Barbie Podcasts
-
Sara och Anders Eriksson besöker podden och vill du veta hur en jul utan riktigt kul kan vara så ska du lyssna. Johan är ledig och berättar för oss om glädjen med att vinterhänga i en husvagn med 7 andra personer.
Medverkande: Sara och Anders Eriksson, Johan Ericson och Håkan Lundqvist.
Produktion: Poddverandan i Östersund.
-
Christopher och Emma pratar saker man fattat för sent i livet. Är skinka gjort av haj för att det ligger i charken? Helle Schunnesson om Barbiehypen och varför Ryan Gosling ser ut som en obehaglig man på gymmet. Emil Hansson är bäst i Europa i "timmersport". Vad är det? Partikelacceleratorn i CERN är igång igen... Kommer vi sugas in i ett svart hål - eller har vi redan gjort det?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Programledare: Christopher Garplind och Emma Molin
-
Hoppas ni överlevde midsommar allihop, det gjorde tyvärr inte vi. Vårt beteende har fått Michelle att bli filosofisk och undra: var är alla autentiska personer på sociala medier, kanske är det på Joe & The Juice's TikTok? Max kan inte släppa att Barbie filmatiseras med objektivt snygga Ryan Gosling som Ken, anser att Khloes rumpa är mindre pga långkonjukturen och oroar sig för Ezra Miller (igen). Hur står det till med Scott Disicks planer på att gifta sig med Rod Stewarts dotter och vad är egentligen house-trender ett tecken av?
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
För att beskriva vår tids ekonomiska system talar många om senkapitalismen. Katarina Bjärvall funderar på vad som gör dagens kapitalism till den sena kapitalismen, samt vad som väntar härnäst.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Jag kan ha varit åtta nio år. En dag när jag och min familj kom hem hängde det en kasse på handtaget till ytterdörren och i kassen låg en Barbiedocka, en Ken, en Skipper och massor av kläder till dem. Detta guld, visserligen begagnat, hade lämnats av en rebellisk faster. För Barbie betraktades med misstänksamhet i min familj eftersom dockorna – ja vad? Idag kan jag undra, men ett skäl var nog att de förmedlade osunda skönhetsideal. Ett annat var kanske att de var amerikanska. Och var det också för att de var produkter av kapitalismen? Nej knappast, det sa ingen. Ordet kapitalism var alldeles för politiskt laddat för användas i ett medelklasshem på 70-talet.
I mitt minne är kapitalistisk inte en beskrivning utan en beskyllning. Ordet användes under 1900-talets sista decennier bara på 1 maj-demonstrationer och då i det led som tågade längst ut till vänster. Som ett mer neutralt uttryck fanns "den fria marknaden". Det har nu förändrats. På senare år har k-ordet tagit mark i sin neutrala betydelse: det system där kapital i olika former styr beteenden. Till och med professorer i nationalekonomi använder nu ordet när de med myndig basröst lyfter fram fördelarna med den modell som Karl-Bertil Jonsson försökte punktera med sin naiva givmildhet.
När kapitalismen som begrepp har förlorat sin laddning har systemets kritiker fått hitta nya ord. Då har senkapitalism blivit det nya arga. Vad är det som definierar senkapitalismen? Vilka yrken exempelvis? Bitcoinspekulant, elbilskonstruktör och influerare förstås. Och Voijägare, alltså att samla ihop övergivet elskrot på nätterna. Mystery shopper, alltså att testa servicepersonal i skarpt läge genom att rya om varmare havremjölk. Och så det gamla hederliga lastbilschaufför, alltså att ratta runt prylar som någon köpare blivit besviken på och som därför ska tillbaka till en lagerhangar någonstans i vildmarken.
Exemplen är inspirerade av Tommy Sundvalls serienovellsamling Äventyr i senkapitalismen. Men varje gång jag ser det ism-ordet, eller hör det, tänker jag: Varför sen? Är det en optimism, att snart slår denna kapitalistiska parentes över i något nytt och uppfriskande? Eller är det en pessimism, snart har kapitalismen kört slut på mänskligheten och då följer apokalypsen?
Det sägs ju att det är lättare att föreställa sig jordens undergång än slutet på kapitalismen, så vad är det som tyder på att denna -ism nu ska ha nått sitt sena stadium?
Faktum är att senkapitalism inte alls är något nytt ord, en tysk ekonom vid namn Werner Sombart myntade det redan vid sekelskiftet 1900. Ett sextiotal år senare etablerades det av en annan tysk, Ernest Mandel, i hans bok Spät Kapitalismus, översatt till svenska på 1970-talet och utgiven i två mastiga band. Marxisten Mandel skriver redan i förordet att han beklagar att han inte har hittat något bättre ord – senkapitalism refererar ju endast till kronologin och säger inget om hur sammansatt denna ism är. Men som nödbegrepp får det duga.
Senkapitalismen kännetecknas enligt Mandel av att marknadsföring och krediter har fått fritt spelrum. Det leder, menar han, till internationalisering och centralisering av kapital, snabb teknologisk förnyelse och en expansion av servicesamhället. Och, som han också noterar, permanent upprustning, förgiftning av vatten och luft och förödd ekologisk balans. Samtidigt är de konkreta uttrycken av den senkapitalism Mandel tyckte sig se nästan rörande: Den privata skräddaren ersätts av masskonfektionsindustrin, skomakaren ersätts av skoaffärernas och skofabrikernas reparationsavdelning och tjänsteflickan eller städfrun av dammsugare, tvättmaskiner och diskmaskiner. Bra grejer ju! Lättare liv inte bara för de rika utan för alla, inte bara för män utan för kvinnor. Inte konstigt att senkapitalismen blev hegemonisk.
Mandel skriver också, med symtomatiskt marxistiskt språkbruk, att varje enskild senkapitalist betraktar alla proletärer som potentiella konsumenter. Och det är där det syns att tiden har sprungit ifrån begreppet senkapitalism.
För dagens starkaste kapitalägare, de digitala stormakterna, betraktar inte längre massan av människor som konsumenter utan som råvara. Det visar amerikanska Shoshana Zuboff i sin bok Övervakningskapitalismen. Hon beskriver hur de digitala jätteföretagen lägger beslag på alla former av mänskliga erfarenheter och säljer dem vidare till företag som vill förutse och styra människors beteenden. Detta har lett till en koncentration av rikedom, kunskap och makt som har höjt sig över allt demokratiskt grundat beslutsfattande.
Övervakningskapitalismen är med andra ord luften vi andas, genom datorer, mobiler och surfplattor, genom övervakningskameror, smarta hem och sakernas internet.
Och genom snedsprång som den uppkopplade dockan Cayla. Hon var en kommersiell succé 2014 – och hon var något annat än barbiedockorna i kassen på ytterdörren hemma hos mig. Genom sin uppkoppling kunde hon tala med den som lekte med henne. Men det hon hörde barnet säga såldes också som rådata till marknadsföringsindustrin och bland det hon själv sa till barnet fanns köpta reklambudskap från till exempel Disney. När det dessutom avslöjades att vilken hacker som helst kunde bryta sig in i tekniken och lyssna på barnet floppade den. Idag ställs Cayla ut på det digitala Museum of failure, misslyckandets museum.
Zuboff skriver om övervakning, men digitaliseringen har också andra skadeverkningar, till exempel på vår hälsa. Detta är något som tänkande människor har anat i ett par årtionden men som forskning först på senare tid har kunnat belägga. Nu vet man att överanvändning av digitala medier är en viktig orsak till att allt barn och unga drabbas av olika former av psykisk ohälsa. Bland annat eftersom de inte får tid att sova. "Vi konkurrerar med sömnen – och vi vinner", som Reed Hastings, Netflix vd och medgrundare, har sagt.
Så varför vinner inte sömnen, människans kanske allra mest grundläggande behov? Varför verkar de kritiker som kämpar mot den digitala kapitalismen vara chanslösa? Därför att kampen förs enligt kapitalismens spelregler, där pengar trumfar etik och där de som avtäcker dessa strukturer är dömda att förlora just eftersom de visar upp teknikens överlägsna styrka. Ett moment 22.
Det handlar alltså inte bara om att övervaka människan utan om att kapa henne. Övervakningskapitalism blir följaktligen ett alltför smalt ord för att beteckna vår tid. Så vad ska vi kalla den? Den digitala stormaktstiden vore nog det mest rättvisande – men det är för långt. Så kanske är senkapitalism ändå det minst dåliga alternativet. Man kan ju stava det med z om man vill, zenkapitalism, för att visa hur kapitalet genom meditationsappar försöker tjäna pengar även på vårt alltmer förtryckta behov av att komma till ro. Eller så kan man stava det med sc – scenkapitalism, för att visa att vi lever våra liv på en digital scen för alla att ta del av.
Men vad kommer då efter senkapitalismen? Ja, det måste väl bli sistkapitalismen. Då när vi alla har ett chip inopererat som gör att kapitaliserade upplevelser och erfarenheter spelas upp inuti våra kroppar och själar. Då behöver inget barn leka med något så primitivt som dockor, uppkopplade eller inte, det räcker att barnet känner en tillstymmelse till leklust så händer leken inom henne. Och då har hon – och vi alla – blivit marionettdockor som dinglar i de digitala strängarna.
Katarina Bjärvall, författare och journalist
-
I det fjärde programmet motverkas kvinnohat genom att recensera filmklassikern “Barbie som prinsessan och tiggarflickan”. Olivia och Edith är inte överens om någonting som vanligt, förutom att titeln på filmen har översatts fel. I övrigt debatteras det huruvida katten Serafina är lesbisk, om madame Carp är en ikon och varför filmen är en queer-klassiker. Som fortsättning på förra veckans Lizzie-fejd så fajtas det den här veckan om vem som är tiggarflickan, för att reda ut detta tas WWWs Anna-Moa in som domare.
-
I veckans avsnitt befinner sig hjältarna för ovanlighetens skull på samma plats. Mitt emot varandra i Sebbes vardagsrum diskuterar de nyheter om Dune och Barbie. Peter har också sett nya Venom-filmen och Sebbe pratar om skräckisen Malignant. Dessutom har de … Fortsätt läsa →
-
Vi snackar om lyx-bedragerskan Anna Delvey, dokumentären om Selma Blair, senaste nytt om Barbie och lite annat spännande.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
London calling. I Sverige hade den elektroniska dansmusiken först svårt att få gehör hos skivbolagen. Men i England gick det desto bättre. Där förstod man att discjockeyn var den nya artisten.
Musiken från avsnittet på SpotifyI detta avsnitt av Livet är en fest hör du: Ola Håkansson (Ola & The Jangler, Secret Service), Tommy Ekman (Freestyle Style, soloartist),Christer Sandelin (Freestyle, Style), Lena Jordebo, Benny Hedlund, Bosse Löthén, Pelle Pop (Per Hökengren) (Trance Dance), Emrik (Emrik Larsson) (Stonefunkers), Papa Dee (Daniel Wahlgren) (Stonefunkers), Alexander Bard (Barbie, Army of Lovers), John Holm, Claes af Geijerstam (Ola & The Janglers), Rune Hallberg, Jerry William (Erik Fernström), Rasmus Lindwall (Rob´n Raz) och Robert Wåtz (Rob´n Raz).
