Hemingway Podcasts
-
Nationalkaraktär är ett både omodernt och tvivelaktigt begrepp. Men det gör det ju inte tråkigare att prata om. Fredrik Sjöberg funderar på vad norrmännen kan lära oss om naturen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
På den tiden, runt förra sekelskiftet, när utvandringen till Amerika ansågs vara Sveriges enskilt största bekymmer, tillsattes den så kallade Emigrationsutredningen, ledd av statistikern Gustaf Sundbärg. Utredningen pågick under flera år och publicerades i ett 20-tal volymer, och den av alla dessa böcker som har det högsta underhållningsvärdet är en kortare bilaga, som utkom 1911, med titeln Det svenska folklynnet. Den kan rekommenderas, nu när svenskheten åter är på tapeten.
Den gode Sundbärg är inte nådig. Svenskarna bedöms vara värdelösa på det mesta. Veka och lättlurade. Endast på ett område är den typiske svensken överlägsen alla andra, och det är i sin kärlek till naturen. Anledningen sägs vara att Sveriges naturlandskap är så idylliskt och inbjudande. Friskt och fagert. Danskarna, år sin sida, påstås vara komplett ointresserade av sin trista omgivning, och är sålunda större människokännare, psykologiskt djupsinniga rent av.
Ja, och så norrmännen. En känslig fråga. Det här var bara några år efter unionsupplösningen, och relationen var ännu aningen ansträngd, så Sundbärg nöjer sig med iakttagelsen att naturen i Norge visserligen är majestätiskt imponerande, men lika fullt frånstötande och beklämmande. Om detta har påverkat norrmännens nationalkaraktär, och i så fall hur, det får man räkna ut själv. Och alltihop är förstås ganska fånigt, som så mycket annat från den svulstiga nationalismens glansdagar, men ändå; minnet av dessa muntra fördomar flöt upp någonstans ifrån då jag läste den till svenska nyligen översatta Havsboken, av Morten Strøksnes. Det var något med själva naturskildringen.
Havsboken undandrar sig varje säker genrebestämning, men i grund och botten är det fråga om en fiskehistoria. Två halvgamla män av norsk lantras, författaren själv och hans kompis Hugo, bestämmer sig för att åka ut på sjön och fiska. Sjön i fråga är dock inget näpet sommarvatten med näckrosor och nakenbadare, utan Vestfjorden, uppe vid Lofoten, och fisken de agnar sin krok för är inte precis någon av övergödning apatisk abborre, utan en haj, en håkäring, ett mytomspunnet monster som kan väga många, många hundra kilo. Långt där nere, i mörkret.
Hugo, som är konstnär av den där obetalbara sorten som ställer ut balsamerade kattkadaver på Venedigbiennalen, bor i en sedan länge nedlagd fiskstation där uppe, ett kråkslott på tvåtusen kvadratmeter som han försöker bygga om till ateljé och festlokal för deltagarna i torskfiske-VM, vilkas fylleorgier också de är majestätiskt imponerande – samt frånstötande. Och beklämmande.
Författaren, som är berömd reporter och essäist, reser upp från Oslo en julidag när väderleksrapporten lovar stiltje . De lastar båten med en halv kilometer grov nylonlina som avslutas med några meter kätting, ett sänke tungt som en mindre järnspis och en jättelik stålkrok som de senare agnar med halvruttna slaktrester från en tjur som var så seglivad att man fick skjuta den flera gånger med ett gevär av en kaliber som kan döda en älg på över hundra meters håll. Ingen av dem har någonsin fått upp en håkäring, men nu är det dags.
Flötet, en plastboj värdig en pansarkryssare, guppar lojt i stiltjen, och så går det som det brukar. Inget händer. Alltså börjar de båda männen berätta historier, framför allt Hugo, som är full av skrönor om katastrofer av alla slag, som den om när femhundra fiskare drunknade på en och samma dag under en storm där uppe, för längesen. Och eftersom alla män som får tag i ett metspö förvandlas till pojkar, berättar han även om oaptitliga maträtter, syltade skarvlår och annat liknande, och drar sig till minnes historier om ännu hiskeligare saker, som att man av blåvalhannens förhud kan tillverka en praktisk regnrock.
Fisket fortsätter på hösten. Och på vintern. Senare även på våren. Författaren reser som en skottspole varje gång vädret ser lovande ut, och innan det slutligen drar ihop sig till napp, har han lyckats underhålla läsaren med oräkneliga berättelser och miniföreläsningar, både biologiska, om livet i havet, och kulturhistoriska. Han läser Moby Dick, såklart, och fördjupar sig i vad Olaus Magnus trodde om sjöodjur; han skriver om havsforskningens historia, om hajar i allmänhet och håkäringen i synnerhet, om jättebläckfiskar, sjögurkor, fyrhistoria, klimatförändringar och utrotningshot, och det fina är att han gör det utan en massa gnäll om att människan är ond; ingen fördummande skuldbeläggning av det slag som i vårt land brukar illustreras med sliskiga bilder föreställande söta, värnlösa isbjörnsungar.
Hör här, ett kort citat: ”Det djupa, salta, svarta havet rullar mot oss, kallt och likgiltigt, helt empatilöst. Oengagerat, bara sig självt. Det här är vad det ägnar sig åt till vardags, det behöver inte oss till något, det bryr sig inte om våra förhoppningar, rädslor – inte ett dyft om våra beskrivningar. Havets mörka tyngd är en överlägsen kraft.”
Och där någonstans flöt Gustaf Sundbärg upp som en kork, och hans gamla bok Det svenska folklynnet. Kanske hade han inte helt fel ändå, kanske finns det vissa generella karaktärsskillnader mellan svenskar och norrmän, betingade av den omgivande naturens beskaffenhet. Åtminstone är det så att svensk sakprosa, och norsk, skiljer sig åt på det viset att människan i svenska essäer och fackböcker ofta framstår som förgörande, och naturen som sårbar, medan författarna i Norge har en helt annan blick för människans litenhet och naturens brutala överlevnadskraft.
Den väldiga håkäringen, som trots alla utvikningar är stjärnan i Havsboken, får kanske aldrig samma symboliska tyngd som svärdfisken hos Hemingway, men ibland är det bra nära. I alla händelser har Morten Strøksnes berikat världen med en ovanligt originell bok. Beskrivningen av plankton säger något om hans metod:
”De liknar snökristaller, månlandare, orgelpipor, eiffeltorn, frihetsgudinnor, kommunikationssatelliter, fyrverkerier, kalejdoskopiska kikarbilder, tandborstar, tomma snabbköpskorgar, öppnade våffeljärn, vinglas med en flytande isbit i, champagneglas med leopardskinn på insidan, grekiska urnor, etruskiska skulpturer, cykelställ” – ja, och sådär fortsätter det en halv sida till, innan Strøksnes, via discokulor och dammsugare, avslutar med att plankton även kan se ut som reservoarpennor.
Den utmärkte översättaren Olov Hyllienmark har utan tvekan haft en kul dag på jobbet. Och jag, som läsare, hugger på betet och fastnar på kroken, och efteråt inser jag att min kärlek är bara ännu starkare nu – till de i alla väder lika konstiga norrmännen.
Fredrik Sjöberg, författare och biolog
-
Vi börjar med att logga in och fråga ChatGPT vad ChatGPT är. Svaret tickar fram på skärmen:“ChatGPT är en förkortning av "chat-based generative pretrained transformer". Det är en typ av maskininlärningsmodell som används för att generera svar på frågor och föra samtal. Modellen är tränad på en stor mängd textdata för att förstå språket och kan sedan användas för att ge realistiska svar på frågor som ställs till den. Chat GPT används ofta i olika typer av chattbotar och andra språkanalysverktyg.”
Om avsnittet:
Målgrupp: allmänheten, tjänstemän, utvecklare, studenter, ledare, beslutsfattare
Lär dig: Instruct GPT, OpenAI, ChatGPT, chatbot, AI, tekniksprång
ChatGPT är en tillämpning av AI, som har blivit populär nu. En utveckling av textgeneratorer från OpenAI, vid första anblicken en vanlig chatbot: ställ en fråga och få ett svar. Skillnaden nu är att svaren är mindblowing bra formulerade!
Anledningen är att man har använt nya sätt att träna neurala nätverk; testat sig fram med algoritmer, tills det blir riktigt bra. Denna gång i form av en dialog, alltså mänsklig kommunikation - där människor rejtat svaren. Tidigare versioner som Instruct GPT fick kritik eftersom den saknade bl a moraliska ramar och vara rasistisk.
Mind-blowing
Den ifrågasatte aldrig frågan, men det gör Chat GPT. AI:n försöker att bevisa den tes du ställer framför den. Är frågan rimligt ställd? AI:n kommer ihåg vad du sagt tidigare, så du kan ställa preciserande följdfrågor.Vill du ha svaret så som en specifik författare (Hemingway, Shakespeare) skulle ha formulerat det? Skriv det! Naturligtvis är den engelska versionen klockren, men även den svenska är bra.
Redan nu kan den skriva artiklar, skoluppsatser eller skapa kod (med tillägget att “du behöver de här verktygen för att kunna exekvera koden”!). I förlängningen kan den skriva en bok med den twist du önskar!
Röster har höjts att AI:n kan användas för att fuska med examensarbeten och rapporter. I framtiden kan vi inte skilja på en forskares arbete och en students. Men är det fel? Förr var det fusk att använda datorer, sen internet, nu AI. Ett problem i teknikskiftet, men över tid ett naturligt verktyg.
Välj att anamma demokratiseringen av ny teknik; tillgängligheten av AI-skriven text kommer att skapa en våg av innovationer. Ett tekniksprång!Vem behöver vara orolig för sitt jobb? Människor som skriver, men inte bidrar med egen kreativitet. Eller så blir de språkliga programmerare och bygger upp AI:n!
Hur ska jag tänka runt AI i dagligt arbete? Henrik och Joakim ger oss två svar:
Mindsetet är att automatisera allt vi gör på jobbet. Vi frigör tid för att slippa formalia, administration. Istället kan vi människor designa, kolla kvalitet och moral.
Testa själv, utforska OpenAI. De har mängder av intressanta verktyg.
Henrik Rendahl, Joakim Wahlqvist, Jonas Jaani (23:24)
Videoversion av avsnittet:
https://youtu.be/SsKUiIWnUpQ
https://youtu.be/SsKUiIWnUpQ
Länkar / mer information:
ChatGPT
OpenAI
Alla avsnitt av digitaliseringens podcast Effekten
Prenumerera:
Apple Podcasts
Google Podcasts
Spotify:
https://open.spotify.com/show/5Z49zvPOisoSwhwojtUoCm
Effekten på Spotify -
I dag gästas Ålands Handel av Ömsens placeringschef Mathias Söderback som hanterar 230 miljoner euro på jobbet. Vad kan man satsa på och vad inte? Omvärldsspaning, musik (hårdrock!), Hemingway, centralbanker och farmer på Nya Zeeland. Den här gången går vi all in och grottar ner oss i aktier, räntor och allt annat som hör livet till.
