Brutus ÖStlings Podcasts
-
Dan Jönsson läser Friedrich Nietzsches efterlämnade anteckningar och reflekterar över en av idéhistoriens mest gåtfulla och skrämmande begrepp.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det finns en grymhet även hos simpla själar, skriver Friedrich Nietzsche i en anteckning från 1885. Det stämmer verkligen: jag minns att jag som liten, i lågstadieåldern, tillsammans med en kompis kunde fördriva sysslolösa eftermiddagar med att fånga flugor under dricksglas och sedan titta på hur de flög runt där inne, alltmer försvagade, tills syret tog slut. Det fanns också en grannflicka som var lite annorlunda och som vi roade oss med att trakassera eftersom det var så lätt att få henne att gråta. Ja, barn är grymma. Och ibland kan jag undra vart den där grymheten har tagit vägen sedan dess, kanske har jag som det heter vuxit upp, kanske finns den kvar och bryter fram då och då när jag med, får jag erkänna, en liten hemlig, omoralisk kittling utrotar ett myrbo. Inget att yvas över, men hade jag berättat för Nietzsche skulle han antagligen ha nickat uppmuntrande. I mina låga instinkter hade han känt igen den starkaste av mänskliga drivkrafter, viljan till makt.
Jag förvånas ibland över hur upprymd jag blir när jag läser Nietzsches texter. Det borde jag ju inte bli: väldigt mycket han ger uttryck för går egentligen stick i stäv mot mina egna, pacifistiska värderingar. Hans aristokratiska samhälls- och människosyn; föraktet för svaghet och avskyn mot allt som luktar medlidande, demokrati och jämlikhetssträvanden; våldsromantiken och misogynin; hyllandet av makten, kriget, ondskan. Man kan förstås säga, som man ofta gör numera för att försvara att man ändå läser honom, att Nietzsche också avskydde antisemitism, patriotism och religion, ja att hela hans verk genomsyras av en misstro mot auktoriteter – och det är sant, men det ändrar ju i grund och botten ingenting. Nietzsche läser man på egen risk, med blodsmak i munnen, och samtidigt alltså med denna besynnerliga upprymdhet, denna lycka över att få vistas i en tankevärld där inget är på förhand givet, en värld där ljuset bländar, och där mörkret både förfärar och förför. En lockande, men kuslig värld där det sanna och det goda gång på gång dras i smutsen, men där också horisonten öppnas mot en gränslös frihet. Om än alltså på andra sidan en moralisk avgrund, ekande av denna den mest gåtfulla, mest skrämmande av filosofiska grundprinciper. Viljan till makt.
Begreppet ”viljan till makt” dyker upp och återkommer som ett mantra genom Nietzsches sena skrifter. ”Viljan till makt” är också det begrepp som framför allt fått hans namn att förknippas med nazismen och dess ideologi. Inte utan skäl. Historien är välbekant vid det här laget – filosofens syster Elisabeth Förster-Nietzsche, som med sin man hade rest till Paraguay för att bygga upp en tysk, antisemitisk exilkoloni, fick när hon kom hem ta hand om både sin psykiskt sjuke bror och hans efterlämnade anteckningar. Ur detta väldiga, kaotiska material redigerade hon tillsammans med Nietzsches gamle vän Heinrich Köselitz, den ende som riktigt kunde tyda hans handstil, fram det som gavs ut som broderns sista, oavslutade verk, med titeln just Der Wille zur Macht. Boken och dess radikala försök att ”omvärdera alla värden”, dess bejakande av våldets och styrkans principer och dess uttryckliga fantasier om att utrota svaga och undermåliga existenser blev en stark impuls för nazismens herrefolksideologi. Mitt eget exemplar är tryckt 1930, med ett högstämt, smått apokalyptiskt efterord av Alfred Baeumler, den filosof som mer än någon annan bidrog till att lansera Nietzsche som fascismens husgud. Tre år senare skulle han gå i spetsen för fackeltåget till nazisternas första bokbål på Opernplatz i Berlin.
Att sentida, entusiastiska läsare har gjort vad de kunnat för att rentvå Nietzsche från denna bruna sörja är begripligt; han är verkligen så mycket mer än det. Både urval och redigering i Viljan till makt är förstås subjektivt, kanske också tendentiöst – men att kalla boken för en ren förfalskning, som en del har gjort, håller inte. Här finns inga påhittade partier; allt som står där går att hitta i de efterlämnade anteckningarna, och att Nietzsche under flera år planerade ett stort verk med just den titeln står utom tvivel. Kanske övergav han planerna till slut, som det har spekulerats i, kanske inte, ingen vet med säkerhet – allt vi vet är det som står att läsa i dessa efterlämnade anteckningar, en textkompost om cirka femtusen sidor varav ett urval på ungefär en tiondel utgör det nionde bandet av hans samlade verk på svenska. Att försöka orientera sig i detta motstridiga, vilda material är som att dyka på djupt vatten – knappt har man fiskat upp en tanke förrän man måste upp och andas, och för varje insikt man bärgar har en annan just glidit en ur händerna. Det är texter som kränger mellan ironi och förtvivlan, från korta utbrott av triumferande visioner till heroiska, men fåfänga försök att samla tankarna i ett enhetligt system.
Det är i dessa försök till systematisering ”viljan till makt” får en central, sammanhållande funktion. Nietzsche skrev i en tid när den kristna världsbilden på allvar utmanades av darwinismen och dess materialism, och hans filosofi skulle enkelt uttryckt kunna ses som ett kraftfullt avvisande av dem båda två. Det han ser för sig är istället ett slags andlig och estetisk evolutionsteori där sammanbrottet för de traditionella moraliska värdena urartar i en allmän nihilism, som det är den framtida människans stora uppgift att övervinna och höja sig över. Och där viljan till makt blir den drivande impulsen i detta skapande av ”övermänniskan”, liksom den är den verkande kraften i hela det flöde av ständigt blivande och ständig kamp som genomsyrar världen.
Det blir en giftig teori, som tillspetsad kan bli roten till mycket ont; det är onekligen svårt att förneka logiken i att om det nu finns ”övermänniskor” måste det kanske, när allt kommer omkring, också finnas ”undermänniskor”? Men samtidigt ryms här alltså också en väldig, frigörande kraft. Nietzsches filosofiska ”hammare”, som han kallar den, är ett verktyg som ända in i vår tid duger till att slå hål på ihåliga ideologiska beläten och låta tomheten eka ur självklara värdegrundsbegrepp som ”demokrati” och ”allas lika värde” inför en verklighet där våldet regerar och ojämlikheten är institutionell. Det som än idag gör Nietzsches tankevärld så provocerande är att den inbegriper båda dessa poler, man får helt enkelt ta det onda med det goda. Viljan till makt har ingen inneboende moral: den är den kraft som sprider död och förintelse, men också i vidare mening den kraft som försöker besegra motstånd överhuvudtaget – den som gör att barnet lär sig läsa och fågeln flyga, som inspirerar konstnärer att skapa konst och aktivister att ta strid, men också helt banalt, det som får oss att gå upp på morgonen, ta på oss skor och jacka, eller som här, i en av de små nonsensverser som inleder Den glada vetenskapen:
Ja, ibland så gör jag glass:
Nyttigt för att maten smälta!
Har ni mycket ni ska smälta,Bör ni tycka om min glass!
Den ändrar visserligen ingenting den heller. Men ändå.Dan Jönsson, författare och essäist
LitteraturFriedrich Nietzsche: Samlade skrifter. Band 9, Efterlämnade anteckningar. Översättning: Jim Jakobsson. Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2021.
Hans Ruin: I förnuftets skugga – essäer om Nietzsches filosofi. Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2021.
-
Smärta kan fördärva ett liv, men i grunden är smärtan människans vän. Så varför tycks samtidsmänniskan göra allt för att fly det som gör ont? Ulf Karl Olov Nilsson funderar över saken.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Smärta innebär inte tystnad, men väl språkets slut. Får vi tillräckligt ont slutar vi berätta om hur ont det gör, slutar tala. Smärta tar oss tillbaka till det förspråkliga, till vår barndom, när vi gnydde, grät eller skrek. En människa i smärta blir alltså i språklig mening ensam. Men smärtan är samtidigt rentav etiken och det mellanmänskligas början. När någon annan skriker eller kvider – ett barn, ett djur, någon sjuk – är det nästan omöjligt att inte lida själv. Och vilja hjälpa.
Skulle smärtan – gud bevare oss! – bli ännu större försvinner vi, alltså svimmar. Tack och lov, får man väl nästan säga. För det går knappast att tänka sig något värre än att inte bli räddad av medvetslöshet. Som i Helvetet i Dantes Gudomliga komedi där de förtappade själarna varken kan sona sina synder eller dö bort utan istället någorlunda vakna och alerta i evighet fortsätter att svälta, eller frysa, eller brinna, eller gisslas, eller bli stungna av getingar. Det är inte svårt att förstå varför medeltidsmänniskan verkligen inte ville hamna i helvetet. Ett slags modern version av samma vidrighet kunde vara när torterare nuförtiden väcker upp den avsvimmade fången med en spruta adrenalin för att fortsätta tortyren.
Men talet och smärtan är motsatser även på andra sätt. Elaine Scarry visar i sin klassiska fenomenologiska studie The Body in Pain oupphörligen på det mänskligt odelbara i smärtan. Att själv ha smärta är att leva i visshet – den som har mycket ont är helt säker på saken – men att höra om en annan människas smärta är att befinna sig i tvivel. För hur kan man veta vad en annan människa egentligen känner?
Smärtförnimmelsens språkliga outtryckbarhet tvingar oss att tala om den med ett slags omskrivningar, menar Scarry. Vi talar om smärta också utan yttre orsak och utan kroppslig skada som om den ändå hade det, så här exempelvis: ”Det känns som om någon bankar inuti mitt huvud med en hammare.” ”Det känns som jag hade ett rivjärn i halsen.” ”Den känns som om min magsäck har gått sönder och min ryggrad gått av.”
Friedrich Nietzsche går i Den glada vetenskapen ännu längre i sitt smärtbildspråk och skriver: ”Jag har gett min smärta ett namn och kallar den Hunden. Den är lika trogen, lika påträngande och skamlös som varje annan hund.” Genom att benämna smärtan för hunden, kan Nietzsche förlägga den utanför sig själv, betrakta den utifrån, kanske kontrollera den. Det är därför en händelse som ser ut som en tanke att man under 2000-talet tränat upp så kallade smärthundar som ledsagare åt kroniska smärtpatienter. Hundarna får lukta på bomull som patienten andats på eller strukit över huden och tränas på det sättet till att larma vid begynnande smärtattacker; smärthunden kan häpnadsväckande nog varna innan attacken brutit ut och dessutom lära sig vilken typ av smärta som nalkas, så att patienten i förebyggande syfte kan ta rätt medicin i rätt styrka i rätt tid.
Är inte detta ett exempel på hur vi allt oftare inte bara lär oss utan rentav förnimmer saker, så att säga, utifrån och in snarare än inifrån och ut. Är jag trött? Jag vet inte, men min sömnapp på telefonen talar om för mig hur många timmar jag sovit. Är jag hungrig? Jag vet inte, borde jag vara det? Jag får titta i kaloritabellen.
En smärta som på liknande sätt måste läsas av i det yttre beskrivs i Valerie Fritschs roman Hjärtklaffar från Johnson & Johnson. Där föds gossen Emil utan förmåga till smärtförnimmelser och Fritsch skriver: ”Han kände varken ett ytligt skrapsår eller ett djupt snitt, ingen magsmärta och ingen brännskada, inte den råa smärtan i ett skrubbsår och inte den osynliga hos huvudvärken.” Emil är ett vilt barn som undersöker sin hejdlösa kropps yttre begränsningar: ”[Han] Satte handen på den glödande spisplattan när ingen tittade eftersom det såg så roligt ut när brännblåsorna växte”, ”Med intresserad min höll han upp sina blodiga händer framför näsan på föräldrarna och frågade: mamma, gör det här ont?”
När jag kollar upp saken visar det sig att Fritsch beskriver ett syndrom som går under namnet ”Hereditär sensorisk och autonom neuropati typ V”. Något bot finns inte och viktigt är att lära barnet vad som normalt ger smärta, vilken vattentemperatur som är lagom och hur man klär sig när det är minus trettio ute. Eller plus, och gassande sol. Någonting liknande beskriver läkaren Paul Brand som arbetade med leprasjuka på 1950-talet och förmodligen var den första att argumentera för att spetälska i första hand inte, som man tidigare trodde, var en sjukdom i muskelvävnaden utan i nerverna. Den deformation som lepran ofta resulterade i var inte endast en effekt av bakterier orsakade av själva sjukdomen; istället hade skadorna ofta att göra med den sjukes oförmåga att känna smärta och att han därför råkade skada sig själv. Paul Brands mest kända bok heter således The Gift of Pain.
Brands arbete och Fritsch roman blir tydliga exempel på hur vi behöver smärtan som ett slags orientering i tillvaron. Smärta har ett slags verklighetseffekt: enda gången vi verkligen uppfattar och känner våra kroppsdelar och organ är när vi har ont i dem. Och utan smärtsignaler kan vi aldrig riktigt veta vad vi ska skydda oss mot.
Koreansk-tyska filosofen Byung-Chul Han menar i boken Palliativsamhället att vår tid präglas av algofobi, en allmänt utbredd rädsla för smärta och att det gör våra liv vilsna och tomma på mening. Den moderna människan söker trivsel, lycka, individuell framgång och är den första generation som uppfattar smärtfrihet som ett slags lagstadgad rättighet. Smärta som historiskt associerats med rening, hjältemod, motståndskraft och i Nietzsches fall rentav som ”lyckans tvilling” ses idag som meningslös, ett medicinskt problem att bli av med. Andra sidan av palliativsamhällets mynt, menar Byung-Chul Han, är att det parallellt med tendensen att fly smärtan paradoxalt nog löper en motsatt rörelse där extremsport och självskadebeteende utgör försök att förvissa sig om den egna existensen. ”Jag känner smärta, alltså finns jag.”
Den utbredda algofobin är en av anledningarna till, menar Byung-Chul Han, att opioidmediciner som ursprungligen användes inom palliativ vård – alltså vård i livets slutskede när inget bot längre står till buds – så frikostigt skrivs ut till och konsumeras av friska människor. Han syftar på opiod-krisen i USA och menar att den akut ökande användningen av smärtstillande morfinläkemedel kommit att dölja samhällsförhållanden som leder till lidande. Vi skulle kunna beskriva detta – och kanske hela det smärtlösa men tomma tillstånd vårt samhälle är på väg mot – med en tautologi: opium har blivit ett opium för folket.
Ulf Karl Olov Nilsson, författare och psykoanalytiker
Litteratur
Byung-Chul Han: Palliativsamhället – smärta idag. Översättning: Anna Bengtsson. Ersatz, 2021.
Valerie Fritsch: Hjärtklaffar från Johnson & Johnson. Översättare: Linda Östergaard. Bokförlaget Faethon, 2022.
Elaine Scarry: The body in pain – The making and unmaking of the world. Oxford University Press, 1988.
Friedrich Nietzsche: Samlade skrifter band 5, Den glada vetenskapen – "la gaya scienza". Översättning Carl-Henning Wijkmark. Brutus ÖStlings bokförlag Symposion, 2019.
