Seine Podcasts

  • Verkligheten tar allt större plats i litteraturen. Katarina Bjärvall funderar över vad sanningsanspråken kan tillföra till dikten. Och tycker det är hög tid att kalla sakpoesin vid dess rätta namn.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Verkligheten överträffar dikten, heter det ju, men det händer också att verkligheten är dikten. Som i dokumentärdikter eller, med ett ord som tydligare placerar denna lyrik där den hör hemma, i sakpoesin.

    Litterära genrer är ett snårigt fält. Det har hänt att en prisjury som vill premiera en ovanligt stiligt författad fackbok kallar den för skönlitteratur. Liksom det har hänt att författare som skriver sant och samtidigt exceptionellt stilistiskt begåvat blir adlade till skönlitterära.

    På så vis dräneras facklitteraturen på kvalitet. Det är inte rättvist. Verkligheten måste kunna gestaltas med snits i en form som respekteras som facklitteratur. För till och med inom den finaste genren, poesin, finns det ett starkt verklighetsbaserat stråk. Det borde vi, analogt med det vedertagna begreppet sakprosa, kunna kalla sakpoesi.

    Som Göran Palms Vintersagan Sverige, ett verk först utgivet i fyra band under åren 1984–2005. Göran Palm själv menar att det är ett mellanting mellan journalistik och poesi, men enklare är att konstatera att det är sakpoesi. Det är skrivet på blankvers, ett orimmat rytmiskt versmått, och det är samtidigt ett vindlande reportage om Sverige, byggt på intervjuer och annan research och på Göran Palms egna intryck, tankar och analyser. Registret säger mycket: 17 sidor namn på verkliga platser och personer, från ABBA, Abisko och Abraham i Hornsjö till Överum, Övre Soppero och Öxabäck.

    Ett senare exempel på sakpoesi är dansk-palestinske Yahya Hassans lyrik, full av referenser till samhällsaktuella ämnen. Eller Ida Börjels dikter byggda på ryska soldaters autentiska meddelanden hem. Eller Osebol av Marit Kapla, poesi som fick Augustpriset i den skönlitterära klassen men som är helt byggd på citat ur intervjuer:

    "Jag hade ingen mamma om jag säger.
    Hon var borta.
    Så det är Karin och Lilly, fastarna mina
    och farmor
    som jag har vuxit upp med
    och pappa.

    Men jag tror inte att jag haft det...
    jag hade det då bra
    som jag hade det.

    Hon bodde i Malung.

    Hon var skinnsömmerska där."

    Dokumentärdikt kallas det alltså ibland. Begreppet sakpoesi finns knappt på svenska, men jag tycker om det, eftersom det samspelar så fint med sakprosa och tydligt placerar genren inom facklitteraturen. Och faktum är att beteckningen används både på norska och danska: sagpoesi.

    Den danske litteraturhistoriken Erik Skyum-Nielsen har till och med definierat det. För att särskilja den poetiska facklitteraturen från den opoetiska slår han fast att sakpoetiska texter ska ha ojämn högerkant och använda poetiska stilmedel, till exempel anaforer, allitteration, rytm, versbindning, bildspråk och strofkomposition. En rätt traditionell definition, men tydlig.

    För att sedan skilja sakpoesin från all annan lyrik slår han fast att den sakpoetiska ska ha ett sanningsanspråk och förmedla konkreta erfarenheter och/eller fakta. För att öka dess trovärdighet bör poeten enligt Erik Skyum-Nielsen vara frikostig med egennamn och siffror.

    Det är precis som i journalistiken: Specifik information om namn på personer och platser, antal, årtal, växt- och djurarter och tekniska detaljer gör texten mer verifierbar och trovärdig.

    Och det är ju för övrigt mest bara journalister som talar om sanning numera. Inom andra områden finns knappt några sanningar, åtminstone inga absoluta. Man talar hellre om bästa tillgängliga kunskap.

    Så vi kanske ska säga så: Sakpoesin ska förmedla bästa tillgängliga kunskap. Eller så säger vi helt enkelt: Det ska ha hänt.

    En dansk sakpoet som Erik Skyum-Nielsen fäster min uppmärksamhet på heter Knud Sørensen (1928–2022). Denne diktare har även haft ett annat och mer jordnära yrke: lantmätare vid Kungliga veterinär- och lantbrukshögskolan. Han arbetade under flera decennier på ön Mors i Limfjorden vid Danmarks västkust. Ett jobb som placerade honom mitt i jordbrukets smärtsamma strukturomvandling och som fick honom att formulera erfarenheterna i en form som var tänkt som minnesanteckningar men som växte till poesi. Som här, i inledningen till en dikt som har fått titeln "När Hans Nielsens gård blev genomskuren av landsvägen" och som handlar om när byråkratins ockupanter kommer för att expropriera mark:

    "/.../ Byggnaderna ligger vid
    landsvägen i det nordvästra hörnet (Bostads-
    huset moderniserat -58. Ny svinstia -64).
    Vid beräkningen -69 blev egendomen värderad
    enligt följande: Egendomsvärde 126 000, grundvärde
    49 000. Familjen består av man och hustru och en
    hemmaboende dotter (kontorselev).

    Det börjar med lösa rykten. Så kommer ett meddelande
    om uppmätning. Så kommer utmärkningen.
    Så kommer det rekommenderade brevet med
    underrättelse om inspektion. Så kommer dagen."

    Dikten motsvarar många av de krav som Erik Skyum-Nielsen ställer på sakpoesin: där finns anaforer, alltså upprepningar i inledningen av satser, där finns versbindning, alltså att raderna bryts på annat ställe än där en prosaist skulle ha satt punkt eller komma, där finns rytm och strofer och egennamn och siffror.

    I Erik Skyum-Nielsens definition ingår också att dikten bör förmedla vissa ställningstaganden och försöka påverka läsaren i en bestämd riktning. Det ställer jag mig först frågande till. För det mesta tror jag nog att det räcker med att förmedla sanningen – förlåt, den bästa tillgängliga kunskapen – och det på ett effektfullt sätt, så att läsaren kan dra sina egna slutsatser. Men om man tolkar kravet brett så kan jag acceptera det. Marit Kaplas Osebol är på intet sätt en debattbok, den förmedlar tvärtom en mångbottnad och ovinklad sanning om livet på den värmländska landsbygden, men den har ändå ett ärende: Se byn.

    Vad är det då som griper mig så med detta? Det är både det poetiska och det sakliga. Att sakpoesi ofta är mer gripande än sakprosa beror nog på samma kvaliteter som kan göra skönlitterär poesi starkare än en rakt berättad roman: Det destillerade som lämnar så stort utrymme för mig att medskapa innehållet. Undertexten, om man så vill.

    Att sakpoesi ofta får starkare effekt på mig än annan lyrik beror förstås på den där sanningen, den bästa tillgängliga kunskapen, att det har hänt. Den attraktionskraften illustreras genom den dokumentära vågen i alla former av berättande – böcker, film, tv, radio och alltmer poesi.

    Och har man väl fått syn på sakpoesin så kan man ana den på många platser i vardagen. Som här:

    Vitvalen som simmat vilse
    in i floden Seine i norra Frankrike
    har avlivats av dem som skulle rädda den

    En nyhetsnotis, bara lätt redigerad, placerad på tidningens utrikessidor mellan ännu ett nytt virus från Kina och en brand i Norge.

    Katarina Bjärvall, författare

  • Den ene kallas 1900-talets största poet, den andre för samma sekels största filosof. Den ena var överlevare, den andra nazist. Mikel van Reis skildrar mötet mellan Paul Celan och Martin Heidegger.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2017-11-02.

    Det är augusti 1948 i Paris och den 27-årige, rumänskfödde poeten som just tagit sig det nya namnet Paul Celan skriver till en anhörig i Israel. Han är just kommen till staden och ser nu en oerhörd uppgift framför sig.

    Han skriver i brevet: ”Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut.” 

    Europa ligger i ruiner och de förföljda som överlevt Förintelsen irrar hemlöst mot en marginal av fortsatt liv. Förintelsen i Rumänien var skoningslös. 400 000 människor mördades.

    Vad kan poesin säga om detta tillstånd i tiden? Eller mer precist – hur skall Celan som överlevande poet kunna ge den bråddjupa tidserfarenheten språkets maximalt förtätade rymd av dröm och vaka? 

    Det är vad han gör de kommande åren fram till sin död 1970. Han är rumänsk jude, han skriver på tyska men lever sitt författande liv i Paris. I åtta diktsamlingar ger han – som ingen annan - poesin en svindlande komplexitet med djupa filosofiska förgreningar.

    Två decennier senare. Det är en mulen sommardag 1967 i södra Tyskland, närmare bestämt i universitetsstaden Freiburg. Tidens störste tänkare skall då möta tidens störste poet. Filosofen heter Martin Heidegger och poeten var alltså Paul Celan.

    Den förste en urtysk med nazistiskt bagage och den andre en överlevande jude från den tyskspråkiga periferin. Heidegger hade varit nazistisk universitetsrektor 1933 och sedan partimedlem under tolv år.

    De två är varandras motsatser och ändå fanns här ömsesidiga band vad gäller tänkandet kring filosofi och poesi. Grundades filosofin i poesins heliga uttryck eller var denna grund nu i själva verket en avgrund? Det senare blev Celans insikt. Det poetiska ordet uppenbarade inte Varats väsen utan människans bräcklighet och ändlighet.  

    Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna.

    Det hela började 1951 – samma år som Heidegger tagits i nåder i Freiburg som ”avnazifierad”. Celan möter då den österrikiska poeten Ingeborg Bachmann som just disputerat på en avhandling om Heidegger. En förälskelse tar fart men som skall bli en olycklig kärlekssaga.

    Med den förälskelsen börjar Celan att läsa Heideggers verk, bok efter bok. Under femtiotalet får han själv sin poesi utgiven i Tyskland och han prisas högt av det litterära etablissemanget.

    Poeten och filosofen börjar växla brev och böcker, men efter hand blir Celans relation till Heidegger alltmer inflammerad. Han beundrar filosofens verk, men fylls av agg mot hans obekymrade medlöperi. Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna. Nu var han knäpptyst om sin nazism.

    Skall de träffas? Så sker alltså 1967. Den 24 juli läser Celan sin poesi för auditoriet på Freiburgs universitet. Det är mer än tusen personer i publiken och Heidegger sitter på främsta raden. Det är i samma sal där Heidegger hade hållit sitt beryktade rektorstal 1933.

    Situationen är mycket spänd. Celan meddelar bryskt att han inte vill fotograferas med den hövlige Heidegger. Poeten hade i flera år härjats av paranoia och skarpa humörsvängningar efter en förtalskampanj i tysk press. Celan såg övervintrande nazister i alla riktningar.

    Till saken hör även att Celan var tillfälligtvis utskriven från en psykiatrisk klinik i Paris. I januari samma år hade han försökt beröva sig livet med en kniv i bröstet.

    Efter läsningen i Freiburg inviterar Heidegger Celan till sin skidstuga i Todtnauberg i närliggande Schwarzwald. Där kunde de ju promenera tillsammans - och samtala. Celan tackar överraskande nog ja och dagen efter – den 25 juli – far de i väg i bil. Vädret är regntungt.

    Vad som nu händer är mycket diskuterat. De flesta beskriver mötet som en stor besvikelse för Celan.

    Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen?

    De når den lilla skidstugan med brunnen med den berömda åttkantiga stjärntärningen. De dricker brunn och går in. Celan skriver i gästboken följande rader: ”In i gästboken med blicken på brunnsstjärnan, med förhoppning om ett kommande ord i hjärtat. Den 25 juli 1967. Paul Celan.”

    Han väntade sig en förklaring av Heidegger för det nazistiska medlöperiet, men de orden kom aldrig över läpparna. Hade filosofen slutit sig inne i självtillräcklighet? Var han en stor filosof men en liten människa? En jättelik dvärg, som Edgar Morin kallade honom.

    De tar en promenad. De två skall bege sig till en högmosse. De går på kavelstigar över våtmarker. Den botaniskt bildade Celan noterar växtligheten noga, men regnet får dem att stanna och till slut återvända. De når inte fram.

    Celan är djupt missräknad, men i bilen tillbaka till Freiburg talar han klarspråk med den så tystlåtne filosofen. Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen? Det frågar han lite senare i ett brev till hustrun Gisèle.                                                                

    Celan reser hem från Freiburg till Paris och psykiatrin där. Han skriver en ordknapp dikt med titeln Todtnauberg. Var den ett uttryck för hans djupa besvikelse? Mötet som icke-möte?

    Kanske är det inte hela bilden. Somliga vittnar om Celans muntra lättnad efter mötet. Som att en spänning löstes upp. Jag tror själv att den dikten uttrycker den djupa klyvnaden mellan beundran och aversion.

    ordet för ordet – ”das Wort” – är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.

    Celan kan inte ge upp Heidegger, han måste replikera på filosofen, men också uttrycka en förhoppning. I dikten läser vi orden från gästboken om brunnen med stjärntärningen och förhoppningen om ”en tänkandes kommande ord i hjärtat”.

    I hans dikt är orden som gruvgångar. Vi anar att den vandrande poeten befinner sig mellan bergets underjord och himlens regn. Poeten kan floran – ”Arnika, Augentrost”. Arnika och ögontröst var läkeörter. För den sårade Celan? Den första har en gul fläck i kalken, som en judefläck. Den senare vidrör ett ungdomsminne från arbetslägren i Rumänien 1942. Jag noterar att ordet för ordet – ”das Wort” – är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.

    Dikten slutar med regn, mycket regn och en känsla av underjord och dolda döda. Namnet på blomman orchis liknar Orkus, romarnas namn för underjorden.  Todtnauberg blir här också Dödsberget. 

    Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus.

    Det är dock inte sista mötet. Celan återvänder faktiskt till Freiburg och Heidegger följande år – sommaren 1968. De två gör om sin bergsvandring till högmossen. Men vad som då passerar vet vi ingenting om.

    När poeten och filosofen möts ytterligare två år senare vid ett Hölderlinjubileum är Celans själsliga tillstånd akut. Poeten brusar upp i vrede över filosofen. Och filosofen säger sedan: ”Han är sjuk – hjälplöst”. En månad senare dränker sig Celan i Seine i Paris. Troligen den 20 april 1970.

    Man kan då åter betänka den uppgift som han förelade sig i augusti 1948 i ett brev till en anhörig i Israel. Den oerhörda uppgiften som nu ändade djupt tragiskt: ”Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut.”

    Hur kan den djupa skillnaden mellan filosofen och poeten då läsas? Det kan handla om ljuset. Ett nyckelbegrepp hos Heidegger är ”Lichtung” som betyder glänta, en solljus plats i skogen där Varat uppenbaras för den vandrande.

    Celan vänder på begreppet i sin boktitel "Lichtzwang", ljustvång. Postumt utgiven 1970 med bland annat dikten Todtnauberg. Ljustvånget som motsatsen till solljuset. Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus. Lägerljuset.

    Mikael van Reis, litteraturvetare, författare och skribent

  • Utan sina skepp hade vikingarna inte kommit långt. Med hjälp av dem tog man sig längre ut i världen än några andra nordbor gjort tidigare. De koloniserade Island, bosatte sig på Grönland och fortsatte mot Amerika. Via Seine nådde man Paris, som vikingarna passade på att belägra.


    De rundade Iberiska halvön, for genom Medelhavet och härjade Marockos kuster. Och tog sig på floder och forsar genom Ryssland till Konstantinopel – dagens Istanbul.


    Men ingenting av detta hade alltså varit möjligt utan deras båtar – och inte minst segel. Hur kunde de bygga sådana tekniska mästerverk? Har man hittat något vikingaskepp i Sverige? Vem vävde seglen, och var de verkligen randiga? Försök har gjorts att segla på ryska floder med rekonstruerade båtar, men hur lätt är det egentligen?


    I reprisen av det nymixade avsnitt 65 av podden Historia Nu samtalar Kristina Ekero Eriksson med marinarkeologen Jim Hansson, som bland annat gjort undersökningar i en av Birkas hamnar, och textilexperten Amica Sundström som tittat närmare på vikingatida textilier. Båda är medförfattare till den nyutkomna boken Birkas skepp.

    Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • När fartyget Mary Celeste 1872 hittades mitt på Atlanten helt intakt men utan besättning föddes ett mysterium som levt kvar länge. Idagihistorien synar gåtan och kikar också på The Boy in the Box och L'Inconnue de la Seine, två andra frågor som söker svar.

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Johan tar lärdomar från vetenskaplig forskning för att se om relationer i litteratur som verkar lite smådåliga egentligen är jättebra, med både Birgitta Stenberg och Camilla Läckberg som exempel. Erik söker svar på varför alla, typ, mår så dåligt nu förtiden och klandrar 68-rörelsen.

  • Utan sina skepp hade vikingarna inte kommit långt. Med hjälp av dem tog man sig längre ut i världen än några andra nordbor gjort tidigare. De koloniserade Island, bosatte sig på Grönland och fortsatte mot Amerika. Via Seine nådde man Paris, som vikingarna passade på att belägra.


    De rundade Iberiska halvön, for genom Medelhavet och härjade Marockos kuster. Och tog sig på floder och forsar genom Ryssland till Konstantinopel – dagens Istanbul.


    Men ingenting av detta hade alltså varit möjligt utan deras båtar – och inte minst segel. Hur kunde de bygga sådana tekniska mästerverk? Har man hittat något vikingaskepp i Sverige? Vem vävde seglen, och var de verkligen randiga? Försök har gjorts att segla på ryska floder med rekonstruerade båtar, men hur lätt är det egentligen?


    I avsnitt 65 av podden Historia Nu samtalar Kristina Ekero Eriksson med marinarkeologen Jim Hansson, som bland annat gjort undersökningar i en av Birkas hamnar, och textilexperten Amica Sundström som tittat närmare på vikingatida textilier. Båda är medförfattare till den nyutkomna boken Birkas skepp.

    Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.