Provence Podcasts
-
Det franska begreppet laïcité handlar om en form av sekularism där idealet är att politik och religion skiljs åt. Under senare år har relationen mellan stat och religion på nytt blivit aktuell fråga.
Om Malin Hanson:Malin Hanson kommer från Stockholm och har länge arbetat med samhällsfrågor, bland annat på fackförbundet Kommunal. Brinner för en stark idédebatt och återkommer ständigt till att vilja utforska demokratins problem och möjligheter.Producent Dmitri Plax [email protected] -
Madame de Sévignés klassiska brev har påverkat författare som Marcel Proust mycket. Men hur ska man förstå den idealiska bild hon målar upp av sin älskade dotter? Emi-Simone Zawall undersöker saken.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-27.
Av alla himlakroppar i vårt planetsystem är solen tyngst. Ändå blir solen hela tiden lite lättare. De väteatomer i stjärnans mittpunkt som förenas med helium, förvandlas nämligen också till helium, som i sin tur är lättare än väte, och följden av det livsljus som uppstår är att solen förtär sig själv med fyra miljoner ton per sekund.
Är ett älskande människohjärta som solen?
När Madame de Sévigné talar om kärlek i mitten av 1600-talet vänder hon återkommande blicken mot sitt eget hjärta. I ett brev från den 1 juni 1669 beskriver hon det som ett hjärta med resurser som den älskade inte kan förstå. Den 18 september 1679 skriver hon: ”Mitt hjärta är nu en gång skapat så, i förhållande till dig, att jag må vara överkänslig när det gäller allt som har med dig att göra, men det räcker med ett ord, minsta tecken på tillgivenhet, en kram, ett ömhetsbevis för att jag ska falla till föga. Jag blir genast botad, det är nästan övernaturligt, mitt hjärta återfår genast all den ömma känsla som aldrig minskar utan bara fogar sig efter omständigheterna. Det har jag sagt till dig åtskilliga gånger och jag säger det igen för det är ju sant. Jag kan inte tro att du skulle missbruka detta. Säkert är att du är den som sätter mitt hjärta i rörelse, på vilket sätt det vara må.”Den 12 januari 1676 funderar hon, inte helt olikt kartografen som står under sin stjärnhimmel, på vilken färg hennes kärleksfulla hjärta skulle kunna ha. Hon skriver: ”Jag glömde säga dig att jag, som du, har tänkt på olika sätt att framställa människohjärtat, några i vitt, andra i svartaste svart. Mitt för dig har en vacker färg.”
Vem var det som gjorde Madames hjärta så antänt?
Madame de Sévigne föddes som Marie de Rabutin Chantal i Paris 1626 i en av Frankrikes förnämaste familjer. Redan som barn förlorade hon sina föräldrar och togs därför omhand av sina morföräldrar och sin morbror som såg till att ge henne en fin utbildning. 18 år gammal gifte hon sig med markis Henri de Sévigné och fick två barn, François-Marguerite och Charles. I övrigt var äktenskapet en katastrof. Maken var slösaktig och otrogen – dödades till slut i en duell om en älskarinna – och gjorde Madame till änka vid 25 års ålder. Därefter var intresset för män ett avslutat kapitel för hennes del. Hon gifte sig aldrig igen och hade inga älskare heller, även om hon var beundrad av många. All den kärlekskraft hon var i stånd att uppbåda koncentrerade hon istället till dottern; inte ens sonen Charles kom i närheten av hennes beundran.hennes första svenska översättare, Stig Ahlgren, konstaterar att Madames kyskhet var ”sensationell” för att sedan fråga sig: ”Var Madame de Sévigné frigid?”
När dottern flyttade till Provence 1671 där hennes make, greve de Grignan, blivit utsedd till guvernör, sammanfattade Madame sin skilsmässa från henne med orden: ”Jag grät och det kändes som om jag skulle dö.” En månad senare skrev hon till dottern: ”Varenda fläck i detta hus angriper mig; hela ditt rum tar död på mig. Jag har ställt en skärm mitt i för att rubba perspektivet; jag vill slippa se det fönster varifrån jag såg dig stiga upp i d’Hacquevilles vagn och försökte ropa dig tillbaka. Jag blir ju rädd när jag tänker på att jag kunde ha kastat mig ut genom fönstret, ibland blir jag ju som galen.” Ett år senare, den 12 februari 1672, skrev hon: ”Tycker du inte att vi varit ifrån varandra väldigt länge nu? Det smärtar mig och skulle vara outhärdligt om jag inte älskade att älska dig som jag gör, hur många bedrövelser det än måtte medföra.”
Sedan dess, eller åtminstone sedan 1745 när ett första urval av hennes brev gavs ut, har Madames livslånga lidelse för sin dotter ekat genom litteraturen. Virginia Woolf liknar henne i en av sina essäer vid en äldre man som har en ung älskarinna som bara plågar honom, medan hennes första svenska översättare, Stig Ahlgren, konstaterar att Madames kyskhet var ”sensationell” för att sedan fråga sig: ”Var Madame de Sévigné frigid?”I Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt" är hon inte bara den författare som nämns flest gånger. Hon får också fungera som estetiskt föredöme och en påminnelse om faran i att dra för snäva gränser kring livet och kärleken. Ska man tro den amerikanska litteraturprofessorn Elizabeth Ladenson är hon till och med en nyckel till romanens själva kärleksideal. Det visar sig genom att Proust ständigt låter huvudpersonens mormor gå omkring med en volym av Madames brev i sin ficka. Efter mormoderns död blir det istället huvudpersonens mor som alltid vill ha breven tillhands och det band som Sévigné upprättar mellan mormodern och hennes dotter, håller huvudpersonen Marcel utestängd från en gemenskap han inte kan återfinna ens i sina egna kärleksrelationer. På samma sätt, menar Ladenson, visar flera av romanens kvinnor att kärleksrelationer faktiskt kan vara lyckliga, så länge som de äger rum mellan likar, bortom svartsjuka och erotiska maktspel, kort sagt: mellan kvinnor som älskar kvinnor.
Det kan hända att Madames så kallade ”frigiditet” och kärlek till sin dotter var ett sätt att slippa älska män. Men det ligger närmare till hands att tro något annat. Man vet helt enkelt för lite om dottern François-Marguerite de Grignan. Visserligen brände hennes egen dotter, Pauline, alla brev som François-Marguerite skrev till Madame, och visserligen har en samtida författare beskrivit henne som fåfäng och kallsinnig. Men det som mest av allt borde utgöra källan till ett närgånget porträtt av henne – Madames alla brev och kärleksförklaringar – låter henne egentligen aldrig framträda som person. Alla omdömen som Madame fäller om henne – som att hennes skrivkonst är ”gudomlig” och att hon är ”vackrare än en ängel” – är så idealiserade att de blir meningslösa.
Är Madame de Sévignés brev i själva verket ett narcissistiskt monument?
I ”Kärlekens samtal” skriver Roland Barthes om hur kärleksbrevet utmärker sig från andra brev genom att vara uttryckt på ett ”hängivenhetens språk” som saknar alla biavsikter, och Madames brev till sin dotter liknar i det hänseendet en älskandes brev till sin älskade. Men lika mycket som Madame älskade sin dotter, älskade hon att älska sin dotter, och man kan tänka sig att hon älskade sig själv som älskande eftersom det i förlängningen gjorde henne älskansvärd.
”Jag skulle ju bli bedrövad om du inte älskade mig lika mycket som jag älskar dig”, skriver hon den 6 april 1672. Istället för att betrakta sin dotter som en människa i egen rätt verkar det alltså som om hon förblev ett objekt för Madames eviga tillbedjan, en idol, och ytterst ett redskap för Madames kärlek till sig själv.
”Detta behov av att vara två för att kunna etablera en öm dialog med sig själv”, skriver Simone de Beauvoir i ”Det andra könet” när hon kartlägger den kvinnliga narcissistens behov av att rikta kärleken till en annan mot sig själv för att uppleva sig själv som älskad. Är Madame de Sévignés brev i själva verket ett narcissistiskt monument?
Nej, att betrakta Madame som en människa blind för allt och alla andra än sig själv är att gå för hårt åt henne. Trots allt finns det ingen som är som solen, fullkomligt självförbrännande och oegennyttig. Det är det som är älskandets paradox: att man inte kan ge utan att samtidigt ta något.
Då är det bättre att läsa Madames brev som betraktelser över alla de uttryck en passion kan ha, och låta henne vara precis det hon är: en kärlekens uppenbarelse.
Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker och översättare
Samtliga citat ur breven är hämtade ur ”Madame de Sévignés brev” i urval och översättning av Arne Melberg, Atlantis 2018.
-
Körsbärsgården ligger så långt söderut man kan komma på Gotland. I denna Provence liknande miljö ligger kulturskatten Körsbärsgården som drivs av Marita Jonsson. Här blandas konst, kultur, arkitektur och litteratur som är tillgängligt för alla. Körsbärsgården har blivit en naturlig samlingsplats på Storsudret. Marita Jonsson, med familj, har drivit konstcentret sedan 2010 och mängder med både kända och okända konstnärer och skulptörer har ställt ut sina verk i de vackra arkitektritade byggnaderna. Om sommaren erbjuds föreläsningar, musik, poesiaftnar, teater och något svalkande från bistron.
Producerat av Marcus Lindgren och Ozkar Hamberg.
-
Vi träffar författarparet Mats Strandberg och Johan Ehn för att prata skrivande och vem som egentligen vinner dragkampen när Johan läser in Mats böcker.
Hur mycket får kontrollfreaket Mats egentligen bestämma?
Sen har vi lyssnat på en bok som är som att följa en influencer: Emma Hambergs ”Je m’appelle Agneta”. En historia om att tröttna på snubbar med funktionskläder och istället dra till Provence.
Programledare Soraya Hashim.
-
”Alla människor kan tydligen delas in i färggrupper efter personlighetstyp numera. Min färggrupp är genomskinlig.”
Agneta är fyrtionio år och har bleknat in i tapeten. De utflugna barnen hör bara av sig när de vill att hon ska swisha pengar, och arbetskamraterna har absolut noll intresse för henne.
Agnetas man Magnus, fågelskådare och frisksportare, anser att ”din kropp är ditt tempel” och att templet inte ska besudlas med till exempel rödvin eller aprikosmarmelad. Lyckligtvis finns ett utrymme bakom frysen i källaren där Agneta kan ha sin marmelad. Att ligga i sängen, dricka vin i smyg och se på tv-serier där folk renoverar franska gårdar är hennes enda, hemliga njutning.
Men när Agneta får syn på en radannons i tidningen vaknar något inom henne.
Äldre pojke behöva hjälp. Nu. Laga mat. Städning jättestor hus. Mycket viktig – varje fredagar 17.00 sitt på bar.
Måste prata svenskan! Pojken bor Saint Carelle, Provence, Frankrike. Svar till [email protected]Några dagar senare står Agneta till sin egen och alla andras förvåning på ett ödsligt torg i en liten by i Provence. Där ingenting är som i annonsen. Äventyret kan sannerligen börja.
Je m’appelle Agneta är en roman om att våga kliva ur sig själv, om att inse att livet är kort och att vi borde dansa mer på borden. En roman där Emma Hambergs karaktäristiska livsglädje och människokärlek syns på varje sida.
-
Det svåra hundrafyrtiofjärde avsnittet med artisten Titiyo. Vi pratade om skivbolagens dramadrottningar, hjärtklappning, semester i Provence, varannan-vecka-stök, OBS-klass, dagdrömmande, varför man ska tacka nej till event, ved, Orup, Så mycket bättre, fotboll, att aldrig kompromissa med sin egen musik, Gotlandshuset, blues och givetvis en hel del om vilket språk man intervjuar sig själv på.DESSUTOM! Extramaterial av Titiyos intervju från C/o Bungenäs, sommaren 2014.Avsnittet presenteras av Mitsubishi Outlander Plug-In Hybrid.Redaktör och redigering: Lovisa Ohlson.Distribution: Acast. (För Android här! Och i App store här!)Musik: Man in the Moon - Titiyo, Drottningen är Tillbaka - Titiyo och Come Along - Titiyo.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
