Jan Troell Podcasts
-
På Göteborgs filmfestival får Jan Troell hederspriset Nordic Honorary Award. Vår filmreporter Emma Engström träffade den 91-årige regissören för ett samtal om regi, betraktande - och ålder.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
DESSUTOM: KLASSIKERN OM TROELLS "HÄR HAR DU DITT LIV"Jan Troell debuterade 1966 med en filmatisering av Eyvind Johnsons romaner om Olof, som blev hans långfilmsdebut. Den svartvita filmen är inte enbart en historia om en ung mans bildningsresa - utan även om det moderna Sveriges framväxt. Programmet är gjort av kulturjournalisten Mia Gerdin och sändes första gången 2014.
HUR ÄR DET ATT STANNA NÄR KRIGET KOMMER TILL STAN?På Göteborgs filmfestival intervjuade Lisa Bergström regissören och fotografen bakom dokumentärfilmen "When Spring Came to Bucha", När våren kom till Bucha i Ukraina. Den kom ungefär samtidigt som den fullskaliga ryska invasionen hade nått fram till staden. Det handlar om de som ändå stannade där, varför - och hur deras tillvaro blev.
OM DET NORDISKA TEMAT PÅ GÖTEBORGS FILMFESTIVALVår filmreporter Emma Engström samtalar med Lisa Bergström om ett av festivalens stora teman i år.
STEVEN SPIELBERG SUMMERAR SITT FILMLIVPå bioduken kan man just nu, med premiär i dag, även se stjärnregissören Steven Spielberg göra en sorts sammanfattning av sitt liv och verk i filmen "The Fabelmans". Vår filmkritiker Björn Jansson kommer till studion för att berätta hur det blev - och varför.
Programledare: Lisa Bergström
Producent: Mattias Berg -
Jan Troells långfilmdebut "Här har du ditt liv" brukar lyftas fram som en av svensk filmhistorias bästa. Han berättar om sin första långfilm och om hur den klassiska cykelscenen blev till.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Denna svartvita film anses som ett mästerverk, och är en historia inte bara om en ung mans bildningsresa utan även om det moderna Sveriges framväxt. Eddie Axberg är lysande i rollen som den ständigt registrerande och reflekterande Olof.
I Klassikern har Mia Gerdin talat med Jan Troell om den film han gjorde 1966, och där han som vanligt svarar för regi, foto och klippning.En Klassiker från 2014.
-
Varför blir Sveriges största poddare Johanna Nordström så sur över att andra komiker inte delar hennes standup - special? Vi dyker djupare in i vårt behov av att få bekräftelse av sina gelikar eller ”peers”, i veckans avsnitt.
Välkomna!
www.instagram.com/kulturbarnenKulla-Gulla
Stadsteatern
Kajsa Kavat
Utvandrarna
Jan Troell
Snabba Cash
STIM
://
Lilla Dödsdansen
Alltid vara vi
Veronica Maggio
Oscar Linnros
Sara Villius - ’Paradis’
Kulturrådet
Johannes Anyuru - ’Ixelles’
Twitter
Elon Musk
Lindsey Lohan - ’Falling for Christmas’
Johanna Nordström
Håkan Hellström
Özz Nujen
Måns Möller
Isabella Nilsson - ’En bok för ingen’
Sebastian Furrer
Yaeger - ’Waterpistol’
-
Amanda besöker den 91-åriga filmskaparen Jan Troell i Smygehamn. Troell har under sitt långa yrkesliv fått stort internationellt erkännande, bl. a. med flera Oscarsnomineringar för sin filmatisering av Utvandrarna och Nybyggarna. Under samtalet bjuder Jan på morotskaka & croissant, minnen från inspelningarna, tankar om att aldrig vilja sluta jobba och läsning ur originalbrev från Vilhelm Moberg.
Stötta podden genom att swisha ett bidrag! Numret är: 123 248 92 76 -
Att tid är något relativt har vi vetat länge - i teorin. Kan skönlitteraturen göra sanningen mer konkret för oss? Anna Axfors undersöker tiden för kvinnorna i Vilhelm Mobergs författarskap.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
"Det är synd om människorna", säger guden Indras dotter när hon i Strindbergs "Ett drömspel" stiger ner till jorden för att se hur människorna har det, men när jag stiger ner i Vilhelm Mobergs böcker är meningen som kommer för mig "det är synd om kvinnorna".
Mobergs 1800-talsskildringar är det som kanske mer än något annat format svenskarnas bild av sitt eget förflutna: De fyra böckerna i Utvandrar-eposet är bland de mest lästa i Sverige under 1900-talet, och Raskens, som handlar om folket som stannade kvar i fattigdomens Sverige, sändes som tv-serie 1976 och sågs av fem miljoner. I trendiga designaffärer som drömmer sig tillbaka till randiga förkläden och soppslevar av trä så hittar jag Novellix lilla käcka utgåva av "Raskens efterleverska", det appendix till "Raskens" som utspelar sig under änkan Idas sista dag i livet, då hon ska tas till fattighuset.
Filmatiseringen av Utvandrarna 1971 sågs och ses såklart av många men sedan 90-talet har berättelsen fått draghjälp av musikalen Kristina från Duvemåla med den klassiska låten "Du måste finnas", där Kristina genom Helen Sjöholms stora röst anklagar Gud för sina missfall. Och producenten till 2021 års filmatisering av "Utvandrarna" säger att "jag kände att man borde göra en film med Kristina som huvudperson". Det är onekligen något med Mobergs bondekvinnor som fascinerar.
De föder barn efter barn, och vet inte om de ska kunna ge dem mat, de vet inte om barnet de håller i sin famn kommer leva eller dö. Det känns nästan sensationslystet, som att Moberg velat vältra sig i tragik, men är en tillvaro som kvinnor haft i hela mänsklighetens tvåhundratusenåriga historia: genom Mobergs kvinnor påminns i alla fall jag om min fasansfulla, grymma biologi, och att jag på grund av teknologi och sociala framsteg lever i en förskonad tid, på en förskonad plats. Att blicka ner i biologins avgrundsdjup, att ana att jag är ett djur, gör mig skräckblandat förtjust.
Denna biologi är hennes öde och hon förlikar sig med med det, hon förlikar sig med att dö av det.
Kristina i Utvandrarna gifter sig och föder sitt första barn som tjugoåring, hon utvandrar motvilligt till en annan kontinent efter att ett av hennes barn, Anna, dött av gröt som svällt i magen. Efter att ha fött sex barn önskar Kristina att hon ska bli infertil, trots att hon ser det som så syndigt att hon knappt vågar erkänna det för sig själv. Då är hon tjugoåtta år, har precis börjat tappa tänderna och är helt slut, och sjuk, av ett decenniums konstant graviditet, barnsängar och amning.
Denna biologi är hennes öde och hon förlikar sig med med det, hon förlikar sig med att dö av det. Och hon dör av det - hon dör i barnsäng.
Ida i "Raskens" svettas för allas dagliga överlevnad, och sköter skörden vare sig hon är höggravid eller ej. Ett av barnen föder hon ensam på vinden. Ett annat barn får inte i sig tillräckligt med bröstmjölk och skriker konstant av hunger. Ida bär honom om nätterna tills armarna domnar bort för att hålla honom kvar i livet. Hon vågar inte sätta sig av rädsla för att somna, och när hon ändå en natt gör det så är barnet dött när hon vaknar. De följande nätterna gråter hon sig rödögd, men tröstar sig med att pojken i alla fall inte levt tillräckligt länge för att göra sig förtjänt av helvetet.
Både Raskens Ida och Utvandrar-Kristina är rädda för den eviga plågan i helvetet. Det är mot helvetet de mäter allt. Men lika svårt som de har att föreställa sig det, har jag att föreställa mig plågan i deras liv. "De föder barn efter barn" säger jag, och sådana ord är lätta att säga, men hur är det att föda barn efter barn? Det är något som inte ens Moberg riktigt lyckas skildra, så bra berättare han är.
Inom akademien har man då och då frågat sig vad som händer om man ser tiden som könad eller queer, det vill säga om kronologi och händelser kan variera eller hamna i ett annat ljus beroende på till exempel kön. Kanske kan vi komma närmare Mobergs kvinnor med det perspektivet?
Då skulle vi kunna få syn på att Kristinas stormiga resa över till Nordamerika sammanfaller med de tre första månaderna i hennes graviditet. Den första trimesterns pina kände Moberg till, då han på ett senare senare ställe i eposet beskriver det: "En kvinna var inte mer än en halv människa under de första månaderna av detta tillstånd; både smak och lukt och matlust var som förvända hos henne". När han gjorde Kristina gravid strax innan avgång så måste han alltså lömskt nog vetat vad han gjorde.
Så förstår vi också att lilla Annas död inte kan vara glömd bara för att månader gått sedan den inträffade, och vi tycker det är märkligt att den så sällan nämns. För oss, idag, är ett barns död det värsta som kan hända och därför är tanken på att det hände så ofta för bara några generationer sedan, märklig, ja svindlande. Det finns föreställningar om att förindustriella föräldrar inte hade lika starka känslor för sina barn som vi har idag, men kanske är det bara vår fantasi som famlar i mörkret, för senare forskning har inte kunnat belägga att det skulle vara så. Jag tycker att Moberg, som själv förlorade nästan alla sina syskon innan de blivit vuxna, kunde bjudit på att gestalta detta tragiska bättre och göra det begripligt för oss. Men kanske var det inte begripligt för honom heller.
Hon vill ta ner spegeln, tycker inte att dess prydnadsrosor ska omsluta ett så skröpligt ansikte.
Jan Troell hade behövt det könstemporala perspektivet när han gjorde Utvandrar-filmerna, eftersom kvinnan åldras av barnafödslar. Varje barn sliter på kropp och sinne. Kroppen blir stel. Hullet lagrar sig. Men Liv Ullman, som spelar Kristina, är lika vacker filmen igenom. Det kan tyckas trivialt men för bokens Kristina är förfallet hemskt. Hon är lite över trettio år när hon tittar sig i spegeln och ser ett ansikte som "redan var härjat av åldern". "Dessa avfallna, rynkade kinder, denna gråbleka hy, denna vassa, kantiga haka, dessa trötta, matta ögon utan stråle, denna insjunkna mun med felande tänder - detta var hon själv, det var vad som återstod av den granna flickan Kristina från Duvemåla!". Och det är antagligen ingen dysmorfofobi, alltså upplevd fulhet, vi har att göra med här. Hon konstaterar att hon är mera medfaren än sin make, "Barnafödslarnas lott föll på kvinnan; det var det som gjorde skillnaden". Hon vill ta ner spegeln, tycker inte att dess prydnadsrosor ska omsluta ett så skröpligt ansikte.
En given orsak till att Utvandrarna inte blir omodern är att fler och fler människor i världen är på flykt. Och att läsa Mobergs böcker med könstemporala glasögon gör inte eländet direkt mindre: tvärtom utgör hans 1800-talskvinnor en bra bild för vad jag inte kan förstå: de väcker frågan hos mig hur man står ut med det som inte går att stå ut med, och varför det är människans, i det här fallet kvinnans, lott. Tyvärr ger de mig inget svar, utan jag står om möjligt ännu mer frågandes kring människans och kvinnans livsvillkor efter att ha dykt ner i Mobergs fattigsverige.
Om Mobergs verk skrev Stephen Farran-Lee i Bonniers Litterära Magasin 1995 att "hela kvinnor är det ont om". Och jag kan bara hålla med. Männen får oftare vara komplexa medan kvinnorna hamnar i hora eller madonna-facket. Men när jag åker i en bil där en hitradiostation spelas och jag hör Kristinas klagan i R&B-artisten Newkids tolkning av "Du måste finnas", så tänker jag att i en tid då det inte längre är obligatoriskt att läsa Moberg i skolan lyckas hans berättelser ändå sippra ut i den absoluta nutiden, och det verkar vara på grund av hans kvinnoskildringar. Kanske för att han förmedlade en avgrundsdjup och universell sanning: det är synd om kvinnorna.
Anna Axfors
-
Thorkild Hansen (1927-1989), dansk författare och dokumentarismens nordiska portalfigur under 1960-talet. Hansen hade spektakulär framgång med romaner som "Det lyckliga Arabien" (1964) och "Kunglig sjökapten" (1965), om danska 1600-tals och 1700-talsexpeditioner i väster- och österled, men allra mest med en trilogi om dansk slavhandel (1967-1970). Extremt kontroversiell och kritiserad blev han sedan för "Processen mot Hamsun" (1978), som långt senare inspirerade P O Enquist till ett manus som Jan Troell filmatiserade.
Peter Luthersson samtalar med Per Svensson. -
Filmproducent, 81 år. Född i Wien, bosatt i Vaxholm. Debuterar som Sommarvärd.
Alla Sommarprat finns att lyssna på i Sveriges Radio Play.
Den legendariske filmarbetaren Katinka Faragó berättar i sitt Sommar om sitt ungerska ursprung och om flykten till Sverige. Denna rakryggade modiga yrkeskvinna började arbeta vid filmen redan vid 13 års ålder. Det har blivit 55 år bakom kameran med 125 filmer.
Hon har arbetat med alla de stora regissörerna. Att jobba ihop i ett ambitiöst team är en fantastisk upplevelse, ingen kan göra en film ensam, alla behövs säger hon!
Katinka berättar om de första uppdragen med filmerna ”Loffe som polis” och ”Anderssonskans Kalle” och om första mötet med Harriet Andersson.
Uppdraget att jobba med Ingmar Bergman fick hon för att ingen annan ville göra det och samarbetet fortsatte i 30 år. Hon berättar hur hon blev fast hos Bergman i samband med inspelningarna av Sommarnattens leende och Sjunde inseglet.
Katinka anser att en av Bergmans bästa filmer är ”Nattvardsgästerna” med Gunnar Björnstrand och Ingrid Thulin. Vi hör många anekdoter från filmarbete, bl a så provfilmade 130 artister för Trollflöjten 1974.
Ett helt år och två amerikaresor tog det att göra Utvandrarna med Jan Troell, vi får ta del av en fin utflykt med Monika Zetterlund på Missisippifloden.
Katinka avslutar med en fin kärleksförklaring till Ingmar Bergman, som har lärt henne så mycket och som alltid var så ödmjuk inför sitt arbete.
Om Katinka FaragóLegendarisk filmarbetare som har arbetat med svensk films stora regissörer, varav trettio år med Ingmar Bergman och filmer som Det sjunde inseglet, Smultronstället och Oscarsbelönade Fanny och Alexander. Började som scripta på filminspelningar, blev sedan produktionsledare, producent och produktionschef.
Tilldelats den kungliga medaljen Litteris et Artibus för sina insatser inom svensk film och fått tre Guldbaggar genom åren, varav en Hedersguldbagge.
Har gett ut boken Katinka och regissörerna – 125 filmer och 55 år bakom kameran.
Första filmjobbet var att som 13-åring passa skådespelaren Elof Ahrles hund.
Producent: Gun Ekroth
