sovjetiska imperiet Podcasts
-
Kriget mot den ukrainska kulturen och språket har pågått länge. Torbjörn Elensky funderar hur språk både koloniserar och frigör, men också hur litteraturen överskrider de pådyvlade gränserna.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det är kanske svårt att tänka sig det idag, men kiltar var länge olagliga, liksom de skotskrutiga mönster, tartan, som kännetecknar dem. Den engelska lagen förbjöd dem under senare delen av 1700-talet, då de förknippades med motståndet mot engelsk övermakt och särskilt det skotska upproret 1745. Det var först 1822, då den skotske författaren Walter Scott, som sedermera blev adlad, tog emot den engelske kungen, som de skotska tygerna och traditionella plaggen blev tillåtna igen – och idag förknippar vi dem med brittisk militär, kungahuset och parader med säckpipor och virveltrummor snarare än med uppror mot centralmakten. Sir Walter Scott var från början poet, innan han tog steget över till att börja skriva något på den tiden så föraktat som historiska äventyrsromaner. I sina dikter hade han ägnat sig mycket åt traditionella skotska motiv. Dessutom samlade han in folklig diktning och var en central företrädare för den romantiska nationalismen redan innan han blev en av 1800-talet bäst säljande romanförfattare, beundrad och imiterad i hela Europa. Samtidigt som han var en skotsk nationalist var han emellertid inte för att Skottland skulle bli självständigt från England. Hans nationalism var kulturell, närmast svärmiskt idylliserande; till skillnad från på de flesta andra håll i Europa efter Napoleonkrigens upprivande av de gamla maktkonstellationerna på kontinenten, där de nationella frihetssträvandena skulle komma att prägla hela seklet.
Den ryske författaren Nikolaj Gogol var en stor beundrare av Walter Scott. Eller ryske förresten. Hans förfäder var ukrainska och han debuterade med flera skildringar av ukrainskt liv och leverne, i såväl novellerna med ukrainska motiv som i den lilla historiska romanen Taras Bulba – vilken handlar om ett kosackuppror mot den tidigare polska överheten. Men han skrev på ryska och förknippas numera snarare med 1800-talets ryska nationalism än med den ukrainska. Ryska kritiker kritiserade honom för att han ägnade sig åt ett så litet, marginellt folk, medan somliga ukrainska intellektuella ifrågasatte att han skrev om Ukraina på ryska. Men vad skulle han göra? Att skriva skönlitteratur på ukrainska skulle ha dömt honom till den litterära marginalen. Ryska, fast färgad av ukrainska motiv, uttryck och talesätt, blev hans uttrycksmedel. Både Walter Scott och Nikolaj Gogol verkade som så många författare in i vår tid, i ett spänningsfält mellan språk och makt, periferi och metropol. Och precis som det skotska införlivats och blivit en del av den brittiska ikonografin så har det ukrainska kommit att förknippas med något äkta och ursprungligt ryskt.
Ryssland är inte en nationalstat i vår mening. Det är ett rike, snarast, vars självbild bygger på en uppfattning om att man bär på ett ansvar som man givits av ödet, motsvarande den amerikanska idén om 'manifest destiny', att samla omgivande länder i en rysk gemenskap. En kulturell och politisk ordning med en självklar rätt till överhöghet över andra nationer. Om länderna och deras folk själva är med på saken är sekundärt. Ukraina har visserligen en komplicerad historia i relation till Ryssland och inte minst till den ryska statens historiska uppkomst. Men ukrainarnas ryskhet, som de ryska imperialisterna ser som en självklarhet idag, är inte något givet historiskt faktum. Den har tvingats fram genom att ukrainska böcker har bränts, språket har förbjudits och de folkliga sederna har förtryckts. Samtidigt som det ukrainska, inklusive de kosacker som Gogol gärna skrev om, införlivades i det ryska kulturarvet så var det också så att ukrainska skolor stängdes, predikningar på ukrainska förbjöds och ukrainsk litteratur beslagtogs och förstördes ända in på 1900-talet. Denna politik, som syftade till att utplåna all ukrainsk nationalkänsla fördes under flera hundra år, med varierande intensitet, av de ryska makthavarna under såväl kejsardömet som kommunistdiktaturen.
Språket är centralt för sammanhållningen i de flesta nationalstater. Konsolideringen av de europeiska nationalstaterna sedan 1500-talet har i hög grad handlat om centralisering inte bara av makten utan minst lika mycket av språket, grammatiken, uttrycksformerna för lagar och religion.
Imperier expanderar genom att breda ut sitt språk – det gäller spanska, engelska och franska såväl som ryska, arabiska och kinesiska – ofta i kombination med att personer som etniskt hör till centralmaktens nationalitet flyttar in. Den ryska inflyttningen i ockuperade och annekterade nationer har lett till att det finns betydande ryskspråkiga minoriteter i nästan alla tidigare delar av det ryska och sovjetiska imperiet. I Ukraina utgör de knappt trettio procent. Men att vara rysktalande är inte detsamma som att vara lojal mot Ryssland, lika lite som de människor, inklusive författare, forskare, journalister och intellektuella som valt att arbeta på tidigare kolonialmakters språk i Afrika, Asien och Latinamerika därför är lojala mot dem. Ändå förblir språkfrågan viktig. För hur ska ett land, som varit del av ett imperium i flera århundraden, egentligen förhålla sig om man vill bevara och kanske till och med utveckla sin särart? För utöver de inflyttade har ju vanligen även den inhemska eliten bytt till centralmaktens språk.
Tänk om Gogol skrivit på ukrainska, Walter Scott på gaeliska – och tänk om alla de indiska och afrikanska författare som är så viktiga idag skulle välja sina lokala ursprungliga språk hellre än engelska eller franska. Den speciella stil, det laddade förhållande till språket, som bidrar till att göra författare med denna typ av bakgrund särskilt intressanta, skulle vi gå miste om. Men vad skulle vi vinna istället? Provinsiella konstnärskap utan större allmänmänskligt intresse eller en ökad rikedom av uttryck och tankeformer?
Språket är alltid centralt för den nationella självständighetssträvan i förhållande till gamla kolonialmakter. Det gäller i Asien, Latinamerika och Afrika såväl som inom Europa. Författare är en del av denna strävan att bygga en egen kultur i resterna av kollapsade imperier. Men litteraturen överskrider också sådana språkliga uppdelningar. Nikolaj Gogol, liksom sir Walter Scott, befann sig i ett spänningsfält där litteraturen fick en särskild laddning och betydelse, just för att den skrevs på tvärs mot de gränser som utgjordes av politiska ambitioner. På det viset går deras verk att förstå som högst aktuella också för att formulera skönlitteraturens potential idag, som en konstform som kan uttrycka den mänskliga erfarenheten just så sammansatt som den verkligen är.
Torbjörn Elensky, författare
Litteratur
Nikolaj Gogol: Taras Bulba. Översättning av Carl Elof Svenning. Norstedts, 2015.
Nikolaj Gogol: Ukrainska noveller. Översättning av Ellen Rydelius (reviderad av Staffan Dahl). Forum, 1969.
Edyta M. Bojanowska: Nikolai Gogol between Ukrainian and Russian nationalism. Harvard University press, 2007.
