Avsnitt
-
Staffan Lamm, född 1937, berättar:
Morfar, Martin Lamm, var periodvis sömnlös och brukade stå och titta ut. När tyskarna hade ockuperat Danmark och Norge 1940 stod han i lägenheten och tittade med kikare om tyskarna var på väg in. Till slut fick han en panikattack och rusade ner på centralen och sprang omkring där och skulle hitta någonstans att åka. Till slut köpte han en biljett till Uppsala, där hans barndomshem låg. Han var helt ifrån sig. Till slut lyckades en vän få honom att lugna ner sig.
När kriget var slut och allt återgick till det vanliga, var han fortfarande orolig och stod vid fönstret och tittade. 1949 fick han underliga idéer om att utklädda personer dök upp i smyg och tog judar till koncentrationslägren. Det gick godsvagnar nere på skeppsbron då och han var rädd att det var judar som åkte i väg. Han hade väldigt kraftiga vanföreställningar.
Min mormor var helt slutkörd av att ta hand om honom och en natt övernattade hon hos goda vänner på Skeppsbron. Då blev han ännu vildare och trodde att hon hade fraktats i väg. Mamma fick komma och lugna honom. Han hotade henne med en kökskniv, så att hon blev tvungen att ringa till Långbro. De kom och hämtade honom. Och då blev det nästan som han hade fruktat; det kom folk och band fast honom och bar ner honom. Efter ett par veckor fick han komma hem och levde nästan ett år till.
1950 gick han ut framför spårvagnen på Skeppsbron och blev överkörd.
- Hur påverkade den här händelsen dig, du var tolv år gammal?
- Jag var rädd att jag också var tokig.
Foto: Ingela Håkansson Lamm
Inspelat på Judiska Hemmet, Stockholm. -
Sven Aschberg. Sven, som fyllt 93 år, är en charmerande och intressant person, som ogärna talar om det personliga.
Svens pappa, bankiren och socialisten Olof Aschberg, stod i främsta ledet bland de svenska judarna för talrika, antisemitiska attacker, under början av 1900-talet och framåt.
Under Andra världskriget flydde familjen från Frankrike till USA. Där blev även Sven utsatt för antisemitiska kommentarer, från en del skolkamrater. Men de erfarenheterna avstod Sven att prata om under vårt samtal. -
Saknas det avsnitt?
-
“Happy Days” with Totta Näslund. By: Peter le Marc. Translation: Irving Albert. Recorded 2005.
From the TV-documentary "My mother was killed by a suicide bomber"
"https://www.youtube.com/watch?v=6L_fDNsekxg&t=61s
From the TV-documentary "Totta"
https://www.youtube.com/watch?v=nnxsiFbnq6c&t=2s -
- Mitt första minne är att min mormor tar mig och kastar in mig i en port. Jag var så lycklig och glad för jag hade en fin, röd kappa, med vit kaninkrage. Och sen tog de henne, säger Danuta Holgersson.
Inspelat den 26 juli 2022.
Foto: Cato Lein. -
- Jag försökte fråga honom några gånger om kriget, men han ville aldrig prata om kriget, aldrig någonsin. Jag gjorde ett val: att inte utsätta honom för det här. Han kunde inte konfronteras med kriget, säger Eva Grossman.
Foto: Cato Lein -
- Jag var ute på Glämsta när pappa körde ihjäl sig. Brorsan och jag stannade perioden ut. Jag var nio år. När vi kom tillbaka till stan, tåget rullade in på Östra Station, så stod mamma där i svarta kläder. De fick hon ta av sig. Det kändes inte bra, säger Jonny Seidel.
Foto: Cato Lein -
- Jag tror man övertolkar föräldrarnas genomgångna krigserfarenheter. Det är många människor som har det svårt och lämnar efter sig ett trasigt liv till sina barn. Jag vet inte hur mycket som beror på att mina föräldrar var i koncentrationsläger eller att andras föräldrar var alkoholister, säger Richard Harlid.
Foto: Cato Lein -
- Först när jag är i de tidiga tonåren får jag veta att Wanda inte är min riktiga mormor. Vi sitter i baksätet i en bil, mina två systrar och jag. Vi är på väg till mormor. Då vänder sig mamma om i bilen och säger lite argt till oss: ”Det är inte eran mormor!”
- Hur reagerade du?
- Det kom som en chock. Jag och mina systrar bestämde att vi aldrig någonsin skulle avslöja det här för Wanda, säger Yvonne Majlöv.
Foto: Cato Lein -
- He was yelling at my mother. I don´t know why. He was a frustrated fucking asshole.
- You´re father?
- Yeah. So for the first time I confronted him, I was 15. I told him to never speak to her like that. again And he saw that I could kill him, says Stephen Rapport.
Photo: Cato Lein -
# 82 – Andra generationen
- Min mamma berättade att de hamnade hos Joint, en judisk hjälporganisation och där registrerades de och kunde duscha med varmvatten för första gången på flera månader. De fick nya kläder. När hon duschat klart och skulle gå och klä om sig gick hon i en lång korridor. Hon såg en kvinna närma sig i korridoren. Kvinnan var som ett levande skelett, kroppen var täckt av fläcktyfus, skinnet bara hängde. Hon hade inget hår. Ögonen var insjunkna och febriga. Kvinnan kom allt närmare mamma. Plötsligt upptäckte mamma en spricka genom hela kroppen. Då förstod hon att hon såg sig själv i spegeln, säger Janos Back.
Foto: Cato Lein -
- När du som barn märker att farsan blir deppig och tillbakadragen och tystnar, vad gör du då?
- Vad ska jag göra åt det som barn? Min strategi blir tyvärr att också vara tyst, att ha koll på honom. Jag blir väldigt uppmärksam och fokuserar på ”vad är det som händer nu”. Jag trängde undan mig själv och mina egna behov. Strålkastaren hamnar väldigt mycket på honom, säger Jacob Hahr Lewita.
Foto: Cato Lein -
- Hur var din relation till dina föräldrar?
- Den var bra. Jag kan inte påstå att den var kärleksfull, men de var väldigt måna om mig, materiellt och praktiskt, säger Mauritz Pergament.
Foto: Cato Lein -
- En gång var vi på Treblinka. Där dog min farmor. Plötsligt lät det som att någon pratade till mig, säger Pola Kudrén.
- Vem var det?
- Det var min mormors röst.
- Vad sa hon?
”Wir zind do”, det är jiddisch och betyder ”vi är här”. Och det var hon ju.
Foto: Cato Lein -
- Mammas första barn dog i förlossningen, det var en flicka. Hon fick ingen grav. Det är lite märkligt, säger Fred Kudrén.
- Min pappa hade en bror som dog vid två års ålder år 1900. Han har en grav på Norra begravningsplatsen. Jag och vår äldsta son har grävt fram den graven, bokstavligt talat. Vi hittade ett gravnummer och ett avbrott i numreringarna. Då sluter man sig till att under den här gräsmattan måste det finnas gravar. 10 centimeter under markytan låg ett antal barngravar, bland annat min farbrors. Han hade en liggande gravsten, 15x15 cm med en David-stjärna på, men inget gravnummer och inget namn.
Foto: Cato Lein -
- Jag räknar mig inte som andra generationens överlevare. Jag är barn till överlevare, säger Andrej Litwin.
- Du kallar inte dig själv för andra generationen?
- Nej, egentligen inte. Det är ingenting som jag råkat ut för. Jag har råkat ut för kommunismens ”välsignelser”.
Foto: Cato Lein
Foto: Cato Lein -
- Jag vill säga någonting som kanske är lite privat, men jag säger det ändå för det var en stor sak. Min mamma var väldigt orolig. Jag blev sjuk 1988, 35 år gammal, då blev mamma extra orolig för mig. Om jag inte svarade glatt när hon ringde blev det katastrof. Då kunde hon ringa många gånger och fråga ”hur känner du nu”? Jag hade tillräckligt med mina egna problem. De var som en tyngd på mina axlar, jag skulle vara glad och lugna henne, säger Haviva Eilenberg.
Foto: Bernt Hermele -
- Min mamma var en väldigt nervös människa. Hennes pappa hade blivit mördad i Shoan. Hon svalt och överlevde på potatisskal. När jag växte upp kunde jag inte äta hemma, för mamma var så nervös hela tiden. Hon gav mig smörgåsar att ta med till skolan, men jag slängde de i soporna. Jag kunde inte äta för jag var så nervös, säger Shoshana Löwy Milawski.
Foto: Bernt Hermele -
- Förintelsen följer mig hela tiden, som ett moln ovanför mitt huvud. Det finns över allt. Det går inte bli av med. Har man vuxit upp med Holocaust så hänger det med hela livet, som en arm eller ett ben, säger Frida Brener.
Foto: Bernt Hermele -
- Jag var van att få stryk av farsan. Det hände så gott som dagligen. Om jag åt soppa och sörplade kunde det komma en örfil. Det hände till och med när vi hade främmande. Han tog fram remmen och drog in mig i ett rum, säger Baruch Grauman.
-
- Saknar du dina föräldrar?
(Paus)
- Jag har väl egentligen mer saknat de föräldrar jag hade behövt, men inte hade, säger Victoria Hoff.
Foto: Cato Lein - Visa fler
