Vintergatan Podcasts
-
Händerna, och inte minst tummarna, har tjänat människan väl. Men den vår främsta väg in i världen på väg att förlora sin betydelse? Och vad händer då? Journalisten Anna Thulin reflekterar över saken.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-06-03. Essän är inläst av Sofia Strandberg.
I en glasmonter på Paris naturhistoriska museum står hon, ett skelett under en oansenlig skylt med ordet ”primater”. Hon har något rätare ryggrad än sina närmaste släktingar som hukar bredvid, men annars tycks ganska få saker skilja henne från de andra. Förutom tiden så klart, miljontals år har utvecklat våra arter i olika riktning; en av oss fick en längre och rörligare tumme. Med tiden fick det stora konsekvenser.
Jag fingrar på glaset trots att man inte får, kan inte motstå instinkten att sträcka ut handen och röra. Den känslan drabbar mig ofta. Att pilla och peta på okända ytor, dyra målningar och klibbiga, kvarglömda rester i kylen. Barnsligt, jag vet, men finns det inte något djupare i denna drift? Som barnet rör vid allt när hon upptäcker världen, för att tillägna sig existensen med känselminnet.
På en annan plats i museet finns en skylt som informerar om tummen. Den är något alldeles exceptionellt och gemensam för de flesta primater. Det finns fem olika typer av leder i människokroppens skelett, och hos oss finns den två-axlade leden bara i tummen. Den gör att tummen går att vicka både fram och tillbaka och i sidled. En nätt liten rörelse som skapat djupgående vibrationer i mänsklighetens historia. Arkitektur, konst, nya uppfinningar… Allt vi har skapat och tagit oss för, har vi åstadkommit tack vare våra händer.
”I avsaknad av något annat bevis skulle tummen ensam övertyga mig om Guds existens”, ska Isaac Newton ha sagt, han som formulerade teorier om mycket större rörelser och universell gravitation. En tumme kan ha många innebörder, men i sociala medier ser vi den oftast som en stiliserad symbol. Tummen upp, gilla! Tummen ned, kommentarer överflödiga. Kanske är det snart våra egna händer, i hud och kött och blod, som blir överflödiga. Fler arbeten tas över av maskiner och blir automatiserade, vi tillägnar vi oss världen med ett enkelt tryck på skärmen. eller med rösten: Alexa, Siri, Google, vad blir det för väder idag?
Vad händer med handen när dess roll förminskas och ersätts av ny teknik? Det frågar sig Göran Lundborg, handkirurg och forskare, i boken ”Handen i den digitala världen”. Han konstaterar att vår hjärna innehåller fler än hundra miljarder nervceller – ungefär hälften så många som de stjärnor som ryms i vår egen galax Vintergatan – och att en stor del av dessa nervceller står i direkt kontakt med känslosinnet, inte minst våra händer. Lundborg ser hur handen marginaliseras i skolan, i vården och inom kreativt skapande yrken. Vi har på kort tid fått tillgång till digitala hjälpmedel och ny teknik, men det finns ännu ganska lite forskning om hur det påverkar oss på sikt. Vad innebär det för minnet och lärandet att små barn lär sig läsa och skriva via skärmar? Att patienter undersöks på distans, utan den fysiska kontakten? Finns det en risk att delar av vårt kulturarv går förlorat när handskrift och traditionellt hantverk blir en kunskap för de få? Alla dessa spörsmål är berättigade, men den fråga som verkligen fångar mig handlar om hur själva beröringen förändras i en digital tid.
Charles Spence, professor i experimentell psykologi vid Oxfords universitet, talar om att vi lever i en tid av beröringshunger. Vi är förvisso överstimulerade, men det gäller ögon, oljud, information. ”Allt är visuellt och auditivt, de rationella sinnena överstimulerar oss men de känslomässiga sinnena, känsel, doft och smak försummas.” Våra sinnen samspelar och när ett eller flera av dem förstärks, är det ofta på bekostnad av de andra. Det behöver inte vara av ondo. Blinda musiker kan utveckla ett makalöst ljudgehör. Läsare av punktskrift får en förfinad känsel. För den som har begränsad rörelseförmåga, till exempel i sina händer, är hjälpmedel såklart fantastiska. Men hur blir det för framtidens människor? Kommer vi att bli bättre på att avläsa bilder och tolka ljud när hörsel och syn premieras framför känsel? Eller kommer skaparna bakom den nya tekniken försöka omfamna fler sinnen i sina produkter?
Jag tror kanske mer på det senare. Redan nu utvecklas skärmar med olika textur för att skapa en mer behaglig läs- och känselupplevelse. Göran Lundborg nämner robotsälar som ska lugna äldre och försöken att utveckla maskiner som visar känslor. Men man behöver inte vara en teknikfientlig bakåtsträvare för att tycka att det senare är ett fattigt substitut för mänsklig beröring. Även om vi försöker byta ut handens förmåga att uppfatta världen med artificiell känsel och elektriska impulser, så går det inte att jämföra med känslan av hud mot hud. Tänk en värld utan fingertopparnas fina känselspröt. En rörelse över en älskades arm som får huden att knottra sig. Den lätta elektriska stöten som sätter själva själen i gungning.
Jag tänker på Sara Stridbergs roman ”Kärlekens Antarktis”, där huvudpersonen, en mördad kvinna, ständigt återkommer till två brytpunkter i sitt liv. Dels dödsögonblicket, där mördarens händer om halsen får en obehaglig och nästan intim känsla. Och dels när hon föder sina barn. Att få hålla själva livet i sina händer. Hud mot hud, möta den nyföddas suddiga blick.
Men vad är det egentligen som händer i kroppen när vi rör vid varandra? I artikeln ”The Social Power of Touch”, skriver vetenskapsjournalisten Lydia Denworth om de nervtrådar som leder till vissa hårbeklädda hudpartier på kroppen, som handrygg, rygg och underarmar. Dessa specialiserade trådar kallas CT-nerver och går direkt till hjärnan och utsöndrar hormon som påverkar våra känslor och vårt välbefinnande. Alltså är beröringen en mycket direkt källa till närhet, intimitet och meningsskapande.
Vårt virtuella sökande efter närhet tycks inte skapa samma goda känslor. Ungefär en fjärdedel av alla svenskar uppger att deras tid på sociala medier känns meningsfull, ändå är mobilen nästan en förlängning av oss själva, en hand i handen, som orsakar fantomsmärtor om man glömmer den i andra rummet.
Exakt hur de kommer att förändras – vår kultur och kulturvärld, vårt minne och lärande – är som sagt ännu oklart. Men att de förändras vet vi, och vi vet också detta: Att värna om vårt taktila sinne handlar om att värna något som går djupare än det exklusivt mänskliga: förmågan att beröra och bli berörd.
Jag sträcker ut handen mot museets monterglas – nej, inte röra. Där är benen, som jag tänker mig som både svala och sträva, hårda och mjuka. Och ovanför dem händerna, som skapar, smeker, skadar och håller när de rör sig genom tiden.
Anna Thulin, journalist och författare
Inläst av kulturredaktionens Sofia StrandbergOmnämnt i essän:
”Handen i den digitala världen” av Göran Lundborg, Carlsson Bokförlag, 2019.
”The Social Power of Touch” av Lydia Denworth, Scientific American Mind, 2015.
”Kärlekens Antarktis” av Sara Stridsberg, Albert Bonniers Förlag, 2018.
”Svenskarna och Internet”, Internetstiftelsen i Sverige, 2019. (Uppdaterade siffror finns på: https://svenskarnaochinternet.se/)
Muséum national d’histoire naturelle ligger i den botaniska trädgården Jardin des Plantes i Paris.
-
Mikrober finns nästan överallt. Och Natuschka Lee följer efter. Med fokus på bland annat pollinerares samverkan med mikrober och växter. Och på hur mikrober klarar sig i rymden.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Natuschka Lee är forskare i mikrobiologisk geoekologi och astrobiologi vid Umeå universitet. Hon intresserar sig för det lilla, i form av mikrober. Alltså organismer som är osynliga för blotta ögat. Inte minst har hon fokuserat på hur mikrober samverkar med pollinerare som bin, och i programmet pratar hon bland annat om den bigård som hon varit med att starta på universitetet.
Reporter: Stefan Nordberg
[email protected]
Producent: Lena Nordlund
[email protected] -
Den här veckan i Helt sant ger vi oss ut i rymden, mystiska nya objekt, och så blir det en mycket lurig, och väldigt gullig kluring! Kan DU lista ut den?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Helt sant är ett roligt vetenskapsprogram med humor och knasiga fakta.
Nytt mystiskt rymdobjekt i VintergatanI detta avsnittet berättar Dilan att man har upptäckt en helt ny mystiskt grej i Vintergatan som kan lysa superstarkt och skickar ut strålningspulser. Väldigt spännande!
Helt Sant programleds av Dilan Apak, Julia Öjbrandt ljudlägger och mixar och i sketcherna hör du Elinor Svensson och Camilla Fågelborg. Producent för programmet är Mårten Andersson.
-
För första gången har en bild tagits av det svarta hålet i mitten Vintergatan, vår egen galax. Radioteleskop har tagit bilden och gjort om ljuset till synliga frekvenser så vad berättar bilden egentligen?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Svarta hål är en utmärkt experimentverkstad för krocken mellan kvantmekaniken och Einsteins relativitetsteori. Fysikerna hoppas att mer kunskap om de svarta hålen - och dit hör den nya bilden av vårt eget svarta hål - ska jämka samman de paradoxer som finns i fysiken och ge oss en överhängande teori som kan förklara allt i universum.
I podden hörs: Ulrika Björkstén, SR:s Vetenskapskommentator, Niklas Zachrisson, programledare Klotet, Lena Nordlund, Vetenskapsredaktionen.
Poddledare
Camilla Widebeck
Producent
Peter Normark
[email protected] -
Denna vecka tävlar P3 Spel-stjärnorna Effie Karabuda och Victor Linnér mot komikerna Johan Hurtig Wagrell och Jonas Strandberg!
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vi har ännu inte hunnit hämta oss från den första bilden på Vintergatans svarta hål, men vi kör ändå!
I fredagens avsnitt tävlar lag "Linnér och Karabuda" mot lag "Hurtig Wagrell och Strandberg", det vill säga P3 Spel-stjärnorna Victor Linnér och Effie Karabuda mot komikerna Johan Hurtig Wagrell och Jonas Strandberg!
För VILKEN vecka vi har haft.
Vem drack programledare Anders Holmbergs vatten i söndagens partiledardebatt? Är det dags för laxar att dra på sig rymddräkter? Och varför jämför FOI:s Robert Dalsjö Socialdemokraterna med en kvinna i övre medelåldern? Dessutom fredagsunderhållning deluxe i ronden "Kriser vi minns".
Varmt välkomna till ännu en fredag med Lantzkampen!
Lantzkampen i P1 är en frågesport om veckans nyheterSå går det till: Två lag, med två personer i varje, tävlar om vem som mest hängivet har följt med i veckans nyhetsrapportering.
Programledare är som alltid Annika Lantz och vår vikarierande domare är ingen mindre än Johar Bendjelloul!
Hör du något lustigt i nyheterna som du tycker skulle passa i Lantzkampen - hör av dig till oss! Mejl: [email protected]
-
Bryta illusioner och alternativa världar
Människor som bygger egna världar och kallar dem sanningar och de är inte längre människor på jorden
Vi pratar om former, strukturer, Annuki, om människor som känner sig viktiga. De som tror sig ha koder och bär på sanningen.
Måste man äga vintergatan och alla dimensioner
Varför bygger människor världar där de känner sig speciella och utvalda?
http://www.medireiki.se
http://www.solkarina.se
http://www.sannessens.se
Instagram: http://www.instagram.com/solkarina.se
Facebook: http://www.facebook.com/Sinnligkunskap
Youtube: https://www.youtube.com/user/sinnligkunskap/videos
David:
Kontakt David [email protected]
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Jakten på exoplaneter fortsätter och nya världar upptäcks hela tiden. Julia Berndtsson, fysikstudent på Princeton University arbetar i den grupp som hittat den första exoplanetskandidaten i en annan galax, och Carina Persson, astronom på Chalmers berättar mer om de exoplaneter vi hittat här hemma i vintergatan.
Hosted by Ausha. See ausha.co/privacy-policy for more information.
-
Galaxer i mina braxer! Äntligen ett nytt avsnitt, och ett superlångt sådant. I veckans specialavsnitt pratar vi om tidernas bästa sommarlovsprogram Vintergatan 5a & 5b. Dessutom pratar vi om föregångaren med Kapten Zoom, uppföljaren Vid Vintergatans Slut, och Haggis testar Robbans trivia-koll kring allt som har med Vintergatan att göra.
-
Emmot undrar om det snöar på månen? Och finns det is på Vintergatan? Han frågar Radioapan och det blir till en sång om väder i rymden.
