Martin Svenningsen Podcasts
-
Utrikeskrönikan 21 juli 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Istanbul, torsdag.
Jag åt middag med en turkisk vän häromdagen. Vi åt Meze – alltså turkiska smårätter.
– Vet du, sa jag, jag tycker det är väldigt många fler poliser i Istanbul nu än när jag var här före pandemin.
Jag ser nämligen poliser nästan överallt, ofta med automatvapen. Ibland poliser i civila kläder men med västar med rejäla logotyper med ordet POLIS över hela ryggen.
Många är kvinnor – många är också unga.
Min turkiske vän skakade bara på huvudet, och doppade en bit bröd i ezme, turkisk tomatsallad.
– Det är Erdogan som vill få alla turkar att tro att allt är väldigt farligt, och att han skyddar oss med alla poliser, och att bara han kan det.
Han tillade att det är ju val i Turkiet i vår och då kommer Erdogan att förlora – om han inte hittar på någon lagändring eller en kupp eller så. Och sen tog han en vinbladsdolme.
Min turkiske vän är inte på något sätt otydlig med vad han tycker i alla fall. Även om många turkar faktiskt inte alls håller med honom.
Ibland brukar jag säga att mitt jobb är rätt enkelt – det går ut på tre F;
Fråga.
Förstå.
Förklara.
Men ju mer jag jobbar i Mellanöstern desto mer komplicerat blir det, tänker jag.
Fråga kan man alltid – som jag frågade min vän där bland hummus och Deniz börülcesi – en sallad på en växt som tål saltvatten.
Men sedan börjar min – kanske naiva, svensktänkande hjärna få problem. Förstår jag verkligen det där resonemanget med att fler poliser skapar känsla av otrygghet – utan att det är poliserna i sig som är hotet? För jag tänker att antingen är poliserna där för att hålla medborgarna i schack – mycket obehagligt – eller så är det skönt att ha dem där för att skydda mig?
Eller förstår jag ett annat resonemang som drabbar den här delen av världen – nämligen varför Ryssland tycker det är en bra idé att hålla emot att humanitär hjälp transporteras över den turkiska gränsen till de gigantiska flyktinglägren i norra Syrien?
Eller hur man tänker när man som Turkiet å ena sidan vägrar genomföra några sanktioner mot Ryssland och fortsätter handla olja och spannmål från dem – medan man säljer vapen till Ukraina...
När jag frågar får jag svar som att det handlar om makt och pengar.
Och det kan jag förstå – till en viss del. Men att priset i mänskligt elände inte räknas in – där börjar det bli svårt.
Fråga – förstå – förklara.
Och hur ska jag överhuvudtaget kunna förklara det? När jag talat med blivande journalister har jag sagt saker som, tänk dig att du ska förklara något för din familj. Så ska du tänka.
Men om man inte förstår – då är det inte lätt att förklara.
När jag sitter med min vän och äter en baklava och dricker en kopp turkiskt kaffe – en sån där variant med mycket sump i botten – kommer jag på att jag nog behöver lägga till ytterligare ett F i min förenklade journalistiklektion.
Försök...
Försök förstå. Försök förklara. Och även om det inte gör något enklare – så blir det i alla fall lite ärligare.
Små rätter – och rätt stora tankar…
Martin Svenningsen
[email protected] -
Utrikeskrönikan 6 juli 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Istanbul, onsdag.
Jag snubblar över honom när han ligger i trappan till huset jag bor. Han – om det nu är en han – tittar upp och gäspar lite förstrött.
Inne på det lokala kaféet stryker en av hans – eller hennes - kompisar runt, och försöker få lite uppmärksamhet.
En gäst ger henne en liten bit ost från sin macka.
Hon tar ostbiten och försvinner in ett hörn.
De finns överallt här i Istanbul – katterna. I ett överflöd. Du kan inte gå många meter utan att se någon katt som ligger på en trappa eller har hoppat upp i en fönstersmyg.
Häromdagen satt jag på en lokal restaurang med min dator och skrev på ett manus – då en amerikansk turist ropade ut i frustration ”Måste de vara härinne också? Jag är allergisk!”.
En ur personalen tittade förvånat på honom, som om kattallergi inte existerar i Turkiet, men fogade sig och lyfte ut katten på gatan.
Vem tar hand om alla katterna som stryker runt i kvarteren här, undrar jag. Men jag ser också i varenda kvarter små ”kattkojor” på trottoaren, det står vatten- och matskålar lite överallt, och min portvakt verkar varje kväll gå ut och lägga lite torrfoder i ett hörn på gatan.
Katterna förstår jag är ingens - eller allas, beroende på hur man ser det. Turkarna verkar till stor del anse att det är en slags gemensamt ansvar att sköta dom ”allmänna katterna”. Det talas aldrig om att katterna är herrelösa.
Hur blev det så här då? En förklaring sägs sträcka sig tillbaka till många hundra år, från det ottomanska riket, då dåtidens invånare sägs ha beundrat katternas förmåga att hålla sig ren, och jaga råttor.
I islamsk kultur har också katterna en särställning, de beundras för sin renlighet och anses vara det perfekta husdjuret. Något som många hemma också håller helt med om!
Ingen vet hur många dem är, här chippar man inte katter eller kräver att dem ska registreras. När jag letar efter siffror hittar jag uppgifter mellan 125.000 och en miljon bara i Istanbul.
Och de flesta turkar verkar med en viss stolthet, acceptera dem som vilken vänlig granne som helst.
Hur mår de då?
Och det är också rätt märkliga uppgifter jag hittar, även de varierar. En studie från 2011 visar att knappt 5% har mask – alltså ingen gigantisk siffra. Rabies – ja, katter kan få det också – verkar man bara hittat något enstaka fall av.
En veterinärorganisation oroar sig mer över att man ger katter mat, som kanske inte är så bra för djuren. Men en annan studie säger att för att vara gatukatter, har de som bor i Istanbul det förhållandevis bra.
Nåja, man kanske inte ska romantisera den rika kattförekomsten för mycket. Jag vaknade härom natten av ett vilt kattslagsmål utanför sovrummet. Biltrafiken skördar definitiv offer – och vad de 150.000 hundar som bor Istanbul tycker, det törs jag inte ens tänka på. Även om de inte är herrelösa...
Men lite road blir man ändå när man har en helt okänd katt som hoppar upp och lägger sig i knät. Och man glömmer det där man lärde sig som barn – man ske inte kela med okända djur.
Martin Svenningsen, Istanbul
[email protected] -
F.D. PASTOR, FÖRFATTARE. På 80 och 90 talet var Ulf Ekman en mycket känd person i Sverige. Han startade och ledde den omdiskuterade frireligiösa församlingen Livets ord. Nu berättar han om den tiden.
Alla Sommarprat finns att lyssna på i Sveriges Radio Play.
Han kommer från ett oreligiöst hem och blev som student frälst. 1979 prästvigdes han. Och några år senare startade han den bibelskola som senare blev församlingen Livets ord. Rörelsen växte snabbt och blev omdiskuterad.” Vi var ju unga och oerfarna och lite naiva” berättar Ulf Ekman om den perioden i rörelsens liv. Nu mer är Ulf Ekman Katolik. Ett steg han finner naturligt. ”Det var ett stort steg framåt, men inte en spark bakåt. ”.
Om Ulf EkmanGrundade och ledde frikyrkoförsamlingen Livets ord under 30 år. Lämnade till mångas förvåning församlingen 2014 och konverterade till katolicismen, något han berättat om i boken Den stora upptäckten.
Skrivit över 30 böcker. Bodde i början på 2000-talet i Jerusalem för att grunda en bibelskola. Reste runt i Östeuropa efter murens fall och predikade.
Spelade och sjöng Dylan-låtar på Avenyn i Göteborg 1966.
Producent: Martin Svenningsen
