Eskil Podcasts
-
Expressens podd Systemet firar 500 avsnitt! Det blir ett lite länge program än vanligt och en handfull profiler medverkar och hjälper till att lägga V75-pusslet.
-
Eskil och Viktor slår fast att vi efter den rejäla festen som var vinsten mot MFF befinner oss i en rejäl baksmälla, en blåsvart sådan. Men som vi alla vet så tar man sig till slut ur den, och festar på igen! Det blir även prat om avancemanget i cupen, att Brand gnuggarna händerna och en rejäl skopa kritik riktas mot Uppsalapubliken och krögare. Dessutom om 15 minuter med Amy Diamond i Härnösand, vem som är den stora frälsaren och blås av säsongen!
-
Eskil berättar om sitt möte med Henrik Brandao Jönsson, men även om sin upplevelse av matchen på plats. Viktor har sin syn på matchen med två helt olika halvlekar, men landar ändå i att välja glädjen! Det blir också en diskussion kring det absurda blåsvarta silly season-året 2022 och om varför allt känns lugnt.
-
Dagen efter den oväntade segern mot Malmö så sitter Viktor, Eskil och Oskar Bernövall på Palermo för att gå igenom matchdagen. Alla är överens om att det var en av de roligaste matchdagarna på länge, mycket tack vare marschen och den höga toppen som var söndagens insats på plan! Det blir dessutom prat om Spurts hemlighet, quiz om Helsingborg och en avstickare till New York för lära oss om Eskils många lager.
(Foto: Aron Broman)
-
Eskil rasar mot Sirius usla insats i söndags, och Viktor har grävt i industrisemesterns publiksiffror. Det blir även en diskussion om offensiven, mittfältet och defensiven, vad gick fel? Hur illa är det här poängtappet, och vem är egentligen gladast?
-
Eskil som blir arbetslös efter att ha anklagat sin chef för att smussla undan pengar i egen ficka, bestämmer sig för att bli en gudom.
Sov Gott!
Bli medlem i Somna med Henrik PLUS här: https://plus.acast.com/s/somna-med-henrik.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
En av filosofihistoriens ständiga frågor handlar om förhållandet mellan kropp och själ. Maria Andersson Vogel funderar på vad hennes egen ovilja och oförmåga att lyssna till kroppen betyder.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
En vecka innan min dotters beräknade ankomstdag vaknade jag av att jag hade ont i magen. Det var som kraftiga kramper som pågick intensivt under en kort stund och sedan försvann, för att några minuter senare komma tillbaka. Jag väckte min sambo: ”Jag har så ont i magen!” När jag någon halvtimme senare förstod vad som pågick hade han redan diskret börjat klocka mina regelbundna anfall av magknip. Trots att jag var höggravid, förstod jag inte vad min kropp ville säga mig.
Den eviga berättelsen om att kvinnor bara vet, att det finns en urkraft som gör att vi instinktivt följer vår kropp genom såväl graviditet som födande, tycktes inte gälla mig. Väl inne på förlossningen lät jag barnmorskan leda mig rakt igenom hela förloppet. Jag gjorde allt hon sa, ifrågasatte ingenting, det var hon som visste och jag hade ingen aning. Att det var min kropp det hände hade liksom inte med saken att göra. Sedan dess har jag aldrig upphört att fascineras av de kvinnor som tycks (i alla fall försöka) ta kontroll över sin egen förlossning. Som har önskemål, idéer om hur eller var de vill föda. Som att de visste vad det innebar. Jag hade inga sådana föreställningar, kände ingen kvinnlig urkraft tala till mig överhuvud taget.
När jag genom åren funderat över detta, och jämfört min upplevelse med alla andra förlossningsberättelser jag fått mig till livs, har jag ofta landat i att det måste ha handlat om åldern. Jag var bara 24 när jag blev mamma. Snittåldern för förstföderskor i Stockholm där jag bor är 32 och alla i min bekantskapskrets har varit äldre än jag var första gången de fött. Många har varit etablerade, utbildade, vana att ställa krav. De har kunnat projektleda sina förlossningar. Men jag har alltmer börjat tvivla på om den förklaringen håller. Handlar det inte snarare om min oförmåga, eller ska jag kalla det ovilja, att på riktigt stå i kontakt med min kropp?
På senare år tycks västvärlden ha flödat över av rörelser som handlar om att på olika sätt vända åter till naturen, inte minst genom att lyssna på kroppen. Vi yogar och vi mediterar, vi försöker sitta still (ibland i mycket märkliga ställningar) för att lyssna inåt. Vi flyttar ut på landet, låter självhushåll och naturens växlingar styra vårt tempo, lär oss leva med kroppens krafter. Det senaste exemplet är den så kallade ”no shower”-rörelsen där man duschar sällan och undviker industriellt framtagna hygienprodukter för att i stället återgå till kroppens naturliga försvar mot smuts. Vad som förenar den här typen av rörelser är synen på kroppen som något vi är. Och att vi i stället för att tukta, manipulera och försöka ta makten över den bör beakta och ta på allvar den kunskap och intelligens den besitter.
Det låter så klokt. Jag menar, hur ska vi annars förhålla oss till våra kroppar om inte lyssnande? Men jag tycks inte kunna. Eller vilja? Det är hela tiden något som skaver. Som ger mig rysningar och får mig att snabbt vilja backa ut ur rummet så fort ”lyssna till din kropp” föreslås. Trots att jag anar att det är det enda rimliga förhållningssättet får sådana uppmaningar mig alltid att omgående vilja halsa en flaska vin och kedjeröka ett helt paket cigg. I sin film ”Sibling Topics” säger den amerikanske konstnären Ryan Trecartin: ”I don’t want a body anymore. Fuck the body”. I motsats till uppmaningarna om att lyssna på kroppen letar detta citat sig raka vägen in i mitt hjärta och jag hummar instämmande. Men varför?
Sedan jag var barn har min relation till kroppen uteslutande handlat om hur den ser ut. Maten har sedan tidiga tonår inte haft något med hälsa, energipåfyllning eller njutning att göra utan varit ett medel för att uppnå en kropp som inte putar, väger eller stör. Jag har, likt alldeles för många andra, i åratal övat mig på att förneka såväl hunger- som mättnadskänslor och bit för bit klippt banden mellan mitt psyke och min kropp. Ibland tänker jag att jag glömt att jag är en kropp, glömt att den är lika mycket jag som mina tankar och inte endast en formbar bit kött. Men ofta undrar jag om jag någonsin vetat det. Att jag har en bristande förmåga att lyssna på kroppen är därför kanske inte så konstigt. Men varifrån kommer oviljan?
I Karl-Ove Knausgårds roman "Morgonstjärnan" beskriver Eskil att kroppen hans kommer att dö, men inte det i honom som ”är”. I en intervju i P1-programmet Lundströms bokradio säger Knausgård att han föreställer sig den odödliga delen av människan som en ”klang”. Handlar min ovilja att lyssna på kroppen om dödsskräck? Om jag erkänner att kroppen är jag, erkänner jag också att jag kommer att dö.
Om dödsskräck är förklaringen framstår min copingstrategi att halsa en flaska vin och kedjeröka ett paket cigg som högst kontraproduktiv. För att inte tala om de åratal då jag försökt låta bli att äta. Ryan Trecartin fortsätter sitt ”fuck the body” med ”I want a soul”. Kanske är allt Descartes fel? Den franske filosofen menade att medan själens främsta attribut är tänkandet, det rörliga, följer den kroppsliga substansen naturens mekanistiska lagar. En sådan uppdelning gör mig knappast mer sugen på att identifiera mig med min kropp, vem vill vara styrd av lagar när alternativet är att vara rörlig och fri? Men det är också en dikotomi som i århundranden har utnyttjats för att rättfärdiga mäns överordning och kvinnors underordning, där mannen varit intellektet och kvinnan den passiva kroppen. Det är ett särskilt riskabelt projekt att som kvinna identifiera sig med sin kropp.
Samtidigt vet alla som någon gång haft fjärilar i magen på grund av nervositet att ett fullständigt separerande av kropp och själ inte är möjligt. Såväl Descartes själv som en lång rad efterföljande filosofer har försökt lösa gåtan kring hur det materiella och det själsliga kommunicerar med varandra. Samma gåta som jag själv alltså inte kan sluta grubbla på.
Jag hör en historia om den svenska konstkritikern Ulf Linde. När läkaren meddelar honom att han måste sluta röka, för att de annars måste kapa hans ben, svarar Linde: ”ta benen”. Oavsett sanningshalten i historien säger den något om vad vi betraktar som essensen i våra identiteter. Är det intellektet eller är det kroppen? För Linde var rökningen en större del av den han var än hans ben, hans kropp. Kanske har Linde och jag det gemensamt, att vi inte klarar av att se kroppen som en del av oss? Att vi bedömer intellektet som viktigare. Det låter vackert, men det räddar oss inte från döden. Vi kan bara hoppas att klangen stannar kvar.
Maria Andersson Vogel
-
I veckans avsnitt pratar Eskil och Viktor ner vinsten mot AIK, Eskil kommer ut som medelklass och Patriks bror/systerson.
-
Åby håller i topptävlingar då Drottningens Pokal, Kungapokalen och Paralympiatravets final ska avgöras. Eskil har semester och veckans panel består av Julia Björklund, Pär Gustafsson och en comebackande Magnus Nygren. Samtliga är rörande överens om vilken som är den troligaste spiken i omgången. Den kompletterande spiken visar sig vara svårare att enas om, men till slut hittas en spelvärd lösning.
-
I veckans podd pratar Eskil och Viktor om de två förlusterna mot Mjällby och Hammarby, Bäckströms vara eller icke vara i klubben och den mäktiga stämningen på Arken.
Stötta Vännerna möjlighet till nya tifon: 1235347331
-
I veckans något försenade avsnitt pratar om Viktor och Eskil om Trelleborg, varför det alltid blir såhär och det moraliska i att värva en spelare från Ryssland.
Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices -
En kvalplats som närmar sig och dagar som bara blir mörkare. Säsongen börjar lida mot sitt slut, och lida gör även podden, iaf ena halvan. Eskil slår sig för bröstet om årets spaning och Viktor försöker lansera den spelare som kommer rädda Sirius i framtiden. Det blir även prat om mål i sista minuten och vad vi tycker om psykfall i svensk fotboll!
Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices -
Jackpot på VM i V75 och det är en femte deltävlingen i VM i V75. Förutom att Expressens experter går igenom omgången avslöjas vilka getingbetyg Örjan Kihlström och Johan Untersteiner delat ut på sina hästar. Efter en hel del diskussion kommer Hellberg, Nygren och Björklund till sist fram till en lösning.
-
Från att ha varit frid och fröjd senast, till en molande oro idag. I dagens avsnitt försöker Eskil ta tempen på Viktors mående efter helgens torsk. Det blir prat om de fem stadierna av sorg, pressen på talanger och den eviga hotet om bottenstrid som alltid finns med. Hur orolig eller lugn kan man vara, och vem är världens sämsta bästa spelare?
Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices -
Berätta inte för podden om Kalmar Away. Vi har sett det. Vi har växt upp i det. Vi hatar det!
Tillsammans med Axel Vinter Persson pratar vi om Sirius säsong och söndagens match som om det vore en fest. Vilken del är det sköna kökshänget, och vilken del är att däcka på toan? Dessutom, Eskil är upprörd över hur kommunen har skött arenafrågan, och drar paralleller till sitt besök i Borås. Axel är sur över avsaknaden av en bjässe. Och Viktor är förbannad på Biltema!
Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices - Visa fler
