Marianne Podcasts
-
Ett trauma sätter inte spår bara hos den som upplevt det, utan kan prägla flera generationer. Nazanin Raissi reflekterar över fenomenet som kallas postmemory, eller postminne på svenska.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2023-01-19.
Fotoalbumets pärmar vilar mot bordet. Jag lösgör det svartvita familjefotografiet bakom det skyddande höljet och vänder på det. Baksidan täcks av text som strukits över med täta cirklar och streck av blå kulspetspenna. Jag lutar ögat mot Agfa-luppen som förflyttar mig närmare. Långsamt drar jag luppen över det blå klottret, som likt tusenåriga svårtydda inskriptioner på pergament, får mig att skymta det förflutna genom nuet. Jag visar fotografiet för min far. Berättar att jag vänder på varje fotografi. Minnen är alltid i kris, säger han. Texten förblir omöjlig att dechiffrera. Jag placerar tillbaka fotografiet i albumet. Människorna här är borta men deras spår kvarstår.
Postmemory, eller postminne, beskriver en senare generations förhållande till det personliga, kollektiva eller kulturella trauma som en tidigare generation upplevt. Vi talar här om upplevelser som denna senare generation “minns” endast genom berättelser, bilder och handlingar. Upplevelser som överförts så djupt och monumentalt att de tycks utgöra minnen i sig själva enligt Marianne Hirsch, professor i litteratur vid Columbia University som formulerat begreppet. Förledet “post” ska inte tolkas som att vi i den senare generationen lever bortom minnet och att vi upplever det som historia. Nej, tvärtom reflekterar “post” här att minnet fritt förflyttar sig mellan generationer och människors medvetanden och på så vis blir ett slags gemensamt upplevd biografi.
Hirsch utgår från Förintelsen i sin analys men menar att postminne kan uppstå i många olika sammanhang där traumatisk överföring sker. Ofta förs minnena vidare inom en familj, men familjeband är inte nödvändigt för att postminne ska uppstå. Vad som är av betydelse är att kunna identifiera sig med den som erfarit traumat. Identifikationen gör det möjligt för traumat att fortplanta sig, att bli ett minne i en yngre generation, också bortom släktskap. Förutsättningen är att där finns en länk till ett kulturellt eller nationellt trauma som skapar känslan av att “det kunde ha varit jag”.
Till skillnad från minnen relaterade till posttraumatisk stress rör det sig således inte om lagrade och faktiska minnen, utan om ett slags “icke-minnen” överförda genom “kroppens språk”. Alltså minnen som saknar en konkret relation till det förflutna och som skapats av tystnad snarare än tal och av det osynliga snarare än det synliga. Postminne är att ärva ett stumt och okänt förflutet. Det kan liknas vid Sigmund Freuds beskrivning av traumat – som att ha en “främmande kropp” i psyket som begär att få bli förstådd.
Att växa upp med överväldigande postminnen gör att de egna erfarenheterna riskerar att trängas undan och därmed kan en person indirekt formas av traumatiska händelser tidigare generationer upplevt. Med Hirschs ord “händelserna inträffade i det förflutna men deras effekter fortsätter in i nuet”. Eller som poeten Solmaz Sharif skriver: “Enligt de flesta / definitioner har jag aldrig / varit i krig. // Enligt mina / har merparten av mitt liv / tillbringats där.” Postminne är att “minnas” sina föräldrars minnen som vore de ens egna erfarenheter. Att minnas deras sår.
Förefaller det dunkelt? Det är för att det är det. Det mänskliga minnet är ett landskap som till stora delar fortfarande är dolt och fyllt av hemligheter.
Muntliga och skriftliga berättelser lämnar spår men fotografier gör något mer. Fotografiet är en miniatyr av verkligheten säger författaren Susan Sontag. Filosofen och kritikern Roland Barthes menar att fotografiet ständigt bär med sig sitt motiv. Det är ett närvarobevis och ger därmed ett löfte om tillträde till det avbildade ögonblicket. Barthes skriver: “En sorts navelsträng, som förbinder det fotograferade tingets kropp med min blick: även om jag inte kan ta på det blir ljuset här ett köttsligt element, en hud som jag delar med den som har fotograferats.”
För Hirsch är fotografiet postminnets främsta medium. Fotografier som överlever trauman, som överlever personerna på bilden, besitter en sällsam förmåga att verka som spöken som hemsöker nuet menar Hirsch. De visar oss att gränsen mellan de döda och de levande i själva verket är mycket tunn. Vi tittar på personerna och de tittar tillbaka. Vi förmår inte lämna varandra i fred.
Varje fotografi behöver tid för att existera. Varje fotografi representerar ett bestämt ögonblick. Fotografiet säger det var. Det var en gång ett krig. Det var en gång en familj. Det var en gång en far som i en hastig flykt valde att ta med ett fotoalbum.
Fotografier gör mer än att visa scener och erfarenheter från det förflutna, de frigör sig från sin, till synes, tvådimensionella, stumma, fyrkantiga form och blir till fysiska berättelser menar konsthistorikern Jill Bennett. Vittnesmål som går under huden, berör och skakar om betraktaren. Antonio Damasio, professor i neurologi, beskriver våra synupplevelser som något fysiskt – det vi känner i våra kroppar när vi ser någonting. När vi tittar på fotografier söker vi mer än information. Vi tittar för att bli “träffade”, “sårade” och “chockade”. Vi tittar för att vi knyter an till döda objekt som aldrig svarar och vi genomsyrar dem med liv.
Fotografiet får även en symbolisk roll. Det refererar till betydelser bortom det som faktiskt avbildas. Till familj, hem, tillhörighet, trygghet och till den kontinuitet som brutits och som blöder från en generation till en annan.
Därför finns en länk mellan fotografi och kropp som möjligen förklarar fotografiets kraft att överbrygga gapet mellan dem som kom före och dem som kom efter.
Konst som har sin utgångspunkt i den tidigare generationens trauma utgör fundamentet för Marianne Hirschs teori. När postminnen ges ny form och placeras i nya sammanhang kan de “arbetas igenom” för att åter tala med Freud. Inget kan såsom konsten uttrycka sammanblandningen av närvaro och frånvaro, nu och då, liv och död, ambivalens och begär. Allt det stoff som postminnen består av. Kanske kan, genom konsten, postminnen bearbetas.
Jag trär på mig de vita tunna handskarna, tar fram fotografiet och lägger det varsamt med baksidan mot skannerns glas. I bildredigeringsprogrammet ökar jag bildens kontrast. Jag förändrar brännvidden och kommer sakta närmare. Bakom kulspetspennans cirklar och streck anar jag bokstäver och ett årtal men informationen förblir kodad. Jag kommer nära men jag kommer inte fram. Från originalfotografiet skapar jag en ny papperskopia. Med en kulspetspenna ritar jag egna cirklar av blått bläck över de redan existerande. Med en sax rispar jag bort de sista synliga spåren av ord. Minnen är alltid i kris.
Nazanin Raissi, psykolog och konstnär
Litteratur:
Barthes, Roland. (1986). Det ljusa rummet. Översättning: Mats Löfgren. Alfabeta. Stockholm, Sverige.
Bennet, Jill. (2005). Empathic vision: Affect, trauma, and contemporary art. Stanford University Press. Stanford, California.
Cozolino, Louis. (2006). The neuroscience of human relationships. W.W. Norton & Company. New York City, New York.
Damasio, Antonio R. (2003) Descartes Misstag. Översättning: Per Rundgren. Natur och Kultur. Stockholm, Sverige.
Hirsch, Marianne. (1997). Family frames: Photography narrative and postmemory. Harvard University Press. London, England.
Hirsch, Marianne. (2012). The generation of postmemory: Writing and visual culture after the holocaust. Columbia University Press. New York City, New York.
Sharif, Solmaz. (2017). Look. Översättning: Ida Börjel och Jennifer Hayashida. Rámus Förlag. Malmö, Sverige.
Sontag, Susan. (1977). On photography. Penguin Books. London, England.
-
"Äldre kvinnor beskriver sig ofta som yngre än sin kronologiska ålder och ser sig själva som ett positivt undantag bland åldrande kvinnor"Marianne och Christel möter Maria Ståhl Brolén och Ewa Wennås Brante i ett samtal om mogna kvinnor. De samtalar om krav och prestation, utseende och vad de har gemensamt med unga människor, och en del annat...
-
Om Kungliga operans 250 års jubileum, kåta trumpetare och att vara mamma till Edvin Törnblom med Marianne Eklöf Törnblom. Vi pratar om hur man blir operasångerska, hur operan ska nå ut till en yngre publik och dessutom bjuds vi på röstövningar. Marianne är också mamma till Edvin Törnblom och i höstas var de med i "Weekend hos Zia", tillsammans med Hanna Hellquist, där Mariann bl.a. sjöng en duett tillsammans med Oscar Zia.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Programledare: David Druid och Linnea Wikblad
-
Vi träffar scenograferna Marianne och Peter Dillberg och de berättar om sin och sin firmas resa från scenografi i Halmstad till scenografi på alla möjliga ställen i sverige med omnejd.
Nu blir det en härlig åktur.
Välkomna!
-
Vi fortsätter snacka in- och utelåsningar med lyssnarna.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Ett nyfiket och underhållande aktualitetsprogram med lyssnaren i fokus.
Och som det har låsts in och ut. Bland annat Marianne som helt nyinflyttad råkade bli utelåst i trappuppgången när hon skulle slänga soporna, helt naken! Det var bara till att knacka på hos grannen och be om hjälp.
Luciasång direkt i eternMen hallå!! Vi får också ett riktigt finbesök när delar av Chalmers Sångkör kommer till studion för att bjuda på fantastisk luciasång. Det vill ni inte missa. Och sjungandet fortsätter i extramaterialet där vi också får snacka med Pontus, mannen med den blåa jackan, om ett otroligt uppvaknande.
-
Det är måndag i mitten av november i en värld som stundtals kan te sig lite mörk. Då behöver vi hitta nåt kul att fira!
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Ett nyfiket och underhållande aktualitetsprogram med lyssnaren i fokus.
Vilket firarläge vi går in i! Mattias vill fira sin sambo för att han får vara den han är tillsammans med henne, Rosita vill fira sina underbara grannar och Robin vill fira sin vän och gamla klasskompis Marianne som låter honom övernatta när han är ute och kör med lastbilen.
Och så blir det en massa extramaterial såklart! Bland annat vill Adam fira att han äntligen har burit undan en gammal låda från vardagsrummet, Christer har blivit hindrad inträde av en man när han skulle hämta hämtmat och Anna var på en väldigt annorlunda spaupplevelse.
-
Vi pratar mellanförskap, klassresor uppåt och neråt och dilemman. Alla aktuella teman i Mariannes senaste bok i serien som började med Fina Flickor.
-
Idag har vi den sprudlande Marianne Hanve hos oss. Hennes underbara samtals coachning
går hand i hand med våra andliga samtal. Hur härligt är det inte att lära känna sig själv med alla
komplexiteter vi har inom oss. Vi pratar om olika delpersonligheter, och att få balans mellan de olika
rollerna vi har. Att göra medvetna val i livet och annat smått och gott.
Marianne arbetar som samtalsterapeut i Psykosyntes, stressterapeut och som medicinsk yoga-
instruktör. Om du vill komma i kontakt med henne via mail: [email protected]
eller www.samtalsterapin.com , instagram och FB Konststian www.konststian.se
Trevlig lyssning och kram från oss!!! -
Marianne Brus har levts stora delar av sitt liv på fyrplatsen Understen, längst ut i Södra Kvarken. Numera är fyrplatsen militärt skyddsobjekt och Marianne är en av få kan berätta om fyrlivet förr.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Svenska fyrar träffar fyrarnas ”grand old lady” – 93-åriga Marianne Brus. Redan som nyfödd besökte hon fyrön Understen, som ligger cirka 30 kilometer ostsydost om Öregrund i Norra Uppland.
Marianne berättar om hur hon skötte om fyren med sin pappa Harald Carlsson och hur hon senare på 70-talet fick tjänst i det modernare fototornet på ön.
Trots den avlägsna utposten kändes sig Marianne Brus aldrig ensam.
-Nej aldrig, tvärtom, säger Marianne med eftertryck och fortsätter:
- Det är något speciellt att komma ut så där. Man kommer in i en annan andning. Det är något helt annat än att vara i land. Avskilt, mitt i havet. Jag har svårt för att inte ha utsikt.Medverkande:
Marianne Brus, fd fyrvaktare på Understen -
Cilla har kommit till västkusten och Malin guidar henne runt i Mariannes mirakel-country. De sjunger duett, planerar skrivarretreat och ställer kluriga frågor till varandra.
Vem vill till storstan och vem pratar danska? Lyssna på säsongens sista avsnitt med Malin och Cilla bakom micken och hur podden jobbar vidare medan de två författarna tar sommarlov ...
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Vad lyckoburkar och Indy 500 har gemensamt med Sol till Juni? Och Springsteen och Småland med Ödeborg? Jo, allt finns med i det här avsnittet av Skriverier med Malin och Cilla! Gäst i cyberstudion är debutanten Linda Gustafsson som vill ha bästa tipsen för en bokrelease.
Malin har ljudboksdebuterat med Mariannes mirakel och varit på förlagsfest, medan Cilla har varit over there och njutit av andra fester.
Häng med! Det blir åka av i skateboardbacken.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
"Om någon hade frågat mig om mitt liv när jag var i 20-årsåldern, så hade jag aldrig drömt om att jag skulle bo i Australien - det fanns inte på min karta överhuvudtaget."
Så börjar berättelsen om vitala och dynamiska Marianne som fortfarande vid 80 års ålder bor både i Sydney, där hon arbetar som lärare i svenska språket men också delar av året på Lidingö, norr om Stockholm. Det står dock klart att Mariannes hjärta klappar extra för Sverige och vi blir lyriska när hon beskriver vackra försommar-Stockholms grönska i poetiska termer.
Marianne var en av nyckelpersonerna bakom starten av Svenska Skolan i Sydney för över 40 år sedan - hon brinner verkligen för språk. Efternamnet Fancelli fick hon av en viss italienare som tog privatlektioner i svenska för Marianne i Stockholm i slutet av 60-talet.
På senare år har Marianne även varit en av initiativtagarna till bildandet av Australiens SWEA SAC, Sydney, Adelaide, Canberra som startade år 2019.
Vi samtalar också om vikten av att lära sig flera språk och språkets påverkan av kulturen i ett land, att alltid “se glaset halvfullt”, Covid och röstning i Australien, Tyskland på 60-talet, livet på Italienska landsbygden, och självklart hinner vi med lite tips för dig som vill besöka eller rent av flytta till Australien.
Läs mer om Marianne:
Svenska Skolan i Sydney 40 år: https://swedesinsydney.org/the-swedish-school-in-sydney/2107/
https://swedesinsydney.org/allmant-intresse/svenska-skolan-i-sydney-40-ar-en-reflektion/
SWEA SAC, Sydney Adelaide Canberra:
https://swealand.swea.org/2020/avdelning-fokus-sac/
https://sac.swea.org/
SWEA-poddens team i detta avsnitt:
Intervju: Anna Bril och Anna Frick
Redigering: Anna Bril
-
Ester föddes i Zimbabwe, där hennes familj arbetade med bistånd. Nu reser hon tillbaka för att söka sina rötter och försöka förstå varför det var just där hennes pappa insåg att han var kvinna.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
2010 kom författaren Ester Roxbergs pappa ut som kvinna och 2014 skrev Ester boken Min pappa Ann-Christine, som i år blivit filmen Min pappa Marianne.
Idag, som småbarnsförälder, funderar Ester mycket på sin egen barndom. Hon har fått veta att det var när hennes föräldrar väntade henne, i Zimbabwe, som hennes pappa för första gången släppte fram tankarna på sin verkliga identitet. Han tog upp saken med mamma, men lade sedan locket på i nästan 30 år. Trans var i det närmaste okänt på 80-talet.
Ester har inga egna minnen av Zimbabwe men har alltid fått höra att åren där var familjens lyckligaste. Nu reser hon tillbaka till sin födelseby i landet där HBTQ är förbjudet. Ingen där vet att den älskade prästen Åke idag är Ann-Christine. Varför var det just i Zimbabwe som pappa för första gången släppte fram tankarna på sitt rätta jag?
Programmet gjordes 2020.
Av: Ester Roxberg
Research: Ida Sundberg
Producent: Lotta Malmstedt
Slutmix: Jan Waldenmark -
När livet går sönder - Eva Berlander möter Marianne Wilöf
"Vi går igenom faser i livet som är tunga och svåra. Ofta hjälper det en bit på vägen att sätta ord på det svåra, dela med andra som prövats av livet, inse att vi inte är ensamma.
Att tala om existentiella frågor är viktigt och kan kännas meningsfullt.
Att våga sätta ord på både ljus och mörker, liv och död. Låta trollen komma fram ur garderoben".
Orden är skrivna av morgondagens podcastgäst: Marianne Wilöf.
Till yrket är Marianne journalist, specialiserad på medicin och hälsa. I mitten av 80-talet startade hon ett eget företag med inriktning på tidningsmakeri. Hon har startat många tidningar bland andra tidningen: P S. om psykologi och personlig utveckling. Hon är även utbildad coach, handledare i sorgearbete och mindfulness instruktör.
Förutom allt detta är hon även författare till ett tiotal böcker. Några av dem heter; Hela dig - din personliga väg till hälsa, Vägar ut ur sorgen - om livsmod och framtidstro. Hon är även medförfattare till böckerna; Ett himla liv - av Christina Schollin och till boken Hudlös - en berättelse om livsmod, som hon har skrivit tillsammans med entreprenören Tommy Ivarsson.I deras möte i Evas relationspodd, säger Marianne någonting som vi tror är av största vikt. Hon säger; Jag har ingen talang att vara bitter". Viktiga ord med tanke på att bitterhet ofta leder till maktlöshet och lidande.
Du ska känna dig varmt välkommen att lyssna! -
Enten Kent (David Sundin), Marianne (Emma Molin) och Mollypect (Olof Wretling) ger sig iväg på ett äventyr för att betala av en spelskuld! Men vem är det egentligen som har hittat på äventyret? Efter en blöt kväll av att spela på hästar har Enten Kent och Marianne spelskulder upp till öronen/grenarna. Tack och lov träffar de en filur på stan som erbjuder ett äventyr! Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices
- Visa fler
