Karl-Ove Knausgårds Podcasts
-
Den skånska staden Kristianstad lever under hot från att i framtiden hamna under vatten. Journalisten Morris Wikström, som vuxit upp i trakten reflekterar över hotets mytiska dimensioner.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-10-29.
Jag är uppvuxen inte långt ifrån det som idag kallas för Kristianstad i nordöstra Skåne. Jag säger idag – för Kristianstad lever under ett konstant hot om att översvämmas. Om så sker kanske platsen i framtiden kommer att benämnas Kristiansund – eller Kristians träsk. Redan idag anses stadens framtid vara högst osäker – delar av den befinner sig under havsnivån och hotet om översvämning kommer bara att öka i takt med att klimatförändringarna gör att havsvattennivån höjs. För att förhindra att Kristianstad översvämmas spenderas idag stora pengar på att skydda staden. Men frågan är vid vilken tidpunkt själva hotet kommer att vara tillräckligt graverande för att hindra staden från att utvecklas och därmed inte längre vara värd investeringarna.
Det slår mig att detta borde tas med i beräkningen, kanske bli en omständighet i berättelserna om Kristianstad – och därmed också mitt eget liv. Att den plats som varit så betydelsefull för mig kanske kommer att försvinna. Inte bara för att tiden går, utan också för att platsen kanske kommer att bli fysiskt oåtkomlig. En så vardaglig sak som en tågresa kommer kanske om 300 år att behöva ha skett på botten av ett träsk och stadens byggnader kommer kanske vara inlindade i alger och växtlighet som slagit rot i den dyiga botten.
I Karl-Ove Knausgårds roman ”En tid för allt”, där gamla testamentets berättelser har förflyttats till ett påtagligt norskt landskap, anländer syndafloden i form av ett regn som aldrig tar slut. För att rädda sig undan det ständigt stigande vattnet flyr huvudpersonerna upp på ett berg. Till slut har vattnet stigit så högt att hela landskapet har förändrats. Byarna ligger nu på botten av en fjord som bildats mellan bergen. Ändå slutar inte regnet falla. Till slut står det klart för huvudpersonerna att ingen räddning finns – att syndafloden verkligen kommer att sluka också berget de själva befinner sig på. Det är mitt i den här insikten som de drabbade får en på alla sätt överraskande idé. De börjar simma. Berget har blivit en klippa i en skärgård, och botten består nu av ett välkänt landskap – de byar där de tidigare levt sina liv.
Det är en vacker och överraskande scen i romanen. Men den säger också något om havet och vattnet och dess symboliska betydelse för människan. Möjligen för att det finns en så tydlig yta – ett över och under. Det gör havet till en distinkt geografisk plats. Samtidigt är detta som befinner sig under ytan hela tiden utom räckhåll – ofta också utom synhåll. I Knausgårds roman innebär simturen i fjordvattnet egentligen också ett betraktande av urtillståndet. Därmed sällar sig scenen till en av alla de litterära skildringar som låter ursprunget till en berättelse ligga begravd på botten.
Det samma går att säga om Marilynne Robinsons roman ”Två par systrar” från 1980. Berättelsen tar sin början i en tågolycka som inträffat i den lilla orten Fingerbone. I olyckan spårade ett tåg fullt med passagerare ur och slungades ner i den svarta sjön. I olyckan gick den sista manliga familjemedlemmen i huvudpersonernas familj under. Efter olyckan återgår livet sakta till det normala. ”Det kära gamla vanliga hade läkts ihop lika sömlöst som en spegelbild på vattnet”, får vi veta. Samtidigt tycks alla överlevande på något sätt sträva mot botten av sjön. I minnesarbetet som pågår hos alla i släkten blir sjön en fysisk manifestation av familjehistorien. Men alla har sitt sätt att närma sig vattnet. Den excentriska moster Sylvia stjäl roddbåtar och förflyttar sig med ett leende över vattnet, medan barnbarnen smyger försiktigt på stränderna – deras vuxenblivande kräver att de hittar sitt eget sätt att förhålla sig till tragedin. Faktum är att hela byn där olyckan inträffat präglas av vattnet som hela tiden hotar att svämma över. Vilket också sker. En vår svämmas staden över – husen och kaninburarna och ladorna liknar ”grundstötta och förlista Noaks arkar”. Stadens bibliotek svämmas över, vilket ”åstadkommer kraftiga gap i bibliotekets klassifikationssystem”. Också huset där huvudpersonerna bor drabbas och de gamla fotografierna som fortfarande kan berätta om livet före katastrofen får hängas på tork för att räddas, samtidigt som huvudpersonerna hasar runt med vatten upp till knäna. En träffande bild över hur minnesarbetet kan se ut.
Vem vet, kanske kommer också de människoöden som bebott Kristianstad att få sina uttolkare som vandrar längs stränderna av det som tidigare var en stad. Och när tiden har gått och de mänskliga berättelserna långsamt förtvinat, då kanske Kristianstad går samma öde till mötes som en gång Atlantis. Denna sjunkna ö vars existens aldrig kunnat vare sig avfärdas eller bekräftas, och därmed blivit till en projektionsyta i den mytiska värld där politiska idéer föds och speglas. Olof Rudbeck såg i Atlantis en svunnen stormaktstid i Sveriges historia. Andra har genom historien velat placera ön på så vitt skilda platser som Atlanten, Norra ishavet och Medelhavet – ofta för att motivera samtida strävanden och önskningar. Jakten på Atlantis – eller om man så vill ursprunget, guldåldern – har när den en gång inletts inte något egentligt slut. Det är ett sökande som ligger i själva vattnets natur, där den spegelblanka ytan hela tiden tycks dölja något väsentligt och livsavgörande. Och därmed också förrädiskt. Alla vet att stenar som blänker vackert på havsbotten oftast förlorar en del av sin glans när de lyfts upp ur vattnet. Sjögräset förlorar sin spänst och sjunkna skepp som konserveras i vattnet förmultnar och ruttnar på land.
I de handlingsplaner som nu författas för att förlänga Kristianstads liv ovanför ytan, strategier som på olika sätt ska tackla stadens hotande undergång, borde kanske också detta tas med. För hur skyddar man minnet av staden mot revisionistiska anspråk och dunkla politiska motiv? Kanske genom att etablera vissa historiska fakta. Kanske genom att slå fast det som vi idag tar för givet, men som om 300 år fått ett förrädiskt skimmer: Tivoliparken var en vacker plats, men knappast att jämföra med Babylons hängande trädgårdar. Under Kristianstadsdagarna var stadens uteserveringar fulla, men det var aldrig tal om någon medeltida karnevalsyra. Och kanske viktigast: Kristianstad fanns. Och finns. Och kommer antagligen att fortsätta finnas långt efter att hon förvunnit ner i djupet. Om så bara som ett gäckande och mycket förrädiskt minne.
Morris Wikström, journalist
-
Vi har framtiden i sikte - så här några dagar in på det nya året. Det är en tid som i tusentals år både fascinerat och skrämt oss. Mycket ser nu dystert ut i världen - men det finns ljus och hopp.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Frågor om framtiden har intresserat oss sedan antiken. I den här specialsändningen tar vi experter inom olika områden till hjälp för att försöka ta reda på vad som väntar oss och varför.
Vi pratar förväntningar, oro, utopier och dystopier. Vi frågar oss vad som är det bästa som kan hända för klimatet, hur långt AI-tekniken kan gå och om det behövs en framtidsombudsman.
Vi pratar med Susanne Eriksson som för 25 år sen skrev brev till sitt framtida jag - blev livet som hon trodde? Vi hör om Karl-Ove Knausgårds bidrag till framtidsbiblioteket - böckerna som ingen får läsa förrän om hundra år. Och vi frågar elvaåringar om vad de tror om den framtid de kommer att leva i.
Medverkande: Gunnar Arrhenius, Anna Carlstedt, Susanne Eriksson, Mathias Fridahl, Annelie Horáková Eriksson, Anne Beate Hovind, Hana Jamali, Amy Loutfi, Mats Strandberg, Roger Wilson.
Programledare: Mina Benaissa
Producent: Nina Sjöman -
En av filosofihistoriens ständiga frågor handlar om förhållandet mellan kropp och själ. Maria Andersson Vogel funderar på vad hennes egen ovilja och oförmåga att lyssna till kroppen betyder.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
En vecka innan min dotters beräknade ankomstdag vaknade jag av att jag hade ont i magen. Det var som kraftiga kramper som pågick intensivt under en kort stund och sedan försvann, för att några minuter senare komma tillbaka. Jag väckte min sambo: ”Jag har så ont i magen!” När jag någon halvtimme senare förstod vad som pågick hade han redan diskret börjat klocka mina regelbundna anfall av magknip. Trots att jag var höggravid, förstod jag inte vad min kropp ville säga mig.
Den eviga berättelsen om att kvinnor bara vet, att det finns en urkraft som gör att vi instinktivt följer vår kropp genom såväl graviditet som födande, tycktes inte gälla mig. Väl inne på förlossningen lät jag barnmorskan leda mig rakt igenom hela förloppet. Jag gjorde allt hon sa, ifrågasatte ingenting, det var hon som visste och jag hade ingen aning. Att det var min kropp det hände hade liksom inte med saken att göra. Sedan dess har jag aldrig upphört att fascineras av de kvinnor som tycks (i alla fall försöka) ta kontroll över sin egen förlossning. Som har önskemål, idéer om hur eller var de vill föda. Som att de visste vad det innebar. Jag hade inga sådana föreställningar, kände ingen kvinnlig urkraft tala till mig överhuvud taget.
När jag genom åren funderat över detta, och jämfört min upplevelse med alla andra förlossningsberättelser jag fått mig till livs, har jag ofta landat i att det måste ha handlat om åldern. Jag var bara 24 när jag blev mamma. Snittåldern för förstföderskor i Stockholm där jag bor är 32 och alla i min bekantskapskrets har varit äldre än jag var första gången de fött. Många har varit etablerade, utbildade, vana att ställa krav. De har kunnat projektleda sina förlossningar. Men jag har alltmer börjat tvivla på om den förklaringen håller. Handlar det inte snarare om min oförmåga, eller ska jag kalla det ovilja, att på riktigt stå i kontakt med min kropp?
På senare år tycks västvärlden ha flödat över av rörelser som handlar om att på olika sätt vända åter till naturen, inte minst genom att lyssna på kroppen. Vi yogar och vi mediterar, vi försöker sitta still (ibland i mycket märkliga ställningar) för att lyssna inåt. Vi flyttar ut på landet, låter självhushåll och naturens växlingar styra vårt tempo, lär oss leva med kroppens krafter. Det senaste exemplet är den så kallade ”no shower”-rörelsen där man duschar sällan och undviker industriellt framtagna hygienprodukter för att i stället återgå till kroppens naturliga försvar mot smuts. Vad som förenar den här typen av rörelser är synen på kroppen som något vi är. Och att vi i stället för att tukta, manipulera och försöka ta makten över den bör beakta och ta på allvar den kunskap och intelligens den besitter.
Det låter så klokt. Jag menar, hur ska vi annars förhålla oss till våra kroppar om inte lyssnande? Men jag tycks inte kunna. Eller vilja? Det är hela tiden något som skaver. Som ger mig rysningar och får mig att snabbt vilja backa ut ur rummet så fort ”lyssna till din kropp” föreslås. Trots att jag anar att det är det enda rimliga förhållningssättet får sådana uppmaningar mig alltid att omgående vilja halsa en flaska vin och kedjeröka ett helt paket cigg. I sin film ”Sibling Topics” säger den amerikanske konstnären Ryan Trecartin: ”I don’t want a body anymore. Fuck the body”. I motsats till uppmaningarna om att lyssna på kroppen letar detta citat sig raka vägen in i mitt hjärta och jag hummar instämmande. Men varför?
Sedan jag var barn har min relation till kroppen uteslutande handlat om hur den ser ut. Maten har sedan tidiga tonår inte haft något med hälsa, energipåfyllning eller njutning att göra utan varit ett medel för att uppnå en kropp som inte putar, väger eller stör. Jag har, likt alldeles för många andra, i åratal övat mig på att förneka såväl hunger- som mättnadskänslor och bit för bit klippt banden mellan mitt psyke och min kropp. Ibland tänker jag att jag glömt att jag är en kropp, glömt att den är lika mycket jag som mina tankar och inte endast en formbar bit kött. Men ofta undrar jag om jag någonsin vetat det. Att jag har en bristande förmåga att lyssna på kroppen är därför kanske inte så konstigt. Men varifrån kommer oviljan?
I Karl-Ove Knausgårds roman "Morgonstjärnan" beskriver Eskil att kroppen hans kommer att dö, men inte det i honom som ”är”. I en intervju i P1-programmet Lundströms bokradio säger Knausgård att han föreställer sig den odödliga delen av människan som en ”klang”. Handlar min ovilja att lyssna på kroppen om dödsskräck? Om jag erkänner att kroppen är jag, erkänner jag också att jag kommer att dö.
Om dödsskräck är förklaringen framstår min copingstrategi att halsa en flaska vin och kedjeröka ett paket cigg som högst kontraproduktiv. För att inte tala om de åratal då jag försökt låta bli att äta. Ryan Trecartin fortsätter sitt ”fuck the body” med ”I want a soul”. Kanske är allt Descartes fel? Den franske filosofen menade att medan själens främsta attribut är tänkandet, det rörliga, följer den kroppsliga substansen naturens mekanistiska lagar. En sådan uppdelning gör mig knappast mer sugen på att identifiera mig med min kropp, vem vill vara styrd av lagar när alternativet är att vara rörlig och fri? Men det är också en dikotomi som i århundranden har utnyttjats för att rättfärdiga mäns överordning och kvinnors underordning, där mannen varit intellektet och kvinnan den passiva kroppen. Det är ett särskilt riskabelt projekt att som kvinna identifiera sig med sin kropp.
Samtidigt vet alla som någon gång haft fjärilar i magen på grund av nervositet att ett fullständigt separerande av kropp och själ inte är möjligt. Såväl Descartes själv som en lång rad efterföljande filosofer har försökt lösa gåtan kring hur det materiella och det själsliga kommunicerar med varandra. Samma gåta som jag själv alltså inte kan sluta grubbla på.
Jag hör en historia om den svenska konstkritikern Ulf Linde. När läkaren meddelar honom att han måste sluta röka, för att de annars måste kapa hans ben, svarar Linde: ”ta benen”. Oavsett sanningshalten i historien säger den något om vad vi betraktar som essensen i våra identiteter. Är det intellektet eller är det kroppen? För Linde var rökningen en större del av den han var än hans ben, hans kropp. Kanske har Linde och jag det gemensamt, att vi inte klarar av att se kroppen som en del av oss? Att vi bedömer intellektet som viktigare. Det låter vackert, men det räddar oss inte från döden. Vi kan bara hoppas att klangen stannar kvar.
Maria Andersson Vogel
-
Hur påverkas litteraturen av att vi ser på oss själva som biologiska varelser snarare än själsliga? Det funderar idéhistorikern Isabelle Ståhl på i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
I sin epokgörande text "Vi vantrivs i kulturen" från 1921 beskriver Freud det tillstånd som enligt honom är källan till all religiös energi, nämligen den "oceaniska känslan". Den är "känslan av det eviga, det oändliga, obegränsade", där inga gränser finns mellan jaget och det som inte är jaget. Freud jämför känslan med det tillstånd spädbarnet befinner sig i. Det upplever inte moderns bröst som ett utomstående objekt utan som en del av sig självt, och varseblir således inte sig själv som separerad från världen. Det oceaniska är ett tillstånd där det ännu inte gjorts någon åtskillnad vare sig mellan kropp och själ eller mellan kroppen och världen.
Det som Freud beskriver som den oceaniska känslan, eller rättare sagt avsaknaden av den, är ett bra sätt att närma sig vår samtids skönlitteratur.
De senaste åren har den yngre skönlitteraturen dominerats av skildringar av avförtrollning, där kroppen och den sinnliga erfarenheten beskrivs med kylig distans och tolkas i biologiska termer: jag tänker på de många svenska romaner som skildrar sökandet efter kärlek i moderniteten. "Det finns sällan mystik, romantik eller idealisering i det köttsliga, snarare en närmast förfrämligad upplevelse" inför kroppen i dessa romaner, menar psykologen Hanna Bornäs i en essä i tidskriften Respons.
Litteraturen tycks spegla den samtida kulturens förståelse av människan som en alltigenom biologisk varelse, ett synsätt som blivit allt mer dominant under min livstid. Samtidigt har också en annan viktig förskjutning skett: både det kroppsliga och det psykiska tolkas i dag allt mer genom narrativ om fara och undergång.
De här två tendenserna möts i vårt sätt att beskriva den ökande själsliga ohälsan som en kemisk obalans i hjärnan eller som den inombords levande stenåldersmänniskans rädsla för sabeltandade tigrar.
Jag tänker på Karl-Ove Knausgårds beskrivning av sin känsla inför stjärnhimlen i Min kamp 1: ser han ett lysande föremål på himlen, vet han att det antingen är ett metereologiskt fenomen eller ett flygplan av något slag. "Det finns ingen som inte förstår sin värld", skriver Knausgård. På samma sätt upplever jag de inre fenomenen: jag tolkar dem som biologiska signaler, som symtom på lite ADHD, utmattning eller hormoner. Det finns inget att undra över.
Samtidigt med biologismens segertåg i vår kultur finns en parallell utveckling där psyket och det psykiska beskrivs som en källa till skador. Det är inte längre bara stillasittande och felaktig kost som betraktas som hälsofarliga; också att må dåligt psykiskt beskrivs i termer av en hälsofara. Att vara stressad kan vara farligt, att vara deprimerad länge skadar hjärnan. Vi får ångest över att ha ångest, blir deprimerade av att ha en depression, som sociologen Roland Paulsen skriver i sin bok "Tänk om". Frågan är hur det accelererande diagnosticerandet och patologiserandet av våra mänskliga erfarenheter påverkar vår inställning till att erfara något över huvud taget.
Men vad handlar den här utvecklingen om? Den amerikanska psykologen Nicole LePera skriver på sitt extremt populära instagramkonto The holistic psychologist att kroppen för den som genomlevt trauma inte är en trygg plats, vilket leder till att man dissocierar, kopplar bort och distanserar sig från kroppen och upplever den tänkande delen av jaget som tryggare än den kroppsliga. Det kan ses som en intressant förklaringsmodell till det intellektualiserande och förfrämligade förhållande till det kroppsliga som präglar hela vår kultur.
Att grenar av psykologin visar medvetenhet om den centrala betydelse trauma kan ha för mänskligt lidande är intressant; det är en förklaringsmodell som åtminstone delvis frångår det biologiska narrativet. Men det finns en risk i att allt fler erfarenheter inryms i traumabegreppet. Det finns i vår kultur en allt starkare upptagenhet vid säkerhet, att bevara organismen intakt, och erfarenheter som förut sågs som neutrala delar av livet tolkas som potentiellt förgörande.
Jag tycker mig märka hur det här sättet att närma sig den egna kroppen påverkar också mig, och mina minnen. Mina minnen blir allt vagare av hur jag som barn kunde tolka mitt jag och mitt känsloliv som något mer än kemiska processer.
Man kan tänka sig att erfarenheten av den oceaniska känslan har blivit allt mer sällsynt i ett tidevarv av kroppsligt förfrämligande och ett biopsykologiskt genomlyst inre liv. Kanske är det därför jag allt oftare söker alternativa kulturella skildringar av det inre, där inte allt som upplevs tolkas som biofysikaliska signaler eller psykologiska fenomen, där det inte är helt tydligt vare sig för läsaren eller för berättarjaget vad det upplevda är.
Jag har sett några sådana skildringar på film, exempelvis i "Blå är den varmaste färgen"; förälskelsen skildras där i drömlika men hallucinatoriskt skarpa sekvenser, som någonting formlöst men ändå extremt tydligt. Det är ljusår ifrån de kalla biopsykologiska skildringarna i svensk samtidslitteratur.
Kanske kan filmens och den rörliga bildens dominans i vår tid förklaras med att de kan gestalta det onämnbara eller gåtfulla på ett mer direkt och lättgripligt sätt än litteraturen.
När jag själv försöker närma mig svårfattliga erfarenheter i text sätter det analytiska tänkandet genast i gång och dissekerar sönder det jag försöker nå. Romanformen framstår för mig ofta som så konstruerad. Den lämpar sig kanske för att beskriva något som redan har hänt, det färdigutformade. Sämre tycks den vara på att fånga det mänskliga livets hemlighetsfulla, flytande karaktär, det som inte ännu stelnat i en färdig form.
Jag undrar hur ett återtagande av skönlitteraturen som bärare av det oceaniska skulle kunna se ut.
Jag hittar ingen återförtrollning hos den tidigare nämnde Knausgård – hans prosa är linjär och välordnad. Det magiska, vansinniga eller gränsöverskridande ter sig redan insorterat i en rationell upplevelse av världen som jag varken känner igen mig i eller blir särskilt fascinerad av.
Går vägen till återförtrollning kanske via poesin? Även den tycks mig ofta som lite stelnad och anemisk. I samtida svensk litteratur finns få skildringar av vad som skulle kunna beskrivas som den oceanska känslan, däremot hittar jag något som liknar den i Carl-Henning Wijkmarks romaner "Da Capo" (1994) och "Sista dagar" (1986). Där ges beskrivningar av gränsöverskridande, kroppsliga erfarenheter som beskrivs utan att förklaras med hänvisningar till biologiska eller psykologiska tillstånd. Det är otydligt för läsaren vad som händer, ändå på något sätt kristallklart.
Wijkmark gör det som Viktor Shklovskij 1917 uppmanade konstnärer och författare till: att förmedla en förnimmelse av föremål som "visioner" som inte skapar igenkännande. Konsten är enligt Shklovskij ett verktyg för att uppleva företeelsers tillblivelse – det som redan har blivit till har ingen betydelse i konsten. Kanske är det där nyckeln till den litterära återförtrollningen finns, i förfrämligandet som låter oss se världen och det inre på nytt.
Isabelle Ståhl, idéhistoriker
-
I sommaren sista Allvarligt talat har författaren PO Enquist valt att svara på frågor som handlar om: Huruvida man kan leva ett innerligt liv på två geografiska platser? Vart igelkottarna har försvunnit och om man verkligen kan älska sig själv? Producent: Susanna Einerstam
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Musik:
Lyssnarbrev
Tomasz Stanko Septet "Ballada". Wayne Shorter "Diana"från CD Native Dancer. Keith Bjornstad, Svante Henryson "Visitor" från CD Nightsong. Signatur i början av programmet: Bill Frisell ”Probability Cloud”. Slutsignatur: Tomasz Stanko ”Sleep Safe and Warm”. Musikansvarig: Anton KarisStort och mycket varmt TACK till Lena och P O för era kloka medkännande tankar kring, av er ibland omformulerade frågor om livets diverse vedermödor. Dagens (11/8) två sista svar av P O berörde mig särskilt starkt o fick mina ögon att tåras; nyss avslutade jag Karl-Ove Knausgårds sista band av "Min kamp", och jag blev en ny människa, nästan frälst efter att under tusentals sidor "krupit under hans skinn". Att närma sig det nya "barndomen" med all hjälplöshet den kan innebära, borde vi tala mycket mer om!
Tack ännu en gång och ni är välkomna åter! jag skall lyssna om alla åtta programmmen.
Agnes, nära 80
________________
Jag håller med de som ansåg att PO inte riktigt förstått frågan Caroline ställde, men anser att det är mänskligt att inte förstå ibland.
Har bott i Spanien 50 år som spansk medborgare och de senaste 15 åren tillbringat sommarmånaderna i en liten stuga i Lappland. Min erfarenhet är att det är svårt att byta kultur och språk och det tar lång tid att acklimatisera sig. Det viktiga för mig är att man vänjer sig vid att inte vara riktigt hemma någonstans utom i sig själv och att impulser från vad som händer i båda länderna berikar en. Jag håller med PO om att Spanien är ett jäkla land med lögnaktiga politiker, stor ojämlikhet, fattigdom etc...men utan tvekan har Spanien många kulturer , natur och detaljer värda att ta i beaktande och detta beror på var och en.
Till Margareta skulle jag vilja skicka en webb som ger en fantastisk redogörelse om hur Flamencon o el canto jondo skapats väl värd att läsas och begrunda. Inga afrikanska slavar.
hispanoteca.eu /Musik-Spanien/Flamenco/Origen del cante flamenco.htm.
Vänlia hälsningar
Birgitta Nordstrom
______________
Allvarligt Talat - repris 140816
Enquist har ju helt missuppfattat Carolines fråga! Hon önskar sig inte ett hemligt liv, hon frågade om hennes relationer utvecklade på två olika platser behövde bli ytliga. Det är ju en mycket intressant fråga.
Om man delar upp sitt boende till två olika platser/länder under året betyder inte det att det ligger vattentäta skott emellan de två punkterna eller människorna på de olika platserna. Det kan tvärtom både berika och fördjupa!
MVH
Cristina Spitzinger
____________
Nu har
jag lyssnat på PO. Jag tycker att han trivialiserar min vinterångest. Och
nedvärderar Spanien! Jag vet flera, både svenskar och andra, som åker till
södra Europa på vintrarna för att arbeta på ekologiska jordbruk. De har
berättat om fantastiska möten med människor, det är minsann inte så att det
inte finns kultur i dessa länder!
Och varför förutsätter PO att jag söker en kärleksrelation (eller två!)? Jag
frågade om det var möjligt att få djupare relationer eller om det bara skulle
bli ytliga bekantskaper - men detta tolkas alltså som otrohetslängtan.
Till sist: jag läser MASSOR, särskilt på vintern. Men det hjälper inte. Inte
ens dina böcker PO!
Caroline___________
Hej P-O!
Jag studsade liksom Michelle över ditt svar till Caroline från Uppsala. Spanien är definitivt mer än sprit och stränder. Jag har själv liksom Michelle varit där mycket under många år, rest runt över hela landet. Jag har läst spanska och studerat spansk historia m m, som jag tycker är mycket intressant och fascinerande. Tänk när man i Andalusien, fram till på 1500-talet levde kristna, judar och muslimer i fredlig samexistens och skapade fantastiska byggnadsverk och trädgårdar i denna varma torra jord i Europas södra del! Tänk på poeterna och musiken som skapats i Spanien! Flamencon som är ett kulturarv från afrikanska slavar, som tagits till Sydamerika vars musik sedan hittat tillbaks till Europa och Spanien. Tänk på Lorca och de dramer och de musikaliska verk han skapat eller inspirerat till! Ett innerligt liv kan väl visserligen vara svårt att upprätthålla med samma innehåll på två platser om man delar upp året i två långa perioder, men kan vara berikande om man är nyfiken på kultur och människorna i den! Liksom Michelle uppfattar jag inte en sådan nyfikenhet som att man (=kvinna) är ute efter otrohet och ett hemligt liv! Jag tolkade också frågan som att det var djupare relationer av alla slag, vänskap, att komma in i en annan kultur än sin egen, som hon betvivlade skulle kunna utvecklas om hon levde halvårsvis på två olika platser. Språket och kunskaper om landet är en bra början till att utveckla sådan relationer tror jag!
I övrigt håller jag med dig om att det är en enorm känsla att gå in under skinnet på en författare och att läsa i kronologisk ordning, dig t ex, vilket jag gjort sedan jag läste "Sekonden" och boken om baltutlämningen, på 70-talet!
Hälsningar
Margaretha
___________
P-O!
Jag tycker att du gav ett noncharlant svar till Caroline från Uppsala. Spanien är definitivt mer än sprit och stränder. Jag har själv varit där flera vintrar, både i Galicien och Andalusien, jobbat på smågårdar och träffat fantastiska människor - kulturella och spirituella.
Och varför antar du att hon vill vara otrogen? Jag tolkade frågan som att det var djupare relationer av alla slag som hon betvivlade skulle kunna utvecklas om hon levde halvårsvis på två olika platser. Det var väl det hon ville att du skulle filosofera kring, huruvida djupa relationer kan uppstå om man lever ett sådant slags modernt nomadliv.
Nä, efter detta svar med total avsaknad av respekt för frågeställaren är jag inte ledsen att du inte valde att besvara min fråga. Du kanske skulle säga att tvivlet att skaffa barn bara var en undermedveten drift att ha öppna relationer och sedan avfärda min fråga lika lättvindigt som Carolines.
Michelle
______________
Hej P-O
Jag har ett stort problem. Några av mina vänner har blivit rasister.
Deras åsikter tål jag inte. Fram till nu har de varit humanister vilket gör mig förvirrad, vad har hänt. Givetvis har jag tagit upp detta men svaret blir tunt och intetsägande.
Jag har nog börjat min resa till att inte tro på människan.
Vad ger du mig för råd? Jag lyssnar verklig på dina råd jag har hört i programmet, jag tror på dig.
Ha det gott i framtiden
Vänligen
Aino Dahlgren
_____________
Till Allvarligt talat
Hej! Mitt namn är Gunnar Bergkrantz. Jag är en lyckligt lottad person som gillar mitt jobb, som också gett mig möjligheter att resa ut i världen...jag ser orättvisor där fattiga förblir fattiga och rika blir rikare. Där jag ser enorma lyxhus bakom höga murar. Jag ser människor plocka sopor och sorterar för att få till mat.
Nu är mitt dilemma…. Att jag ser girighet och korruptionen breder ut sig och jag blir irriterad, arg, nedstämd. Vad ska jag göra för att hålla modet uppe? Hur ska jag hantera mina tankar och vad kan jag göra. Snälla allvarligt talat ..ge mig råd!!Vänliga hälsningar!
Gunnar Bergkrantz
