Henning Mankell Podcasts
-
Moa Elf Karlén och Dan Israel samtalar om varför Henning Mankell valde att börja skriva Wallanderserien och vilken av böckerna som han själv tyckte var bäst. Och varför valde Hennings amerikanska förlag att inte ta med prologen i sin översättning av Den femte kvinnan?
-
Vad kan vi lära oss om världen genom att läsa skönlitteratur? Malin Krutmeijer betraktar de skandinaviska länderna genom ett par amerikanska glasögon, placerade ovanpå en trave med kriminalromaner.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
När den amerikanska litteraturvetaren Wendy Lesser läste sin första Sjöwall-Wahlöö-deckare förändrade det hennes syn på hela genren. Hon kände att hon verkligen hade genomlevt något tillsammans med Martin Beck, Lennart Kollberg och de andra figurerna. Det här var mycket mer än en brottsgåta som skulle lösas.
Det var på 1980-talet och Wendy Lesser blev besatt, inte bara av Sjöwall-Wahlöö. I över 40 år har hon slukat skandinavisk kriminallitteratur, periodvis 4-5 böcker i veckan. Hon tyckte att hon lärde känna de skandinaviska samhällena, och för ett par år sedan bestämde hon sig för att resa hit.
Resan till Sverige, Norge och Danmark är utgångspunkten för hennes bok "Scandinavian noir. In pursuit of a mystery". Lessers tanke är att utsätta sina föreställningar om Skandinavien för verkligheten. Det är en rätt komplicerad idé, inte minst om man tänker på vad som kännetecknar de skandinaviska romaner som hon fått sin bild ifrån.
Inflytandet från Sjöwall-Wahlöö är fortfarande starkt, fast det gått över 50 år sedan deras första bok kom ut. De använde ju deckargenren för att skriva politiska romaner, och många av de mest framgångsrika författarna efter dem förvaltar det samhällsmedvetna arvet.
Det är alltså inte realism.
Kjell Eriksson, Leif GW Persson, Henning Mankell, Stieg Larsson och Jens Lapidus är några självklara namn i sammanhanget, men också exempelvis Tove Alsterdal som skrivit spänningsromaner om de som försvann i militärjuntans Argentina på 70-talet, och om Sudettyskarna under Andra världskriget.
Sjöwall-Wahlöö var i sin tur inspirerade av amerikansk noir-litteratur, och den influensen har stärkts i skandinaviska deckare. Man kan också se vad jag tolkar som ett visst inflytande från superhjältegenren, med omnipotenta ärkeskurkar, overkligt stryktåliga hjältar och datasnillen och hackare i ett slags trollkarlsroller.
Det här draget är tydligt i Stieg Larssons och David Lagercrantz Millennium-serie, och i Lars Keplers romaner om poliskommissarien Joona Linna, men det spökar i varierande grad i en hel del skandinavisk kriminallitteratur.
Det är alltså inte realism. Det går förstås att söka samband med olika aspekter ur den sociala och kulturella värld som författarna lever och skriver i ändå. Däremot är det orimligt att förvänta sig några konturskarpa spegelbilder mellan litteratur och verklighet. Nu utgår Wendy Lesser väldigt mycket från Sjöwall-Wahlöö, vars böcker är mer realistiska, men det var ändå skönlitteratur de skrev. Dessutom kom deras sista bok ut 1975. Det har hänt en del sedan dess.Lesser hade kunnat öppna för en spännande analys av hur berättelsers verklighet och det vi själva upplevt i den fysiska världen samverkar när vi tolkar vår omvärld, men hon är ganska handfast. Hon berättar hur hon läst och förstått skandinaviska deckare, och hur hon uppfattar de skandinaviska städer hon besöker. Att hon i förbifarten döper en polis fru till Gunnar, och konsekvent kallar Helsingborg för Helsingbörg ger en extra komisk krydda.
Lessers intryck är att feminismen inte haft mycket inflytande i skandinaviska samhällen.
När hon ska definiera viktiga drag i skandinaviska kriminalromaner klarar hon inte riktigt att generalisera – utan landar i hela 25 teman.
Först kommer förstås alkohol. Lesser noterar att en del mordutredare mer eller mindre är alkoholister, som stordrinkaren Harry Hole i norrmannen Jo Nesbøs bokserie. Sjöwall-Wahlöös Martin Beck är mer måttfull, men tar ändå regelbundna turer till "the state liquor store", som Lesser tycker är oerhört exotisk.Det är överhuvudtaget tydligt att hon vet väldigt lite om det verkliga Skandinavien, men det hindrar inte att hon frejdigt tycker till om det mesta. Även om boken är lite ytlig, så är utifrånperspektivet fascinerande.
Wendy Lesser noterar till exempel en stark fixering vid hem och inredning hos nästan alla skandinaviska författare. De stilbildande Sjöwall-Wahlöö beskriver i detalj hur det ser ut hemma hos brottsoffer, förövare och poliser. Lesser finner detta spännande men förvirrande. Det tar ett tag innan hon förstår att det är ett sätt att skildra personernas sociala, kulturella och ekonomiska förutsättningar, men hon kan ju inte koderna. Mest är hon besviken över att ingenstans i romanernas värld få möta den sparsmakade, stilrena design som hon förknippar med Skandinavien.Hon är också fascinerad av hur viktiga romanfigurernas hem är för dem. Hemmet är verkligen deras borg, och alla besökare tar respektfullt av sig skorna. Då bor romanfigurerna ändå oftast i lägenhet, vilket Lesser tycker är konstigt. Att inte äga ett eget hus är uppenbarligen ett fattigdomstecken för amerikanen. Hon verkar aldrig ha hört talas om det vi européer brukar referera till som "den borgerliga våningen", eller patriciervåningen.
Riktigt intressant, och lite förvånande, är hur många tecken på misogyni hon hittar i romanerna. I den danska, svenska och norska kriminallitteraturen finns än idag väldigt få kvinnliga kommissarier och huvudpersoner. Däremot kryllar det av sexrelaterade brott mot kvinnor, och hos Sjöwall-Wahlöö pratas det ständigt om "nymfomaner". Lessers intryck är att feminismen inte haft mycket inflytande i skandinaviska samhällen. Nåja.
Vad gnällde Sjöwall-Wahlöö om egentligen?
Men Stieg Larssons Lisbeth Salander då? Hon representerar en "billig feminism", tycker Lesser, och där känner jag att hon gravt har missförstått sammanhanget och gjort en dålig läsning. Ser hon inte att Lisbeth Salander inte är skriven som en realistisk figur, utan som en anarkafeministisk superhjälte?
Efter ungefär halva boken reser Lesser äntligen till Skandinavien, för att konfrontera intrycken från romanerna med verkligheten. Hon hyr en lägenhet i Stockholm och promenerar stjärnögd genom den svenska huvudstaden. Allt är vackert, rent, snyggt och underbart. Entusiasmen kulminerar när hon tittar på midsommarfirandet på Skansen, där hon faller i gråt av rörelse.
Vad gnällde Sjöwall-Wahlöö om egentligen? För att få initierad bild av de skandinaviska samhällenas problem, har Lesser beslutat sig för att intervjua poliser. I Stockholm når hon först inte längre än till en arrogant pressavdelning. I Köpenhamn däremot får hon träffa ingen mindre än Jens Møller Jensen, som var ansvarig för utredningen av mordet på Kim Wall. Han tar omedelbart ur henne uppfattningen att det begås mord på löpande band i de skandinaviska storstäderna.
Äntligen hör Stockholmspolisen av sig.
Sedan blir Lesser varse den danska så kallade ghettolagstiftningen och debatten om invandrare, muslimer och integration. Hon blir uppriktigt chockerad. Upprörd drar hon slutsatsen att det i Danmark saknas kunskap om vad sådant ledde till i Tyskland på 30- och 40-talet.
Lesser reser vidare till Ystad, där hon äcklas av turistindustrin kring Kurt Wallander. Oslo i sin tur tycker hon är litet och folktomt.
Något stukad återvänder hon till Stockholm. Och äntligen hör Stockholmspolisen av sig.Lesser träffar Bengt, utredare på grova brott sedan nästan 40 år. Grånad, opretentiös, sensitiv och skärpt berättar han för henne om Sverige, svenskarna, brotten och mordet på Olof Palme. Han är en sann humanist. En "mensch" kallar Lesser honom. Här är han ju, känner hon, hennes älskade kommissarie Martin Beck, livs levande.
Malin Krutmeijer
-
JOURNALIST, TV-PROFIL, 57 år. Född och bosatt i Stockholm. Debuterar som Sommarvärd.
Alla Sommarprat finns att lyssna på i Sveriges Radio Play.
Sanningen bakom glada semesterbilder, skuggsidorna i livet som uppdateringar på sociala medier inte visar och den parallella verkligheten, det är utgångspunkten för Anna Hedenmos Sommar i P1.
"Om vårt minne sviker, kan vi lita på bilderna då? Betyder leenden alltid lycka? Vad händer med vår verklighetsbild när vi visar upp retuscherade foton av våra liv?"
Anna Hedenmos Sommarprogram tar avstamp i foton från gamla familjealbum. Vad är det bilderna visar och hur var det egentligen? Glada leenden, hår som fladdrar i vinden under båtfärd och festdukade långbord under solsemestern. Varför visar vi bara upp våra lyckliga stunder på sociala medier? Vad är det bilderna visar och hur var det egentligen?
"Glappet mellan bilden och verkligheten blir helt överväldigande."
Anna Hedenmo berättar också om intervjusituationer med statsminister Stefan Lövén, tidigare moderatledaren Anna Kindberg Batra och deckarförfattaren Henning Mankell.
Det handlar om dålig medieträning, mediernas roll under metoo och om den personliga frågan hon själv fick en gång när hon blev intervjuad.
Om Anna HedenmoEn av SVT:s största profiler, aktuell med boken Uppdrag sanning som kom ut i våras. Programledare för SVT:s valvaka 9 september. Tjugofem år i rutan som nyhetsankare på Rapport och Aktuellt och programledare för Min Sanning och Agenda. Har lett debatter, bevakat val och rapporterat från Nobelfesten. Tidigare arbetat på Sveriges Radio Värmland, Radio Stockholm och Ekoredaktionen.
Är ordförande i Publicistklubben. Har varit tillförordnad generalsekreterare för Radiohjälpen under våren.
Utbildad på Informationslinjen i Karlstad, kom inte in på Journalisthögskolan.
Producent: Elin Claeson
-
Det svåra tvåhundratrettonde avsnittet med skådespelaren Rolf Lassgård. Vi pratade om bekräftelsebehov, drömrollen, Hollywood, att sitta i biopubliken när ens egen film visas, fiskaräktenskap, Grotowski, klipprummet, hockey, att vara en sexsymbol, den strukturella sexismen i skådisyrket, Henning Mankell, mental coachning och givetvis om huruvida Rolf egentligen är min pappa.Producent David Mehr Distribution: Acast. (För Android här! Och i App store här!)
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Det svåra hundrafemtiofemte avsnittet med (manus)författaren Klas Östergren. Vi pratade om filmbranschen, Twist, stol 11 i Svenska Akademien, bristen av att ha agenda i intervjusituationer, roulette, frankofili, Gentlemen, att åldras, vinyl visavi kompaktdisk, att eventuellt behöva stämma Henning Mankell, oron för världen, att slippa snacka slips, dödsångest, klädbyten, populärkultur, syskon och givetvis en hel del om hur Klas vårdar sitt viktiga skrivbord i ljust furu.Avsnittet presenteras av Telenor.Redaktör och redigering: Lovisa Ohlson.Distribution: Acast. (För Android här! Och i App store här!)
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
