Oleksandre Podcasts
-
Utrikeskrönikan, 11 juli 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, måndag.
Högt uppe under det välvda cirkustaket svävar Mariia Shevchenko klädd i rött. Hon gör luftakrobatik på ett så hisnande sätt att publiken förfärat håller andan. Hon voltar och hänger plötsligt i en fot uppochned. Det långa blonda håret faller ut likt en hästman.
Så gör hon en ny gracil rörelse och hon hänger nu bara med hjälp av sin bakåtböjda nacke – det ser omöjligt ut. Lika omöjligt som att fatta att Mariia är en av nära 12 miljoner ukrainare tvingade på flykt från Rysslands krig mot Ukraina.
Från firad stjärna på Ukrainas nationella cirkus i Kiev till svenska Brazil Jack.
Inte ens där under cirkustältets stora stjärnor går det att undfly kriget. Runt omkring hör jag barn säga, "jaha, Ukraina, hon kommer från samma land som Dasja, Vadim, Alina...". Minsta fyraåring verkar veta vad Ukraina är för ett land och att det är ett krig där, de har nya kompisar därifrån.
I en förort till Charkiv, Ukrainas näst största stad, dallrar hettan mellan de sovjetiskt byggda lägenhetskomplexen.
Valentina satt i skuggan på en grön träbänk och åt körsbär.
Natalia kom precis ut från sin trappuppgång för att ge katterna mat på gården.
Några minuter senare är sommaridyllen sönderslagen av några ryska raketer, som slår ned mitt i bostadsområdet.
Vid en rödvit liksäck hukar Viktor över det som var hans fru, Natalia. Med tårarna strömmande över den vita skäggstubben stryker han sin frus vänstra hand, klappar hennes svartbrända huvud, som försökte han väcka liv i henne, oförmögen att acceptera slutet.
Bakom honom vädjar sonen Oleksandre till sin pappa, pappa det är över, hon är död, res dig upp, du blir ju alldeles blodig.
Men pappa Viktor viftar bort sonen, du förstår inte, säger han. Jo, jag förstår svarar sonen, det där är min mamma, men de måste flytta bort henne nu. Viktor täcker varligt över sin fru och reser sig motvilligt.
Vid den gröna bänken är körsbären spridda runt Valentina, som ligger livlös i sin gula klänning, de blå plasttofflorna har ramlat av fötterna. Upplivningsförsöken är förgäves och snart läggs också Valentina i en rödvit liksäck.
Varje dag nya döda, människor som dör i sina hem, ute på gården på en bänk eller när de ska mata katterna.
Applåderna är intensiva efter Mariias nummer, stående ovationer för henne, som trots vetskapen av det som pågår i hemlandet ändå förmår behålla koncentrationen och genomföra ett så avancerat cirkusnummer, när hennes hemland bombas sönder och samman.
Maria Persson Löfgren, Stockholm
[email protected]
