Erving Goffman Podcasts
-
Vad händer när vi inte längre kan välja vilken roll vi spelar eftersom allt sker samtidigt i den digitala offentligheten? Det funderar Maria Andersson Vogel på i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
När min dotter var i femtonårsåldern spelade vi ofta ett sällskapsspel som kallas för Orangino. Spelet går till så att jag drar ett kort som beskriver ett personlighetsdrag i form av ett påstående, till exempel kan det stå: ”Skeptisk. Jag intar en avvaktande hållning i många frågor.” Utifrån en skala från ett till fem ska jag sedan ta ställning till hur väl det stämmer in på min motspelare. Och vad som stämmer avgörs av vad denna själv anser. Så för att jag ska få poäng måste vi vara överens. Det är alltså en sak att jag har en tydlig bild av i vilken grad min dotter är skeptisk, men är min uppfattning i linje med hennes självbild?För oss blev spelandet mer ett sätt att umgås än att försöka vinna eller riskera att förlora. Våra spelsessioner blev till långa samtal om hur vi själva och världen fungerar och som förälder tar man med andakt emot varje tillfälle som ges att få höra tonåringens funderingar kring sig och sitt liv. Men vad som också blev tydligt när vi spelade var hur mycket svårare det var för min dotter. Det hände ofta att hon inte visste huruvida ett påstående stämde på mig eller ej, medan jag, med förälderns ständiga övertag, nästan alltid var rätt ute. Vid något tillfälle ledde detta till påtaglig frustration, varför delade jag inte med mig mer om vem jag egentligen var? Varför kände hon inte mig annat än i min roll som mamma?
Hennes frustration påminde mig om hur jag själv tänkte som barn. Hur lång tid det tog för mig att inse att min mamma var en individ med personlighet, känslor och åsikter. Inte bara Mamma. Det finns ju en orsak till att det är så. Som förälder undanhåller man alltid en del av sina mer personliga grubblerier från sina barn. Ibland för att de är för små för att förstå, men också för att de helt enkelt inte ska behöva hantera sina föräldrars ångest och kriser. Relationen mellan barn och förälder är oundvikligen skev på det sättet. Men handlar det också om att föräldrarollen är så snäv att många av våra personlighetsdrag inte ryms i den?
Samtalen med min dotter väckte frågor om hur vi människor hanterar den ibland relativt omfattande uppsättning av olika identiteter och roller vi har, och i vilken utsträckning de blandas samman eller hålls separerade. Inte minst i en samtid av ständig uppkoppling och sociala medier, där just identitet prånglas ut och bedöms på löpande band.
Ett intressant perspektiv på frågor om identitet, roller och sociala medier utformades något överraskande redan i slutet av 1950-talet av den amerikanske sociologen Erving Goffman. Hans teori om totala institutioner åsyftade egentligen mycket slutna platser, som exempelvis fängelser eller kloster, där en egen världsordning på många sätt skapas och dit det omgivande samhället har svårt att tränga in. Ett av den totala institutionens kännetecken är att gränser mellan olika livssfärer som normalt är separerade, såsom sömn, arbete och fritid, suddas ut eftersom hela livet utspelar sig på en avgränsad plats i en oundvikligt kollektiv miljö.
En aspekt av att leva i den totala institutionen är det som kallas för looping och som rör just hur vi blir lästa och bedömda av andra. Alla människor har en rad roller i olika sammanhang och den ena rollen har inte nödvändigtvis betydelse för hur den andra bedöms. Det vill säga, hur jag är som mamma spelar liten roll för hur mina kollegor uppfattar mig i min yrkesroll. Men när loopingen drar igång sätts sådana regler ur spel och allt du gör kommer påverka hur andra läser och bedömer dig oavsett relation eller sammanhang. Det är en skrämmande tanke, att mitt sätt att utöva mitt moderskap skulle få reella konsekvenser för hur mina kollegor anser att jag sköter mitt jobb. Eller kanske ännu värre, om min dotters syn på mig som mamma skulle påverkas av hur jag agerar på jobbet.
Men tänk om det är så att looping inte längre är förbehållet de totala institutionerna utan gäller oss alla? För till skillnad från när Goffman utarbetade sina teorier är vi nu så oerhört och oavbrutet synliga för varandra. Vi lämnar digitala fotspår vare sig vi vill det eller inte, och vi lägger frivilligt upp bilder och funderingar på sociala medier där följarskaran för de flesta av oss är ett sammelsurium av släkt, familj, nära vänner, kollegor och ytligt bekanta. Denna sammanblandning av roller gäller i ännu högre utsträckning offentliga personer, vars synlighet knappt längre vet några gränser, och som allt oftare tycks bli föremål för det som går under benämningen cancel-kultur. Det är en process som innebär att när en offentlig person gör eller säger något som omvärlden uppfattar som moraliskt förkastligt tycks det allt oftare få konsekvensen att denna person bojkottas från alla arenor den är verksam på. Men är inte det en form av looping? Goffman talade om hur en persons agerande i en situation kan användas som bevis för dennes (bristande) karaktär i vilken annan situation som helst. Det låter förvillande likt hur cancel-kulturen fungerar.
Precis som att gränserna mellan normalt separerade livsfärer suddas ut i den totala institutionen, tycks gränserna för vad som är privatliv, jobb och politik alltmer suddas ut i våra digitaliserade liv. För offentliga personer kan detta få konsekvenserna att de stängs ute från alla tidigare födkrokar och nätverk. I vissa fall är det kanske befogat, men oaktat hur man ställer sig till det är frågan vad gör det med oss som samhällsvarelser. Vad gör det med våra mellanmänskliga relationer om den totala institutionen flyttar ut från sin avgränsade yta och in i våra vardagsliv?
Här finns risken för ett mer fängelselikt samhälle där vi inte längre lika lätt kan separera våra roller och anpassa oss till olika situationer och förväntningar, utan i varje stund står nakna på scenen, bedömda från alla håll samtidigt. Å andra sidan kan man tänka sig att samma synlighet också kan möjliggöra en större förståelse för det faktum att varje människa besitter många olika roller och identiteter samtidigt. För om vi alla samtidigt är obönhörligt synliga för varandra så gäller det även fängelsevakten, vars makt att bedöma våra bristande karaktärer i så fall upplöses.
Kanske betyder det att nästa gång vi spelar vårt sällskapsspel kan min dotter läsa mig lika bra som jag läser henne, eftersom min roll som mamma inte längre är isolerad och avgränsad från alla mina andra identiteter. Förhoppningsvis innebär det att jag då kan framträda som den komplexa människa jag, likt alla andra, är – också inför mitt eget barn.
Maria Andersson Vogel, kulturskribent och doktor i socialt arbete
