, i Frankrike har de samma modell som Bookbeat och i USA säljer de ljudböcker styckvis. Varje marknad har sina krav eller regelverk, samtidigt finns det små regelbrytare överallt.
Är Spotify framtiden för ljudböcker? Inte om ni frågar förläggaren och journalisten. Och att döma av deras ersättning till förlag och författare och deras förståelse av marknaden verkar de ha långt fram till att spela en viktig roll på ljudboksmarknaden.
Ytterligare några tankar om nästa års Bokmässa – mer rockstjärnor och skådespelare, mer folk som drar brett med besökare – frågan är mer genomtänkt än vad det först kan verka. Åtminstone när vi pratar med en förläggare som vet vad han pratar om.
00 23 – Hur ett förlag förbereder sig på ett Nobelpris i litteratur
09 05 – Små nedslag i ljudboksvärlden
13 34 – Spotify, nej tack
19 29 – Folklighet och elitism, en perfekt bokmässemix -
Våra sinnen ger oss inte en hyfsad bild av världen med en mänsklig touch, utan något helt väsensskilt. Argumenten för att vi inte vet någonting om verkligheten hopar sig, konstaterar Helena Granström.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Finns månen när ingen tittar på den? Frågan lär en gång ha ställts av Albert Einstein som en reaktion på kvantmekanikens märkligheter. Den nya teorin beskrev en värld där partiklar får verklig existens först när någon observerar dem – men var det en värld där också existensen av en massiv himlakropp manas fram av betraktarens blick?
Einsteins fråga var förstås retorisk – att månen inte försvinner när vi sluter ögonen ansåg han, liksom de flesta av oss, vara en självklarhet. Men efter ytterligare ett sekels forskning inom teoretisk fysik, tycks dess svar allt mindre uppenbart.
Att en partikel inte har några bestämda egenskaper innan vi efterfrågar dem är idag ett experimentellt fastställt faktum – och dessutom ett som inte bara gäller minimala objekt som elektroner och fotoner, utan även stora molekyler. En måttfull slutsats av fysikens landvinningar är därför att en observation, åtminstone på tillvarons lägsta nivå, inte är en neutral bestämning av en existerande verklighet, utan ett ingripande som påverkar och i viss mån skapar verkligheten.
Men den moderna fysikens existentiella konsekvenser slutar inte där. I den andra änden av vetenskapens storleksskala har de forskare som studerar svarta hål åstadkommit häpnadsväckande resultat. I dessa extrema miljöer tycks en mängd saker som vi normalt uppfattar som absoluta vara beroende av perspektiv. Ska man tro de mest drastiska tankeexperimenten kan till och med svaret på frågan om huruvida en människa är död eller levande vara beroende av vem man frågar.
Så långt den samtida teoretiska fysiken, alltså – men den är ju trots allt i hög grad en abstraktion. Forskarnas tankeexperiment är tveklöst fantasieggande, men de bygger på kvantmekanik och relativitetsteori, två modeller som trots sina enorma framgångar inte kan vara det sista ordet om verklighetens beskaffenhet, i synnerhet inte som de är oförenliga med varann.
Och medan det existentiella dramat pågår kring de svarta hålens avlägsna gravitationsbrunnar och i materiens innersta, tycks vår egen varseblivning relativt intakt: Våra sinnen visar oss alla ungefär samma värld, och denna värld är också, tänker vi oss, mer eller mindre liktydig med verkligheten. Månen, för att återknyta till Einstein, försvinner inte bara för att vi tittar bort.
Eller? Enligt den amerikanske kognitionspsykologen Donald Hoffman, har Einsteins fråga inte bara ett kontraintuitivt svar – den är dessutom felställd. Orsaken är att den grundar sig på ett felaktigt antagande, nämligen att vi ser verkligheten sådan som den är. Det är för övrigt samma missuppfattning som ligger bakom det som brukar kallas medvetandets svåra gåta, den om hur partiklars och elektriska impulsers rörelse kan ge upphov till ett jag som känner, upplever och reflekterar.
Sanningen är enligt Hoffman den motsatta: Det vi upplever är inte verkligheten. Det vi upplever är det vi behöver uppleva för att kunna överleva och fortplanta oss, vilket inte alls behöver vara detsamma som essensen hos de objekt vi har omkring oss. När jag tittar på ett äpple och ser någonting rött, blankt och runt har det med andra ord ingenting att göra med den bakomliggande verklighet som svarar mot ett äpple – vad min perception visar mig är istället en sorts symbol som sammanfattar allt jag behöver veta om äpplet.
Det hela kan liknas vid gränssnittet hos moderna datorer, där man för att använda ordbehandlaren inte behöver veta något om kretsar, strömspänning och programvara – allt man behöver göra är att klicka på ordbehandlarens ikon på skärmen. Att likt Einstein ställa frågan om huruvida månen existerar när ingen ser den är, slår Hoffman fast, ”detsamma som att fråga huruvida penselikonen i grafikappen visar penseln inuti datorn”. Och på samma sätt som denna ikons funktion inte består i att förmedla sanningen om datorns inre mekanismer, utan snarare att dölja tillräckligt mycket av dem för att användaren enkelt ska kunna fatta rätt beslut, är funktionen hos våra sinnesintryck inte att avslöja verklighetens sanna natur för oss, utan att förse oss med den information vi behöver för att överleva tillräckligt länge för att skaffa barn. Vilket också innebär att det inte finns någon motsättning mellan att sluta ta våra sinnesintryck bokstavligt, och att fortsätta ta dem på allvar – även om tigern som ett djur med randig päls och vassa tänder försvinner så snart vi blundar, så kvarstår den fara som denna randiga, huggtandade ikon representerar. Man kan tänka på en varningsskylt som i sig visserligen inte är farlig, men som man trots det gör bäst i att inte ignorera.
Bilden av våra sinnesförnimmelser som ikoner utan direkt samband med den verklighet de representerar gäller enligt författaren inte bara för hur vi upplever objekt i vår omgivning, utan för hela den struktur vi upplever dem inom: Rumtiden, konstaterar Hoffman, är helt enkelt vårt gränssnitts bildskärm. Att så brutalt avfärda verklighetsstatusen hos allt vi trott var objektivt verkligt kan tyckas djärvt i överkant – men faktum är att den moderna fysiken erbjuder gott om stöd för Hoffmans tes. Också bland fysiker kan man få höra åsikten att rumtiden som koncept är dödsdömd.
När de tänkare som historien igenom grubblat över medvetandets gåta formulerat sitt problem har de inte bara ofta förutsatt ett medvetande som upplever verkligheten korrekt, de har också i regel föreställt sig att medvetandet är ett fenomen som uppstår, mer eller mindre plötsligt, ur samverkan mellan delar som själva är utan medvetande. Hoffmans hypotes ställer inte bara det första av dessa antaganden på ända, utan även det andra. Om vi släpper vårt förfelade antagande – att våra sinnen visar oss verkligheten – säger våra perceptioner oss egentligen ingenting alls om vad i vår omvärld som är medvetet. Kanske är medvetandet i själva verket primärt, och existerar överallt i universum? Skillnaden mellan en sten och en myra, eller en myra och en tiger, eller en tiger och en människa kanske inte är graden av medvetande hos dessa entiteter, utan snarare hur mycket information vår perceptions ikoner förmedlar om de bakomliggande fenomen som svarar mot dem. Vad behöver vi veta om en sten för att överleva och fortplanta oss? Inte så mycket mer än att den är tung – för att överleva, få den inte i huvudet – och då är det detta vår stenikon visar oss. Vad behöver vi veta om en tiger? Lite mer – och om andra människor ännu lite mer, varför deras ikoner är de kanske mest sofistikerade av alla.
Men i slutändan är, om vi ska tro Hoffman, den åtskillnad vi gör mellan levande och icke-levande ”en följd av begränsningar i vårt rumtidsgränssnitt, inte en insikt i verklighetens natur”. Att den yttersta verkligheten är oåtkomlig för våra sinnen skulle kunna framkalla en känsla av djup existentiell ensamhet – men möjligen finner den dystra slutsatsen alltså sin kompensation i upptäckten att denna verklighet är rikt besjälad.
Helena Granström, författare med bakgrundi nom fysik och matematik
Litteratur
Donald Hoffman: Dold verklighet : om evolution, medvetande och perception. Översättning Tom Sköld. Fri tanke förlag, 2021.
-
Navid pratar med Christer Sturmark som är VD för bokförlaget Fri Tanke, Torsten Mossberg som är läkare och ordförande i Etik- och ansvarsrådet (EAR) och Staffan Bergström som är läkare och ordförande i föreningen Rätten till en värdig död (RTVD). De pratar om dödshjälp, vad som är moraliskt rätt att göra vid ett läge när någon är svårt sjuk och önskar få dödshjälp, om palliativ vård kontra dödshjälp, om patientlagen och din rätt till vård och omsorg.Lyssna på samtalet, ta del av länkarna på www.hurkanvi.se och om du anser att vi har sagt något felaktigt eller saknar information så välkomnar vi konstruktiv kritik och kompletteringar av det vi har missat på [email protected] du höra hela samtalet? Gå in på www.patreon.com/hurkanvi och bli Patreon. Har du inte råd att bli Patreon? Hör av dig till oss på [email protected] så löser vi det.Gillar du det Hur kan vi? gör och vill stötta med en engångssumma så swisha till 123 124 77 33.Vill du boka Navid som samtalsledare, moderator eller föreläsare? Gå in på www.navidmodiri.com/bokaFör att fortsätta samtalet, gå med i gruppen "Hur kan vi? - Eftersnack" på Facebook:https://www.facebook.com/groups/hurkanvi Alla avsnitt av podden och kontaktuppgifter hittar du på https://www.hurkanvi.se.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Allt oftare hörs nu röster som säger att det redan är för sent att rädda klimatet. När den internationella klimatkonferensen COP26 gick av stapeln möttes den av skepsis från klimataktivister, som menade att radikala åtgärder behöver ersätta utdragna förhandlingar. Demokratin r för långsam, för byråkratisk, för fyrkantig för att rädda klimatet. Men stämmer det verkligen? Måste vi runda demokratin för att stoppa annalkande klimatkatastrofer? Finns det annars sätt att påskynda den demokratiska processen? Studio Anekdot tar tempen på klimatets demokratiska status.
Gäster i avsnittet är Folke Tersman och Sverker Jagers. Folke Tersman är professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet och lärostolsprofessor vid Institutet för framtidsstudier. Han utkom nyligen med boken "Folk & vilja: Ett försvar av demokratin i vår tid" (Fri Tanke förlag, 2020), författad tillsammans med Torbjörn Tännsjö. Sverker Jagers är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, gästprofessor vid Luleå tekniska universitet och specialiserad inom miljöpolitik.
Samtalsledare: Frida Beckman
Redaktör: Anna Frykholm
Producent: Magnus Bremmer
Studio Anekdot är en del av Anekdot – det digitala bildningsmagasinet. Fler poddar, filmer och essäer hittar du på Anekdot.se -
Kanske valårets 2018 viktigaste poddavsnitt?
Åsa Wikforss är professor i filosofi vid Stockholms universitet. Hon är aktuell med boken "Alternativa fakta - Om kunskapen och dess fiender" utgiven på Fri Tanke förlag.
I det här avsnittet pratar vi om det djupt mänskliga att inte ifrågasätta den information som vi förses med. Utan kunskap, baserad på kunskapens tre grundpelare - tro, det ska vara sant och vi ska ha goda skäl eller evidens för att det ska vara kunskap. Det räcker alltså inte med att "gissa". Det räcker inte heller att bara tro på sin vän (som man för övrigt har stort förtroende för) utan "det ska finnas goda skäl att hålla det för sant".
Hur kan ett demokratiskt samhälle skyddas från "trollfabriker", alternativa fakta och manipulation? Vilket ansvar har du och jag i en demokrati för att behålla demokratins grundvalar? Hur säkrar vi att vi även i fortsättningen får möjlighet att bo i en demokrati?Åsa Wikforss har bott och forskat i USA (New York) och är numera professor i Stockholm.
För kontakt med Kristina efter avsnittet mailar du lättast till [email protected]
