David Jonstad Podcasts
-
Många när en dröm om att flytta ut på landet för att kunna vila och slappna av. Men omgivningen kan kanske inte på egen hand förändra våra invanda beteenden, funderar Eva-Lotta Hultén.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Som 23-åring flyttade jag från staden till landet med förhoppning om att få lugn både i själen och runt omkring mig. Visst ville jag odla, och visst ville vi ha snickarbod och hönshus, och bostadshuset behövde renoveras och byggas till men på det stora hela skulle jag ändå få leva ett ganska stillsamt liv där det fanns tid att ligga i hängmattan och titta upp i himlen. Var det tänkt. Det blev inte riktigt så. Man måste arbeta och försörja sig även om man bor på landet, och tillfällena att ligga och glo på moln presenterade sig inte heller på det där uppenbara vis som jag hade väntat mig. I stället grävde jag en hel del, körde runt med tegelpannor och byggmaterial, målade, snickrade, klippte gräs och målade lite till. Och eftersom jag hade så bråttom med att gräva hamnade landen naturligtvis på fel ställe – för skuggigt och för blött – och behövde flyttas. För att inte tala om alla växter jag köpte och lade tid på att plantera och sedan såg dö för att de inte trivdes med jordsammansättningen. Och hur jag sedan bums åkte och köpte eller bytte till mig nya växter som planterades och tynade. Jag som från början hade en arbetsfri trädgård utan en massa prydnadsväxter som ideal. Jag ville odla ätbart och se vackra blommor och vyer i naturen istället för att rensa rabatter. Men så stod jag där i alla fall, med humlestörar, pioner, magnoliabuskar och saxifraga.
I boken ”Meningen med landet” berättar författaren David Jonstad om hur han flyttar ut på landet med en stark önskan om att finna ro och mening. Närmast maniskt ger han sig i färd med det ena projektet efter det andra och förlorar sånär både sig själv som sin närmsta relation. David Jonstad sätter ord på det jag också upplevde, och fortfarande brottas med. Hur väldigt svårt det är att släppa det moderna samhällets idé om att mer alltid är bättre och att det är förkastligt att vara nöjd med det man har.
Som de flesta vill jag prestera. Kunna se mig omkring och känna att jag åstadkommit något. Se på mig själv genom andras beundrande blickar. Det finns förstås också något lustfyllt i att skapa, som i att bygga ett hönshus eller en veranda eller plantera en vacker rabatt. Just när jag satt igång har det varit svårt att komma ihåg att den sortens skapande äter upp min tid, knaprar på ork och leder till mer som sedan behöver förvaltas. Det är mycket roligare att komponera de där rabatterna än att rensa och sköta dem. Och andra tenderar att bli betydligt mindre imponerade av att man underhållit sina fem existerande rabatter än skapat en ny. Så jag har fortsatt framåt, mot mer och bättre i ett ofta högt tempo. Bort från allt vad hängmattor heter.
För att påminna mig själv om vad det är för liv jag helst vill leva läser jag med något decenniums mellanrum psykoanalytikern Erich Fromms bok ”Att ha eller att vara?”. I den förklarar han skillnaden mellan ägandets och varandets livsform. I den västerländska moderna kulturen är det ägandes livsform som dominerar. Tron på ständiga framsteg är vår religion och framsteg har blivit detsamma som ökad materiell standard. Det leder oss till eviga känslor av avundsjuka och missnöje toppat med rädsla för vad andras avundsjuka och missnöje ska leda till för oss. Vi är också återkommande rädda för att förlora det vi har eftersom vi ser oss själva som synonyma med våra ägodelar. Vi har börjat tro att egoism och vinningslystnad är människans medfödda natur och inser inte att de snarare är produkter av de förhållanden vi skapat åt oss.
Vårt mål, menar Erich Fromm, måste vara att vara mycket, inte att ha mycket. Och det handlar inte bara om att byta förhållningssätt till ägande av fysisk egendom, utan om att ändra hållning till att prestera och uppleva. I stället för att samla erfarenheter och prestationer för att känna oss duktiga, rika på upplevelser eller bli beundrade bör vi sträva efter att känna mycket. Vi måste sluta att se relationerna till våra barn, vänner eller vår partner som något vi har, eller äger, och börja betrakta dem mer som något vi upplever, eller befinner oss i. Och vi måste sluta se på oss själva som en vara på personlighetsmarknaden och våra liv som skyltfönster där vi ställer ut vår egen förträfflighet och våra framgångar. Att komma i verklig kontakt med andra människor för att ta oss ur själviskhetens fängelse bör vara vår strävan.
Erich Fromms bok kom 1976 och han skriver mycket om hur vi måste förändra våra sätt att tänka och leva för att undvika ekologisk katastrof. Sedan dess har vår konsumtion bara ökat och de naturrelaterade kriserna hela tiden blivit mer omfattande och akuta. Det är lång väg tillbaka till 1976 års nivå av resursförbrukning.
Jag tycker mig se hur idén om prestation genomsyrar också klimatdiskussionen. Vi är så skadade av vår föreställning om att mer alltid är bättre att den som påpekar att den enklaste lösningen på klimatuppvärmning och förlust av biologisk mångfald är att göra mindre, inte mer, ses som extremist. Merparten av de lösningar som presenteras går ut på att skapa ny infrastruktur, nya sätt att framställa energi, nya och mer klimatsmarta varor som vi kan känna oss duktiga när vi köper. Vi matas med siffror på hur sol- och vindkraft utgör en allt större andel av vår energiförbrukning men sanningen är att utsläpp från fossila bränslen fortfarande ökar globalt, och då spelar det ingen roll om vindkraften byggs ut parallellt. Tvärtom, att bygga vindkraftverk förbrukar också resurser. Precis som anläggningar för att fånga in koldioxid. Ny teknik är ingen lösning om den inte ersätter gammal teknik och en betydligt smartare utväg vore att sluta överutnyttja naturen och låta den binda koldioxiden åt oss. Det vi allra mest behöver göra är i många avseenden så lite som möjligt. Mindre konsumtion, mindre byggande, mindre transporter, mindre teknologi, mindre ingrepp i naturen. Och mindre prestation.
I vårt samhälle är det fint att vara hungrig – som i sugen på fler prylar, vänner och resor, och mer framgång. På det personliga planet är att vara nöjd med det man har och det man åstadkommer ett säkert sätt att presentera sig som en loser, så länge man inte redan är bäst och har mest. Kanske är något av det mest radikala jag kan göra, för mig själv och för världen, att känna mig nöjd och vägra mata det monster som sjasar ut oss, utarmar ekosystemen och förgiftar relationer med känslor av rädsla och konkurrens?
Som David Jonstad konstaterar: vi behöver lära oss längta efter annat än sådant som är destruktivt för våra liv eller för planetens ekosystem. Han nämner för egen del grodors sång om våren. Kanske kan kunskap om hur akut läget är bli den faktor som gör att vi klarar att ställa om vår längtan? Det handlar trots allt om att byta kortsiktigt självförverkligande mot långsiktig överlevnad för vår planet som vi känner den. I mitt eget fall drömmer jag om mer tid att se på moln och stjärnhimlar. Jag ska bara ligga där stilla och glo. Och försöka att känna mig alldeles nöjd.
Eva-Lotta Hultén, författare och journalist
-
David Jonstad är journalisten som gjorde en u-sväng i livet och valde att flytta ut från Stockholm till en liten gård i Dalarna. Längtan till landet vaknade i David efter att han insåg att det inte finns några teknologidrivna innovationer som kan lösa den djupa ekologiska kris som mänskligheten och planeten befinner sig i. Under åren som gått har han hunnit skriva flera böcker där han reflekterar över klimatkrisen och den industriella civilisationens baksida. I den senaste boken Meningen med landet som kom ut hösten 2021 skriver David om sin egen resa ut från stan till landet och vad som på riktigt skänker livet mening när man vågar ta sig ur tillväxtekonomins och konsumtionssamhällets grepp. I det här poddavsnitten diskuterar vi den gradvisa förändring som David upplevt då ha börjat rota sig i en ny verklighet på landet, och hur hans egen identitet förändrats då han kommit närmare den natur han ser sig vara en del av. Vi talar också om hur svårt det kan vara att göra en sådan här omvälvande förändring utan att bränna ut sig på köpet.
Intervju: Maria Ehrnström-Fuentes
Foto Maria Hansson
Editering Magdalena Lindroos -
Många av oss tillbringar mycket tid på sociala medier. Ibland får vi lust att göra motstånd. Men hur ska det gå till egentligen? Författaren David Jonstad funderar över några motståndsstrategier.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
I ljudinspelningsteknikens barndom gjordes ett test. Folk fick ställa sig vid ett skynke och lyssna till ett stycke operasång från två olika ljudkällor. De visste att det bakom skynket fanns dels en rullbandspelare, dels en riktig operasångare. För de flesta var det svårt att urskilja när sången kom från bandspelaren och när den kom från operasångaren, trots att ljudkvaliteten på bandspelaren var rätt usel. Men tekniken var ny och häpnadsväckande, och i försökspersonernas hjärnor upplevdes därför maskinkopian som lika verklig som verkligheten.
På liknande sätt har det gått till när annan ny teknologi har introducerats. Men efter en tid har vi vant oss och upplevelsen blir då en helt annan. Tekniken får då snarare verkligheten att framstå som mer verklig. I fallet med bandspelaren fick den oss att uppskatta den unika upplevelsen av livemusik.
Det digitala teknikskifte vi nu befinner oss i är ännu så pass nytt att det fortfarande har förmågan att hänföra oss. Så pass att den handfull storföretag som dominerar tekniken har kunnat slå klorna i större delen av mänskligheten och det är först nu som de mörka sidorna av denna revolution börjar framträda.
Vi häpnar över hur mycket som kan rymmas i en manick inte större än en handflata. Att vi i våra fickor kan bära runt en portal in i ett eget universum av relationer, kunskap, ljud och bild. Men medan vi tillbringar allt större del av våra liv i denna värld exploateras vi utan att märka det. Författaren och Harvard-professorn Shoshana Zuboff kallar det för ”övervakningskapitalismen” i sin bok med samma titel. Hon jämför Google, Facebook och de andra techjättarnas explosionsartade uppgång med den industriella revolutionen. Då var det naturen och dess resurser som förvandlades till varor på en global marknad. I dag är det vi själva – och i synnerhet våra beteenden – som är råvaran som får kapitalismen att frodas.
Industrikapitalismen hotar att kosta oss jorden, skriver Zuboff, övervakningskapitalismen hotar att kosta oss vår mänsklighet.
Det är en dystopisk verklighet hon målar upp. Med maktfullkomliga organisationer som vet mer om oss än vad vi själva gör och hur dessa blir allt skickligare på att förutse och styra våra beteenden. Ofta i syfte att hålla kvar vår uppmärksamhet på skärmen och allt vad denna erbjuder – på bekostnad av livet i övrigt.
Mot detta bör vi göra motstånd, om vi håller livet kärt. Frågan är bara hur. Zuboff hoppas att vi med hjälp av lagstiftning ska upprätta ett nytt kontrakt för en digital kapitalism där medborgarna är med och bestämmer vem som äger makten över informationen. Vi ska göra den digitala framtiden till vårt hem, skriver hon.
I viss mån görs försök att reglera övervakningskapitalismen, men de kommer sent och det lär inte bli enkelt att rå på dessa giganter som använder sin enorma makt till att motsätta sig alla försök till regleringar. De fem största bolagen är nu dessutom så stora att de utgör en tiondel av USA:s totala börsvärde – vilken politiker vågar vingklippa dem och riskera en börskrasch?
Medan Zuboff alltså tar sikte på hur vi med samhällets etablerade institutioner ska kunna återföra makten över internet till dess användare tar sig den amerikanska konstnären och skribenten Jenny Odell an frågan om motstånd från ett helt annat håll. I den hyllade boken ”How to do nothing. Resisting the Attention Economy” utforskar hon mer och mindre genomtänkta strategier för att krångla oss ur techbolagens klor. En av dessa är att betrakta skärmen som ett gift och att åka på retreat för digital detox. Budgetlösningar finns i allehanda appar som syftar till att begränsa användningen av framför allt sociala medier. Det lite ironiska med denna strategi, konstaterar Odell, är att den ofta säljs in med argumentet att den ökar användarens möjlighet att vara mer produktiv på sitt arbete (inom kapitalismen).
Mer drastiskt är att fly fältet – en metod med tusenåriga rötter. Med start hos filosofen Epikuros i det antika Grekland berättas om historiens många försök att exempelvis bygga upp lantliga kollektiv där deltagarna kan undkomma den rådande kulturens urartning för en sundare tillvaro med fokus på det goda livet. Erfarenheterna från 1960-talets Back to the land-rörelse avskräcker dock Odell som menar att de flesta ändå inte har möjlighet att dra sig undan på det sättet. Inte heller ger hon så mycket för strategin att bojkotta Facebook eller andra plattformar eftersom det sällan är någon bestående lösning. Och vi vet ju hur det brukar bli. De som lämnar gör det med dunder och brak, men det dröjer inte länge innan de kommer smygande tillbaka till den moderna lägerelden.
Istället föreslår Odell något enklare: Bryt trollbindningen till skärmen! Hennes uppmaning om att ”göra inget” ska förstås som att göra det du verkligen vill göra, snarare än det som andra vill att du ska göra. Den produktivitet eller nytta som vi tycker oss uppnå genom skärmen sker alltid på bekostnad av sådant vi hade kunnat göra någon annanstans. Hon skriver: ”Den första delen av att ’göra inget’ är att frigöra sig från uppmärksamhetsekonomin; den andra delen är att återengagera sig i något annat”.
Det saknas alltså inte förslag och idéer om hur en motståndskamp skulle kunna se ut. Håller rullbandsspelarens knastrande ljud alltså återigen på att bli avslöjat? Möjligen har vi nu kommit så långt i det digitala teknikskiftet att vår upplevelse av tekniken är på väg att förbytas. Från nyhetens behag och hänförelse – till mognad och krasshet. Visst har digitaliseringen många nyttor, men det innebär inte att vi vill gå helt upp i den.
Ironiskt nog får detta draghjälp av techindustrin själv. När Facebooks moderbolag hösten 2021 bytte namn till Meta och presenterade sin vision för framtidens fördjupade social medier-imperium, The Metaverse, framkallade det mer kalla kårar än entusiasm. Med hjälp av VR-glasögon och augmented reality-teknik ska vi konsumenter smälta samman med den digitala världen så att vi till slut inte vet var den ena världen slutar och den andra börjar. The Metaverse presenterar en utopi som låter oss fly den kaotiska och skitiga analoga världen – in i rena underbara miljöer som vi själva bestämmer, liksom vi bestämmer hur vi själva ska se ut och uppfattas av andra. Som många har påpekat framstår detta inte som en utopi utan som en dystopi – i linje med den som Zuboff varnar för – där ännu större delar av våra liv blir kontrollerade av en handfull bolag som kommer spela på våra känslor och begär som ett piano.
Kanske är det försent att återta makten. Men att döma av kommentarerna som följde på lanseringen lever fortfarande hoppet om något annat. Om det digitala universum som Facebook vill skapa framstår som en mardröm snarare än en dröm är det inget vi vill fly till, men ifrån. Ut i en analog verklighet, med all sin skitighet och sitt naturliga kaos.
David Jonstad, författare
Litteratur
Shoshana Zuboff: Övervakningskapitalismen – vid maktens nya frontlinjer. Översättare: Ola Nilsson. Ordfront förlag, 2021.
Jenny Odell: How to do nothing – resisting the attention economy. Melville House Publishing, 2020.
-
Dessa böcker nämns i avsnittet Stad och land:
Draksådd : fiaskon och haverier när kommunen ska sättas på kartan / Christian Daun.
En annan landsbygd : om gestaltad livsmiljö på landsbygden / Angelica Åkerman.
Meningen med landet : min väg till ett jordat liv / David Jonstad.
Kvinnor i glesbygd : vi som valde att stanna / Lena Wahlstedt.
Staden vi har till låns / Anders Wahlgren.
Djursholm : Sveriges ledarsamhälle / Mikael Holmqvist
Nya Norrland : en serieroman / av Mats Jonsson.
London : en berättelse om en stad / Gunnar Pettersson.
Exkluderande design / Fredrik Edin.
Mindre många : om anpassning och utveckling i krympande kommuner / Josefina Syssner.
Metropolis : historien om mänsklighetens största triumf / Ben Wilson.
--- Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/ofiktion/message
