Carl Jonas Love Almqvist Podcasts

  • Närhelst den unge Don Ramido förälskar sig, finner han varje gång att den han älskar är dotter till hans egen far, den beryktade Don Juan.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Till slut finner han lycka och frid inför en tavla föreställande en underskön kvinna. Tavlan visar sig vara målad av Don Juan, som blandat gift i färgerna...

    Ramido Marinesco av Carl Jonas Love Almqvist

    I bearbetning av Claes Hoogland

    I rollerna: Dinna Bianca – Anna Lindahl, Ramido – Lars Ekborg, Pater Amselmo – Uno Henning, Estella – Asta Bolin, Ximena – Maj-Britt Nilsson, Ormesinda – Ruth Kasdan, Juana – Gertrud Fridh

    Kompositör: Carl Jonas Love Almqvist
    Piano: Sten Frykberg

    Regi: Palle Brunius

    Från 1952

  • En mörk brottshistoria med gift, mord och ond bråd död, men också romantik!

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    En ung och livlig man, hemmahörande i Stockholm men road av resor till fots ger sig ut på vandring genom Uppland och Roslagen. Den unge mannen råkar ut för ett märkligt äventyr...

    Skällnora kvarn ingår i Törnrosens bok som skrevs i slutet av 1830-talet.

    Skällnora kvarn av Carl Jonas Love Almqvist

    Bearbetning: Sigvard Mårtensson

    I rollerna: Vandraren – Per Myrberg, Brita – Helena Brodin, Carlsson – Tor Isedal, Mjölnaren – Gunnar Olsson, Per i Grana – Morgan Andersson, Anders – Ivar Wahlgren

    Regi: Börje Mellvig

    Från 1963

  • Det finns en avighet mitt i den svenska vanligheten. I dess centrum återfinns två herrar föda 1919 Åke Hodell och Lennart Hellsing. Magnus Haglund visar hur deras konst hänger ihop med landet lagom.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.

    En av poeten Åke Hodells mer berömda skapelser kom till redan hösten 1937. Det skedde på Hammarby idrottsplats, under en match där Hodell var hejaklacksledare för Södra Latins fotbollslag. I sin helhet låter den så här:

    Sassa brassa mandelmassa

    Hej, hej, hej

    IK Frej

    Heja Gröndaaaal!

    En av poängerna var förstås att inget av lagen hette Frej eller Gröndal. ”Men alla visste att de var de två sämsta lagen i gärdesgårdsserien”, som Hodell uttryckte saken.

    Han var stridspiloten som störtade, som blev antimilitarist och poet, teaterman och ljudkonstnär. Det finns mycket som binder ihop honom med det internationella avantgardet, med dadaismen och Fluxusrörelsen, ljudpoesin och slumpmusiken, den drömda och den politiska konsten.

    Men där finns också ett parallellt inhemskt spår som leder i delvis andra riktningar, lika mycket bakåt som framåt i tiden och som hör ihop med folkliga traditioner, revyer och ramsor, Andersson, Pettersson och Lundström, likaväl som med Bellman och Almqvist. Och inte minst Lennart Hellsing.

    Hodell och Hellsing var båda födda 1919 och i deras konstnärskap och författarskap förenas språkknådandet och dråpligheten, en fantasirikedom som får ordklangerna att ta oväntade vändningar, skapa nya molekylära föreningar, öppna sig för leken, trolleriet, de magiska förvandlingarna.

    Åke Hodells komiska militär General Bussig är i den bemärkelsen släkt med Kusin Vitamin och frasen ”Klipp av deras meningar, klipp sönder deras ord”, som återkommer gång på gång iLågsniff, skulle kunna vara något som Krakel Spektakel ägnar sig åt, i antiauktoritär villervalla.

    Det finns en svensk avighet, mitt i den svenska vanligheten och i bakgrunden finns Carl Jonas Love Almqvists experiment med rimformer och halsbrytande ordvändningar, i nonsensdikterna tillkomna under landsflykten i Amerika på 1850- och 60-talen.

    Det finns fascinerande korrespondenser mellan Hellsings ”Hej, sa Petronella ifrån Plaskeby, det är tid att fälla upp sitt paraply”, och Almqvists ”Kan man ej säga: / ’Ack, söta syster! Låna mig din Parasoll’? / Jo visst. Men kan den andra icke överväga och svara: ‘Syster! Den är blott ett gammal såll, / så full av hål!”

    I en artikel i Aftonbladet 1964, ”Dikt vid språkets gräns”, lyfter Kurt Aspelin fram Almqvistdimensionerna i Lennart Hellsings rimkonst, ett litterärt landskap där ”den folkliga ramsans bakvända visa skjuter skott och där Lennart Hellsing timrar på staden Annorlunda - ‘en stad där allting sker, ut och in och bak och fram och upp och ner’”. Enligt Aspelin handlar den här sortens skrivande om en ”naiv lekfullhet inför ljuden som konkret byggmaterial, spontan glädje vid språkets och logikens kullerbyttor”.

    Det skulle lika gärna kunna vara Åke Hodells konstnärskap han beskriver, inte minst det som äger rum i radiopjäsen om just Almqvists landsflyktsår i Amerika, Den stora segern vid Gettysburg från 1972. Här förvandlas verkligheten, på ett galghumoristiskt och melankoliskt vis, med hjälp av upprepningar och rytmiska förskjutningar. Samma sak många gånger om, i ständigt nya belysningar, med hjärnans elektroniska aktiviteter som fantiserar om livet där borta, på andra sidan havet. I ett brev till producenten Stina Eidem under föreställningsarbetet fångar Hodell Almqvists tvetydighet och kreativa ambivalens:

    ”Hos Almqvist brottades fantasierna och realiteterna med varandra på ett mer uppförstora sätt än hos vanliga människor. Svårigheten för Almqvist var att skilja fantasi och verklighet åt (en åkomma som hand delar med de flesta författare).”

    Ja, så där formulerar sig Åke Hodell och han befinner sig i det här skedet i direktkontakt med omvandlingskrafterna och de revolutionära omstruktureringarna i Almqvists författarskap.

    Men för både Åke Hodell och Lennart Hellsing tycks detta bråkande med verklighetsbilderna och anammandet av fantasins förvandlingskrafter handla om någonting mer än poetisk lekfullhet. Som konstnärlig akt är det hela intimt förbundet med upplevelser av andra världskriget, av ett Sverige som är litet, ansatt och trångt och söker samförståndslösningar, och senare, efter kriget, mynnar ut i välfärdsstatens rationalism och nyttotänkande. Var sak på sin plats.

    Räta linjer, korrekta åsikter.

    Hodell och Hellsing bryter med allt detta och de gör det med konstnärlig suveränitet och en virtuositet i handlaget, i ordens placeringar, kommatecknens rytmiska förskjutningar, de oväntade tankesprången mitt i vardagsbilderna.

    Lennart Hellsing var visserligen aldrig, som Åke Hodell, med om någon flygolycka som påverkade hela konstnärskapet och blev en moralisk frågeställning om maktens språk. Men kriget kastar ändå sina skuggor och föder detta enorma frihetsbehov i språkets kränganden, ett kollagetänkande med skarpa linjer och förbluffande kombinationer som i hög grad påminner om Öyvind Fahlströms metod: ”Man tar en bit A och hittar en bit B och det tänder vildsint när man stryker A mot B”.

    Ja, det är detta de ägnar sig åt, Herr Kors-och-Tvärs och Fröken Hit-och-dit. De dansar med varandra och gläder sig åt de oregerliga rytmerna som får världen att vibrera, något som kommer till ett fantastiskt uttryck i Kanaljen i Seraljen, konstboken från 1956 där Hellsings dikter omskapats av konstnärer som X:et, Randi Fisher, Endre Nemes och Karl-Axel Perhson.

    Därför är det helt följdriktigt att Lennart Hellsing uppskattade en bok som Annika Elmqvists Sprätten satt på toaletten. Eller att han, i en Aftonbladetartikel 1966, kunde beskriva Maria Gripes romanfigur Hugo som ”en romantisk symbol för ett uppror mot de sociala konventionerna, mot stela regler och tidsjäktet”.

    Här tydliggörs släktskapet med Åke Hodells konstnärliga och politiska anarkism, rättframheten och det direkta tilltalet, som inte jamsar med och gör sig till, men har en absolut känsla för komiken när språkordningen ställs på ända.

    Det är detta som äger rum i Verner von Heidenstam, Nya dikter, attentatsverket från 1967 där Åke Hodell har hällt bläck över Heidenstams lyriksamling från 1915. Så kan det högtidliga och nationellt laddade språket invaderas av främmande och förstörande krafter, djur på vandring över boksidorna, en nödvändig oordning mitt i det som uppfattar sig som fast och färdigt.

    I dikten Medborgarsång, i strofen som Heidenstam inleder ”Vi stridde gemensamt för hem och härd,/då våra kuster förbrändes,” låter det så här när Hodell gått loss med bläcket:

    Vi stridde gemensamt för hem   härd

    Då våra k    rändes

    Ej her

    När v

    Ej her

    men

    Det       äck på Sveriges b

    Att     eter pengar.

     

    Det är sk

    och tempel

    men kasta s

    och ta

    Vi       ör eg      k,

          et skilja

    n det v   vilja.

    Magnus Haglund

  • Som barn blir hon bortrövad av en skämtsam greve, en sån som roar sig med att ställa till hokus-pokus, bara för att vår herre ska ha nöjet att så småningom ställa allt till rätta igen.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Hon blir uppfostrad på ett av hans gods, och de sörjande föräldrarna, ett klockarpar i trakten av Ramlösa, återfinner henne inte trots långt och enträget sökande.

    Vid 15 års ålder kommer hon till Stockholm, där hon snart förvandlas till en skön synderska.

    Men då ingriper Herren och låter Grevens son Fredrik förälska sig i henne. Han tar henne med på en resa i sin vagn och de kommer till hennes barndoms källa i Kläravänget. Hon vaknar som ur en dröm, känner igen trakten, återfinner föräldrarna och beslutar att rentvå sig från sitt föregående liv.

    Colombine

    eller Historien om duvan ifrån Skåne

    av Carl Jonas Love Almqvist

    I rollerna: Fredrik – Olof Bergström, Colombine – Ulla Smidje, Greven – Anders Henrikson, Jakob – Jan Malmsjö, Gubben – Hugo Björne, Gumman – Maria Schlidknecht

    Musikvinjetter hämtade ur Almqvists Fria fantasier för piano forte och spelades av Gunnar Hahn.

    Regi: Palle Brunius 

    Från 1953

  • I centrum står prästdottern Henrika, som senare ska komma att få namnet Amorina. I henne är de båda tvillingbröderna och grevarna Wilhelm och Rudman förälskade. Men det är en kärlek med förhinder...

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Amorina


    eller Den förryckta frökens levnadslopp och sällsynta bedrifter av Carl Jonas Love Almqvist.

    I rollerna: Amorina (Fröken Henrika) – Anita Björk, Greve Wilhelm – Lars Ekborg, Greve Rudman – Bengt Ekerot, Johannes – Per Oscarsson, Doktor Libius – Georg Funkquist, Libius hustru – Aino Taube, Granris-Kajsa – Karin Kavli, Kajsas dotter – Gio Petré, Länsman – Fritiof Bjärne, Läkare – Sven-Erik Weilar, Läkare – Åke Lagergren, Gamle Mats – Tord Stål, Vaktmästaren – Rudolf Wenbladh, Vaktmästarens hustru – Signe Enwall, Regina – Solveig Ternström

    Berättare – Bengt Blomgren

    Dessutom poliser, rövare, läkare, betjänter, barn och annat folk som spelas av Peter Thelin, Morgan Andersson, Gregor Dahlman, Inga Sarri, Jan Blomberg, Hans Sundberg, Segol Mann, Lars Pettersson och Tor Hartman.

    Musik: Dag Wirén

    Dirigent: Torbjörn Lundquist

    Musikmedverkan: Ivan Ericson, Åke Johnsson, Inge Möller, Charlie Cöster, Tore Westlund, Göran Åkestedt, Tore Wiberg, Bengt Rydberg, Lilian Sjöstrand (sång)

    Regi: Alf Sjöberg

    Från 1963

  • Det svåra hundratrettionde avsnittet med journalisten Kerstin Brunnberg. Vi pratade om arkitektur, vilken musik som är okej att lyssna på, att jobba med genier men själv vara en medelmåtta, Carl Jonas Love Almqvist, knepiga föredrag, att tvingas lära sig nya saker, hur man gör en bra intervju, cykelhjälmar, Djurgården, korsordsvinnare från Stockholm, politiker, att lyssna oerhört mycket på radio, att vara 72 år gammal och ha väldigt många uppdrag, Radio 1:s viktiga gärning, hur man berömmer sina anställda och givetvis en hel del om R. Kellys sexliv.Avsnittet presenteras av Läkerol – makes people talk.Redaktör och redigering: Lovisa Ohlson. Distribution: Acast.Musik: Queen - Radio Ga Ga.

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • YRKE: Regissör och dramatiker.

    BAKGRUND: Farnaz Arbabi utbildade sig till regissör vid Dramatiska Institutet. Hon har mestadels regisserat teater, men även musikal och opera.
    2007 fick hon Expressens teaterpris med motiveringen: "I "Invasion" har hennes flödande fantasi bildsatt Jonas Hassen Khemiris legering av Carl Jonas Love Almqvist och förortssvenska och i 'Utvandrarna' har hon vänt ut och in på Vilhelm Mobergs romansvit och i komprimerad form riktat den som ett brännglas mot vår tids svenska asylpolitik".

    AKTUELL MED: Ibsens "Hedda Gabler" på Uppsala stadsteater (till 4/5) samt Jonas Hassen Khemiris "Jag ringer mina bröder" på Riksteatern (Spelas på Dieselverkstaden i Nacka 5-8/4).

    I PROGRAMMET: Om att ha det inkluderande som strategi för framgång när man skriver en text på DN Kultur eller vill nå en teaterpublik. Om tvånget att göra maximalt av sitt liv när man tillhör den del av släkten som fått möjligheten. Om att se på folk att de tänker på någonting som har med ens bakgrund att göra.

    "Då blev jag tillsagd av en kvinna som sa 'Rider du så där på kamelerna hemma?'"
    Farnaz Arbabi om när hon som tonåring för första och sista gången lade upp fötterna på ett tunnelbanesäte.

  • I höst har den romantiske Carl Jonas Love Almqvist varit på tapeten och åstadkommit ett märkligt sammanträffande. Inte mindre än två svenska prosaister har valt att följa hans fotspår i sina nya romaner: Eva-Marie Liffner i Lacrimosa och Anna-Karin Palm i Snöängel.

    Hos Anna-Karin Palm hämtas inspirationen såväl från Amorina som Drottningens juvelsmycke. Det är den bistra vintern 1985-1986 som kulminerar i mordet på Olof Palme. Vid sidan om konspirationerna mot statsministern, får vi följa Hedvig, en androgyn Tintomara-gestalt och alla de människor som kommer i hennes väg.Snöängel är en Stockholmsskildring från en näraliggande tid som väver in frågor om minne och saknad . Hela berättelsen är återskapad av en svensk författare i självvald fransk exil. Precis som Anna-Karin Palm, som flyttade hem igen till Stockholm och Danvikens gamla dårhus, efter sex år i Normandie. Hon debuterade 1991 med Faunen. Snöängel är hennes första roman på sex år.Ulla Strängberg tog en promenad med Anna-Karin Palm i Hedvigs kvarter kring Allhelgonakyrkan i Stockholm. Uppläsare är Anna Persson.Eva-Marie Liffners roman Lacrimosa dyker rätt ner i Almqvists 1800-tal, med lukter och smaker från myllrande gator och fina salonger. Även denna roman har Tintomara som huvudperson, fast här heter hon ömsom Ros ömsom Mr Ross och Almqvist är en person som hon både älskar och hatar.Eva-Marie Liffner som nominerats till årets Augustpris, har alltid fascinerats av historia och upphör aldrig undra över vad som funnits tidigare, hur spåren av detta tidigare liv ser ut och flätas samman i en ofta fantastisk väv. I Lacrimosa lanserar hon t ex en ny teori om mordet på Gustav III och menar att Anckarström tog på sig skulden för kärleks skull. Lacrimosa är fjärde romanen sedan debuten med Camera 2001 och hon har nyligen av Svenska Akademin tilldelats Ole och Ann-Marie Söderströms pris på 80.000 kronor.Mia Gerdin intervjuar Eva-Marie Liffner i historisk miljö: Stadsmuseet i Göteborg. Uppläsare är Johan Gry.Musiken i programmet är till stor del skriven av Carl Jonas Love Almqvist, till exempel ”Du går icke ensam” (som börjar ”Om bland tusen stjärnor…”) som framförs av Solveig Faringer, och Karin Jonsson-Hazell spelar hammarklaver i några av Almqvists pianostycken.