Viking Lines Podcasts
-
Äntligen har Tallink fått sin nya stjärna, MYSTAR, som lagom till lucia inleder trafiken mellan Tallinn och Helsingfors. Men veckans i särklass största snackis har varit Viking Lines försäljning av ROSELLA som nu blivit bekräftad. Det snackar Fartygspodden givetvis om i veckans avsnitt, men också om dopet av världens största kryssningsfartyg, om att en ikon blivit sjösatt i Åbo och om dopet av MSC SEASCAPE i New York. Välkomna ombord!
/Patrik & Christopher
-
Viking Lines besked att man säljer Rosella och att trafiken mellan Mariehamn och Kapellskär helt kan läggas ned dominerar veckans avsnitt av Ålandstidningen Ledarpodd. Daniel Dahlén och Jonas Bladh diskuterar konsekvenserna av beslutet för den politiska debatten om skatteundantaget, för ålänningarnas vardag och för sommaren turistsäsong. De hinner dock också med att snacka om såväl hållbarhetsagendans framtid som Centerns stora tapp i opinionen inför riksdagsvalet.
-
I veckans avsnitt av Ålandstidningens Ledarpodd tar Daniel och Jonas igen vad de missade efter att förra veckans avsnitt ställdes in. Budgetdebatten, skattegränsfrågan, tunneln, skandalerna i fotbolls-VM – allt hinns med. Ja till och med Viking Lines köp av Eckeröaktier får plats. Ni hör, det är ett fullmatat avsnitt!
-
Fredrik pudlar om boomers och förklarar inflationen, igen. Jörgen smyger med skumtomtar och Viking Lines Eckerököp väcker frågor. Dessutom Black Friday, lillajul, räntor och Twitter.
-
Först GALAXY som tagits ur trafik på Åbolinjen. Och nu under helgen var det dags att säga hej då till Viking Lines trotjänare AMORELLA som gjort sin sista resa på Östersjön innan det blir dags för Medelhavet. Vi snackar om dessa båda fartygsöden i veckans avsnitt, men också om SILJA EUROPA som även hon lämnar Östersjön, om Holland America Lines VOLENDAM som hyllas efter sina insatser som boende för flyktingar från Ukraina och så om jungfruturen där festen uteblev. Välkomna ombord!
/Christopher & Patrik
-
I dagens avsnitt gästar Michael Hancock och Tobias Zilliacus. Michael är aktuell med konstutsällningen "De gömda skisserna" skapade av hans farbror Robert Hancock. Dagens andra gäst, Tobias Zilliacus, berättar om hans "roll" i den kommande storfilmen Stormskärs-Maja. Programledarna diskuterar Mise, Viking Lines Rosella, Pizza24 och mycket, mycket annat. Obs! I intervjun med Tobias Zilliacus nämns att han "övat in åländsk accent". Det ska såklart vara dialekt. Vi ber om ursäkt för det. Programledare: Carl Lönndahl & Daniel Dahlén.
-
Det gungar i kryssningsbranschen efter beskedet om att Genting Hong Kong och dess dotterbolag är bankrutta. Ett av bolagen som drabbas är Star Cruises där Viking Lines gamla KALYPSO finns under namnet STAR PISCES. Vi snackar om framtiden för rederierna i denna koncern i veckans avsnitt av Fartygspodden. Vi pratar också om världens största elektriska kryssningsfartyg som nu gjort sin första testtur, om Finnlines som ökar antalet avgångar i Malmö och om när det oväntade händer under en resa till sjöss! Välkomna ombord!
/Christopher & Patrik
-
Dynamisk prissättning, gig-ekonomi, aktieemissioner, nya affärsidéer, Finlands lucia och arga jordbrukare; man kan undra vad dessa har gemensamt? Svaret får du i denna podd som går på djupet i Viking Lines emission, lyfter deepwork i bastun och berättar mer om Ömsens satsning på skräddarsydda bilförsäkringar i Sverige. Fredrik har haft en tuff vecka och är inledningsvis irriterad på det mesta medan Jörgen P är i toppform. Resultatet blir bildlig slalom från tråk till bråk innan det är dags för de obligatoriska hyllningarna. Just det, vi slår också fast vems felet var när ett rådjur nyligen dödskraschade.
-
Vi som med jämna mellanrum rensar garderoben berövar våra medmänniskor en chans att förstå oss och våra liv efter att vi dött. Det menar Pontus Kyander i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Vi blir alla lite galna efterhand. Eller riktigare, vi blir lite fnoskiga, egna, får en skruv lös. I yngre år är det lättare att spänna åt hjärnans slirande muttrar och skruvar, men med åren är det som om viljan eller förmågan eller verktyget gått förlorat.
Du som haft för vana att samla användbara saker har säkert finurliga platser och system – skruvarna och spikarna ordentligt i glasburkar med locket fastskruvat i garagetaket, garnstumpar i en låda för sig, korta bitar plankor och golvlister lutande mot väggen i ett skåp eller skjul, porslin som man inte vill använda men heller inte slänga högst upp i ett köksskåp.
Efterhand förändras ditt kontrollerade hamstrande. Allt fler saker verkar bra att ha, samlingarna växer, och snart räcker inte kartongerna och lådorna och burkarna till för att härbärgera allt ditt överflöd. Att välja bort och slänga saker blir till sist omöjligt redan på grund av mängden, men viljan att göra det saknar du också. Det är som om livet självt fanns bland dessa ting, som om att förlora dem vore att dö en smula. Men dö ska du ändå.
De som får städa är de efterlevande. Om du inte själv ”dödstädat” som det kallas. Men naturligtvis är det bara de som inte alls behöver röja efter sig som gör det i förväg. Dessa personer är inte de notoriska hamstrarna, tvärtom lämnar de genom dödstädningen efter sig ett kliniskt och dissekerat kadaver till hem, där alla spår av avvikelser från det förväntade avlägsnats. De har friserat sitt eftermäle, men också berövat de efterlevande en blick in i de oerhörda, oväntade och ibland med överraskning igenkända spåren av inte ett utan många liv.
Har inte vi efterlevande i själva verket rätt att glänta på locken, lyfta på förlåten, se in genom tidsgliporna till banaliteterna, de stora sorgerna, passionerna, det lite skruvade och galna hos våra anförvanter? Ibland tillhör dessa ting också oss, de var del av våra liv, tingen vi rörde och förundrades av som barn, tidningarna, böckerna, leksakerna, de kantstötta gamla kopparna, teckningarna och smörknivarna vi gjort som barn och nu får tillbaka? Och är det inte ändå underbart att också det hemliga och skamfyllda får luftas en sista gång, att haverierna och sveken får något litet ljus, förklaringar till hur och varför det gick som det gick? I själva verket är dödstädningen en form av stöld, en förskingring av de efterlevandes konkreta minnes- och sorgearbete.
Min egen far slängde ingenting som kunde uppfattas som på minsta sätt användbart. När han dog vid förhållandevis hög ålder lämnade han efter sig ett stort hus och en omfångsrik trädgård där varje vrå var fylld med vad livet fört i hans händer och som sedan – av ibland obegripliga skäl – förblivit där. För hur förklarar man plastbackar fyllda med Viking Lines kaffekoppar, bastanta restaurangmenyer i skinnpärmar sparade sedan minst ett halvsekel, formliga berg av marktegel, det ena kontorsmöblemanget efter det andra, hundratals utrangerade och aldrig använda solpaneler från teknikens gryning, tjog efter tjog av gardinstänger som köpts till fördelaktigt pris men aldrig kommit i bruk, eller just de stadiga blå mjölkbackarna som många saker låg i och som det fanns minst femtio av? Bland allsköns skrot återfanns inte bara varje möbel och leksak som varit en del av min och mina syskons barndom, utan också en mängd härliga stora persiska mattor prydligt ihoprullade för pälsängrarna att mumsa på, en samurajrustning med lans och alla vapen vårdslöst spridda i skåp, vind och källare, ett komplett matsalsmöblemang från en större skånsk herrgård, antikviteter, tavlor och kartor, klirrande kristallkronor, finaste porslin, julpynt i mängd, spikar och skruv och allt som kan tänkas vara bra att ha. Som en kinesisk ask inuti en annan ask fanns även allt det som hans egen mor samlat på sig och sorterat i papplådor med prydliga lappar på –oöppnade och staplade som ett alldeles eget monument av kartong i källaren.
Det tog åtta månader och närmare trettiotalet sopcontainers innan huset och trädgården var tömda och satta i sådant skick att härligheten kunde säljas. Det fanns ingen sanning, lögn eller hemlighet om vår far som inte på ett eller annat sätt gläntats och synats medan bergen av saker gicks igenom. Även det var ett sorgearbete, konfliktskapande och vettlöst, men också märkligt stort och overkligt. Pappas död var omåttlig genom de ansamlade tingens oerhörda mängd. Vi konfronterades med hans och våra liv, både det som förenat oss och det som nu skilde oss åt. Inte så att det åter knöt oss samman. Tvärtom: det var som om fördelningen av boet blev ett sista avsked till vad som med allt skörare trådar hållit ihop oss, avskedet till vår gemensamma uppväxt. Den blev istället en vattendelare, en obönhörlig kil som slogs in i en bräcklig familjegemenskap, kanske som en nödvändig station på vägen mot vår egen död.
Rainer Maria Rilke skriver i den löst självbiografiska romanen Malte Laurids Brigge (1910) om den stora ”enskilda” döden, ställd i motsats till den rationella och antiseptiska sjukhusdöden. Där försvinner den döende bland vårdmaskineriets hygieniska omsorger. Någonstans på den danska landsbygden ligger kammarherren Christoph Detlev Brigge för döden. Eller riktigare: hans död ockuperar hela godset, tar varje vrå i anspråk med sin vånda, sina stön och sina vrål. Familjen och tjänarskaran sneglar genom dörren till vindsrummet där han ligger på golvet som en oformlig manifestation av sin egen ”tunga död”. Rilke skriver: ”Det var inte någon vanlig vattusiktigs död, det var den onda, furstliga döden” och fortsätter ”Hela det övermått av stolthet, vilja och härskarkraft, som han själv i sina lugna dagar inte kunnat förbruka, hade gått in i hans död, den död som nu satt på Ulsgaard och slösade”.
Denna död tar sin boning också i tingen, som brister när de faller till golvet. Det är inte bara personen som dör utan huset, platsen, allt det som likt en kupa omgivit den avlidne i livet. Andra människor, andra vanor drar in i byggnaden. Inte ens tingen återstår för Malte Laurids Brigge: Rilke skriver ”Vad är det för liv egentligen? Utan hus, utan ärvda ting?” Barndomen är också begraven med alla minnena, med hus och ting som skingrats.
Så beskriven är den stora och tunga döden ett aristokratiskt privilegium, ouppnåelig för de flesta av oss. Men kanske ska vi se det som en liknelse, en parabel. Finns inte just i det kumulativa samlandets monumentalitet en återspegling av denna tunga, stora död? Den som dör omgiven av allt sitt livs bråte har till sist uppnått detta: en död som i sin ögonblickliga måttlöshet överträffar livets utspädda och utspridda ting och händelser, som tar hela sin omgivning i anspråk en sista gång. Också vår far dog den stora döden, en som det tog tid att arbeta sig igenom, som inte skämdes eller släppte på sina anspråk utan tog ordentligt med plats. Min egen död blir futtig i jämförelse. Man måste börja dödsamla i tid för att åstadkomma något så mäktigt.
Pontus Kyander
-
Två åländska företag har lyckats med stora emissioner denna vecka, Rederi Ab Eckerö och Fifax. Namnlisteslaget kring discgolfen i Mariehamn blottar sorgliga avgrunder. Barbi, Ken och Heman är tillbaka! Mötet med Viking Lines storägare. Det godaste som finns i matväg och Facebook, samtidens atombomb, enligt Nobelpristagare. Det råder ingen brist på saker att diskutera osv.
-
Nästan direkt från Shippax, sjöfartsvärldens stora IRL-konferens ombord på Pearl Seaways som förr hette Athena och gick mellan Stockholm och Mariehamn. Fredrik har grävt i Viking Lines bokslut och etablerat kontakt med tidningsvärldens mer udda existenser. Det handlar om FIB-Aktuellt och ett UNIKT kryssningsreportage! Dessutom hinner vi med att prata virrvarret kring OnlyFans, utsläppsrätter, ABBAs comeback och den eviga beefen mellan alltid aktuella Kanye West och Drake. Det visar sig att West också och troligen lyssnat på denna podd. Välkomna!
-
I veckan fick vi veta att konstnären Jonas Wilén blivit utvald att skapa konstverk till hytterna i Viking Lines nya fartyg M/S Glory.
-
Finland öppnar landet – men Sverige håller stängt. Hur påverkar det den åländska ekonomin? Det diskuterar Daniel och Jonas, men de hinner också med självstyrelselagen, IFK-skandalen, Viking Lines stämma och Robinson.
