René Descartes Podcasts
-
Hello Interactors,
Today is part one of a two-part exploration. I was curious as to why conventional economics continues to rely so heavily on deterministic mathematical models that assume perfect conditions even though they know such inert situations don’t exist in nature. It may tie back to the Enlightenment and the popular beliefs of Newton and Descartes who merged Christian beliefs with mathematic certainty – despite viable alternative theories they helped squelch.
As interactors, you’re special individuals self-selected to be a part of an evolutionary journey. You’re also members of an attentive community so I welcome your participation.
Please leave your comments below or email me directly.
Now let’s go…
THE SPERMISTS
Isaac Newton and René Descartes were spermists. They believed they entered this world through preformation. This theory states every future organism is wrapped up in a seed or sperm as a preformed miniature version of itself. This was the dominant belief among Europe’s most respected Enlightenment thinkers. They believed not only did a Christian god create all the plants and animals, including humans, but all the future ones too. Intercourse, they surmised, is a magical act that initiates the growth of microscopic animacules which then grow until they are fully formed. It’s easy to brush this off as a point in time lack of knowledge and excuse these brilliant minds. We might say, “They just didn’t know any better.” But it turns out there were other brilliant minds at the time who thought they were crazy.
But powerful people are not easily persuaded. They, along with the church, continued to push the idea that preformation is as elementary to evolution as mathematical axioms are to theorems. A mathematical certainty that one day seduced many scientists, and later economists, into similar deterministic expressions.
One of the early preformation influencers was the Dutch philosopher, mathematician, and theologian, Bernard Nieuwentyt (1654-1718). Three years before his death, he published a soon to be popular book, The Religious Philosopher: Or, The Right Use of Contemplating the Works of the Creator. In it he writes,
“This however is sure enough…that all living Creatures whatever proceed from a Stamin or Principle, in which the Limbs and Members of the Body are folded and wound as it were in a Ball of Thread; which by the Operation of adventitious Matter and Humours are filled up and unfolded, till the Structure of all the Parts have the Magnitude of a full grown Body.”
His book was translated into English in 1724 and its influence spread. In 1802, the English clergyman and philosopher, William Paley (1743-1805), expanded on the ‘Ball of Thread’ analogy with his infamous watchmaker analogy. Using examples of mechanistic functions of the human body like joints and muscles, he expanded the popular notion that this is the work of a supreme designer – their Christian god. He writes,
“Contemplating an animal body in its collective capacity, we cannot forget to notice, what a number of instruments are brought together, and often within how small a compass. It is a cluster of contrivances.”
But Paley wasn’t alone, nor was he the first. Both Descartes and Newton had already remarked as much. Newton once wrote, “like a watchmaker, God was forced to intervene in the universe and tinker with the mechanism from time to time to ensure that it continued operating in good working order."
The confidence of spermists was buoyed when spermatozoa was discovered by the Dutch microscopist Antoine van Leeuwenhoek in 1677. But the seed of the idea dates all the way back to Pythagoras. He believed male semen is fluid that collects and stores different elements from the body like the bone and brain. He said, “semen is a drop of the brain.” The woman provided a host and nourishment so the male semen could unfold inside her body.
Another Greek philosopher, Empedocles, refuted the Pythagorean claim 100 years later noting offspring often inherit characteristics of the mother. He proposed there was a blending of male and female root reproductive elements in plants and animals that has the potential to produce blended varieties as their offspring. Empedocles was on to something, but his theory was overshadowed by a more popular theory and powerful name, Aristotle.
THE OVISTS
Aristotle believed both men and women provided different forms of reproductive purified blood in the form of semen and menstrual fluids. Because semen appeared more pure than menstrual fluids, he surmised it must have the advantage. Therefore, the male provided the instructions, design, or blueprint for formation and the woman provided the material. The ‘blood’ metaphor is alive today despite our knowledge of genetics. J.K Rowling did her part in her Harry Potter series to perpetuate and popularize the blood metaphor with ‘pure-bloods’ and ‘half-bloods’ or the derogatory ‘mud-bloods’.
Aristotle’s ideas were brought to life in the 17th and 18th century by the spermists nemesis, the ovists. Ovists were rallying behind the discoveries of William Harvey (1578-1657) and Antonie van Leeuwenhoek (1632-1723) of female eggs in female bodies, the union of the sperm and egg, and the formation of an embryo which in turn unleashed the production of various parts of the body. Harvey called this cellular formation of individual parts in plants and animals epigenesis. An idea Aristotle also suggested.
But one Dutch spermist, Jan Swammerdam (1637-1680), used this to further the preformation theory, but with a twist. Evidence of the union of egg and sperm, he suggested, must mean the future organism is embedded inside the head of the sperm in miniature form waiting to become whole with the help of the egg. A century later, this prompted a Swiss scientist, Charles Bonnet (1720-1793), to offer a counter ovist preformation theory. He suggested a Christian god planted future generations not inside the sperm, but inside the egg – like nested eggs within eggs.
Meanwhile, a group of naturalist scientists opposed these Cartesian and Pythagorean, mechanistic preformation theories. The French naturalist, mathematician, and philosopher, Pierre Louise Maupertuis (1698-1759), further rejected theological explanations and believed both the male and female possess particles that come together to form unique characteristics in their offspring. He is credited with being the first to observe evolutionary hereditarian changes in organisms over time suggesting some characteristics are dominant while others are recessive.
The German physiologist Caspar Friedrich Wolff (1733-1794) expanded on this work and revived Harvey’s theory of epigenesis. By observing chick embryos, he discovered a supernatural action occurs once the sperm is implanted in the egg. This sparks what he called a vital action “vis essentialis” that culminates over the period of gestation creating a fully formed body. This is the origins of what we now call embryology.
Those in the mechanistic and theological Cartesian camp weren’t having it. They, like the church, rejected talk of indescribable, supernatural, and immaterial ‘vital actions.’ It was not only heretical, but suggested science was going backwards to embrace medieval miracles of the occult. Either way, if there were forces at work on matter, the preformation mechanists believed it too would have been preordained by a Christian god. The co-inventor of differential calculus, German polymath and theologian, Gottfried Wilhelm Leibniz (1646-1716), reasoned like this,
“But if in truth an intelligible explanation is to be sought in the nature of the thing it will come from what is clearly apprehended in the thing…for the success of the whole system is due to divine preformation.”
THE NATURALISTS
Toward the middle of the 18th century the French naturalist and mathematician, Comte de Buffon (1707-1788), began publishing his work on natural history, Histoire Naturelle – an opus that amassed 36 volumes that continued to be amended even after his death. By looking at the history and evolution of the natural world, Buffon was the first to articulate patterns of ecological succession – the successive structural change of species over time. He rejected Christian Creationism and theories of the preordained mechanistic unfolding of nature and provided vivid and expertly rendered illustrations to the contrary.
He took elements of Aristotle’s blood theories, qualitative approaches to inquiry, and aspects of both spermists and ovists to merge them with empirical evidence and compelling writing to make convincing arguments for unexplainable actions vital to the creation and evolution of the natural world.
As the late professor of history and Director of Seventeenth and Eighteenth Century Studies at UCLA, Peter Hanns Reill, wrote, Buffon “emphasized the primacy of living over inanimate matter, asserted the existence of inner, active forces as central agents in nature, envisioned a world of new creation and leaps in nature, and proclaimed the ineffable quality of individuality and the manifold variety of nature.”
Through “comparison”, “resemblance”, “affinity”, and “analogical reasoning” he “revitalized and historicized nature without denying the existence of a comprehensible order.” This provided a path for science to embrace qualitative reasoning without foregoing the rigor, language, and quantitative aspects of mathematics embraced by mechanists like Newton and Descartes.
It wasn’t only ecological communities that could be explained this way. Society and politics could too. This admission further worried mechanists and theologians. They feared any acknowledgement that mysterious random events, be it at a particle or societal level, that could lead to a ‘vital action’ creating unforeseen mutations accuses the Christian god of not understanding his own creations. It would reject both ‘divine preformation’ and ‘God’s will’.
This came at a time of social revolutions, debates, and contestations over human rights, freedoms of religion, and ‘we the people.’ Mechanists married the certainty of mathematics with the certainty of their Christian god to explain the world. If nature and society lacked the linear precession of clocks, compasses, and mathematical calculations, they feared such uncertainty would unravel societal order and unleash chaos.
Naturalists continued to point to ‘internal’ vital forces that created perceptible ‘external’ microscopic and macroscopic evolutions that countered the dominant inert, deterministic, and mechanical philosophies and beliefs. But the seduction of certainty remains with us to this day, even when we know it not to be true.
The Scottish philosopher and historian, Adam Ferguson (1723-1816), suggested as much writing,
“Our notion of order in civil society is frequently false: it is taken from the analogy of subjects inanimate and dead; we consider commotion and action as contrary to its nature; we think it consistent only with obedience, secrecy, and the silent passing of affairs through the hands of a few.”
Ferguson goes on to use a brick wall as an analogy. He continues,
“The good order of stones in a wall, is their being properly fixed in places for which they are hewn; were they to stir the building must fall: but the order of men in society, is their being placed where they are properly qualified to act. The first is a fabric made of dead and inanimate parts, the second is made of living and active members. When we seek in society for the order of mere inaction and tranquility, we forget the nature of our subject, and find the order of slaves, not of free men.”
Buffon’s new modes of inquiry transformed fields formally beholden to mechanistic dogma like medicine, physiology, and chemistry. But it seems economics remain seduced by the determinism of linear, mechanistic, mathematical approaches despite it being a branch of the social sciences. While it may have dropped religion, it has yet to fully embrace the “notion of order in civil society is frequently false.” It’s time conventional economics acknowledge there are mysterious ‘vital forces’ internal to nature and society resulting in external perturbations that propagate indeterminant permutations.
Tune in next week as I explore what that might look like.
Thank you for reading Interplace. This post is public so feel free to share it.
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit interplace.io -
Det här avsnittet av ekopsykologipodden tar avstamp i ett magiskt möte med en sjöborre. Detta leder in på ett samtal om den japanska filmen "Spirited away", om att möta sina rädslor och att bli en annan varelse. Vi pratar om knopparnas förunderliga värld och om den franske 1600-talsfilosofen René Descartes. Var verkligen Descartes tänkande så entydigt dualistiskt och antropocentriskt som det ofta framställs, eller hade han en livssyn som närapå skulle kunna beskrivas som ekocentrisk? Vi hinner också med att prata lite om att träd har hjärnor och att människor är rätt lika bananer.
-
Vissa försöker binda människorna till historien. Andra vill frigöra oss helt, hävda att vi börjar på år noll. Liken följer i tankarnas fotspår, konstaterar Michael Azar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i februari 2018.
När den amerikanske författaren Mark Twain år 1909 fick frågan om vad det var som fick honom att bli författare, svarade han att allt tog sin början med Julius Caesars beslut att korsa floden Rubicon. Genom att kasta sin berömda tärning, säger Twain, förändrade den romerske generalen nämligen ”hela människosläktets framtid för alltid”.
Vi behöver inte följa Twains argumentation i detalj, utan bara ta fasta på hans idé att våra livsbanor föds ur historiska sammanhang som förbinder var och en av oss med snart sagt hela mänsklighetens ödesdrama. Varje ögonblick i tidens flod framstår hos Twain som intimt sammanlänkat med varje annat. Och det är just därför som hans självanalys lämnar det begränsade jaget bakom sig – ty att vara, det är att ärva. Och att ärva, det är att slungas in i en bestämd livsbana i historiens flöde, där var och en – medvetet eller omedvetet – måste ta sig an allt det som föregående generationer lämnat efter sig.
När kyrkofadern försöker analysera sin egen själ så börjar han alltså redan i Edens lustgård
Nu finns det naturligtvis många sätt att rota jaget i det förgångna. Under många sekler genomsyrades den västerländska idéhistorien av en särpräglat kristen version på temat – jag tänker på kyrkofadern Augustinus lära om arvsynden. Hos honom utgår varje analys av den enskilda människan från det drama som antogs ha ägt rum mellan Gud och den första människan. Människosläktets samlade lidande, säger Augustinus mot slutet av trehundratalet, har ytterst sin upprinnelse i vad han kallar ”Adams ursprungliga synd”. Ditt och mitt livsöde ligger sålunda inkapslat i Adams beslut att en gång vända sig bort från Gud.
Så när kyrkofadern försöker analysera sin egen själ så börjar han alltså redan i Edens lustgård: ”Den synd som bor i mig”, skriver han, ”utgör ett straff för den synd som begicks av en man vars vilja var friare än min – för jag, jag är ju ett barn av Adam.”
Augustinus resonemang mynnar ut i en resignation av enorma proportioner: hos honom är människan helt och fullt beroende av Guds nåd. Vi kan inte på egen hand frälsa oss själva ur den vanmakt och död som Adams gärning dömer oss till.
Här friställs människan inte bara från en färdigmodellerad plats i Kosmos utan också från Historiens grepp.
Det hör till den sekulära modernitetens främsta kännetecken att den gör upp med denna augustinska ödesfilosofi. Nej: Ingen skall dömas för synder som hon inte själv har begått. Och åter nej: vi är inte beroende av Gud för vår räddning. Förmågan till förändring och pånyttfödelse ligger inom oss, inte utom oss. Människan kan ta sitt öde i egna händer.
Det är framför allt under renässansen som denna nya livsfilosofi börjar spira. Låt mig bara ta ett exempel: florentinaren Pico della Mirandolas pamflett ”Om människans värdighet” från 1486. Hos Pico representerar Adam nämligen inte syndens närvaro i världen, utan frihetens uppdykande bland Skaparens skapelser. Här friställs människan inte bara från en färdigmodellerad plats i Kosmos utan också från Historiens grepp.
Att vara fri är att alltid kunna börja om från början.
Det är en princip som med tiden kommer att utgöra en grundstomme i det moderna projekt som tar gestalt under upplysningen och som sätts i verket under den franska revolutionen. Här drömmer man om att föda fram en helt Ny människa, en ny och oförvitlig Adam som på nytt börjar mänsklighetens historia, men denna gång utan några ödesdigra felsteg. Frågan är bara hur en sådan ny människa ska kunna frambringas? Hur löser man upp den intima förbindelsen mellan Varat och Arvet, mellan det förflutnas förvillelser och den framtid som målas i lysande färger?
Revolutionen är mänsklighetens gemensamma korsande av Rubicon.
Idén om den Nya människan väver samman två svar i ett; i henne förkroppsliga en kanske tidigare aldrig skådad sammanstrålning av förnuft och revolt. Vi ser det redan hos den moderna filosofins fader. År 1637 förklarar fransmannen René Descartes att förnuftets uppgift består i att ”förkasta och utrota” allt det som binder tanken vid blott nedärvda idéer; ja, allt det som hotar det rationella jagets förmåga att grunda kunskapen i sig självt allena. Hos de franska revolutionärerna möter vi ett liknande uppslag, men här handlar det mindre om individen än om folket, mindre om den enskilda människans autonomi än om hela nationens självbestämmande. Revolutionen är mänsklighetens gemensamma korsande av Rubicon.
Som jakobinen Saint-Juste formulerar det: ”revolutionen styckar hela mänskligheten för att göra den ung på nytt.”
Så kom den Nya människan att representera förhoppningen om en morgondag där fria människor inte erkänner någon annan herre än sitt eget förnuft. Äktenskapet mellan förnuft och revolt lägger grunden till en politisk entusiasm som fortfarande hemsöker stora delar av världen i kampen mot ofrihet och ojämlikhet.
Men hur skall man egentligen förena idén om kollektivt självbestämmande med föreställningen om individen som sin egen lagstiftare? Och går det verkligen att göra upp med det förflutna på det sätt som förnuftets mest övertygade språkrör gjorde gällande?
På porten till ett arbetsläger i Gulagarkipelagen kunde man läsa följande inskrift: ”Med järnhand skall vi driva mänskligheten mot lyckan!”
I den franska revolutionens anda har vi sett ett flertal revolutioner proklamera ett nytt år 0 i vårt släktes historia. Och i deras strävan efter att börja om från början har vi inte bara bevittnat massivt fysiskt våld gentemot den gamla ordningens kroppar, utan också systematiska försök att på psykologisk väg utplåna historien ur de levandes själar. Hela samhällen har förvandlats till gigantiska omskolningsläger. Istället för ett folk som aktivt medverkar i skapandet av sin egen framtid har vi fått totalitära Partier som påtvingar folket en redan definierad framtid. På porten till ett arbetsläger i Gulagarkipelagen kunde man läsa följande inskrift: ”Med järnhand skall vi driva mänskligheten mot lyckan!”
Så berövar även Augustinus förmodade dödsfiender individen rätten att på egen hand skapa sitt öde.
Å andra sidan är det inte heller klart hur man skall värdera drömmen om den individuella autonomin. Upplysningens vision om en människa som skapar sig själv utan någon annans vägledning hemfaller i slutändan åt en irrationell tro på den mänskliga rationaliteten. Idén om the Self made-man ger ofta uttryck för en blindhet inför det sätt på vilket både historien och kollektivet pulserar i hjärtat av det vi så gärna tror bara är vårt eget: det vill säga i våra livsval, i våra tankar och i vår förståelse av oss själva. Där Mark Twain börjar sin självanalys i Romarriket förblir vår moderna narcissist fastklistrad framför sin egen spegelbild. Och i sin aversion mot allt som hotar denna snäva självbespegling försöker hon kapa alla band mellan det egna varat och arvet från det förgångna.
Genom denna förtvivlade akt skall livets år noll äntligen återskapas
Få av upplysningens författare var lika klarsynta som Markis de Sade på denna punkt. I samma stund som jaget kräver absolut autonomi – och gör anspråk på att vara sin egen absoluta begynnelse och lagstiftare – måste hon gå till angrepp mot alla yttre källor till sin existens. Gudarna, naturen, historien, samhället, föräldrarna … alla står de i vägen för den som vill grunda sitt liv enbart på sig själv. I en av markisens romaner går den kvinnliga huvudfiguren så långt att hon låter sy ihop sin moders könsorgan…
Genom denna förtvivlade akt skall livets år noll äntligen återskapas – och göra henne fri att börja om sitt liv från början.
Priset för en sådan dröm om fullständig autonomi är kanske ingenting mindre än världens undergång.
Michael Azar, professor i idé och lärdomshistoria
