Matz Larsson Podcasts
-
Idag om Nordkoreas successionsordning, vitt snus i Holland, om det är omoraliskt att kolla på fotbolls-VM och Nalle Puh som skräckfilm.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kim Jong-Uns dotter Kim Ju-Ae visades upp på statlig tv i samband med en provskjutning av en ny långdistansrobot. Vad berättar det om Nordkoreas successionsordning att ett av Kim Jong-Uns barn nu är offentligt? Vi frågar Asienkännaren Niklas Swahnström.
Sedan går vi till botten med vad vitt snus är och om det är farligt. Detta eftersom holländsk polis nu varnat befolkningen för att lockas ned i fördärvet av de lockande nordiska nikotinprodukterna. Med oss är överläkaren Matz Larsson.
Sedan försöker vi svara på frågan: är det omoraliskt att kolla på fotbolls-VM. Thomas hoppas på ett nej eftersom det är kul med fotboll. Med oss är filosofen Karim Jebari.
Programledare: Thomas Nordegren
Bisittare: Louise Epstein
Producent: Olle Björkman -
Hos de flesta av oss är högerhanden den mest dominanta. Men kanske lever den på gamla meriter? Läkaren Matz Larsson funderar över högerhandens roll i evolutionen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Jag går fram till spegeln. I handen håller jag en blyertspenna. Jag betraktar min spegelbild. Också han är beväpnad med en blyertspenna. Jag gör några utfall, likt Zorro. Sedan flyttar jag pennan till vänster hand, gör om samma rörelse. Till slut tror jag mig ha kommit på svaret…
Nio av tio människor är högerhänta. Men varför det är så är en av evolutionens gåtor. Genom historien har olika teorier varit populära. En av dem handlar poetiskt nog om hjärtats placering.
Själv blev jag intresserad av frågan i mitt arbete som lungläkare. I mitt yrke möts jag dagligen av röntgenbilder på lungor och hjärtan. Inte minst när jag måste dränera lungor från vätska som ansamlats i lungsäcken måste jag ta hänsyn till hjärtats läge, eftersom redskapet jag använder liknar ett sylvasst spjut – ett ingrepp som kräver precision och kunskap om var hjärtat sitter.
Jag är inte den enda som intresserat mig för frågan. I boken ”Right hand, left hand”, skriven av den vänsterhänte forskaren Chris McManus, bjuder han på en svindlande resa. Man kryssar än till höger än till vänster. Träskruvar, spegelvända molekyler, DNA, hjärnforskning, sport, mupparna, Da Vinci, plattfiskar, testiklar, och allsköns andra asymmetrier undersöks. McManus väver ihop biologi, fysik, konst, kultur och humor men vävens röda tråd, det är högerhandens dominans.
Faktum är att högerhandens dominans också lett till aktiva försök att förminska de som av någon anledning ändå föredrar vänsterhanden. Det syns inte minst i språket: Inom flera språk finns ord och uttryck som anspelar på tafatthet eller oärlighet. Engelskans ”right hand” som också betyder ”rätt hand” är ett av många exempel, liksom svenskans ”vänsterprasslar”.
Diskriminering och tvång är antagligen också ett skäl till varför det fanns så få vänsterhänta på artonhundratalet. Vänsterhanden kunde bindas fast i stolen, aga förekom, även in på 1900-talet. Bland de som drabbades fanns bland andra Kurt Cobain i Nirvana, som egentligen var vänsterhänt, men som av sin pappa tvingades att skriva med den högra. Ja, flera av de allra mest uppskattade gitarristerna inom rocken är vänsterhänta – Cobain, McCartney, Mark Knopfler. Kanske var det just vänsterhäntheten som bidrog till deras speciella, ja faktiskt banbrytande sätt att spela gitarr?
"Scuse me while I kiss the sky": Jimi Hendrix, lirade också omsträngat men skrev med högra. Blandar man så, hör man till de ambidextras skara, kanske en förutsättning för Hendrix ekvilibristiska solon, utsökta poesi och fascinerande språk?
Chris McManus tror, precis som många andra, att språket kan ha börjat med gester. De flesta, även vänsterhänta, processar språk huvudsakligen i vänster hjärnhalva. Varför är oklart. Lika kryptisk är högerhänthetens stora dominans. Bland djur ses ju inget liknande. Djur kan förvisso ha en favorit-tass men på gruppnivå är andelen vänster- och högertassade ungefär lika stor.
Kan något ha missgynnat våra vänsterhänta förfäder? Visst, vår skrivmetod, saxar, dörrvred krånglar till det men evolutionärt sett är det nymodigheter. Vad kan det då vara? Jag läser vidare i boken.
Det är då det händer. Jag släpper boken, stegar fram till spegeln. Jag greppar en blyertspenna – först med högra handen. Penn-fäktar lite likt Zorro – mot min egen torso. Flyttar sedan pennan till vänstra handen. Vad händer? Jo, nu blottas ju hjärtat! Heureka! Jag återvänder till boken och läser som i trans.
“ … right hand dominance …‘‘probably arose in fighting; most important to protect your heart and its adjacencies…’’ På svenska ungefär: ”Högerhandens dominans uppstod antagligen i strider; framförallt för att kunna skydda hjärtat och dess angränsande område”. Detta enligt Thomas Carlyle - skotsk historiker och författare. Min geniala idé visar sig vara från 1800-talet!
Men kanske var den inte så genial ändå. Enligt Chris Mcmanus är ”krigare-sköld”-hypotesen sedan länge förkastad. Gamla flintflisor har avslöjat att tillverkarna var högerhänta, och det var långt innan skölden uppfanns. Min ”snilleblixt” visade sig vara sedan länge begravd, och McManus var tydligen en av officianterna.
Men vänta lite! Varken jag eller min duellant framför spegeln hade ju någon sköld!
Insikten leder till en ny duell: Två män, öga mot öga, allt lika, männens storlek, styrka, snabbhet, svärdens skärpa. Men en sak skiljer faktiskt – greppet om vapnet! Jag är högerhänt, mannen i spegeln är vänsterhänt.
Vad skulle hända vid en coup double, det vill säga en samtidig stöt – har vi då samma odds? Nej, mitt högerhänta jag blir ju stungen i höger bröstkorg. Lungan kan punkteras, men det kan jag överleva. Värre för mitt vänsterhänta jag, som får en stöt som träffar hjärtat mitt i prick.
Det finns förstås undantag. Lite till vänster om bröstbenet kan du nog känna ditt hjärtas slag – såvida du inte har situs inversus – spegelvända inre organ. Då är du en på 10 000 – undantaget som bekräftar regeln. Annars sitter hjärtat alltid till vänster, precis som hos alla ryggradsdjur.
Hjärtat ser likadant ut hos vänsterhänta, men det blottas mer om man råkar hamna i duell. Betydelselöst i fredliga samhällen - men människosläktet har ett blodigt förflutet.
Hjärtat sitter till vänster, men var exakt?
Enligt undersökningar som bygger på datortomografier på örebroare ligger i snitt 75 procent av hjärtats volym i vänster bröstkorg.
En vänsterhänt duellant löper därmed tre gånger högre risk för att bli träffad i hjärtat. Hjärtat ligger dessutom direkt an mot bröstkorgsväggen på den vänstra sidan. Dessutom löper kroppens största blodkärl, aortan, till vänster.
Visst kan det vara så att vår vänstra sida är mer sårbar, och människor dog ofta våldsamt förr. Men kan det ha lämnat avtryck i generna än i dag? Ja, för minsta fördel kan få stor inverkan på arvsanlag när det handlar om långa tidsperioder. Här rör det sig ju om miljontals år.
Men om nu stridsbenägna högerhänta har bättre förutsättningar att överleva varför blev inte alla högerhänta?
Kanske drog de vänsterhänta fördel av att vara sällsynta? Så länge vänsterhänta är ovanliga får högerhänta sällan möta och träna sig på vänsterhänta, som ju har helt andra rörelsemönster. Det räcker med att slå sig ner framför en idrottsmatch: bordtennis, tennis, baseboll, boxning eller fäktning, för att förstå hur vänsterhänta spelare tycks kunna vinna matcher genom att helt enkelt utmana sin motståndares invanda rörelsemönster.
Det gäller förresten inte bara inom sportens värld. Forskning har visat att grupper och organisationer med individer som tänker och handlar likartat, de grupperna fungerar sämre. Vänsterhänta greppar saker och ting annorlunda.
Idag bär fäktarna skydd. Knivmord är inte längre en dominerande dödsorsak. Därmed borde hjärtats plats inte längre påverka evolutionen. Och forskning visar faktiskt att de vänsterhäntas antal ökar, vilket är i linje med hjärt-hypotesen. Det finns anledning att tro att detta är av godo för mänskligheten. För en lagom mix av höger- och vänsterhänta kan skapa nya perspektiv och nya lösningar.
Matz Larsson, läkare
ReferenserMcManus C (2003) Right hand, left hand: the origins of asymmetry in brains, bodies, atoms and cultures. Phoenix, London
Larsson Matz, Did heart asymmetry play a role in the evolution of human handedness?
J Cult Cogn Sci (2017) 1:65–76 https://doi.org/10.1007/s41809-017-0009-z
With a heart on the left, why are most of us right handed? | Science Features | Naked Scientists (thenakedscientists.com)Larsson Matz, Apropå! Högerhänthet och torax asymmetri. Läkartidningen. 2017,114:EX7Y
-
Humor är vanligt bland människor och andra primater. Vad vi skrattar åt förändras med tiden - kanske också skrattets kvalitet? Läkaren Matz Larsson minns sin tid som clown, i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Jag hade precis fått min läkarlegitimation, och blivit anställd på Huddinges psykiatriska klinik. Då uppkom plötsligt behov av ledighet, lång ledighet – och redan om en vecka! Det var inte särskilt populärt, eftersom jag hade flera nattjourer inplanerade. Jag väntade nervöst på besked. Min chef hade till och med tillkallat klinikchefen. De tog god tid på sig men till slut kallades jag in i rummet.
De två herrarna synade mig från topp till tå.
– Att åka till München för att jobba som clown på en Cirkus låter fullkomligt vansinnigt, vansinnigt…
(lång paus)
..men samtidigt så roligt och studentikost, att det måste premieras!
De slog sig för knäna och kasta till mig en beviljad ledighetsansökan. Drömjobbet var mitt!
Men är det verkligen drömjobbet att vara clown, komiker – yrkesmässigt reta till skratt? Historikern Peter K Andersson ställer frågan i boken Komikerns Historia.
För vad händer när rampljuset slocknar? Drar sig komikern tillbaka till en värld av ensamhet och introspektion? Följande episod anges vara autentisk:
En djupt deprimerad och livstrött man besöker doktorn. Denne ämnar skriva ut ett recept men får en idé och säger: Gå och se på clownen Grimaldi! Ni kommer att gå därifrån mycket gladare. Patienten suckar.
– Det är jag som är clownen Grimaldi.Grimaldi förändrade clownens skepnad för alltid. Det började i London 1806. Han framträdde som harlekin, men överraskade alla genom en helt ny kreation: Grälla färger, djärva mönster. Det vitsminkade ansiktet pryddes med tjocka röda läppar.
Ja, Grimaldi skapade cirkusclownen och blev omåttligt populär, men hans barndom och vuxna liv var dystert och vemodigt, så han kom att bli sinnebilden för den melankoliske komikern.
Fast det är konkurrens om den titeln. Max Linder – filmens första världsstjärna, liksom Robin Williams - suiciderade. Den manodepressive Spike Milligan, en förebild och föregångare till Monty Pyton, for titt som tätt till psykiatriska kliniken.
Lyckligt ovetande om sådant for jag ner till München för att bli clown på anrika Cirkus Krone. Den vita rocken ersattes av en harlekin-kostym med klingande bjällror på huvudet. Jag och fem andra clowner skuttade över en gammaldags plint, fastnade, krockade, snubblade, tappade byxan, fick lavemang. Kort sagt ett klassiskt clown-nummer.
Artistgruppen hette Humbugs, ett passande namn, för clowner bör misslyckas med det mesta, te sig betydligt dummare än sin publik. Det var vi bra på. Cirkuspubliken kunde bokstavligt se ner på oss från sin läktare. Våra stunttrix, snubblingar och fall nådde oanade höjder – och bottnar. Botten på cirkusen, dvs cirkusgolvet var hårt och kunde bli snorhalt. Björnurin och papegoj-spillning från tidigare nummer gjorde det geschwint att dratta på ändan. Visst kunde det vara smärtsamt men publikens skratt fungerade likt morfin.
Publikens skratt fungerade likt morfin.
Några decennier senare frågar jag mig: Hur kom det sig att jag beredd att växla läkaryrkets status och pålitliga lönekuvert mot clownens lågavlönade, kringflackande och frakturbenägna syssla? Vad var det som lockade?
Svaret är nog ”skrattretande”. Ja, nu menar jag det bokstavligt: skrattretandet – det som främst lockade var faktiskt lusten, förmånen, glädjen av att framkalla skratt!
Då reser sig frågan - Vad är skratt – egentligen? Platon, Aristoteles, Descartes, Kant, Schopenhauer, Darwin, Freud har tacklat frågan, dock utan större framgång.
Aristoteles hade fel. Skratt är inte unikt för människan. Schimpanser producerar skratt såväl när de kittlas som när de leker. Fast, skrattande schimpanser låter helt annorlunda än oss, producerar betydligt glesare skrattljud - ett enda skrattljud per utandning och inandning. ”Ha—--Ha—--Ha—--Ha”. Även råttor producerar skrattliknande ljud.
Det var evolutionen av vår två-fota gång som liksom ”frikopplade” det mänskliga skrattet från andningen. Bröstkorgens muskler var inte längre oumbärliga vid förflyttning. Detta möjliggör ett mycket snabbare tempo.
Det finns två typer av skratt. Det spontana, "ärliga" känslodrivna skrattet brukar kallas Duchenne-skratt. När andra primater än människa brister ut i skratt handlar det alltid om Duchenne-skratt, alltså den ofrivilliga, "ärliga" sorten. Den andra skratt-varianten, det viljemässigt utlösta skrattet kan blott människan leverera.
Skrattet har stor social och känslomässiga kraft, och skratt fyller helt olika funktioner i olika situationer. Att skratta åt någon vid fel tillfälle kan utlösa mord, att skratta med någon kan förena, skapa sammanhållning, rent av rädda livhanken i en hotfull situation.
Skrattar många samtidigt kan det uppstå något magiskt. Det har clownerna i Humbugs och förstås många andra komiker fått uppleva. Samspelet, timingen med övriga aktörer, och viktigast av allt - publiken.
Att skratta gott – a la Duchenne - skänker samhörighet!
På en cirkus är publikhavet nära, sinnena alerta, och reaktionerna omedelbara. Dessutom, ekvilibristiska musiker bevakar clownens krumsprång, blåser i trumpeten, slår till cymbalen – i rätt millisekund. Det liksom böljar fram - musik, applåder, skrattsalvor, andningsrörelser. Artister, musiker och publik, barn som gamla, bildar som en stor synkroniserad organism. Att skratta gott – a la Duchenne - skänker samhörighet!
Mycket av denna sinnlighet, synkroni och närhet har gått förlorad i dagens komik. Den klassiska clownen finns i bästa fall på barnsjukhuset, men förknippas främst med skräckfilmer som Jokern. Komikern sitter i TV-soffan, eller skämtar via Youtube, fjärran från sin publik. Den postmoderna komikern drattar ej på ändan, nej hen står upp.
Trots att självironin är betydande, så tycks stå upp-artisten ändå liksom vara smartare är sin publik. Och där lurar en fara: Med en förtjust publik, blir komikern till det yttre lik en predikare, men en sann komiker behöver snarare vara predikarens motsats. En komiker som tar sig själv på för stort allvar glider lätt in i predikarrollen, och humorn brakar samman.
Så, kära stå-uppare: Om du blivit en förkunnare - om din humor gått i stå.
Några små tips. Pröva gärna bjällror i hatten, eller varför inte vitmålade kinder, stora röda läppar, grälla färger, djärva mönster.
Matz Larsson
Referenser:
Komikerns Historia av Peter K. Andersson, Natur och Kultur, Falun, 2020
Provine RR. Laughter as a scientific problem: An adventure in sidewalk neuroscience. J Comp Neurol. 2016 Jun 1;524(8):1532-9. doi: 10.1002/cne.23845. Epub 2015 Sep 24. PMID: 26131571.
