Maria Andersson Podcasts
-
En av filosofihistoriens ständiga frågor handlar om förhållandet mellan kropp och själ. Maria Andersson Vogel funderar på vad hennes egen ovilja och oförmåga att lyssna till kroppen betyder.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
En vecka innan min dotters beräknade ankomstdag vaknade jag av att jag hade ont i magen. Det var som kraftiga kramper som pågick intensivt under en kort stund och sedan försvann, för att några minuter senare komma tillbaka. Jag väckte min sambo: ”Jag har så ont i magen!” När jag någon halvtimme senare förstod vad som pågick hade han redan diskret börjat klocka mina regelbundna anfall av magknip. Trots att jag var höggravid, förstod jag inte vad min kropp ville säga mig.
Den eviga berättelsen om att kvinnor bara vet, att det finns en urkraft som gör att vi instinktivt följer vår kropp genom såväl graviditet som födande, tycktes inte gälla mig. Väl inne på förlossningen lät jag barnmorskan leda mig rakt igenom hela förloppet. Jag gjorde allt hon sa, ifrågasatte ingenting, det var hon som visste och jag hade ingen aning. Att det var min kropp det hände hade liksom inte med saken att göra. Sedan dess har jag aldrig upphört att fascineras av de kvinnor som tycks (i alla fall försöka) ta kontroll över sin egen förlossning. Som har önskemål, idéer om hur eller var de vill föda. Som att de visste vad det innebar. Jag hade inga sådana föreställningar, kände ingen kvinnlig urkraft tala till mig överhuvud taget.
När jag genom åren funderat över detta, och jämfört min upplevelse med alla andra förlossningsberättelser jag fått mig till livs, har jag ofta landat i att det måste ha handlat om åldern. Jag var bara 24 när jag blev mamma. Snittåldern för förstföderskor i Stockholm där jag bor är 32 och alla i min bekantskapskrets har varit äldre än jag var första gången de fött. Många har varit etablerade, utbildade, vana att ställa krav. De har kunnat projektleda sina förlossningar. Men jag har alltmer börjat tvivla på om den förklaringen håller. Handlar det inte snarare om min oförmåga, eller ska jag kalla det ovilja, att på riktigt stå i kontakt med min kropp?
På senare år tycks västvärlden ha flödat över av rörelser som handlar om att på olika sätt vända åter till naturen, inte minst genom att lyssna på kroppen. Vi yogar och vi mediterar, vi försöker sitta still (ibland i mycket märkliga ställningar) för att lyssna inåt. Vi flyttar ut på landet, låter självhushåll och naturens växlingar styra vårt tempo, lär oss leva med kroppens krafter. Det senaste exemplet är den så kallade ”no shower”-rörelsen där man duschar sällan och undviker industriellt framtagna hygienprodukter för att i stället återgå till kroppens naturliga försvar mot smuts. Vad som förenar den här typen av rörelser är synen på kroppen som något vi är. Och att vi i stället för att tukta, manipulera och försöka ta makten över den bör beakta och ta på allvar den kunskap och intelligens den besitter.
Det låter så klokt. Jag menar, hur ska vi annars förhålla oss till våra kroppar om inte lyssnande? Men jag tycks inte kunna. Eller vilja? Det är hela tiden något som skaver. Som ger mig rysningar och får mig att snabbt vilja backa ut ur rummet så fort ”lyssna till din kropp” föreslås. Trots att jag anar att det är det enda rimliga förhållningssättet får sådana uppmaningar mig alltid att omgående vilja halsa en flaska vin och kedjeröka ett helt paket cigg. I sin film ”Sibling Topics” säger den amerikanske konstnären Ryan Trecartin: ”I don’t want a body anymore. Fuck the body”. I motsats till uppmaningarna om att lyssna på kroppen letar detta citat sig raka vägen in i mitt hjärta och jag hummar instämmande. Men varför?
Sedan jag var barn har min relation till kroppen uteslutande handlat om hur den ser ut. Maten har sedan tidiga tonår inte haft något med hälsa, energipåfyllning eller njutning att göra utan varit ett medel för att uppnå en kropp som inte putar, väger eller stör. Jag har, likt alldeles för många andra, i åratal övat mig på att förneka såväl hunger- som mättnadskänslor och bit för bit klippt banden mellan mitt psyke och min kropp. Ibland tänker jag att jag glömt att jag är en kropp, glömt att den är lika mycket jag som mina tankar och inte endast en formbar bit kött. Men ofta undrar jag om jag någonsin vetat det. Att jag har en bristande förmåga att lyssna på kroppen är därför kanske inte så konstigt. Men varifrån kommer oviljan?
I Karl-Ove Knausgårds roman "Morgonstjärnan" beskriver Eskil att kroppen hans kommer att dö, men inte det i honom som ”är”. I en intervju i P1-programmet Lundströms bokradio säger Knausgård att han föreställer sig den odödliga delen av människan som en ”klang”. Handlar min ovilja att lyssna på kroppen om dödsskräck? Om jag erkänner att kroppen är jag, erkänner jag också att jag kommer att dö.
Om dödsskräck är förklaringen framstår min copingstrategi att halsa en flaska vin och kedjeröka ett paket cigg som högst kontraproduktiv. För att inte tala om de åratal då jag försökt låta bli att äta. Ryan Trecartin fortsätter sitt ”fuck the body” med ”I want a soul”. Kanske är allt Descartes fel? Den franske filosofen menade att medan själens främsta attribut är tänkandet, det rörliga, följer den kroppsliga substansen naturens mekanistiska lagar. En sådan uppdelning gör mig knappast mer sugen på att identifiera mig med min kropp, vem vill vara styrd av lagar när alternativet är att vara rörlig och fri? Men det är också en dikotomi som i århundranden har utnyttjats för att rättfärdiga mäns överordning och kvinnors underordning, där mannen varit intellektet och kvinnan den passiva kroppen. Det är ett särskilt riskabelt projekt att som kvinna identifiera sig med sin kropp.
Samtidigt vet alla som någon gång haft fjärilar i magen på grund av nervositet att ett fullständigt separerande av kropp och själ inte är möjligt. Såväl Descartes själv som en lång rad efterföljande filosofer har försökt lösa gåtan kring hur det materiella och det själsliga kommunicerar med varandra. Samma gåta som jag själv alltså inte kan sluta grubbla på.
Jag hör en historia om den svenska konstkritikern Ulf Linde. När läkaren meddelar honom att han måste sluta röka, för att de annars måste kapa hans ben, svarar Linde: ”ta benen”. Oavsett sanningshalten i historien säger den något om vad vi betraktar som essensen i våra identiteter. Är det intellektet eller är det kroppen? För Linde var rökningen en större del av den han var än hans ben, hans kropp. Kanske har Linde och jag det gemensamt, att vi inte klarar av att se kroppen som en del av oss? Att vi bedömer intellektet som viktigare. Det låter vackert, men det räddar oss inte från döden. Vi kan bara hoppas att klangen stannar kvar.
Maria Andersson Vogel
-
Regeringen vill göra det obligatoriskt att märka och registrera katter, för att höja deras status. Vad krävs rent juridiskt, och kommer det att ändra allmänhetens syn på katten? Programledare: Louise Epstein. Bisittare: Thomas Nordegren.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kattens nya statusNyligen berättade regeringen att man vill göra det obligatoriskt att märka och registrera katter. Man tänker sig att det ska höja kattens status och gör den mer lik hundens. Vad krävs det för att en lagändring ska påverka ett djurs status och kommer hundar och katter att bli juridiskt jämställda när lagen blir verklighet? Gäster: Ulrika Geijer, chefsrådman som arbetat med den nya lagen och Maria Andersson, forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet med inriktning på katternas välfärd.
Metaverse - vad är det?För en vecka sedan sa Facebook-grundaren Mark Zuckerberg att stora förändringar väntar: han vill att bolaget ska bli ett metaverse-företag i stället för ett sociala-medierföretag. Det spekuleras också om att bolaget kommer att byta namn till något som speglar den här ambitionen. I dag ska vi prata om metaverse, eller metaversum som det troligen heter på svenska. Vad är det egentligen? Och blir det mer eller mindre demokratiskt än dagens internet? Gäster: Sven Carlsson, techreporter på Ekot och Thomas Lyckedal, rådgivare på gamingbyrån Frame och tidigare delägare i Dreamhack.
Programledare: Louise Epstein
Bisittare: Thomas Nordegren
Producent: Amanda Rydman -
I detta avsnitt som är en del i vår närståendesatsning kommer ni få möta min bror Johan och mig Alexandra. Vi kommer tala om hur det är att vara barn till en älskad mamma som levde med äggstockscancer, om sorg men också om gemenskap och känslor som aldrig försvinner.
Här kan du läsa mer om Marias och Alexandras engagemang i vårdprocessen för gynekologisk cancer.
Här kan du läsa en artikel om Maria Anderssons uppmärksammade politikerbrev som skickades ut några dagar innan hon dog. Vill du läsa brevet i sin helhet hör av dig till Alexandra på mejl, [email protected]
Här kan du höra ett avsnitt där Alexandra berättade om hur det är att leva med en BRCA-mutation.
Här kan du läsa Alexandras närståendeberättelse
Följ gärna oss på www.gyncancer.se, Facebook eller Instagram.
Har du gynekologisk cancer finns det en stödgrupp på Facebook där du kan träffa andra drabbade. Vi har också en grupp för dig som är närstående till någon som lever med gynekologisk cancer.
Musik; Paint the Sky by Jeris (c) copyright 2017. Licensed under Creative Commons , http://ccmixter.org/files/VJ_Memes/55442. Bearbetningar är gjorda.
-
Matteappen söker dig som är kunnig i social media som vill hjälpa till att bygga ett starkt brand i Sverige. Då handlar det om att förmedla värderingar och målsättningar till intressenter som lärare och beslutsfattare i kommuner. Kanaler som vi arbetar med inkluderar Instagram, Facebook och Google Ads. Vi söker dig som är intresserad av att vara med och bygga upp ett varumärke och skapa en strategi för hur det ska förmedlas, men också att bygga innehåll och marknadsföra. I denna EdTech startup får du vara med och påverka hur Matteappens bild och hur produkten uppfattas hos användare. Dessutom får du arbeta för en mer engagerande undervisning och höjda matteresultat.
Om du är intresserad av att höra mer så kan du kontakta Arvid på [email protected]
KontaktStockholm: Merima Colak, [email protected], 070 – 429 33 98Göteborg: Karin Cederblad, [email protected], 072 – 179 16 90Malmö & Bryssel: Maria Andersson, [email protected], 073 – 920 55 74
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Maria Anderssons program! Om bland annat att datorn bara var en fluga, märkliga norska människor och genetik. Med Josefin och vikarie-Sarah!
