Lyra Koli Podcasts
-
Lyra Koli recenserar Sara Hallströms diktsamling Tvätta och bli tvättad för poesikritiksajten Örnen och Kråkans publik. Recensionen är originalpublicerad på sajten som står under ansvarigt utgivarskap. Läs mer om aktuell poesi på svenska på www.ornenochkrakan.se
-
Seriositet var ett ledord för Susan Sontag. Hennes allvar hade behövt i dag när fler verkar intresserade av göra kulturprodukter av sina erfarenheter än av att kultivera sig, reflekterar Lyra Koli.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.
Belägringen av Sarajevo är den längsta i modern krigshistoria. 1992, efter att Bosnien och Hercegovina förklarade sig självständigt, skar de serbiska styrkorna av huvudstaden från omvärlden i nästan fyra år. Från en dag till en annan förbyttes det kosmopolitiska Sarajevo till en håla utan rinnande vatten och avlopp, där en brödbit blev till hårdvaluta. Under belägringen dödades i genomsnitt tio personer varje dag. Mitt i den blodiga krisen satte Susan Sontag upp Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot tillsammans med lokala skådespelare.
Samtidens europeiska intelligentsia var i princip frånvarande från kriget. Så snart förhållandena försämrades reste de flesta journalister hem. Misstänksamheten mot tillresta var därför stor. Sontag var i sextioårsåldern och vid det laget en världskänd kulturpersonlighet. Vid sitt första besök intervjuades hon av en lokal journalist, som undrade hur hon kände inför att komma till Sarajevo på krigssafari. Sontag spände ögonen i tolken och sa: ”Vänligen översätt det här noga. Unge man, ställ inte dumma frågor till mig. Jag är en seriös person.”
Idag låter en sådan självframställning bisarr, på gränsen till patetisk. Till vilken hjälp är en författares seriositet i en humanitär kris? Sontag tog med sig mat, cigaretter och pengar, men ville göra mer. Tillsammans med Haris Pašović diskuterade hon möjligheterna för att sätta upp en föreställning. Efter att hon föreslagit en annan Becketts pjäser sa Pašović: ”Men Susan, här i Sarajevo väntar vi.”
"I väntan på Godot" är ett absurt och tröstlöst drama som kretsar kring väntan på någon som heter Godot, som aldrig kommer. Originaluppsättningens scenografi bestod bara av ett tanigt träd och en soptunna. Bristen på allting i det belägrade Sarajevo gjorde Sontags uppsättning ännu mer avskalad. Pjäsen spelades i stearinljussken, inramad av FN:s plastskynken för sönderskjutna rutor. Uppsättningen drog enorm uppmärksamhet till krisen. Förstasidan av Washington Post löd: ”I väntan på intervention”. Men den djupa innebörden för de som såg och spelade i pjäsen kan inte enbart förstås i praktiska termer.
I Benjamin Mosers biografi Sontag från 2019 beskriver skådespelaren Izudin Bajrović det såhär: ”Vi väntade verkligen på att någon skulle komma och befria oss från den här ondskan. Vi tänkte att det skulle vara ett humant handlande. Ett värdigt handlande. Att befria oss från det här lidandet. Men ingen kom för att hjälpa oss. Vi väntade förgäves. Vi väntade på att någon skulle säga: det här är helt sanslöst, att alla dessa oskyldiga människor blir dödade på det här viset. Vi väntade. Vi levde faktiskt I väntan på Godot.”
I Becketts absurditet fanns ett allvar som kändes avgörande. Sontag hade bjudits in för att hon representerade just en sådan seriositet. Under sin livstid blev hon alltmer varse hur hotat det allvaret höll på att bli. 1996, samma år som belägringen hävdes, skrev hon: ”Undermineringen av seriositetens standard har nästan fullbordats [i vår samtid] i och med uppseglingen av en kultur vars mest intelligenta och fängslande värden har hämtats från underhållningsindustrierna.”
Under upplysningen, menar Simone Weil, slutade de flesta att vända sig till präster för andlig vägledning. Istället tog författare och intellektuella deras plats. Men redan 1941 konstaterar Weil att också litteraturen börjat förlora sin auktoritet. Idag är det inte längre självklart att vi vänder oss någonstans för att fördjupa vår syn på livet. Själva uttryckssättet ”andlig vägledning” har nästan blivit obegripligt. Svenska Akademins valspråk ”snille och smak” har i mångas öron en löjlig klang. ”Ord som nobless låter väldigt underliga för oss idag”, sa Sontag 1979, ”och minst sagt snobbiga.” Men för henne hängde det samman med att ta livet på allvar. ”Att vara seriös”, skrev hon i sina anteckningar, ”innebär att vara ’där’. Att känna ’tyngden’ av saker. Av sina egna påståenden och handlingar…”
Sontag kallade beundrande E.M. Ciorans verk för ”en manual för andlig god smak” som kan hjälpa en att ”hindra sitt liv från ett bli gjort till ett objekt, ett ting”. Men just detta tycks vara mångas högsta mål idag: att stelna sitt liv till ett verk. Fler verkar intresserade av att göra sina erfarenheter till kulturprodukter än att kultivera sig. Förlagen kämpar för att nå ut med sina böcker, men dränks samtidigt av insända manus. Det folk älskar med litteraturen är sig själva som potentiella författare. Detta sätt att förstå självförverkligande – att göra sig själv till ett verk – ser människan som både material, producent och till och med konsumenten av sig själv, som i ett obestämt ”efteråt” ska få avnjuta sitt förtingligade jag.
Jag har inte för avsikt att raljera över andras författardrömmar. I ett genomreifierat samhälle letar vi desperat efter frihet och autenticitet, och konsten framstår för många som den ideala platsen för det. Det är hjärtskärande att år efter år läsa de nästan identiska debutantporträtten i Svensk Bokhandels katalog, där någon som drömt om litteraturen sedan barndomen tror sig ha uppnått sitt mål genom att få en bok publicerad. Som om längtan efter att vidga sitt liv med andras perspektiv ofrånkomligen måste snävas in till viljan att själv sälja sitt skrivande. Men inkomstkällorna de flesta sedan erbjuds uppenbarar snart huldrans ihåliga rygg: lektörsläsning och undervisning på skrivarskolor. Ett avlönat heltidsjobb med litteratur är oftast ett liv i tjänst för andras hopp om att bli författare.
I en intervju från 1995 varnar Susan Sontag för att smakbegreppet har urholkats så mycket att det ”numera har blivit en motståndshandling att försvara idén om seriositet. Att vara seriös eller bry sig om saker på ett hängivet, intresselöst vis har blivit till något obegripligt för de flesta människor.” Idag, ett kvartssekel senare, har det att ”vara seriös” med sitt litteraturintresse blivit synonymt med att försöka försörja sig på det. Seriositet går knappt att förstå i andra termer än entreprenörskap.
Benjamin Mosers biografi visar på ett gripande sätt hur hela Sontags liv och verk präglades av en ängslan över den här utvecklingen. Trots att hon blev en fetischerad ikon för sin samtid rymmer såväl hennes texter som hennes livshistoria olösliga spänningar. Hon hindrade djupet från att förväxlas med yta genom att ta ytan på största allvar – ett allvar som inte uteslöt njutning, humor och koketterier. I sitt oroade intresse för hur den symboliska innebörden förvrider vad den representerar drevs hon till att avhandla så skilda saker som mediebevakningen av krig och homosexuell kitsch. Hennes begrepp om seriositet handlade lika mycket om att skaffa sig en gedigen bildning som att leva sig in i det förbiilande livet.
Trots stora royalties och priser får man intrycket att hennes största utmärkelse var att ett litet torg framför teatern i Sarajevo idag bär hennes namn. Där förkroppsligade hon som mest sitt eget ideal. Hon ville aldrig bara bli författare, eller också handlade hennes dröm om litteraturen aldrig framförallt om henne själv. Som hon beskrev det: ”En författare är någon som är uppmärksam på världen.” Eller som hennes vän Nadine Gordimer sa: ”Var än Susan var kändes det som om väggarna expanderade.”
Lyra Ekström Lindbäck (tidigare Koli), författare och doktorand i filosofi
Litteratur
Benajmin Moser: Sontag – her life and work. Ecco press, 2019.
-
Äntligen ett sannskyldigt gästabud! Vi frossar en stund i litteraturåret 2021, innan vi går över till vårt huvudsakliga tema: MAT. Måste en god gestaltning redogöra för vad som äts? Vad är egentligen manna, den gåtfulla rätt som enligt Gamla Testamentet föll från himlen? Hur skildras olycka genom mat? Och kan herkuliska måltider fylla en viktig funktion i ett kärleksbrev eller ett försvarstal? Vi pratar om Torgny Lindgren, Moses, Heinrich Böll och Katarina Frostenson, samt julmat, barndomsmat och relationen mellan litteratur och ätande. Med Victor Malm, Lyra Koli, Rebecka Kärde och Mikaela Blomqvist. Prenumerera här för att slippa reklamen, få tillgång till exklusivt extramaterial och stötta Gästabudet så att vi kan göra ännu fler och bättre avsnitt. https://plus.acast.com/s/gastabudet.
-
Äntligen ett sannskyldigt gästabud! Vi frossar en stund i litteraturåret 2021, innan vi går över till vårt huvudsakliga tema: MAT. Måste en god gestaltning redogöra för vad som äts? Vad är egentligen manna, den gåtfulla rätt som enligt Gamla Testamentet föll från himlen? Hur skildras olycka genom mat? Och kan herkuliska måltider fylla en viktig funktion i ett kärleksbrev eller ett försvarstal? Vi pratar om Torgny Lindgren, Moses, Heinrich Böll och Katarina Frostenson, samt julmat, barndomsmat och relationen mellan litteratur och ätande. Med Victor Malm, Lyra Koli, Rebecka Kärde och Mikaela Blomqvist. Prenumerera här för att slippa reklamen, få tillgång till exklusivt extramaterial och stötta Gästabudet så att vi kan göra ännu fler och bättre avsnitt. https://plus.acast.com/s/gastabudet.
-
Kan en författare samtidigt vara en bra kompis? Författaren Lyra Koli funderar på vilka krav vi kan ställa på en skrivande vän och på litteraturen som vännen skriver.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Föreställ dig att din kompis har donerat sin njure. Hon har gjort det av fullständigt osjälviska skäl: på Facebook skriver hon att hennes svåra barndom har fått henne att fatta hur viktigt det är med empati med främlingar. Därefter har hon lyckats träffa den för henne dittills anonyma mottagaren: en ortodox judisk man, och tagit glada bilder ihop med honom och hans familj. Hon blir ett ansikte utåt för organdonationer. På sociala medier hopas hjärtan och kommentarer om hennes storslagna medkänsla.Du stör dig på statusuppdateringarna, bilderna och reaktionerna. Du tycker inte att hennes organdonation verkar särskilt osjälvisk, men du vågar bara gnälla över det i privata chattrådar. Hur skulle du framstå om du öppet anklagade henne för att vara självgod, du som själv aldrig skulle komma på tanken att ge ett av dina organ till en främling? Och vad exakt är det du stör dig på?
Tankarna börjar snurra, och med dem inspirationen. Snart har du knåpat ihop en novell om en organdonation, där en av din kompis facebookstatusar förekommer nästan ordagrant. Novellen heter ”Den snällaste” och handlar om en narcissistisk organdonator, en vit riddare som bygger sitt rykte på att gett en bit av sin kropp till ett stackars rasifierat offer. Du försöker dölja novellen för din kompis in i det sista, men snart blir den din genombrottsberättelse som en bokfestival ska trycka i 30 000 exemplar och dela ut gratis i hela Boston. Din kompis blir förkrossad och rasande. Hon stämmer dig och festivalen för plagiat.
Ungefär såhär går historien om organdonatorn Dawn Dorland och författaren Sonya Larsen, som väckte stor uppmärksamhet i amerikanska litteraturkretsar när New York Times publicerade en lång essä om dem av Robert Kolker med rubriken ”Bad Art Friend”, i oktober 2021. Larsen och Dorland kände varandra från skrivande kretsar i Boston, och båda kände sig svikna av varandra. Dorland tyckte inte att Larsen hade rätt att ta hennes historia, ännu mindre hennes ord. Larsen ansåg att Dorland försökte inskränka hennes konstnärliga frihet och sabba hennes karriär. Vem var egentligen den dåliga konstkompisen här?
Frågan om vad en författare har ”rätt” att göra och inte har ofta svårt att hitta fotfäste, eftersom den skär sig med idén om konstens grundläggande frihet. Det brukar också vara lite otydligt vilken sorts rätt man talar om: juridisk, etisk, social eller estetisk? Ska överträdelsen ställas mot det konstnärliga värdet, som när vissa i debatten om Larsens novell försökte hävda att den var för dålig för att rättfärdigas? Hur bra måste ditt verk i så fall vara för att du ska få såra någon, eller till och med förstöra någons liv? Vad ska hända när du går utanför ”rätten”: ska du censureras, göras ned offentligt eller kanske till och med beläggas med yrkesförbud?
Som författare har jag alltid känt mig som en tvivelaktig person. Oavsett hur mycket jag arbetar med fantasier så hämtar jag näring till skrivandet ur verkliga erfarenheter. Allt jag är med om och alla jag träffar riskerar alltså att användas som material för mina fiktioner. Jag är beredd att ta mig nästan vilka friheter som helst, både vad gäller att återge och förvanska verkligheten, även om det knappast skulle vara moraliskt försvarbart.
Men litteraturens frihet brukar beskrivas som något rakt igenom gott. ”Skamlös” och ”ohämmad” har blivit positiva värdeord i recensioner, ofta sammankopplade med ”kraftfull”, ”drabbande” och ”modig”. Om det inte handlar om en själv tenderar man gärna att bortse från det stötande med biografiskt inspirerad fiktion, eftersom utlämnande texter kan skapa frigörande läsning. Få skulle kanske vara beredda att gifta sig med en Karl-Ove Knausgård, men många vill ta del av privata detaljer om hans äktenskap.
Men litteraturens överträdelser kan inte bara mätas i relation till den information som lämnas ut. Det är snarare något annat som gör författaren obehaglig: en blick som vägrar låta sig slätas över eller relativiseras. Som gärna sväller upp sitt eget godtyckliga omdöme på bekostnad av alla andras, som inte heller avhåller sig från att notera och tänka och känna sådant som man socialt sett borde förtränga. Författaren intresserar sig för det faktum att hon kan känna avsmak för sitt eget barn, begär till sin bästa väns partner eller förakt för sina närmsta vänner. För hennes verk spelar det ingen roll om de här uppfattningarna är rättvisa, rimliga eller direkt skadliga, vare sig för henne själv eller hennes omgivning.
Platon ville bannlysa poeterna från sin filosofistat, eftersom han ansåg det förkastligt att uppmuntra människor till att släppa sitt goda omdöme och bara ge sig hän åt alla möjliga känslor. Svartsjuka, lögnaktighet, depressivitet och skadeglädje närs av att man får se inte bara andra som en själv, utan hjältar och gudar, handla utifrån dem. Kanske hade Platon ändå en poäng. Konstens förmåga att gjuta ett ärofyllt ljus över låga känslor kan göra den verkligt farlig. Goethes roman Den unge Werthers lidanden romantiserade ju självmord så övertygande att den gav upphov till en suicidvåg.
Det finns alltså ingen garanti för att den kraftfulla litteraturen ska göra mer nytta än skada. Idag finns en något naiv syn på att böcker ska bidra till ”det demokratiska samtalet”, bryta normer och tillhandahålla vittnesmål. Men vad romankonsten ofta synliggör är just de delar av oss själva som vi annars, på gott och ont, helst låter bli att dela med oss av. Konstens frihet överstiger den vi kan ge varandra i en fungerande social samvaro. Freud förundrade sig över diktarens förmåga att få sådant som vi annars inte vill veta av, varken i oss själva eller varandra, att låta vackert. Litteraturen kan sudda ut skammen som bevakar det undanträngda, och frånta författaren sitt sociala ansvar.
När Birgitta Stenbergs styvfar dör i Apelsinmannen ser hon både honom och hans sörjande systrar i ett löjeväckande ljus. Birgitta smiter iväg med sitt anteckningsblock, och skriver: ”Det kändes som ett förräderi att förvandla de gamla damernas gråt och jämmer till en berättelse, inlåst i formuleringar och ord. Samtidigt var det en befrielse, skulden jag kände fick en logisk mening som också upplöste den i intet. Den blev litteratur, en dag skulle den bli allmän egendom.”
Det är inte bara de gamla damernas gråt, utan framförallt Birgittas något hånfulla blick på dem som blir till allmän egendom. Att litteraturen ibland delger privat information kan göra den suspekt, men det är genom att gestalta de perspektiv och omdömen som vi vanligtvis förstår att hålla för oss själva som den blir verkligt obehaglig. Organdonatorn Dawn Dorland kände inte bara att hennes juridiska rättigheter hade kränkts för att Sonya Larsen hade plagierat hennes facebookstatus. Hon hade blivit framställd som en patetisk narcissist inför hela sin litterära gemenskap. Det är inget man ska göra i en vänskapsrelation, men personligen är jag inte särskilt förvånad över att en författare visar sig vara en usel kompis.
Lyra Koli, författare
-
Kommentariatet är samlat. Sverige har en ny statsminister, och hon är kvinna! PM Nilsson på Dagens Industris ledarsida ser en seger för meritokratin och en knockout på genustjafset. Vi läser också en rasande Per Gahrton, som vill återinföra monarkin för att skydda svenska folket från moderaterna. Gästar oss gör kulturkritikern Lyra Koli och kolumnisten Oisín Cantwell.
-
Berättande – vad är det egentligen? Gästabudet söker sig tillbaka till två pinsamma decenniegamla manifest som menade att göra avtryck på det svenska berättandet, och diskuterar den konstiga uppdelningen mellan form och innehåll och vad det innebär att se sitt liv som en berättelse. Vi läser berättelser om Davos på 10-talet, Alexandria på 30-talet och Sigtunakonferensen på 50-talet, och har också ett och annat att säga om Magdalena Graafs son, äcklig tid och vårt eget kommande maktövertagande. Med Mikaela Blomqvist, Lyra Koli och Rebecka Kärde. Prenumerera här för att slippa reklamen, få tillgång till exklusivt extramaterial och stötta Gästabudet så att vi kan göra ännu fler och bättre avsnitt. https://plus.acast.com/s/gastabudet.
-
Berättande – vad är det egentligen? Gästabudet söker sig tillbaka till två pinsamma decenniegamla manifest som menade att göra avtryck på det svenska berättandet, och diskuterar den konstiga uppdelningen mellan form och innehåll och vad det innebär att se sitt liv som en berättelse. Vi läser berättelser om Davos på 10-talet, Alexandria på 30-talet och Sigtunakonferensen på 50-talet, och har också ett och annat att säga om Magdalena Graafs son, äcklig tid och vårt eget kommande maktövertagande. Med Mikaela Blomqvist, Lyra Koli och Rebecka Kärde. Prenumerera här för att slippa reklamen, få tillgång till exklusivt extramaterial och stötta Gästabudet så att vi kan göra ännu fler och bättre avsnitt. https://plus.acast.com/s/gastabudet.
-
Varför har tyckandet blivit så nedvärderat? Författaren Lyra Koli går i den här essän ut till försvar för åsiktens förenande funktion i samhället.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Fler och fler verkar tycka att tyckande och tänkande inte går ihop. I såväl politiska som estetiska diskussioner klassas tyckandet som så oseriöst att det uppfattas som en direkt motsättning till nyanserade reflektioner. Är det här en bra eller dålig diktsamling? Ska vi höja eller sänka skatterna i Sverige? Är den här låten gripande eller sentimental? Borde surrogatmödraskap tillåtas? Att komma ifrån ”det rena tyckandet”, som det ibland lite nedlåtande kallas, för att istället göra en mer sansad analys, har blivit ett ideal för både kultur- och ledarsidor. Men är det verkligen önskvärt, om ens möjligt, att göra sig av med tyckandet när det handlar om konst och politik?
Kanske är tyckandet i själva verket det mest centrala. Den amerikanska filosofen Stanley Cavell kritiserar den analytiska traditionens oro för att ”estetiska (och moraliska och politiska) omdömen saknar något: argumenten som stöder dem är inte lika slutgiltiga som logiska omdömen, eller rationella på samma vis som vetenskapliga argument.” Det är de sannerligen inte, konstaterar Cavell: ”och vore de det skulle det inte finnas några sådana discipliner som konst (eller moral) och ingen sådan konst som kritiken.” Även om det går att resonera kring dem så är det rena vetandet ett omöjligt ideal när det kommer till konst och politik.
I kontrast till tyckandet förespråkar man gärna tolkningen, som anses vidga, öppna och förklara. Men tolkningar kan lika gärna skymma som klargöra. Susan Sontag skriver i essän ”Mot tolkning” att ” tolkningsutsläppen idag förorenar vår sensibilitet. I en kultur vars redan klassiska dilemma är intellektets expansion på energins och sensualitetens bekostnad, så är tolkningen intellektets hämnd mot konsten.” I vägen för verkets omedelbara, sinnliga effekt på dig ställer man dess ”innebörd”, som om konsten bara vore en indirekt kunskapsförmedling. Som Sontag säger så trubbar det av och passiviserar publiken. Hur många vågar idag säga vad de tycker om en tavla innan de har läst kuratorns förklarande beskrivningar? Samtidigt drillas studenter på konstskolor i att presentera teoretiseringar av sina egna praktiker, som om det blivit otänkbart att verken kunde tala för sig själva.
I Immanuel Kants Kritik av omdömeskraften, som anses ligga till grund för den moderna estetiken, utgår teorin om det sköna från det omedelbara smakomdömet. Kant beskriver smakomdömet som grundat i en subjektiv allmängiltighet. Till skillnad från mat och dryck så väntar du dig att andra borde hålla med dig när det kommer till konst och naturskönhet. Den subjektiva allmängiltigheten innebär inte någon objektiv kunskap, och det går därför aldrig att bevisa vem som har rätt i smakfrågor. Men du känner ändå att du ger uttryck för en mer allmän än privat uppfattning när du fäller estetiska omdömen. För Kant är denna förmåga en viktig indikator på att människorna lever i en gemensam värld – inte bara rationellt och materiellt, utan i själva upplevelsen av vår egen varseblivning.
Som student på grundnivå hade jag svårt att förstå vad Kant menar. Hur kan omdömen om konst utgå från något annat än ett rent personligt tyckande? Det finns ju minst lika stora skillnader i musik- som i drinksmak. Kant är förstås medveten om att det sällan råder konsensus om det sköna. Smaken kommer alltid att vara stridbar. Men det är själva känslan av att alla borde hålla med oss som gör smakomdömet så centralt för honom. Här rör det sig om ett slags mellanmänskligt tyckande, ett gemensamt sinne eller en insisterande impuls till att dela samma verklighet, som utgör grunden för våra möjligheter till civiliserad samvaro.
Kanske var mina svårigheter ett symptom på att vår syn på tycke och smak har ändrats dramatiskt sedan Kants tid. Hans filosofi var lika inriktad på att beskriva tänkandets begränsningar som dess möjligheter, men trehundra år efter Upplysningen kan vi inte längre acceptera en omedelbar lustkänsla som utgångspunkt för ett mer allmänt omdöme. Tyckandet har kommit att ses som något nästan uteslutande personligt och viktlöst.
Paradoxalt nog beror det kanske på att vi idag uppmanas att tycka till om allt mer. Vi ska betygsätta våra taxiresor, välja vårdgivare och konstruera våra egna filterbubblor. Föreställningen om en gemensam smak är nästan död. Ibland leder det till rent bisarra tongångar i debatten: som om åsikter om vilka verk som borde inkluderas i en litterär kanon vore lika godtyckliga som om man föredrar pepsi eller cola. Tyckandet har sugits upp av våra konsumtionsidentiteter, en tom logik som kommit att genomsyra allt. Gillar du att spela golf? Då kanske du också skulle tycka om vinster i välfärden!
Varför har tyckandet urholkats på det här viset? Enligt den politiska teoretikern Wendy Brown har en tyst nyliberal revolution ägt rum. Brown beskriver nyliberalismen som en normativ rationalitetsprincip som gradvis har tolkat om alla värden till ekonomiska. Vårt gemensamma samhälle har blivit en spelplan för investeringar och avkastningar. Jag tycker mig höra den här logiken eka i retoriken hos de svenska liberala partierna, vilket numera samtliga från Socialdemokraterna till Kristdemokraterna oblygt kallar sig. De beskriver staten som ett företag som ska förvaltas, och framställer marknadsanalys som det enda sättet att bedriva seriös politik. Du ska inte rösta utifrån dina åsikter, utan utifrån din och statens plånbok. De partier som inte opererar efter samma logik ses som ytterkantsextremister. Demokratin utmålas som ett val mellan ansvarstagande förvaltare och ideologiska fundamentalister.
Tycker du att den här essän låter vänsterextrem eller kulturkonservativ? Är tonläget för svepande eller för kategoriskt? Jag har försökt tänka kring tyckandet, men inte utan att tycka något själv. Som Cavell säger skulle det knappast bli något kvar av vare sig estetiken eller politiken om man lyckades rationalisera dem fullständigt. Det betyder inte att utgångspunkten är irrationell. Snarare att den utgår från en impuls till mellanmänsklighet. Känslan av att alla borde hålla med oss är vad som ligger till grund för den passionerade kritiken och den engagerade politiken. I vårt eftertryckliga ja eller nej finns hjärtat av ideologin och smaken.
Naturligtvis bör inte de nyanserade diskussionerna sluta där. Men utan det stridbara och gemenskapande tyckandet återstår bara godtyckliga personliga preferenser och analytisk logik. Vore det inte mer än så som höll oss samman kunde vi lika gärna överlåta såväl budgetläggning som recensionsuppdrag till artificiella intelligenser. Det skulle säkert vara mer informativt, lukrativt och effektivt. Men lyckligtvis är vi fortfarande för fästa vid vårt tyckande för att låta marknaden ta oss ända dit.
Lyra Koli
-
Filosofiska rummet bad filosoferna Karim Jebari, Fredrik Svenaeus och Lyra Koli att välja tre böcker som ska inspirera till läsning och filosofiska samtal i sommar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Sommar innebär oftast långledighet och tid för läsning. I veckans Filosofiska rummet har våra gäster valt tre mycket olika böcker men som alla inspirerar till filosofiska samtal.
Fredrik Svenaeus har valt Peter Godfrey-Smiths "Metazoa: Animal Minds and the Birth of Consciousness" som väcker frågor om vad det innebär det vara vid medvetande och på vilket sätt olika djurs livsformer kan bidra till förståelsen av vad medvetande är och hur olika nivåer av medvetande kan urskiljas?
Lyra Koli har vänt tillbaka till Karin Boyes relativt okända bok ”För lite” som ställer en fråga som en gång var central inom filosofin: Hur ska man leva? Vad är det goda livet? Varför väljer människor att vara olyckliga, och att göra sig mindre än de är?
Karim Jebari har valt Isabel Wilkersons bok ”Caste” där Wilkerson plockar upp begreppet kastsystem men befriar det från kopplingen till Indien och omvandlar det till ett analytiskt verktyg som hon använder för att förstå den amerikanska södern och tredje riket. Funkar det att göra så? Vad får det för följder för analysen om man anlägger systemperspektiv istället för ett individuellt perspektiv på rasism och diskriminering?
Programledare: Cecilia Strömberg
Producent: Marie Liljedahl
