Katarina Bjärvall Podcasts
-
Sara Meidells bok Ut ur min kropp har skapat debatt på kultursidorna för sin skildring av sjukdomen anorexi. Boken har liknats vid ett reklamblad för anorexi och kallats för livsfarlig.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Två av debattörerna medverkar i dagens program för att bland annat svara på varför boken väckt så många reaktioner och om självsvält kan ses som en feministisk handling.
ABORT PÅ FILM OCH I TVDet kommer även att handla om hur abort skildras på film och tv i USA. Och på vilket sätt det påverkat kvinnors bild av hur en abort går till. Vi har träffat regissören Phyllis Nagy, bioaktuell med filmen "Call Jane", en film som utspelas mellan 60-70 talen i USA och är baserad på verklighetens The Janes, aktivistgruppen som hjälpte kvinnor med säkra aborter, ett tema som åter blivit högst aktuellt i landet.
"KVINNORUMMET" - MER ÄN BARA EN ROMANI vår serie ”Verket som värker” hör vi som vanligt om ett verk som gjort särskilt stort intryck på en av våra lyssnare att det fortfarande värker. Idag är det lyssnaren Erika Höglund som berättar om när hon som tonåring läste romanen "Kvinnorummet" av Marylin French. Den kom att påverka hela hennes förhållningssätt till sitt framtida liv.
ESSÄ: POESI SOM FACKLITTERATURDenna vecka handlar essäerna från OBS-redaktionen om litteraturen och verkligheten. I boken "Ringa hem" har Ida Börjel gjort dikter utifrån ryska soldaters avlyssnade telefonsamtal från fronten i Ukraina. Och Marit Kaplas intervjubok Osebol fick 2019 Augustpriset i den skönlitterära klassen. Men är det verkligen skönlitteratur? Författaren och journalisten Katarina Bjärvall argumenterar för att även poesi kan vara facklitteratur.
Programledare: Lisa Wall
Producent: Saman Bakhtiari -
Verkligheten tar allt större plats i litteraturen. Katarina Bjärvall funderar över vad sanningsanspråken kan tillföra till dikten. Och tycker det är hög tid att kalla sakpoesin vid dess rätta namn.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Verkligheten överträffar dikten, heter det ju, men det händer också att verkligheten är dikten. Som i dokumentärdikter eller, med ett ord som tydligare placerar denna lyrik där den hör hemma, i sakpoesin.
Litterära genrer är ett snårigt fält. Det har hänt att en prisjury som vill premiera en ovanligt stiligt författad fackbok kallar den för skönlitteratur. Liksom det har hänt att författare som skriver sant och samtidigt exceptionellt stilistiskt begåvat blir adlade till skönlitterära.
På så vis dräneras facklitteraturen på kvalitet. Det är inte rättvist. Verkligheten måste kunna gestaltas med snits i en form som respekteras som facklitteratur. För till och med inom den finaste genren, poesin, finns det ett starkt verklighetsbaserat stråk. Det borde vi, analogt med det vedertagna begreppet sakprosa, kunna kalla sakpoesi.
Som Göran Palms Vintersagan Sverige, ett verk först utgivet i fyra band under åren 1984–2005. Göran Palm själv menar att det är ett mellanting mellan journalistik och poesi, men enklare är att konstatera att det är sakpoesi. Det är skrivet på blankvers, ett orimmat rytmiskt versmått, och det är samtidigt ett vindlande reportage om Sverige, byggt på intervjuer och annan research och på Göran Palms egna intryck, tankar och analyser. Registret säger mycket: 17 sidor namn på verkliga platser och personer, från ABBA, Abisko och Abraham i Hornsjö till Överum, Övre Soppero och Öxabäck.
Ett senare exempel på sakpoesi är dansk-palestinske Yahya Hassans lyrik, full av referenser till samhällsaktuella ämnen. Eller Ida Börjels dikter byggda på ryska soldaters autentiska meddelanden hem. Eller Osebol av Marit Kapla, poesi som fick Augustpriset i den skönlitterära klassen men som är helt byggd på citat ur intervjuer:
"Jag hade ingen mamma om jag säger.
Hon var borta.
Så det är Karin och Lilly, fastarna mina
och farmor
som jag har vuxit upp med
och pappa.Men jag tror inte att jag haft det...
jag hade det då bra
som jag hade det.Hon bodde i Malung.
Hon var skinnsömmerska där."
Dokumentärdikt kallas det alltså ibland. Begreppet sakpoesi finns knappt på svenska, men jag tycker om det, eftersom det samspelar så fint med sakprosa och tydligt placerar genren inom facklitteraturen. Och faktum är att beteckningen används både på norska och danska: sagpoesi.
Den danske litteraturhistoriken Erik Skyum-Nielsen har till och med definierat det. För att särskilja den poetiska facklitteraturen från den opoetiska slår han fast att sakpoetiska texter ska ha ojämn högerkant och använda poetiska stilmedel, till exempel anaforer, allitteration, rytm, versbindning, bildspråk och strofkomposition. En rätt traditionell definition, men tydlig.
För att sedan skilja sakpoesin från all annan lyrik slår han fast att den sakpoetiska ska ha ett sanningsanspråk och förmedla konkreta erfarenheter och/eller fakta. För att öka dess trovärdighet bör poeten enligt Erik Skyum-Nielsen vara frikostig med egennamn och siffror.
Det är precis som i journalistiken: Specifik information om namn på personer och platser, antal, årtal, växt- och djurarter och tekniska detaljer gör texten mer verifierbar och trovärdig.
Och det är ju för övrigt mest bara journalister som talar om sanning numera. Inom andra områden finns knappt några sanningar, åtminstone inga absoluta. Man talar hellre om bästa tillgängliga kunskap.
Så vi kanske ska säga så: Sakpoesin ska förmedla bästa tillgängliga kunskap. Eller så säger vi helt enkelt: Det ska ha hänt.
En dansk sakpoet som Erik Skyum-Nielsen fäster min uppmärksamhet på heter Knud Sørensen (1928–2022). Denne diktare har även haft ett annat och mer jordnära yrke: lantmätare vid Kungliga veterinär- och lantbrukshögskolan. Han arbetade under flera decennier på ön Mors i Limfjorden vid Danmarks västkust. Ett jobb som placerade honom mitt i jordbrukets smärtsamma strukturomvandling och som fick honom att formulera erfarenheterna i en form som var tänkt som minnesanteckningar men som växte till poesi. Som här, i inledningen till en dikt som har fått titeln "När Hans Nielsens gård blev genomskuren av landsvägen" och som handlar om när byråkratins ockupanter kommer för att expropriera mark:
"/.../ Byggnaderna ligger vid
landsvägen i det nordvästra hörnet (Bostads-
huset moderniserat -58. Ny svinstia -64).
Vid beräkningen -69 blev egendomen värderad
enligt följande: Egendomsvärde 126 000, grundvärde
49 000. Familjen består av man och hustru och en
hemmaboende dotter (kontorselev).Det börjar med lösa rykten. Så kommer ett meddelande
om uppmätning. Så kommer utmärkningen.
Så kommer det rekommenderade brevet med
underrättelse om inspektion. Så kommer dagen."Dikten motsvarar många av de krav som Erik Skyum-Nielsen ställer på sakpoesin: där finns anaforer, alltså upprepningar i inledningen av satser, där finns versbindning, alltså att raderna bryts på annat ställe än där en prosaist skulle ha satt punkt eller komma, där finns rytm och strofer och egennamn och siffror.
I Erik Skyum-Nielsens definition ingår också att dikten bör förmedla vissa ställningstaganden och försöka påverka läsaren i en bestämd riktning. Det ställer jag mig först frågande till. För det mesta tror jag nog att det räcker med att förmedla sanningen – förlåt, den bästa tillgängliga kunskapen – och det på ett effektfullt sätt, så att läsaren kan dra sina egna slutsatser. Men om man tolkar kravet brett så kan jag acceptera det. Marit Kaplas Osebol är på intet sätt en debattbok, den förmedlar tvärtom en mångbottnad och ovinklad sanning om livet på den värmländska landsbygden, men den har ändå ett ärende: Se byn.
Vad är det då som griper mig så med detta? Det är både det poetiska och det sakliga. Att sakpoesi ofta är mer gripande än sakprosa beror nog på samma kvaliteter som kan göra skönlitterär poesi starkare än en rakt berättad roman: Det destillerade som lämnar så stort utrymme för mig att medskapa innehållet. Undertexten, om man så vill.
Att sakpoesi ofta får starkare effekt på mig än annan lyrik beror förstås på den där sanningen, den bästa tillgängliga kunskapen, att det har hänt. Den attraktionskraften illustreras genom den dokumentära vågen i alla former av berättande – böcker, film, tv, radio och alltmer poesi.
Och har man väl fått syn på sakpoesin så kan man ana den på många platser i vardagen. Som här:
Vitvalen som simmat vilse
in i floden Seine i norra Frankrike
har avlivats av dem som skulle rädda denEn nyhetsnotis, bara lätt redigerad, placerad på tidningens utrikessidor mellan ännu ett nytt virus från Kina och en brand i Norge.
Katarina Bjärvall, författare
-
För att beskriva vår tids ekonomiska system talar många om senkapitalismen. Katarina Bjärvall funderar på vad som gör dagens kapitalism till den sena kapitalismen, samt vad som väntar härnäst.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Jag kan ha varit åtta nio år. En dag när jag och min familj kom hem hängde det en kasse på handtaget till ytterdörren och i kassen låg en Barbiedocka, en Ken, en Skipper och massor av kläder till dem. Detta guld, visserligen begagnat, hade lämnats av en rebellisk faster. För Barbie betraktades med misstänksamhet i min familj eftersom dockorna – ja vad? Idag kan jag undra, men ett skäl var nog att de förmedlade osunda skönhetsideal. Ett annat var kanske att de var amerikanska. Och var det också för att de var produkter av kapitalismen? Nej knappast, det sa ingen. Ordet kapitalism var alldeles för politiskt laddat för användas i ett medelklasshem på 70-talet.
I mitt minne är kapitalistisk inte en beskrivning utan en beskyllning. Ordet användes under 1900-talets sista decennier bara på 1 maj-demonstrationer och då i det led som tågade längst ut till vänster. Som ett mer neutralt uttryck fanns "den fria marknaden". Det har nu förändrats. På senare år har k-ordet tagit mark i sin neutrala betydelse: det system där kapital i olika former styr beteenden. Till och med professorer i nationalekonomi använder nu ordet när de med myndig basröst lyfter fram fördelarna med den modell som Karl-Bertil Jonsson försökte punktera med sin naiva givmildhet.
När kapitalismen som begrepp har förlorat sin laddning har systemets kritiker fått hitta nya ord. Då har senkapitalism blivit det nya arga. Vad är det som definierar senkapitalismen? Vilka yrken exempelvis? Bitcoinspekulant, elbilskonstruktör och influerare förstås. Och Voijägare, alltså att samla ihop övergivet elskrot på nätterna. Mystery shopper, alltså att testa servicepersonal i skarpt läge genom att rya om varmare havremjölk. Och så det gamla hederliga lastbilschaufför, alltså att ratta runt prylar som någon köpare blivit besviken på och som därför ska tillbaka till en lagerhangar någonstans i vildmarken.
Exemplen är inspirerade av Tommy Sundvalls serienovellsamling Äventyr i senkapitalismen. Men varje gång jag ser det ism-ordet, eller hör det, tänker jag: Varför sen? Är det en optimism, att snart slår denna kapitalistiska parentes över i något nytt och uppfriskande? Eller är det en pessimism, snart har kapitalismen kört slut på mänskligheten och då följer apokalypsen?
Det sägs ju att det är lättare att föreställa sig jordens undergång än slutet på kapitalismen, så vad är det som tyder på att denna -ism nu ska ha nått sitt sena stadium?
Faktum är att senkapitalism inte alls är något nytt ord, en tysk ekonom vid namn Werner Sombart myntade det redan vid sekelskiftet 1900. Ett sextiotal år senare etablerades det av en annan tysk, Ernest Mandel, i hans bok Spät Kapitalismus, översatt till svenska på 1970-talet och utgiven i två mastiga band. Marxisten Mandel skriver redan i förordet att han beklagar att han inte har hittat något bättre ord – senkapitalism refererar ju endast till kronologin och säger inget om hur sammansatt denna ism är. Men som nödbegrepp får det duga.
Senkapitalismen kännetecknas enligt Mandel av att marknadsföring och krediter har fått fritt spelrum. Det leder, menar han, till internationalisering och centralisering av kapital, snabb teknologisk förnyelse och en expansion av servicesamhället. Och, som han också noterar, permanent upprustning, förgiftning av vatten och luft och förödd ekologisk balans. Samtidigt är de konkreta uttrycken av den senkapitalism Mandel tyckte sig se nästan rörande: Den privata skräddaren ersätts av masskonfektionsindustrin, skomakaren ersätts av skoaffärernas och skofabrikernas reparationsavdelning och tjänsteflickan eller städfrun av dammsugare, tvättmaskiner och diskmaskiner. Bra grejer ju! Lättare liv inte bara för de rika utan för alla, inte bara för män utan för kvinnor. Inte konstigt att senkapitalismen blev hegemonisk.
Mandel skriver också, med symtomatiskt marxistiskt språkbruk, att varje enskild senkapitalist betraktar alla proletärer som potentiella konsumenter. Och det är där det syns att tiden har sprungit ifrån begreppet senkapitalism.
För dagens starkaste kapitalägare, de digitala stormakterna, betraktar inte längre massan av människor som konsumenter utan som råvara. Det visar amerikanska Shoshana Zuboff i sin bok Övervakningskapitalismen. Hon beskriver hur de digitala jätteföretagen lägger beslag på alla former av mänskliga erfarenheter och säljer dem vidare till företag som vill förutse och styra människors beteenden. Detta har lett till en koncentration av rikedom, kunskap och makt som har höjt sig över allt demokratiskt grundat beslutsfattande.
Övervakningskapitalismen är med andra ord luften vi andas, genom datorer, mobiler och surfplattor, genom övervakningskameror, smarta hem och sakernas internet.
Och genom snedsprång som den uppkopplade dockan Cayla. Hon var en kommersiell succé 2014 – och hon var något annat än barbiedockorna i kassen på ytterdörren hemma hos mig. Genom sin uppkoppling kunde hon tala med den som lekte med henne. Men det hon hörde barnet säga såldes också som rådata till marknadsföringsindustrin och bland det hon själv sa till barnet fanns köpta reklambudskap från till exempel Disney. När det dessutom avslöjades att vilken hacker som helst kunde bryta sig in i tekniken och lyssna på barnet floppade den. Idag ställs Cayla ut på det digitala Museum of failure, misslyckandets museum.
Zuboff skriver om övervakning, men digitaliseringen har också andra skadeverkningar, till exempel på vår hälsa. Detta är något som tänkande människor har anat i ett par årtionden men som forskning först på senare tid har kunnat belägga. Nu vet man att överanvändning av digitala medier är en viktig orsak till att allt barn och unga drabbas av olika former av psykisk ohälsa. Bland annat eftersom de inte får tid att sova. "Vi konkurrerar med sömnen – och vi vinner", som Reed Hastings, Netflix vd och medgrundare, har sagt.
Så varför vinner inte sömnen, människans kanske allra mest grundläggande behov? Varför verkar de kritiker som kämpar mot den digitala kapitalismen vara chanslösa? Därför att kampen förs enligt kapitalismens spelregler, där pengar trumfar etik och där de som avtäcker dessa strukturer är dömda att förlora just eftersom de visar upp teknikens överlägsna styrka. Ett moment 22.
Det handlar alltså inte bara om att övervaka människan utan om att kapa henne. Övervakningskapitalism blir följaktligen ett alltför smalt ord för att beteckna vår tid. Så vad ska vi kalla den? Den digitala stormaktstiden vore nog det mest rättvisande – men det är för långt. Så kanske är senkapitalism ändå det minst dåliga alternativet. Man kan ju stava det med z om man vill, zenkapitalism, för att visa hur kapitalet genom meditationsappar försöker tjäna pengar även på vårt alltmer förtryckta behov av att komma till ro. Eller så kan man stava det med sc – scenkapitalism, för att visa att vi lever våra liv på en digital scen för alla att ta del av.
Men vad kommer då efter senkapitalismen? Ja, det måste väl bli sistkapitalismen. Då när vi alla har ett chip inopererat som gör att kapitaliserade upplevelser och erfarenheter spelas upp inuti våra kroppar och själar. Då behöver inget barn leka med något så primitivt som dockor, uppkopplade eller inte, det räcker att barnet känner en tillstymmelse till leklust så händer leken inom henne. Och då har hon – och vi alla – blivit marionettdockor som dinglar i de digitala strängarna.
Katarina Bjärvall, författare och journalist
-
Katarina Bjärvall journalist och författare är veckans gäst. Vi pratar om henne bok, Störningen, ADHD pillren och det stressade samhället.
Dagens ämne är ADHD och hur diagnoserna ökar i ett rasande tempo och fler och fler sätts på mediciner.
Vi pratar om
Vuxna som får ADHD diagnoser.
Medicinerna och dess biverkningar.
Miljoner i skattepengar som går till att sätta diagnoser på folk.
Hur ser världen ut när alla fått en diagnos?
Betalda eller mutade läkare?
2 åringar som går på ADHD medicin.
Köp boken
https://www.adlibris.com/se/bok/storningen-adhd-pillren-och-det-stressade-samhallet-9789170379796
”Sedan 2006 har antalet barn som har en adhd-diagnos mer än sjufaldigats i Sverige. Och nu ökar adhd-diagnoserna ännu snabbare bland vuxna. Katarina Bjärvall ser diagnosboomen som en störning inte hos dem som har adhd utan hos det samhälle vi har skapat.
I Störningen visar hon hur ökad stress och höjda krav på prestationer i skolan, arbetslivet och vården får antalet diagnoser att fortsätta skjuta i höjden. Hon granskar också hur läkemedelsindustrin driver på och profiterar på utvecklingen.”Stötta Öppet sinne på Patreon https://www.patreon.com/oppetsinne
Instagram https://www.instagram.com/pauldelvalle/?hl=sv
Youtube https://www.youtube.com/channel/UCAQXDkNpHStIp_AWv--DoLA
Get bonus content on PatreonHosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Sedan 2006 har antalet barn som har en adhd-diagnos mer än sjufaldigats i Sverige. Katarina Bjärvalls går igenom spelet bakom hur pillerregnet kommit till.
