Sara Stridsbergs Podcasts
-
Skolans simundervisning innehåller ingenting om längtan efter upplösning, men nere i djupet kan vi hitta det yttersta inom oss. Malena Forsare följer några av kulturens simmerskor ner mot botten.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i september 2019.
Vi kommer från vatten. Fostervattnet består till 98 procent av vanligt vatten och är vårt första element: omslutna av den ljumma, genomsiktliga vätskan bärs vi fram i viktlöst tillstånd, gungar runt som blötdjur, alltmedan våra kroppar intar en mer distinkt form. Fostervattnet produceras av de två fosterhinnorna: den yttre kallas åderhinnan och den inre vattenhinnan. Därinne skyddas den spädaste versionen av oss själva från omvärldens tryck. Fostret sväljer vattnet i pyttesmå klunkar som kan ses med ultraljud. Det snurrar varv på varv runt sin mjuka axel, alltmedan kotorna hårdnar. Efter födseln kan föräldern känna ryggraden med pekfingret: som en perfekt rad med nysådda ärtor.
Vi kommer från vatten, men minns inget av det. I det nyfödda barnets hjärna blixtrar synapserna utan ordning – ett tillstånd som snart faller i glömska, eftersom förmågan att sortera bland sinnesintrycken utvecklas långt senare. Eller? Minns vi mer än vi tror? Har vi kanske en annan sorts minne, en erinran bortom språket om detta framglidande tillstånd, som vi i vissa stunder kan ana djupet av?
Jag har simmat så länge jag kan minnas, men aldrig varit sorten som plaskar fram i sportnyheterna. Sport har tvärtom legat rätt så långt från min identitet. Men under ytan av idrottstrotsande person har det alltid grott en pockande lust till fysisk rörelse som enkelt går att locka fram – om den utspelar sig i vatten. Under tonåren hände det också att lusten fick oväntade följder. Som till exempel under idrottsundervisningen på gymnasiet, när vi fick i uppgift att utforma en egen lektion. Jag vägrade först, men valde efter viss övertalning att fullfölja momentet. Det blev nog inte alls som läraren tänkt sig, när lektionen levererade avslappning i ryggläge till de blippande syntljuden i Luc Bessons sönderälskade film ”Le grand bleu”, Det stora blå, från 1988. Kanske ville jag på det sättet sänka ner klassen i samma känsla som jag hade under passen i den lokala simhallens 25-metersbassäng, där jag hade för vana att tillbringa eftermiddagarna. Vattenljuset som sköljde genom kroppen. Mönstret av vita plattor i bassängens botten och suget från ventilernas konstgjorda tidvatten.
Med tanke på de regelbundna besöken där, är det anmärkningsvärt att jag misslyckades fatalt i den gren som jag betraktade som min. Vår ambitiösa idrottslärare med lätt militanta drag njöt av att mäta allt. Nya tävlingsmoment upprättades ständigt och naturligtvis ingick en introduktion till de fyra simsätten, inklusive fjäril. Denna avancerade konstart var oss främmande, även om tekniken var välkänd sedan länge: fjäril prövades i tävlingssammanhang redan på 30-talet. Under de olympiska spelen i Melbourne 1952 kunde publiken beskåda de karaktäristiska bensparkarna, som påminner om stjärtrörelsen hos en delfin, uppe från läktarna.
Vi uppmanades att hålla oss strax under ytan, alltmedan vi kämpade med att rita nyckelhål med armarna och studsa fram med våra unga stjärtar. Det gick inget vidare: mödosamt arbetade jag mig ner mot botten där underläppen sprack mot klinkern. Illusionen av sportsimmerska, ja – om det nu funnits någon sådan, hade gått sönder: med blod på hakan hävde jag mig upp över kanten och insåg att skådespelet var över.
Men resan ner mot bassängdjupet var alls inte förgäves: snarare tog simmandet där och då en ny riktning. Jag funderar på om strävan neråt inte bara var en flykt från det orimliga i tekniken, utan uppstod av ett mer filosofiskt skäl. Kanske sökte den unga simmerskan något bortom mätandets princip. Kanske anade hon en värld därnere, ett tryckande vattenmörker som varje fridykare måste lära sig konsten att omfamnas av. Som Jacques i Det stora blå behöver hon acceptera lungornas komprimering, och utforska dånet som uppstår när hörselorganet förvandlas till havets egen förstärkare. Fast när det kommer till kritan kan man fråga sig om fridykarens utmaning bara handlar om att anpassa sig till en fysiologisk omvandlingsprocess: för när vi rör oss djupare ner väcks dödsdriften till liv – en längtan efter att upplösas i det element som utgör 60 procent av vår totala kroppsmassa. För det nyfödda barnets del rör det sig om hela 80 procent.
Skolans simundervisning innehöll inget om dödsdriften. Så småningom vändes mitt sökande istället mot kulturens simmerskor. Skådespelaren Juliette Binoche, inte minst. I filmatiseringen av Milan Kunderas roman ”Varats olidliga lätthet”, gör hon entré med ett kraftfullt dyk ner i ett av östra Europas kurbad, som får de uppsvällda farbrödernas schackpjäser att skaka. I filmen spelar männens libido en större roll: man kan välja att tolka dyket som symbol för en ung kvinnas trots mot en sexualiserande blick. Och det visade sig att Binoche hade kommit till simhallen för att stanna. I första delen i Kieslowskis trilogi ”Trikoloren” använder filmens Julie det klorerade vattnet i en nattlig bassäng för att pressa sorgen genom sitt kroppssystem. Efter att ha mist man och barn i en bilolycka lider hon av en underreaktion, det vill säga, hon kan inte gråta. I gengäld kan hon simma: hon crawlar fram i svartglänsande baddräkt med ursinniga rörelser, som en späckhuggarhona på jakt efter sin förlorade avkomma.
Om Julie bryter genom vattenytan med splash, tar jag trapporna baklänges. Inga sensationella entréer, inga avancerade simsätt och ingen utrustning: bara ledstångens stål inuti händerna och mötet med ett vatten som är några grader för kallt. Jag tänker ofta på Sally Bauer, långdistanssimmerskan från Helsingborg, som var den första skandinav att simma över Engelska kanalen. I Sara Stridsbergs fantasi ”Happy Sally” blir Sally Bauer en melankolisk figur som ständigt dras till Öresundshavets bräckta vatten. Ju längre Sally rör sig ut från land, desto längre bort glider hon också från de människor som hon älskar.
När min mamma en sommar blev hastigt sämre i sin cancer, fann jag mig för första gången öga mot öga med döden. Jag hade mött den blicken förut, men den här sortens stirrande ut i dödens icke-vara var för mig en ny erfarenhet. Det visade sig att upplevelsen svarade dåligt mot fantasierna om fridykarens metafysik. Jag simmade mig igenom veckorna när mamma successivt, dag för dag, förlorade förmågan till rörelse och tal. Med kroppen före gled jag in och ut genom minnena, i tanken på vem hon varit. Bara i ett urinfärgat sjövatten strax utanför Göteborg kunde sorgens kramper släppa: så förvandlades det svala mörkret under mig till något som bar, snarare än drog.
Vi kommer från vatten. När vi simmar minns vi vårt ursprung i horisontalläget, när människan en gång inte var människa, utan rustad med gälar och fjäll. Ju mer tid hon tillbringar simmande, desto mer diffus blir gränsen mellan fena och ben, mellan foster och född person. Ensam plöjer hon fram längs rödvita plastsnören som skiljer hennes bana från någon annans. Så minns hon, inifrån sig själv, den tyngdlösa tillvaro som pågick för länge sen. Den som kan anas som en känsla av frihet, i rytmen som uppstår med nästa längd, och nästa.
Malena Forsare, kulturjournalist och psykolog
-
Kulturradion K1 : I väntan på Medea . Tankar kring en föreställning. I två tusen år har teaterpubliken fängslats av Euripides Medea och nu är det dags för detta ödesdrama att stöpas om i en ny dramatisk dräkt. På lördag är det premiär på Dramatens scen Elverket för författaren Sara Stridsbergs nyskrivna Medealand, en rå och poetisk fantasi kring teaterhistoriens grymmaste skilsmässa. Medea gestaltas av Noomi Rapace och för regin svarar Ingela Olsson. I dagens Kulturradion K1 har lyssnarna chansen att få veta mer om arbetet med uppsättningen. Kerstin Berggren har följt några av alla de tankar och trådar som tillsammans skapar den väv som teaterföreställningen utgör, och förutom de redan nämnda medverkar också scenografen och ljussättaren Jens Sethzman och kostymskaparen Nina Sandström Hallberg i programmet.
I 2000 år har teaterpubliken fängslats av Euripides ”Medea” och nu är det dags för detta ödesdrama att stöpas om i en ny dramatisk dräkt. På lördag är det premiär på Dramatens scen Elverket för författaren Sara Stridsbergs nyskrivna ”Medealand,” en rå och poetisk fantasi kring teaterhistoriens grymmaste skilsmässa. Medea gestaltas av Noomi Rapace och för regin svarar Ingela Olsson. Kerstin Berggren har följt några av alla de tankar och trådar som tillsammans skapar den väv som teaterföreställningen utgör, och förutom de redan nämnda medverkar också scenografen och ljussättaren Jens Sethzman och kostymskaparen Nina Sandström Hallberg i programmet.
