Reading Podcasts
-
Seriens bästa målvakt är svensk, försvarare likaså. Assistligan leds av en blågul landslagsman och detsamma gäller skytteligan. Vi hyllar seriens svenskar liksom Neil Critchley. Minns Emiliano Martínez i Reading och går på grund i jakten på djupet i Forest Green Rovers.
Med Oskar Kiisk och Leonard Jägerskiöld Velander.
Klippt av Keven Bader.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Reading faller som vi förutspådde och är det därför vi börjar gilla dem?
I veckans avsnitt pratar vi om Birminghams heliga ko, Watfords 5-1-4-formation, Viktor Gyökeres målsuccé och osannolika skyttekungar.
Dessutom återupplivar vi segmentet ”Remember the name” och tar en titt på Bristol Citys 19-åriga mittfältslöfte Alex Scott. Från Guernsey och på god väg mot drömmen: Premier League.
Med Oskar Kiisk och Leonard Jägerskiöld Velander.
Klippt av Keven Bader.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Vi passar på att njuta av alla riviga och kantiga anfallare som springer runt i Championship och dessutom gör det med känsla. Vissa av dem har dessutom styva bröstvårtor och vassa armbågar.
Dubbla omgångar att avhandla och det finns mycket att snacka om, däribland nollan i PNE:s insläppta-kolumn, pengar in = resultat ut och svensksuccén.
Den här veckan ringer vi upp svenskfödde Douglas Bergqvist som har många år i engelsk fotboll i ryggsäcken. Från Reading till Welling och alla klubbar däremellan; Aldershot, Farnborough och Basingstoke, för att nämna några.
Med Oskar Kiisk och Leonard Jägerskiöld Velander.
Klippt av Keven Bader.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Fredric Thunholm är strategichef och copywriter på mediebyrån Wavemaker i Stockholm. Han har vunnit fin-priset Guldskrift för en annons om en som sväljer en avokadokärna, och han skriver både sunt och strunt på sin blogg, som heter Tänk på döden. Fredric från Fristad utanför Borås trodde aldrig att han skulle plugga på Berghs, men se det kom han att göra, 1997 till 1998 för att vara exakt. Under karriären har han jobbat på Jung von Matt, Young & Rubicam, Public Speaking och Klarna. I avsnittet hör du Fredric prata om:
varför alla borde läsa Bibeln, Oscar Wilde – och ryska författare på vilket sätt som copywriting är “motsatsen till konst” varför det (för honom) skaver att sälja vad en powerpoint-story är och varför du inte alls behöver “kill your darlings”I Copypodden intervjuar Mattias Åkerberg en radda av Sveriges bästa copywriters. Mattias är copywriter och UX-writer sedan över 15 år, och är aktuell som författare till Copyboken.
Och du … nu kan du provläsa (och förhandsköpa) Copyboken!
I avsnittet hör du Fredric läsa annonsen “Till dig som lever”. Uppdragsgivare: Papercut. Copywriters: Fredric Thunholm och Magnus Jakobsson. Vinnare av Guldskrift 2019.
Böcker och författare som Fredric tipsar om i avsnittet: Bibeln, Skogsliv vid Walden (Henry David Thoreau), Oscar Wildes De Profundis, Balladen om fängelset i Reading samt hans essäer (och biografin om honom skriven av Richard Ellmann), Tiden second hand samt Bön för Tjernobyl (Svetlana Aleksijevitj), Den första kretsen (Alexander Solzjenitsyn – “otrolig verkligen, kanske den största läsupplevelsen!),
Copypodden är inspelad hos TMP Media Group i Göteborg och Stockholm. Och det är Oskar Nyström på Studio Nyström som har klippt, fixat och ljudsatt varenda sekund av det här poddavsnittet. Fotografen heter David Einar, och jobbar på Linkin i Linköping. Tack för att du lyssnar, sprider och ger podden en kort recension + schysst betyg på Apple Podcaster!
-
Mycket positivt finns att ta med sig från den otroliga tredjerundan av FA-cupen 2021/22. Men också besvikelser för vissa av EFL-lagen. Vi går igenom de stora händelserna, profilerna och de bortglömda hjältarna från helgens cupknallar.
Dessutom pratar vi om veckans Championship-match och vilken betydelse den kan få för Reading. För Fulham är allt positivt så länge Harry Wilson spelar.
Veckans klubb i fokus är anonyma Bristol City, som faktiskt är anonyma om än med en hel del charmiga inslag. Från Bristol Babes till The Robins.
Med Oskar Kiisk och Leonard Jägerskiöld Velander.
Klippt av Keven Bader.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Krisen är total I Derby County, som ansökt om rekonstruktion, satts under konkursförvaltning och riskerar upp till 24 poängs avdrag och således har minimala chanser att stanna kvar i Championship. Fotbollskanalens Peter Hyllman hjälper till att reda ut frågetecknen.
Och Derby är inte ensamma om att bli straffade för ekonomiska bekymmer i EFL. Dessutom djupdykning i "intetsägande" Reading, som ändå haft den bästa fotbollsspelaren som förhållandevis få sett spela: Robin Friday.
Med Oskar Kiisk och Leonard Jägerskiöld Velander.
Klippt av Keven Bader.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Få författares liv kan på ett så tydligt sätt delas upp i ett före och ett efter som Oscar Wildes liv. Den på ytan bekymmerslösa författaren ersätts efter tiden i fängelset av en författare som kämpar för att skriva. Kristoffer Leandoer berättar i den här essän om Oscar Wildes oskrivna böcker.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Den 14 februari 1895 inträffar den av hela London emotsedda galapremiären för Mister Ernest, salongskomedin vars förment harmlösa, djupt absurda humor förebådar Beckett likaväl som Monty Python. Detta datum innebär höjdpunkten för Oscar Wildes karriär: när markisen av Queensbury, grälsjuk far till Wildes älskare sir Alfred Douglas, av påpassliga vakter hindras från att ställa till skandal på själva premiären lämnar han ett kort till Wilde som denne i sin tur trots vännernas avrådan lämnar över till polisen med en stämningsansökan för förtal.
Det är en rättegång som Wilde inte kan vinna, eftersom Queensburys påstående om Wildes homosexuella livsföring i sak är sant: Wilde får betala ett fruktansvärt högt pris för sitt övermod i form av konkurs, skilsmässa och två års straffarbete som kostar honom hans hälsa och förkortar hans liv.
Man kan förstå att Oscar Wilde, som var en mästare på självdramatisering i alla lägen, tyckte sig ha anledning att dela in sitt liv i ett tydligt före och ett efter: en sorglös, kreativ och suverän Oscar före 1895 års katastrof, en handlingsförlamad efter. ”Det är svårt för mig att skratta åt livet på samma sätt som jag brukade.”
Men hans senaste levnadstecknare, Matthew Sturgis, visar att det är en förenklad bild. Den sorglöse Wilde före katastrofen var en konstruktion, en fasad som Wilde höll upp inför omvärlden. Sturgis gör sig mödan att faktiskt kartlägga Wildes liv, månad för månad, år efter år, och har då funnit långa perioder av total tystnad och overksamhet, då han knappt svarade på brev: den enda möjliga slutsatsen är att Wilde livet igenom led av återkommande depressioner, som han i vanliga fall kunde kompensera för genom extraordinär arbetskapacitet, gott humör – samt ett fotografiskt minne.
Det som händer efter fängelset är att han förlorar såväl förmågan som viljan att kompensera, även om fängelsevistelsen resulterar i två av de texter som försäkrat honom en plats i litteraturhistorien: det långa fängelsebrevet De Profundis, där Wilde gör upp med älskaren Lord Alfred Douglas och försöker bygga upp en ny identitet som människa och författare, samt Balladen om fängelset i Reading, den gripande dikten om en hustrumördare och dennes avrättning.
Först gör Wilde som alla författare när idéerna tryter: återupptar påbörjade projekt, i detta fall renässansdramat En florentinsk tragedi, som blir ett ledmotiv de återstående åren, nästan en besvärjelse: att vara sysselsatt med En florentinsk tragedi innebär i själva verket att inte göra något alls. Det börjar redan i fängelset. När fängelseledningen äntligen ger Wilde tillgång både till skrivmaterial och ordentligt ljus så att han kan återuppta arbetet, visar det sig helt omöjligt. Han minns inte sin egen text, och fantasin sviker honom: ”det finns bara bitar kvar, och jag upptäcker att jag inte kan hitta på: tystnaden, ensamheten och isoleringen från allt mänskligt inflytande, innebär rena döden för hjärnverksamheten: hjärnan blir livlös: den fjättras vid lidandets monotoni”.
Jag undrar om han ändå inte fick lite skrivet i cell C.3.3 – när ett klädesplagg sägs vara prytt med pärlor som är ”vitare än de månar som vansinniga kan se genom fängelsegaller i gryningen” vill man gärna tro att det rör sig om platsens poesi.
Inte undra på att Wilde är förväntansfull inför frigivningen: ”för mig kommer all luft att vara Arabien”, säger han om världen som väntar därute.
Han är som sagt ruinerad. Till hans minimala återstående tillgångar hör copyrights samt opublicerade manuskript, framför allt sätter han sitt hopp till pjäserna En florentinsk tragedi, La Sainte Courtesane samt The Cardinal of Avignon. Tyvärr var samtliga oavslutade – och kommer att så förbli. Av de båda förstnämnda finns bara öppningsscenerna kvar, av The Cardinal of Avignon inte ens så mycket – den känner vi bara till genom hans försök att sälja in den på idéstadiet.
När Balladen om fängelset i Reading väl kommit ut börjar Wilde referera till den som sin svanesång, och han säger rätt ut: ”Jag tror inte att jag någonsin kommer att skriva mer.”
Det är den enkla sanningen. Han är trött, helt enkelt. Det smittande skrattet är borta. Innan fängelset kunde han ladda upp ny energi mellan depressionerna, men nu orkar han inte längre, det är som ett batteri där ena polen saknas: ”The intense energy of creation has been kicked out of me.”
Men om han har svårt för att skriva så har han desto lättare för att tala, och han talar gärna om sitt skrivande. Han förstod tidigare än de flesta att författaryrket inte bara innebar att skriva sina böcker utan också att leva upp till en offentlig roll: nu har han bara rollen kvar, och delvis behandlar han den som ett levebröd, ett sätt att sjunga för maten.
Men det är också det han vill: att vara litteratur, läsa litteratur, tala litteratur – men inte skriva litteratur. Wildekännaren Nicholas Frankel menar rent av att Wilde dessa sista år förädlar och förverkligar sig själv som konstverk, ungefär som när Rimbaud lämnat litteraturen och i stället levde sina dikter i Östafrika.
I Dieppe på middag hos den norske konstnären Frits Thaulow och dennes fru säger Wilde att han håller på att skriva en essä med titeln ”A Defence of Drunkenness”, och tillägger som förklaring att London måste chockas minst två gånger om året. Bättre försvarare hade fyllan knappast kunnat få: för sin väninna och välgörarinna Ada Leverson (som gjorde sitt bästa för att rädda både författare och manusfragment från undergång) beskriver Wilde hur han i ett absintrus ser en hel djungel av orkidéer växa upp ur kroggolvet. Men någon essä blir det aldrig, trots hans obestridliga sakkunskap.
I december 1898 befinner sig Wilde i det lilla fiskarsamhället La Napoule tre mil söder om Nice. Han arbetar på Balladen om fiskarpojken, en dikt tänkt som kompletterande motpol till Balladen om fängelset i Reading, och meddelar i brev till vännen Frank Harris att han har fått ett par strofer färdiga. Dessa har aldrig återfunnits, eller lästs av någon.
Här är ytterligare titlar till listan över Oscar Wildes förlorade verk: Libretto till en opera efter myten om Daphnis och Chloe, en biografi över den romerske kejsaren Heliogabalus som fascinerade Wilde för att han påstås ha gift sig med månen. Till André Gide berättar Wilde om två bibliska pjäser, en om Farao och en om Ahab och Jezebel. samt en prosaberättelse om Judas som Wilde själv beskriver som ”genialisk”. Vi har inget val annat än att tro honom, för av alla dessa underverk återstår inte mer än av biblioteket i Alexandria, det vill säga inget alls.
I ett ärligare ögonblick säger han: ”Du frågar vad jag skriver: mycket lite.”
Den 5 juli 1898 är Wilde ute och promenerar vid franska kusten tillsammans med Wilfrid Chesson, som räddat åtskilliga av Wildes böcker och manus när hans bibliotek gick på exekutiv auktion. De passerar en grind vid flodbanken och får en skymt av egendomen innanför: ”Det här är vad jag tycker om”, säger Wilde, ”att bara stå och kika in genom spjälorna. Det vore bättre än att vara i paradiset att få stå som vi gör nu, uppfatta en skymt och vilja gå in.”
Jag tänker mig att han var ganska nöjd med att ha det så. Varför kämpa för att återfå ansvaret över allt detta tungrodda maskineri, familjer, bostäder, teateruppsättningar, bokutgivningar, när energin var borta och man lika gärna kunde stå på andra sidan gallret och se på?
I de försvunna böckernas bibliotek hittar vi många titlar under Wildes namn, men det viktigaste som finns där tror jag är något annat: Oscar Wildes förlorade skratt.
Kristoffer Leandoer
