Milan Djelevic Podcasts
-
Utrikeskrönika 23 januari 2023.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, måndag.
Är priset på en kaffe något att prata om?
Egentligen är det väl inte en större fråga - inte för många av oss som bor i några av Europas mer välmående länder.
Men i en värld utanför vår ekonomiska standard, så är priset på en kopp kaffe mer än priset på en kopp kaffe.
Det är ett mått.
På om livet kommer blir, sådär standardbesvärligt. Eller mycket besvärligt.
För många av oss avhandlas frågeställningen, om den nu alls gör det, ungefär såhär, oj vad dyrt kaffet har blivit. Dubbelt pris i affären. Och ute kostar latten nu 40.
Fast på det där stället är den uppe i 60.
Sjukt dyrt, säger jag.
Absolut, säger min polare.
Sen... glömmer vi den detaljen.
Vi drar inga större växlar på det
Vi säger ”hej hej” och kaffepriset är borta ur huvudet.
Vid årsskiftet bytte Kroatien valuta från sin kuna till euro.
Landets ledning jublade, näringslivet också förstås och även en del av befolkningen.
För med inträdet i eurozonen har man nu blivit medlem i finaste klubben, och en del av dess välstånd, pengar och lukrativa handelsmöjligheter.
Men för vissa kommer inte de bilderna upp när man pratar om eurofamiljen, om att vara en del av en supervaluta.
Nä, för dem som kämpar med vardagen, som gjort så i flera år, för dem betyder förlusten av sina egna pengar ekonomisk ångest.
För om man har en pension på runt 2 000-3 000 kronor, eller en lön på 7 000-8 000, i ett land där förvånansvärt många varor i en vanlig affär kostar som hemma hos oss, ja, då kommer den dåliga nattsömnen som ett brev på posten.
För många kvinnor och män i Kroatien, betyder också en höjning på några cent rädsla.
"Vi badar i krediter, stora som små" säger en kvinna jag träffar på marknaden i Zagrebs centrum och som fasar för alla prishöjningar som nu befaras komma.
Hennes ord ekar i mitt huvud när jag sen går vidare.
Jag träffar en annan zagrebbo och när vi pratar fram och tillbaka om kunan v.s. euron, så säger han:
”Tro inte att kaffet kommer att kosta en euro längre, som den gör på vissa ställen här i stan. Om den kostar sex i Venedig, så kommer den kosta fem i Dubrovnik. Och går kaffet upp, så kommer det andra att följa med.”
Redan dyrare kaffe är en smärre katastrof i ett land där folk älskar att i timmar hänga på kaféer och fik.
Men eftersom kaffet bara är en vardaglig vara bland många andra som nu kanske sticker iväg, förstår jag att diskussionen inte är så lättvindig att skaka av sig. Som här hemma hos oss.
Där småpratet om dyrare kaffe trots allt bara är småprat om dyrare kaffe...
Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent
[email protected] -
Utrikeskrönikan tisdagen 20 december.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, tisdag.
Några få dopparedagar kvar till jul...
Men under min uppväxt fanns ingen dopparedag. Varken dagen före eller under själva dopparedagen – alltså julafton.
Vi firade helt enkelt inte jul.
Förklaringen var enkel – min fars bakgrund.
Under andra världskriget, när Hitler hade ockuperat delar av Europa – och turen kom till Jugoslavien, då drog landets kung till London och en man vid namn Tito fick kavla upp ärmarna och ta sig an tyrannen.
Tito och hans illa rustade, men motiverade, partisanarmé band till slut sju tyska divisioner och bidrog sannolikt till att skapa lättnader på andra frontavsnitt i Europa, där tyskarna hade kunnat skicka in mer manskap – om de inte hade suttit fast i bergen i Montenegro, Bosnien eller någon annanstans i balkanlandet, trängda av bångstyriga partisaner.
Och i Montenegro fanns min far. Han var ung, betydligt under 20, och gick med i partisanarmén och vid sidan om sabotagen och bakhållen han utsatte tyskarna för, fick han politisk skolning och lärde sig bland annat att gud var en kraftigt upphaussad typ och att religion på det stora taget fick människor att fastna i missbruksträsket.
Ja, ni vet storyn om det där opiumet...
I och med detta rök allt det som skulle kunnat blivit fröjdefulla julaftnar, med säckavis av paket och kalleankor och allt annat som hör den här efterlängtade högtiden till... för mig alltså.
I min barndom var julafton en helt vanlig dag hemma hos oss.
Detta hade kunnat lämna obehagliga spår hos mig ända in i vuxen ålder, men så blev det inte riktigt. Kanske helt enkelt då jag inte hade en aning om vad jag missade. Vår familj firade nyår – så gjorde nämligen partisanerna – och då fick man en sjysst middag och glatt umgänge.
Så i många år betydde julen alltså ingenting för mig heller, jag längtade inte efter den och det här med paket och presenter upptog inte min pojkhjärna. Jag anade ju dessutom att de ekonomiska förutsättningarna ändå inte fanns i hushållet.
Men allt detta kom att ändra sig.
När jag själv blev far bröt jag med partisan-seden. Eller eden, hur man nu vill...
Att i en omgivning som varje december fullständigt vältrar sig i jul beröva barnen detta som deras kompisar var helt indoktrinerade med – det hade jag inte hjärta till. Det blev gran, julklappar och även falsk jultomte...Så, sedan ganska många år tillbaka firas, i det som blivit ett mångkulturellt hem, alltså både jul, men också chanukka och även den balkanortodoxa avskalade varianten på jul – som sker i januari.
Till dig gamle partisanfar någonstans där uppe i himlen, sorry... Men om någon vecka, efter allt dopp i grytan, tar vi oss an partisanernas festdag – och då skålar vi in det nya året i skumpa och sljivovica!
Ni andra som lyssnar...
Från hela mig till alla er önskar jag en riktigt god jul!
Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent
[email protected] -
Utrikeskrönika 22 november 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, tisdag.
Minnena kom tillbaka när jag besökte Kosovo för någon vecka sedan, för att bevaka händelserna kring det skyltbråk som skapat en stor politisk kris i landet.
Det var i mitten 1990-talet som Balkan brann i ett blodigt inbördeskrig och resten av Europa förfärades över grymheterna.
Medan vanligt folk där nere var trötta, sorgsna och desillusionerade pumpade krigshetsen på - politiker och krigsherrar vässade knivarna, spred propagandan och sålde hat.
Då någon gång, som vanligt i slutet av maj, packade jag min väska, tog flugspöet och drog till det lilla alpriket inbäddat mellan de stora bergsmassiven - de Juliska alperna och Karawankerna.
Till de turkosa strömmarna i Soca-dalen i Slovenien.
Där var det lugnt. Den lilla vid det här laget forna jugoslaviska delrepubliken hade lyckats undkomma kriget efter bara 11 dagar. De fick sin självständighet nästan utan blodspillan.
Och det var där det förunderliga hände. Jag klev rakt in i ett glatt sällskap flugfiskade jugoslaver... nä, det var dem ju inte längre.
Men här stod de i strömmarna, en gentleman från Kroatien, en annan från Bosnien. Montenegrinen var där och så serben från Novi Sad. Även en sloven fanns med i sällskapet och så jag från Sverige med mina balkanrötter i bagaget.
Samtidigt pågick kriget några timmar bort.
När vi satt där runt lägerelden reflekterade jag över att alla de här människorna skulle åka tillbaka till respektive land om några dagar och då förväntas stå mot varandra, förväntas se varandras skillnader, uppslukas av hat.
Nu var det inte så, de här gamla vännerna hade aldrig tillåtit sig att låta hatet ta överhanden eller propagandan ta kommandot - de hade varit vänner före, fortsatte vara det under och sedan också efter kriget.
Och vi kom att träffas många år framöver, alltid på samma ställe - i den sällsamt vackra dalen med sina pastellfärgade kalkströmmar.
För någon dryg vecka sedan träffade jag albaner och serber i Kosovo och förväntade mig hårda ord, anklagelser och historier om oförrätter.
Men så blev det inte riktigt.
Istället sa en ung alban, född först efter den tid då de två etniska grupperna levde ihop - att han längtade efter den gemenskapen. Efter ett gemensamt Mitrovica.
Serben i Gracanica förbannade ingen, utan konstaterade att den absoluta majoriteten i Kosovo vill ha fred och jobb. Serb som alban.
En äldre kosovoalbansk man berättade om sitt bekymmerslösa kaffedrickande i Belgrad, Podgorica eller Tirana. Han tyckte att om det funkade då, då borde det gå idag - om nu inte politikerna hade funnits, sa han som en besk slutkläm.
Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent
[email protected] -
Företag går på knäna och hushåll får inte pengarna att räcka till elräkningen. Hör om elpriser och elbrist och om vad andra länder i Europa gör för att få sina medborgare att minska elkonsumtionen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kampanjen Snäppet svalare uppmuntrar alla finländare att spara energi. Korrespondent Carina Holmberg berättar hur man i Finland reagerar på uppmaningen att sänka temperaturen i bastun. I Marie Nilsson Boijs Spanien vill premiärministern Pedro Sanchez att man kastar slipsen och höjer temperaturen i luftkonditioneringen. Vi hör även Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent, om hur Serbien varit nära att gå i konkurs på grund av de höga elpriserna.
Runtom i Europa görs olika initiativ för att minska elförbrukningen. I P4 Världen går vi igenom vad andra länder gör för att minska den elbrist som drivit upp priserna. Louise Ödlund, professor i energisystem vid Linköpings universitet anser att Sveriges ledare måste göra en kraftsamling, som under pandemin. -Vi måste släcka lamporna, frosta av frysen, torka kläderna ute, tvätta i lägre temperatur, sluta torktumla, dra ur laddaren. En kampanj behövs för att hjälpa oss att göra rätt, säger Lousie Ödlund.
Vi hör även Klimatkorrespondent Marie-Louise Kristola berätta hur ett minskat elanvändande kan påverka klimatet.
Programledare: Kajsa Boglind
Producent: Catarina Spåre Gustafsson
Tekniker: Tim Kellerman
-
Korrespondenterna Ivan Garcia (Bogotá), Sara Heyman (Global hälsa), Björn Djurberg (Peking) och Milan Djelevic (Östeuropa) berättar hur världen har repat sig efter covid-19.
Den här podden spelades in direkt på Kulturhuset i Stockholm under evenemanget ”Förstå världen – möt Radiokorrespondenterna”.
Programledare: Helene Benno
-
Ungern går till val och premiärminister Viktor Orbáns vänskap med Putin ser ut att ligga honom och regeringspartiet Fidesz i fatet. Orbán har fått väldigt mycket kritik för deras relation, säger Milan Djelevic, Sveriges Radios Östeuropakorrespondent.
Söndag 3 april går Ungern till val.
Orbáns relation till PutinEU-landet Ungern har medverkat till fördömanden och sanktioner mot Ryssland efter invasionen av Ukraina. Därom har han sagt nej till att sluta importera rysk olja och gas.
”Dilemmat för Orbán har varit att hans relation till Putin varit alltför god. Det har han fått väldigt mycket kritik för”, säger Milan Djelevic.
Om Viktor OrbánViktor Orbán är född 1963 som den äldsta av tre bröder.
Orbán var med och grundade Fidesz, partiet som har haft regeringsmakten i Ungern sedan 2010. När Fidesz grundades var partiet en vänsterliberal studentrörelse som var i opposition mot den kommunistiska regimen.
“Genom åren har Orbán gått mot ett konservativt tänkande. Han har utvecklat partiet till ett mer nationalistiskt, konservativt och flyktingfientligt parti”, säger Ekots Östeuropakorrespondent Milan Djelevic.
Partiet Fidesz och Viktor Orbán har anklagats för att montera ned demokratin i Ungern, genom att undergräva rättsväsendets oberoende och begränsa pressfriheten.
Hbtq-personers rättigheter har begränsats i UngernUngerska Haya, 29, kom ut som transkvinna under en period där hbtq-personers rättigheter i Ungern diskuteras på högsta politiska nivå. 2020 blev det förbjudet för transpersoner att juridiskt korrigera sitt kön i Ungern.
”Jag behöver komma ut varje gång jag visar legitimation”, säger Haya till Sveriges Radio.
Medverkande: Ungerska Haya, 29.
Reporter: Milan Djelevic, Sveriges Radios Östeuropakorrespondent. Caroline Kernen, P3-korrespondent, Johanna Melén, Rysslandskorrespondent, Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondent.
Ljud från AFP.
Programledare: Marcus Nilsson
Producent: Julia Juhlin Karlsson och Dennis Jörnmark
