Mary Podcasts
-
* Margareta den största nånsin?
* Nu börjar travsäsongen på riktigt
* En upprymd Lennart
* ... som när folk gick loss!
* Walmann: framgångsrik, bullrig – och osäker?
* Magnus dunderdrag!
* Skoglunds pekoral i besserwisserhet
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Är det omöjligt att kombinera dikt och politik? Med författarparet George och Mary Oppen som exempel reflekterar David Zimmerman över relationen mellan liv och konst.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Den 11 juni 1950 passerar det amerikanska författarparet Mary och George Oppen gränsen mot Mexiko. De är oroliga. Sonoraöknen är så här års otroligt het, omkring 50 grader. Inte bara deras dobermann och papegoja ser vissna ut inne i bilen, mest ängslas de för sin tioåriga dotter Linda. De frågar varandra: vad ska ske med oss nu? Hur länge ska vi bo i Mexiko? Kommer FBI att lämna oss ifred?
Väl i Mexiko blir Linda och Mary matförgiftade och familjen tvingas dela på sig. En vecka senare ses de igen i ett hotellrum i Mexico City. Alla somnar omedelbart, Mary och Linda i sängen, George i badkaret. De klarade sig, den här gången.
George och Mary Oppen var beredda att offra ovanligt mycket för sina konstnärliga och politiska övertygelser. Denna typ av heroism har jag själv aldrig varit i närheten av, vilket nog gäller många av oss som grunnar på hur man egentligen bör leva ett liv med skapardrömmar. Av någon anledning hamnar nämligen idén om att ”leva gott eller rättfärdigt” ofta i konflikt med ”att skapa konst”. Så var det också för makarna Oppen, innan de mot slutet av sitt liv faktiskt verkade hitta en lösning. Kanske kan deras historia därför lära oss något om relationen mellan liv och konst.
Under sin exil tänker nog varken George eller Mary Oppen på att skapa. De är 42 år, har övergett konsten för politiken och förklarats vara nationens fiender. Det har gått sexton år sedan George publicerade en kort diktsamling och det ska dröja innan han blir en storfavorit både hos avantgardepoeter och mer traditionella lyriker som Louise Glück. Det dröjer också innan Mary återupptar sitt måleri och skriver den rafflande självbiografin Meaning a Life, som kommer att göra berättelsen om parets liv till en amerikansk legend.
Det är en berättelse som börjar romantiskt. De träffas på college och bestämmer sig som artonåringar för att bryta upp tillsammans. De liftar genom USA och gifter sig hux flux på vägen, för att slippa polisens misstänksamma frågor.
I Michigan skaffar de sig en segelbåt och seglar mot Manhattan. Så fort de hoppat i land rusar de oanmälda in i en spirande litterär sammanslutning kring poeterna Charles Reznikoff och Louis Zukofsky. Gruppen kallar sig för ”objektivister” och upprättar stränga krav på poesins saklighet. De vill att dikten i någon mån ska vara sann mot poetens konkreta erfarenhet av världen. I en källare trycker de böcker, bland annat Georges debutbok Diskret serie. George Oppen förklarar sin strävan på följande sätt: ”Om ingen utmanade mig, skulle jag kalla poesin ett prov på sanning. Om någon ändå gjorde det, skulle jag säga: ett prov på uppriktighet”.
Det är kanske denna empiriska poetik som tvingar makarna Oppen att omvärdera sina liv radikalt i början på 30-talet, när världen hastigt förändras och den konstnärsbubbla som de lever i spricker. Bestörta bevittnar de hur människor omkring dem plötsligt saknar bostad och arbete, och hur fascismen vinner mark. Att ställa konsten i politikens tjänst strider mot deras stränga estetiska krav. De förstår att de skulle behöva ta till retoriska knep och förenklingar för att bli hörda på ett politiskt möte. Är det möjligt att i detta skede i stället ägna sig åt en apolitisk konst? Nej. De lägger ned sina pennor och går med i kommunistpartiet. Nu inleds ett mångårigt socialt arbete, och när kriget kommer tar George värvning och reser till Frankrike. Som jude och kommunist ser han det som sin plikt att slåss mot fascisterna.
Många av oss hade tänkt och gjort annorlunda. Är det verkligen omöjligt att kombinera poesi och politik? Nej, vill jag protestera. Inte minst med tanke på att den poesi George Oppen senare skrev i mångt och mycket kan kallas politisk. Parets drastiska beslut kastar ändå ljus över en fråga som jag i vanliga fall försöker förtränga – är inte konsten ibland blott en undanflykt?
Kort före krigsslutet letar sig en tysk granat in i det rävgryt där George Oppen gömmer sig tillsammans med två kamrater. Han är den enda som klarar sig och återvänder hem, skadad och traumatiserad. Där har den så kallade McCarthy-eran börjat, vilket innebar att FBI vänder på varje sten i jakt på misstänkta kommunistsympatisörer. De knackar på hos makarna Oppen. Ställer frågor. Söker upp grannar och släktingar. Var familjen än går följer agenterna efter, alltmer påträngande, hotfulla. När kamrater fängslas ser familjen ingen annan utväg än att fly landet.
De bor i Mexiko i åtta år, umgås med andra radikaler i exil och brödjobbar. George arbetar exempelvis med att bygga hus. Men snart börjar det krypa i dem, det är något som saknas. En psykiatriker får dem att inse: de behöver konsten! Nu genast. Raskt flyttar de till Brooklyn och George publicerar den ena diktsamlingen efter den andra. Mary målar och tar upp skrivandet. De håller fast vid sitt ideal att konsten ska vara grundad i egna erfarenheter. Och nu har de fått ett rikt register av upplevelser att ösa ur. George Oppens bok Of Being Numerous får Pulitzerpriset 1969. Denna exceptionellt märkliga och känsliga anti-krigsdikt inleds just med orden:
Det finns saker
som omger våra liv, och ”att se dem
är att känna oss själva”.
Förtrogenheten med det praktiska livet är en av styrkorna i såväl Georges poesi som Marys memoar. Sakerna och människorna omkring dem var avgörande byggstenar i konstverken. I en central passage skriver Mary Oppen att ”vi sökte efter en estetik enligt vilken vi kunde leva”. Att leva, oavsett om det är ett konstnärligt eller politiskt liv, är alltså en estetisk fråga.
Kanske kommer sig min egen skuldkänsla av en fixering vid det färdiga konstverket. Jag tänker mig att en konstnär i första hand ska producera något. Men vad som framgår när jag läser makarna Oppens texter är att den konstnärliga slutprodukten aldrig varit deras huvudsakliga mål. Det är det livslånga skapandet av mening som är poängen med ett estetiskt liv. Dessutom har människan ”valt meningen / i att vara talrika”, som George skriver i Of Being Numerous. Det innebär att vi måste förhålla oss till det gemensammas bästa.
Till sist tycks makarna Oppen landa i att liv, politik och konst inte är åtskilda, trots allt. Estetik handlade för dem inte bara om att iaktta världen noggrant, utan också om att våga dra slutsatser av vad de såg. Insikter som flera gånger krävde obekväma uppoffringar. På så vis blir estetiken en fråga som innefattar alla livets aspekter, inte bara dem som utspelar sig vid skrivbordet. Jag tvivlar på att de själva skulle rekommendera alla att leva på exakt samma sätt, men finner ändå något djupt uppfordrande i Oppens livsestetik. Lev genom konsten, inte för den.
David Zimmerman, poet och redaktör för tidskriften Lyrikvännen
-
Länklista och fler avsnitt finns på fulkulturpodden.se. Du får också gärna skriva in till oss om du vill!
-
Engelska drottningen Mary fängslade sin egen halvsyster Elizabeth1544. När Elizabeth fruktade för sitt liv fick hon oväntad hjälp av en astrolog.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Astrologen förutsåg att den fängslade, mot alla odds, skulle själv snart bli drottning. En förutsägelse som kom att stämma överens med verkligheten. Intervjuperson: Docent Martin Gansten, forskar på astrologihistoria vid Lunds universitet.
Stjärntecken: Jungfrun
-
Tredje advent sänds gudstjänsten från Immanuelskyrkan i Jönköping med predikan av pastor Josh Hiben. Mötesledare är pastor Daniel Wramhult och musikaliskt hörs Immanuel Brass och sångensemblen Anima.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Predikan med Josh Hiben finns att lyssna på separat eller ladda ned.
Om du vill Bana Väg För Herren idag i vår värld...
…gå inte bara till kyrkan och sjung, och be och tänd ett ljus.
…inte bara tro eller SÄG de "rätta" sakerna.
Vår text idag säger...Gå och skänk dina extra kläder.
Eller
Gå och dela en lunch utanför en Mataffär med en tiggare i nöd.
Eller
Gå och gör jobbet och använd din roll och position med integritet.Ur predikan
Medverkande:
Pastor Josh Hiben, predikant
Pastor Daniel Wramhult, gudstjänstledare
Immanuel Brass
Magnus Jonsson, dirigent
Christian Wramhult, dirigent (här 1:a trumpet)
Sångensemblen Anima
Per Bergström, gitarr
Maria Ydreborg, körledare, piano och orgelTexter:
Jes 40:1-8
Ps 146:3-9
Luk 3:1-14
Galaterbrevet 3:26-28Musik:
Gläd dig, du Kristi brud
Psalm 858 För dem som vandrar i mörkret
Det brinner en stjärna
Breath of heaven
Mary, did you know
Frid på jord
Psalm 485 Ett litet barn av Davids hus
Psalm 109 Det susar genom livets strid
Bereden väg för Herran (dalakoral)Producent Marianne Greip
Tekniker Magnus Larsson och Joakim Roslund
[email protected] -
Nu är det dags för ännu ett avsnitt, och som vanligt börjar vi med våra veckor. Freja har fått hem sin foderhäst Mary, men har kommit till nya tankar vad gäller att ha egen häst. Är allt slit och allt tid man lägger ned värt det? Vidare diskuterar vi veckans Hayhay-ämne, som handlar om vatten i hagen och hur vi gör för att slippa is. Till sist svarar vi på veckans lyssnarfråga som handlar om hästar som bits. Nu ser vi fram emot en helg på SIHS!
-
Här ordnar man så att man kan lyssna på hela avsnittet: https://www.patreon.com/user?u=8719853
* ”Oh ah Kennedy”, men trots detta ...
* ... ”skämmigt att vara svensk”
* Storkuskarnas julafton
* Daniels lördag för kletigt för att vara en Hollywood-film!
* Vad med Hail Mary – och vad händer med Admiral As?
* Westholm: rätt eller gnälligt?
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
I detta avsnitt pratar Marcus och Christoffer om den märkliga historien som utspelade sig i 1800-talets USA där en ung flicka vid namn Mary började få spastiska anfall där hon talade med änglar. 12 år efter hennes död sker samma sak för en annan ung flicka, i samma stad, Huvudsaklig information kommer från boken: The Possessed The History & Horror of the Watseka Wonder av Troy Taylor
Stöd Oknytt på Patreon för att öka kvalitén på avsnitten och ta del av bonusmaterial: https://www.patreon.com/oknytt
Följ Oknytt på sociala medier!
Insta: @oknyttpod
Facebook: https://www.facebook.com/Oknyttpod
Har du en berättelse du vill att vi ska ta upp?Maila den till: [email protected]
-
Idéerna går isär och det svänger hit och dit i veckans podd. Till sist får Expressens experter ihop ett system med god potential. Trevlig lyssning.
-
Just nu pågår ett riktigt domstolskaos, Meghan, prins Harry, Meghans halvbror och hennes pappa – alla ska de upp i rätten. Det handlar om förtal, enorma skadestånd och förmyndarskap. Vi utreder kaoset kring rättsprocesserna.
Vi pratar även om kungabarnens skolor och kronprinsessan Mary som tvingats ta barnen ur den danska skandalomsusade skolan. Och så tar vi såklart upp Meghans omtalade mediaprojekt som äntligen haft premiär. Men kritiken är massiv.
Med Jenny Alexandersson och Sara Ericsson.
-
* ... borde ej gått ut i Åby Stora ... eller Elitloppet?
* ”Så jävla uselt av oss!”
* Han är bäst som segerintervjuare!
* ... och han bäst på att svara ...
* ”Ja, då är det High Chaparal!”
* Så fint kan travet vara ...
* Men sluta med detta!
* Vad är ”närtid”?
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Andakten hålls av Åsa Molin, teolog, författare och lärare på ALT (Akademi för Ledarskap och Teologi). Sädes första gången i mars i år.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kära Mary, du hade inga lektioner med mig om Guds godhet. Du höll inte några andakter. Du gjorde ingen stor sak av det hela. Men det låg en bibel på ditt sängbord. Och vi bad alltid bordsbön.
Text:
Joh 17:3
Musik:
Spring - Anna Sofia NordProducent Marianne Greip
Sveriges Radio Kronoberg
[email protected] -
De engelska romantiska diktarna var inga världsfrånvända skönandar, utan politiska poeter som radikalt ville förändra samhället. Gabriella Håkansson berättar en historia som ofta glöms bort.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-15.
Tanken på att promenera har något idylliskt över sig. Ett slags frid förknippad med naturen – kanske ser man en romantisk poet som William Wordsworth framför sig, som strövar runt i grönskan och stannar till för att besjunga en blomma eller en antik ruin vid vägkanten.
Första gången jag hörde talas om den engelska romantiken var på gymnasiet, vi läste John Keats dikt ”Ode till en grekisk urna” och diskuterade dess olika metapoetiska aspekter. Vi fick lära oss ord som ekfras och sonett, men inte i vilket sammanhang den här vackra poesin skrevs. Och visst fascinerades jag av lord Byrons incestuösa kärlekshistorier och Mary Shelleys tragiska liv – men romantiken blev ändå för mig en estetisk, lite världsfrånvänd rörelse som målade upp ruiner i månljus, stilla promenader och vild natur, och jag tror att den här gymnasiala bilden av romantiken lever kvar hos många, ännu idag.
Sällskapets syfte var att upprätta en självstyrande republik, där man och kvinna ska leva i enhet med naturen, dela makten och arbetet lika, och där allt privatägande är avskaffat.
Man brukar säga att startskottet för den engelska romantiken var diktsamlingen ”Lyrical Ballads”. Den kom ut 1798, och skrevs gemensamt av Samuel Taylor Coleridge och William Wordsworth. Boken kom till medan de gick långa promenader i det engelska landskapet, och avhandlade Spinoza och tysk metafysik.
Så sägs det i varje fall.
Men Historien kan berättas på många sätt, och jag tänkte berätta en annan version, med mindre månljus – och mer action, som tar sin utgångspunkt i Samuel Coleridge politiska engagemang.
Redan som sjuttonåring skrev den unge poeten sin första prorevolutionära dikt "Bastiljens fall", och tre år senare år senare vann han en poesitävling med ett kritiskt ”Ode till slav-handeln”. Hans rum på Cambridge blev snabbt ett centrum för den radikala studentrörelsen och han kom att umgås med den ökända klick ultraradikaler som kallades för ”de engelska jakobinerna”. Bland dem fanns framstående författare som William Blake, filosofen Mary Wollstonecraft och hennes sambo William Godwin. Själva kallade de sig demokrater och ordnade massmöten där tiotusentals människor kom för att kräva allmän rösträtt. Staten fick kalla fötter och svarade med inskränkt mötesfrihet och gav kronan rätt att kasta vem som helst i fängelse.
Konflikten mellan demokraterna och överhögheten förde England farligt nära inbördeskrigets rand, och det var i de här kretsarna den 20-årige Coleridge befann sig när han formade som poet. Sommaren 1794 beslutade han sig för att prova den nya flugan – att fotvandra. Att gå sågs inom rörelsen som det yttersta uttrycket för demokrati. Man klädde sig folkligt, hängde på lokala värdshus och umgicks med allmogen. Filosofiskt knöt man an till de antika vandrande föreläsarna, men promenaden var också ett sätt att återerövra den gamla medeltida idén om allmänningen, ja, att gå till fots var på alla sätt ett politiskt statement. Iklädd arbetarjacka, lösa byxor och ett bärbart bläckhorn vandrade Coleridge över 80 mil på en månad.
Tillsammans med en annan radikal poet – Robert Southey – arbetade han därefter fram ett politiskt program där epokens alla progressiva idéer fördes samman till en messiansk häxbrygd.
Under namnet ”Det pantisokratiska sällskapet” skulle Coleridge och Southey frälsa världen från sedelkapitalismens och civilisationens fördärv. Sällskapets syfte var att upprätta en självstyrande republik, där man och kvinna ska leva i enhet med naturen, dela makten och arbetet lika, och där allt privatägande är avskaffat. Pantisokratin får många anhängare, och 1796 lämnar Coleridge, Southey och en tredje kamrat storstan för att utropa den första pantisokratiska kommunen, i en liten lägenhet i Bristol. Men verkligheten kommer snart ikapp. Efter någon månad står man inte ut med varandra. Projektet kollapsar.
karaktärerna hämtas från vardagslivet – man skriver om barn, gamlingar och dårhjon – figurer som aldrig tidigare existerat i diktens värld.
Men Coleridge ger inte upp. När han senare samma år gifter sig och bildar familj gör han ett nytt försök att realisera utopin, nu i mindre skala, på engelska landsbygden, och det är där han träffar William Wordsworth och dennes syster, Dorothy. Han ordnar ett hus åt syskonen bara ett stenkast från sitt eget, och fortsätter – nu i deras sällskap – sina radikala fotvandringar. I pantisokratisk anda diskuterar de tanken på att revolutionera litteraturen, och skapa ett verk som upplyser och förändrar människan i grunden. Wordsworth är entusiastisk, och 1797 påbörjas det gemensamma projektet med en diktsamling som ska komma att bryta med tidens alla estetiska ideal.
Istället för högstämda parabler om grekiska gudar hämtar man stoff från balladen och folksagan, istället för hexameter använder man blankvers. Motiven lånas in från låga genrer som gotiken, och karaktärerna hämtas från vardagslivet – man skriver om barn, gamlingar och dårhjon – figurer som aldrig tidigare existerat i diktens värld. Boken utkommer 1798 under titeln ”Lyrical Ballads”– och resten är historia.
Men historien kan som sagt berättas på många olika sätt, och man kan undra varför just den här radikala, politiska bakgrunden till romantiken så ofta har hamnat i skymundan? Kanske för att författarna själva tog avstånd från sin radikalitet när franska revolutionen övergick i blodbad och Frankrike blev Englands ärkefiende. Man reviderade sina ungdomsdikter, och många vände kappan efter vinden och blev konservativa. Den ende som vägrade göra avbön var William Hazlitt, som dyrkade Napoleon ända till sin död. Som tack för det blev han bortglömd i 150 år.
Men den förklaringen räcker ändå inte, för den andra generationens romantiker, med lord Byron och makarna Shelley i spetsen, var ju ännu mer avantgardistiska. De skrev en litteratur som öppet fördömde religionen, tog avstånd från äktenskapet och rasade över såväl kommersialismen som miljöförstöringen. Pantisokratin i all ära, men 1812 drog Percy Bysshe Shelley radikaliteten till sin yttersta spets och pekade ut köttätandet som roten till allt ont. Han förespråkade en vegetarisk kostreform som måste genomföras innan någon radikal utopi alls kunde bli verklighet.
Shelley hade inte bara hämtat sitt tankegods från föregångarna Godwin och Wollstonecraft, han äktade också deras dotter, Mary. Hon, som 1814 i ett svar på makens subversiva dikt, ”Den befriade Prometheus”, skriver romanen ”Frankenstein”.
de gamla romantikerna lyfts fram ur glömskan och nu påstås utgöra Englands guldålder. Men först dammas de av och skrubbas rena från obehagligt politiskt gods
Fem år senare sätter staten definitivt stopp för den radikala rörelsen genom att i Manchester skicka in kavalleriet när en folkmassa på 60 000 person i söndagskläder kräver rösträtt. Arton dör och 650 skadas i vad som kom att kallas för Peterloomassakern – och med det är romantikens dagar räknade. Coleridge, Shelley och de andra börjar betraktas som mossiga, och det är inte förrän Viktorianerna långt senare försöker skapa en nationell kanon som de gamla romantikerna lyfts fram ur glömskan och nu påstås utgöra Englands guldålder. Men först dammas de av och skrubbas rena från obehagligt politiskt gods - och vips står den bildsköne lord Byron gipsbyst på var mans spiselhylla.
Det är några av förklaringarna till hur en av Europas mest progressiva litterära rörelser kunde förvandlas till vacker, men uddlös estetik.
I England närmar man sig nu tvåhundraårsdagen av Peterloomassakern och säkert kommer man hedra de som föll offer för statens våld. Kanske kommer vi nu äntligen få se en renässans för alla de galna, visionära utopiska idéer som romantikerna också brann för?
Gabriella Håkansson, författare
-
Försvarar Don Fanucci Zet sin titel? Eller blir det stallkamraten Hail Mary som vinner Elitloppet? Hur presterar Vivid Wise As? Åsikterna om vem som vinner Sveriges största lopp på söndag går isär i podden. Dessutom erbjuds nya kunder att testa premium gratis fram till midsommar. Missa inte Expressens specialavsnitt inför Elitloppet.
-
The Vanishing Hitchhiker är en klassisk vandringssägen men utanför Chicago är den lite mer verklig. Där vandrar den så kallade Resurrection Mary. Ibland vill hon ha lift ibland springer hon rakt ut i vägen framför bilar men ibland glider hon bara längs vägen. I detta avsnitt går Christoffer och Marcus igenom en del klassiska vandringssägner, vittnesmål och vem egentligen spöket Resurrection Mary är. Huvudsaklig information är tagen från boken In The Boneyard av Troy Taylor
Stöd Oknytt på Patreon för att öka kvalitén på avsnitten och ta del av bonusmaterial: https://www.patreon.com/oknytt
Följ Oknytt på sociala medier!
Insta: @oknyttpod
Facebook: https://www.facebook.com/Oknyttpod
Har du en berättelse du vill att vi ska ta upp?Maila den till: [email protected]
- Visa fler
