Deniz Podcasts
-
Utrikeskrönikan 21 juli 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Istanbul, torsdag.
Jag åt middag med en turkisk vän häromdagen. Vi åt Meze – alltså turkiska smårätter.
– Vet du, sa jag, jag tycker det är väldigt många fler poliser i Istanbul nu än när jag var här före pandemin.
Jag ser nämligen poliser nästan överallt, ofta med automatvapen. Ibland poliser i civila kläder men med västar med rejäla logotyper med ordet POLIS över hela ryggen.
Många är kvinnor – många är också unga.
Min turkiske vän skakade bara på huvudet, och doppade en bit bröd i ezme, turkisk tomatsallad.
– Det är Erdogan som vill få alla turkar att tro att allt är väldigt farligt, och att han skyddar oss med alla poliser, och att bara han kan det.
Han tillade att det är ju val i Turkiet i vår och då kommer Erdogan att förlora – om han inte hittar på någon lagändring eller en kupp eller så. Och sen tog han en vinbladsdolme.
Min turkiske vän är inte på något sätt otydlig med vad han tycker i alla fall. Även om många turkar faktiskt inte alls håller med honom.
Ibland brukar jag säga att mitt jobb är rätt enkelt – det går ut på tre F;
Fråga.
Förstå.
Förklara.
Men ju mer jag jobbar i Mellanöstern desto mer komplicerat blir det, tänker jag.
Fråga kan man alltid – som jag frågade min vän där bland hummus och Deniz börülcesi – en sallad på en växt som tål saltvatten.
Men sedan börjar min – kanske naiva, svensktänkande hjärna få problem. Förstår jag verkligen det där resonemanget med att fler poliser skapar känsla av otrygghet – utan att det är poliserna i sig som är hotet? För jag tänker att antingen är poliserna där för att hålla medborgarna i schack – mycket obehagligt – eller så är det skönt att ha dem där för att skydda mig?
Eller förstår jag ett annat resonemang som drabbar den här delen av världen – nämligen varför Ryssland tycker det är en bra idé att hålla emot att humanitär hjälp transporteras över den turkiska gränsen till de gigantiska flyktinglägren i norra Syrien?
Eller hur man tänker när man som Turkiet å ena sidan vägrar genomföra några sanktioner mot Ryssland och fortsätter handla olja och spannmål från dem – medan man säljer vapen till Ukraina...
När jag frågar får jag svar som att det handlar om makt och pengar.
Och det kan jag förstå – till en viss del. Men att priset i mänskligt elände inte räknas in – där börjar det bli svårt.
Fråga – förstå – förklara.
Och hur ska jag överhuvudtaget kunna förklara det? När jag talat med blivande journalister har jag sagt saker som, tänk dig att du ska förklara något för din familj. Så ska du tänka.
Men om man inte förstår – då är det inte lätt att förklara.
När jag sitter med min vän och äter en baklava och dricker en kopp turkiskt kaffe – en sån där variant med mycket sump i botten – kommer jag på att jag nog behöver lägga till ytterligare ett F i min förenklade journalistiklektion.
Försök...
Försök förstå. Försök förklara. Och även om det inte gör något enklare – så blir det i alla fall lite ärligare.
Små rätter – och rätt stora tankar…
Martin Svenningsen
[email protected] -
Patrick Lumumba är framme vid en milstolpe i karriären: en VM-titelmatch där han är storfavorit. I potten: miljoner och evig prestige.I den andra delen av "Boxaren & torpeden i Kil" följer vi Patrick Lumumbas höga fall från boxningstronen till den katastrofala mordbranden i Bromsten. I en exklusiv intervju berättar hans dotter Deniz om en uppväxt kantad av både kärlek och våld. Hon berättar om besöken i häktet, farvälet innan utvisningen och det sista brevet från hennes pappa.Dokumentärserien Skuggstad produceras av Banda. Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices
