Lydia Wahlström Podcasts
-
De brända breven. Vi upptäcker en av rösträttskämparnas efterlämnade anteckningar som tycks ha räddats ur elden, möter den nya kvinnan som dyker upp vid förra sekelskiftet - och undrar varför Sverige egentligen blev så sena med rösträtten.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I år är det 100 år sedan de första fem kvinnorna tog plats i Sveriges Riksdag. Därför dyker vi in i historien om hur de gick till i tre långa berättande kulturreportage - som även anknyter till våra tidigare uppmärksammade program om den kvinnliga rösträttens genomförande.
Här i del två av serien startar vi på Kungliga Bibliotekets handskriftsavdelning. Där har vi efter specialtillstånd har fått upp rösträttskvinnan Lydia Wahlströms efterlämnade dagböcker och brev – som bitvis slickats av lågorna.
Ingrid Pärletun, som skrivit en biografi över Lydia Wahlström och gett sig i kast med flera tusen av hennes så extremt svårlästa brev, förklarar olika förkortningar och betydelser för oss.
Vi reser sedan till Föreningsarkivet i Karlstad, som vi även besökte i del ett, för att titta närmare på rösträttskvinnan Gerda Hellbergs efterlämnade brev.
De man länge trodde var brända – och borta – i sin helhet, men som på slingriga vägar hamnade under arkivarierna Jenny Moström och Berith Sandes omvårdnad. Där får vi också lära oss på hur många sätt som Gerda Hellberg beskrev för mottagaren att brevet måste brännas och förstöras efter genomläsningen.
Christina Sjöblad, professor emerita i litteraturvetenskap i Lund, har forskat mycket kring dagboksgenren – och förklarar dess specifika vikt. Vi snuddar också vid den svåra frågan om vad som faktiskt kan ha gått förlorat när viktiga brev, dagböcker och dokument brändes.
"Den nya kvinnan" var också ett begrepp som dök upp vid den här tiden, i skiftet mellan 1800- och 1900-tal, och som bland annat tog form i rösträttsrörelsen.
Kulturjournalisten Ulrika Knutsson förklarar mer om vad hon var för en gestalt - och hur hon, till exempel, hörde samman med författaren och rösträttskämpen Elin Wägner.
Sedan kom kriget, och omvälvningarna, i början av 1900-talet: världskrig och revolution. Christina Florin, professor emerita i historia vid Stockholms Universitet, ser detta som en viktig orsak till att kvinnorna slutligen fick rösträtt även i Sverige. Sist i Norden och som ett av de allra sista länderna i norra Europa.
Christina Florin håller också med om att det är ett slags mysterium exakt varför det blev på det sättet.
Vi träffar henne inne i ett av historiens hemliga rum: en lägenhet där Karolina Widerström - Sveriges första kvinnliga läkare och den sista ordföranden i Föreningen för kvinnans politiska rösträtt - bodde.
Uppläsare i programmet: Ana Gil de Melo Nascimento och Mikael Cohen.
Programmakare och producenter: Anna Tullberg och Mattias Berg.
[email protected], [email protected] -
I kvinnorörelsen öppnades ett rum också för kärlek mellan kvinnor. Journalisten Anna Thulin reflekterar fiktiva och faktiska relationer, och över kampen för att få leva i frihet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-04-01.
När inleds en förälskelse? Kanske på ett kristet studentläger, en sommardag vid förra sekelskiftets början. Då träffas Lydia Wahlström, en studierektor i femtioårsåldern, och Anita Nathorst, hennes elev och hälften så gammal. I sina memoarer skriver Lydia om mötet:
”Strax före midsommar cyklade jag hem tillsammans med en annan teol. stud. bland mina elever, årgång 1916, Anita Nathorst, varvid medvinden tog oss de nio milen till Strängnäs på en dag.”
Relationen inleddes 1919 och medvinden varade fram till 1934.
Två kvinnor som cyklar efter frihet i en sluten tid – så skulle mötet mellan Lydia och Anita kunna beskrivas. Homosexualitet var förbjudet när de träffades, men kvinnorörelsen skapade ett frirum som inte bara var politiskt. Även när samhället blundade för deras relationer, så fanns en större öppenhet inom rörelsen. Under samma tid förälskade sig Selma Lagerlöf och Sophie Elkan, liksom Vera Hjelt och Victoria Heikel, för att inte glömma Klara Johansson och Ellen Kleman. Listan kan göras lång. Flera av dem kämpade för kvinnors rättigheter och utmanade normerna i det publika livet, men också i det privata. Om än på slingrande vägar.
Det kan vara vanskligt att läsa romaner självbiografiskt, men ibland är det nödvändigt.
Relationen mellan Lydia och Anita är en av de berättelser som ryms i antologin ”Den kvinnliga tvåsamhetens frirum” (redaktörer: Eva Borgström och Hanna Markusson Winkvist), en samling texter om just relationer i kvinnorörelsen under 1900-talets början. Anita Nathorst var den mindre kända av de två – hon läste teologi och blev biträdande föreståndare på en skola, studerade psykoanalys och skrev dikter. Lydia Wahlström var redan när de träffades en av Sveriges främsta företrädare för kvinnors rösträtt. Politiskt stod hon till höger, och ett tag var hon ordförande i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Som dotter till en kyrkoherde hade Lydia önskat att gå i sin fars fotspår, men prästyrket var bara tillåtet för män, så istället disputerade hon i historia och blev senare studierektor i Stockholm. Hon hade ofta relationer med studenter – vänskaper eller svärmerier, som de utåt sett kallades.
Men en sommardag cyklade hon med Anita, och det blev början på något nytt. Anita gjorde ett sådant intryck på Lydia att hon skrev en bok om dem. Det fysiska mötet mellan kvinnorna rymmer därmed ett fiktivt möte, skriver litteraturprofessor Eva Borgström i ”Berättelser om det förbjudna”, en bok som handlar om begär mellan kvinnor i svensk litteratur. Mötet med Anita gestaltas i Lydias självbiografiska roman ”Biskopen” från 1924. Med ett viktigt undantag: det är inte två kvinnor som förälskar sig i den fiktiva berättelsen. Istället döljs relationen i en mer accepterad heterosexuell kärlek, där prästen Daniel uppvaktar den yngre Carry.
Först efter Anitas död publicerade Lydia sina memoarer där hon gav nycklar till hur hennes tidiga böcker skulle läsas. Den manlige hjälten Daniel var ett självporträtt, skriver hon. Och hjältinnan Carry ”var fullständigt kalkerad på min elev Anita Nathorsts brev”. Det kan vara vanskligt att läsa romaner självbiografiskt, men ibland är det nödvändigt. I de litteraturhistoriska handböckerna tenderar nämligen de kvinnoälskande kvinnorna att ignoreras, enligt Eva Borgström. Detta eftersom man valt att inte läsa vad som står mellan raderna. För att man inte velat se författarnas strategier för att komma runt censuren.
För första gången äskade kvinnor öppet i litteraturen.
Så vad riskerade Lydia när hon skrev om sin kärlek? Varför kunde hon inte öppet skriva om två älskande kvinnor? Ja, hotet handlade inte bara om socialt anseende, utan var högst reellt. Först 1944 legaliserades homosexualitet i Sverige, men det sågs som en sjukdom ända fram till 1979. Genom historien har annars kvinnokärlek inte setts som lika samhällsfarlig som till exempel två män som har sex. Kanske för att kvinnor ändå var omyndiga och inte fick rösta, eller för att deras kärlek ansågs mer sinnlig. Ofta användes omskrivningar som kvinnlig kärleksbeundran, svärmerier, sinnlig eller romantisk vänskap – som var accepterad så länge den inte var erotisk.
Det var i den tidsandan som Lydia Wahlström skrev sina tre självbiografiska romaner. Först fyra år efter att den sista getts ut publicerades den första moderna lesbiska romanen i Europa. Nämligen ”Ensamhetens brunn” av Radclyfffe Hall, år 1928. För första gången äskade kvinnor öppet i litteraturen. Även om förälskelser blomstrat långt innan dess, under rosenröda skynken.
Efter att ha bott tillsammans i ett par år, kände sig Anita kvävd i relationen och sökte större frihet, medan Lydia ville hålla fast och forma sin ”tronföljare”. Själv kallade Lydia sig skämtsamt för ”storfursten”. Ibland var de mor och dotter, ibland mästare och lärjunge. De flesta par har nog smeknamn på varandra – ord som kan signalera utvaldhet och ömhet, eller en önskan om över- och underordning i relationen – men att Lydia och Anita talade så om varandra kan också tyda på att dåtidens gifta par till sin natur rymde en maktobalans. Maken hade ju förmyndarskap över kvinnan och förväntades försörja henne. ”Att leva i en kärleksrelation var helt enkelt för de flesta att leva i en samhället reglerad asymmetri”, som Lars Gårdfeldt skriver i ”Den kvinnliga tvåsamhetens frirum”.
Lydia och Anita bröt upp på trettiotalet. Och senare i livet förälskade sig poeten Karin Boye i Anita, som då levde med en man. Boyes kärlek var olycklig och obesvarad, men har mynnat ut i några av de mest gripande kärleksdikter som finns på svenska. I hennes diktsamling ”De sju dödssynderna och andra efterlämnade dikter” finns följande välkända rader som riktar sig till Anita:
Hur kan jag säga om din röst är vacker.Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.
Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.
1941 reste Karin Boye till Alingsås för att vara nära Anita som var svårt sjuk, döende i cancer. Efter en tid hittades Karin död på en kulle i Alingsås, efter att ha tagit en överdos av sömnpiller. Kort därpå tog även Karins sambo och käresta, Margot Hanel, sitt liv. Även om familjen tycktes acceptera Karins livsval, så tog det lång tid innan Margot erkändes som hennes partner.Samma år som självmorden ägde rum, dog Anita Nathorst i cancer. Tre år senare blev homosexualitet lagligt i Sverige. Och först då vågade Lydia Wahlström ge ut sina memoarer, där hon alltså gav nycklar till hur hennes tidiga böcker skulle läsas. Men de hade hela tiden funnits där, för den som ville och vågade se.
Alla förälskelser är lika och unika på sitt sätt. Kanske påminner kärleken om en cykelfärd, stundtals euforisk med armarna uträckta i nedförsbacke, stundtals kämpig och mjölksyrestinn i uppförsbacke. Men många par – som Anita och Lydia, Karin och Margot – har mött mer motvind än andra. Tack vare att de cyklade före, kan många av oss andra följa efter.
Anna Thulin, journalist
Litteratur
”Den kvinnliga tvåsamhetens frirum – kvinnopar i kvinnorörelsen 1890-1960”, Eva Borgström och Hanna Markusson Winkvist (red.). Appel Förlag, 2018.
”Berättelser om det förbjudna – begär mellan kvinnor i svensk litteratur 1900-1935”, Eva Borgström. Makadam förlag, 2016.
