Flaubert Podcasts
-
Högerpopulister och religiösa extremister vill att vi lever i okunskap om att öst och väst är präglat av varandra. Men ibland går de inte ens att skilja åt, säger idéhistorikern Michael Azar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-12.
Varje gång jag hälsar på mina släktingar i Libanon får jag höra samma historia.
Förr eller senare kommer någon nämligen att förklara för mig ”att vi, vi libaneser, vi är minsann inte araber utan fenicier!”
Det är tänkt som en komplimang, så när jag ändå väljer att ifrågasätta deras tes så brukar det snabbt bli dålig stämning. Menar ni verkligen, frågar jag, att libaneser och araber är helt två skilda raser? Och hur kommer det i sig så fall att så många libaneser faktiskt identifierar sig som araber?
Deras sedvanliga svar är att det inte i första hand handlar om ras utan om civilisation. För det är egentligen det här som dom är ute efter: att visa att det finns en markant skillnad mellan de riktiga libaneserna – det vill säga arvtagarna till de aktade fenicierna – och de kryptolibaneser som betraktar sig som araber, det vill säga muslimerna. Det förflutna tjänar med andra ord som en existentiell och politisk samtidskompass. ”Vi kristna libaneser”, påstår mina släktingar, ”är i grunden västerlänningar till skillnad från muslimerna som hör till arabvärlden och österlandet.”
Jag låter mig ändå inte övertygas, utan påminner dom nu om att de själva inte bara talar arabiska, utan också dagligen äter arabisk mat, tittar på arabiska filmer, lyssnar på arabisk musik och dessutom i grunden delar samma Gudsuppfattning som muslimerna.
Med viss triumf i rösten tillägger jag att några av de mest tongivande förespråkarna för arabisk enighet har varit just kristna libaneser.
Vid det här laget brukar en av mina äldre kusiner – George – gripa in: ”Du Michael”, säger han, ”du som har bott i Sverige i hela ditt liv, hur skulle du kunna förstå de konflikter som pågår här?” Och sedan markerar han att diskussionen är över. Jag inser omedelbart att det inte är mödan värt att fortsätta debatten. Det hör till saken att George regelbundet visar mig sina vapengömmor för att påminna mig om att frågan om hans identitet inte är en teoretisk fråga utan en fråga om överlevnad.
I själva verket har öst och väst slingrat sig så många gånger runt varandra att det är svårt att urskilja vad som är vad
”Väst är väst och öst är öst, och aldrig mötas de två.”
Rudyard Kiplings devis från 1889 är ett återkommande mantra som fortfarande florerar på många håll, också i ett land som Libanon där väst och öst de facto möter varandra varje dag. Som bekant har självutnämnda företrädare på båda sidor har – åtminstone sedan korstågens tid – gjort allt för att hålla gränsen så intakt som möjligt. Så ofta har de förklarat varandra krig att relationen mellan det så kallade västerlandet och österlandet ännu idag präglas av misstro och hat.
Men det finns naturligtvis också en annan historia – och det är en historia om ömsesidig fascination och förälskelse. I själva verket har öst och väst slingrat sig så många gånger runt varandra att det är svårt att urskilja vad som är vad – och vem som är vem. Till passionsdramernas natur hör ju att de förändrar båda parterna och att de dessutom ofta ger upphov till oäktingar som undergräver alla skarpa gränsdragningar. Få känner nog till att centrala aspekter av vad man idag kallar västerländsk filosofi vilar på betydande insatser från muslimska tänkare. Än färre är nog medvetna om att religionen islam har funnits längre på den europeiska kontinenten än protestantismen – och att kristna stater genom Europas hela historia ingått allians med muslimska stater för att kriga mot andra kristna stater.
Ibland blir okunskapen rent komisk. Jag ljuger inte när jag säger att jag ofta måste påminna vissa européer om att kristendomen inte är en västerländsk uppfinning.
Så mycket för tanken att Orienten är muslimsk och Occidenten kristen.
hur övervinner man den ömsesidiga misstänksamhet som koloniala erövringskrig och helig terror lämnat efter sig?
Med andra ord finner man inte sällan österlandet djupt inbäddat i västerlandet – och vice versa. Denna insikt är viktig att ha med sig i samtiden, eftersom vi behöver ordentligt med intellektuellt självförsvar mot den högerpopulism och religiösa extremism som helst ser att vi lever i okunskap om oss själva och den historia som har format oss.
Men var går i så fall gränsen mellan öst och väst? Hur skiljer man mellan realitet och fiktion i sådana här komplexa frågor? Och hur övervinner man den ömsesidiga misstänksamhet som koloniala erövringskrig och helig terror lämnat efter sig?
Alltsedan Edward Said 1978 publicerade sitt banbrytande verk, ”Orientalism”, har sådana frågor trängt sig allt djupare in i den intellektuella diskussionen. De hemsöker inte bara vetenskaperna och den politiska debatten utan också den samtida litteraturen. Ett spännande exempel från romankonsten finner vi i den franske författaren Mathias Énards ”Boussole”. Denna flerfaldigt prisbelönta roman – titeln kan översättas med ”Kompass” – tar sig an stora delar av den europeiska kulturhistoriens intrikata kärleksförbindelser med Österlandet. Det är med andra ord inte de klassiska protagonisterna som står i centrum – det vill säga, korsfarare och soldater, statsmän och missionärer – utan diktare, konstnärer och kompositörer.
Enard är ute efter att visa hur bilden av Orienten fungerat som en ändlös inspirationskälla för tonsättare som Mozart, Beethoven, Berlioz, Liszt och Schubert, för författare som Goethe, Flaubert, Rimbaud och Eberhardt, och för målare som Ingres, Delacroix, Matisse och Kandinsky. Ja, det är väldigt många namn som figurerar på dessa fem hundra sidor av tättskrivna reflektioner över konstens förmåga att överskrida gränser och utvidga vår existentiella horisont. Konstnärerna hjälper oss, menar författaren, att se de andra i oss själva – och oss själva i de andra. Slutsatsen är både enkel och övertygande: i hjärtat av det som vi kallar västerländsk kultur pulserar melodier, tankar och former från en kultursfär som paradoxalt nog ständigt förtalas och förkastas som om den vore oss helt främmande.
Romanens huvudfigur är en viss österrikisk musikolog och orientalist vid namn Franz Ritter. Under en lång sömnlös natt i hemstaden Wien drar han sig till minnes sina resor i Orientens mytomspunna städer: Istanbul, Teheran, Bagdad, Beirut, Kairo och så vidare.
Han tänker på scener han bevittnat, på konferenser han bevistat, på texter han läst – och droger han prövat. Och över alla minnen svävar ett omtumlande kärleksmöte med en framstående kvinnlig orientalist vid namn Sarah. Ur en litterär synvinkel kan det låta som en banal intrig, men samtidigt är det just genom Ritters flödande medvetandeström som romanen förmår utforska allt vad drömmen om Orienten har gett upphov till inom europeiskt kulturliv.
”Boussole” utgör en hyllning till alla de skapande krafter som vågat sig bortom snäv narcissism och kulturell isolering. När romanens huvudperson uttrycker sin smärta över samtidens katastrofala utveckling – från Syriens sönderfall till fascismens återkomst i Europa – tänker jag igen på mina släktingar i Libanon och deras förtvivlade försök att navigera i en verklighet som formas av krig i gudarnas, nationernas och civilisationernas namn. Dag efter dag måste de vända in och ut på sig själva för att inte förlora sin kompass i en värld av ständigt skiftande gränser, identiteter och allianser.
Men sedan slås jag plötsligt av insikten att deras dystra öde också är mitt eget.
På samma sätt som det faktiskt också är ditt.
Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria
Litteratur
Mathias Énard: Boussole. Actes Sud, 2015. -
Syfilis var en skambelagd sjukdom men samtidigt så utbredd att den fick genomslag i kulturen. Anneli Jordahl reflekterar över sjukdomens betydelse och vår tilltro till vattnets läkande kraft.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.
All sjukdom döda. Så löd en strof i en dikt om vattnets helande kraft vid järnkällan i kallvattenkuranstalten Augustenbad. Källvattnet ansågs magiskt, särskilt kraftfullt vid midsommarafton, sjuka människor vallfärdade dit. Kurorten låg i en prunkande dal vid rullstensåsen i sörmländska Bie, en liten by en mil norr om Katrineholm. Dit flyttade jag i början av 2000-talet och bodde granne med kurortsplatsen. Kvar som ett minne om fornstora dar stod två källöverbyggnader. Särskilt den gotiska förlänade parken en gåtfull skönhet. Det porlade från bäckar, källor och rännilar kring parken.
Vid hembygdsföreningens stånd en marknadsdag i juni bläddrade jag i Allan Degermans ambitiösa skrift om kurortsläkaren Per Axel Levin verksam i Bie. En stridbar hydroterapeut känd för att under slutet av 1800-talet bota syfilitiker och alkoholister med iskalla bad. Jag läste och tittade upp mot åshöjden där en praktfull trävilla tronade. Aha, där vårdades alltså syfilissjuka. Inbäddade som mumier i blångarnslakan som doppats i sexgradigt vatten. Ironiskt nog kallas villan än i dag för Paradiset.
Syfilis var närmast en folksjukdom på 1800-talet.
Vandrar du i syfilisspår blir du snabbt smittad. Jag strök runt parken och försökte föreställa mig allt mänskligt lidande före penicillinet. Syfilis var närmast en folksjukdom på 1800-talet. Per Axel Levin var inte ensam inom läkarvetenskapen att undvika, eller tona ned, den gängse behandlingen med kvicksilver, vilken många gånger var mer livshotande än sjukdomen i sig. Vatten däremot, lindrade och förhindrade.
Kurorterna bjöd på nationalromantisk nordisk sommarkänsla med skira björkstammar och lusthus efter promenadstigarna. Kurortstanken var en del av friskvårdsrörelsen och nationalismens vurm för landsbygden, som ett svar på urbaniseringen vid 1800-talets mitt.
På baden tvagades den friska, hälsosamma svensken fram. Det nya seklet skulle byggas med kraft. Ett sunt sinne förväntades välja bort alkohol och dekadent leverne. Nu gällde gymnastik och skogspromenader. På så vis skulle också fattigdomen stävjas.
I mina anteckningsböcker växte det fram en sommar i slutet av 1800-talet. Det blev en roman om lidande, passioner och död. Sjukdomar och dödsångest ger onekligen vitalitet åt litteraturen. Hur många sjukdomsskildringar ges det ut på ett bokår? Själv hade jag stor användning av författaren Alphonse Daudets dagboksanteckningar om sjukdomens nedbrytande förlopp i slutskedet. Han badar också på kurorter vid samma tid som min roman utspelar sig. I den ofullbordade "I smärtans riken" som gavs ut efter hans död nämner han sina olycksbröder, Baudelaire, Flaubert och Heine.
Märkligt nog är vi inte många som skrivit om syfilis. Min roman "Augustenbad en sommar" nämns i litteraturforskaren Agneta Rahikainens "Smittans rike – om syfilis i konst, kultur och kropp", en studie som utgår från morfaderns död i sjukdomen. På Paradisets veranda sitter min fiktiva Amanda Eggerts vid fullmånenätter och skriver onda sagor. På den tiden var det socialt accepterat att män köpte sex och smittan överfördes till hustrun. Eggerts skelett vittrar i tredje stadiet.
Alla reagerar individuellt på den nyckfulla sjukdomen. Förloppet kunde stanna vid det första och mycket smittsamma fasen då en plita uppstår på könet. Eller stanna vid det andra stadiet som innebär svår värk, yrsel och synrubbningar. I Rahikainens bok bockar jag av kända män som lidit av sjukdomen, som Anders Zorn och finske symbolisten Hugo Simberg som är mest känd för målningen med två småpojkar som bär på en sårad ängel. Karen Blixen är en av få kvinnor i sjukdomens hall of fame.
Jag dröjer mig spänt kvar i ett för mig nytt spår. Rahikainen skriver om hur barn till syfilitiker påverkas av sin erfarenhet. Enligt Freud kunde syfilissjuka föräldrar orsaka neuroser hos barnen. Kanske har konstnären Egon Schieles typiska förvrängda avmagrade kroppar att göra med erfarenheten av syfilisdrabbade föräldrar. Fadern vägrade erkänna sjukdomen som på grund av hjärnsyfilis gled över i galenskap. Sjukdomen innebar en sträng tystnadskultur i familjer och släkter. Skam och skuldbeläggande. Namnet var onämnbart och den andre skuldbelades: Prostituerade eller utlänningar. Fransosen kallades den i Sverige, spanjoren sa man i Frankrike.
I Europa spreds smittan redan på 1400-talet bland militärer och sjöfarare. Först hade den en tjusig stämpel eftersom kungar och högreståndspersoner drabbades. Enligt myten – som inte stärkts av forskning – kunde ett extatiskt tillstånd av genialitet uppstå när hjärnan angreps. Filosofen Friedrich Nietzsche brukar nämnas i den vevan. När syfilis spreds i de breda folklagren var glansen förlorad.
Veneriska sjukdomar är fortfarande vidhäftade med skam. Var tredje svensk bär på herpesviruset vars symptom inte är helt olikt syfilis i första stadiet. Hur mycket får vi läsa om det, förutom i Johan Jönsons famösa dikt.
I dag botas syfilis snabbt med penicillin, för dem som har tillgång till antibiotika, vill säga. I fattiga länder kvarstår lidandet. Vad händer om mänskligheten blir resistent mot penicillin? Det är lätt att drabbas av sjukdomsskräck. Hur ska oron stävjas?
Vatten, vatten. Människans eviga tro på dess läkande kraft. När covid 19-pandemin bröt ut och smittan ökade som häftigast under vintermånaderna samlades avklädda människor på nedisade bryggor. Iklädda baddräkt och toppluva sänkte de sig i isvakar. Det blev en trend och reportagen om vinterbad fyllde medierna, isvatten påstods stärka immunförsvaret.
Pandemin pågår fortfarande när jag påpälsad betraktar fotografen Sara Mac Keys bilder på vinterbadare, utställda på en brygga vid Söder Mälarstrand i Stockholm. Jag såg Bie kallvattenkuranstalt framför mig när jag huttrande iakttog badarna. Kom 90-talets spavåg - och en hysterisk konsumtion av mineralvatten - mitt under en folklig rädsla för hiv-smitta? Under covidpandemin kunde ett iskallt bad få en nedstämd och uttråkad person att blixtra till i förhöjd livskänsla. Om än för en kort stund. Kanske ett substitut för inställda partyn och släktkalas.
Det får vara hur hälsosamt det vill, jag avstår. Jag badar aldrig under 20 grader. Sorgligt nog är därför mina bad lätträknade under en svensk sommar. Jag drabbas av dödsångest när iskylan griper tag om mig.
Anneli Jordahl, författare
Litteratur
Daudet, Alphonse, de Goncourt, Edmond, I smärtans riken, övers. Elisas Wraak (Alastor press).
Degerman, Allan, Per Axel Levin – den sörmländske läkaren och folkbildningsmannen, Sörmländska handlingar 34.
Läke Konst Ars Medica, Hagströmerbiblioteket.
Rahikainen, Agneta, Smittans rike - Om syfilis i konst, kultur och kropp (Natur & Kultur).
