Avsnitt
-
- De som har levt i det förgångna lever vidare i mig, säger Lennart Weiss.
-
- Vi var främmande kroppar i det här samhället, säger Lars Wåhlin, svensk FN-soldat stationerad i Gaza-remsan, 1960.
Intervjuare: Lotta Schüllerqvist och Bernt Hermele
Bakgrund:
1956 skapade FN, för första gången, en väpnad fredsbevarande styrka för att stoppa striderna under Suezkrisen. Suezkrisen bröt ut efter att Egypten nationaliserat Suezkanalen och attackerats av Israel, Storbritannien och Frankrike. Mellan 1956 och 1967 deltog cirka 12 000 svenska soldater i FN:s insatser i Suez och Gaza.
- - -
Det här samtalet utgör en del av det nybildade Svenska Gazarkivet. Föreningens mål är att skapa ett arkiv baserat på Sveriges långvariga och omfattande kontakter med Gaza, exempelvis inom bistånd, media, kulturellt och kyrkligt samarbete. Syftet med arkivet är att bevara minnen från Gaza, bidra till dess återuppbyggnad och utgöra en källa för fortsatt forskning.
#nakba #sga -
Saknas det avsnitt?
-
Är det bara ett halvår sen Mikael dog?
- Ja.
Hur känns det idag?
- Det är svårt, till exempel när man letar i bilder. Men det är också konstigt, för jag har inte spelat in någonting med hans röst, säger Fred Kudrén.
- I telefonen har jag en del när han pratar med sina barn, men det är inte mycket. -
”I was 14 when the jews attacked our village. My parents prohibited me to go outside, but I ran outside anyway to look at the soldiers. Then I ran back to my mother och explained the Israelis looked just like ordinary people, not monsters”, says Amina Ali Hammoud.
”A soldier shouted over a loudspeaker that we could either flee or choose to stay and be killed. One of the village men waved a white flag, as a sign that we were surrendering. The Israelis told the village mukhtar to gather all the villagers in the Sahat Aleyan square. There, the Israelis arrested seven men, blindfolded them, and lined them up against a wall. There, they were shot to death. Then the soldiers took us to a field, where we were held captive for seven days. They gave us nothing to eat, only a little water to drink. I ran around and played, not understanding the seriousness of the situation at all. After a week, the soldiers declared that those who wanted to were free to leave the country and go to Lebanon or Syria or wherever we wanted. The rich families left the village and the country, but poor families, like ours, remained in the village. Families from neighboring villages who were fleeing the Israeli forces poured in. In the end, we lived in four or five families in each house. There were seven of us in my family. Some of the families who fled to Lebanon regretted their decision and tried to return to the village. But they were stopped by the Israeli military, who sent them back across the border.”
Born 1934 in Majd El-Kroum, Palestine. Recorded in Majd al-Kurum, Israel.
Interpreter: Rula Hammoud. Photo: Cato Lein. -
Josephine Schneider om varför det tog så lång tid att göra radiodokumentären ”Judehuset som försvann”:
- Jag tyckte det var skitjobbigt att göra en judisk grej, att komma ut som jude i en slags offentlighet. Men till slut var det var viktigt för mig att uppmärksamma judiskt liv. -
- Man ska väl inte prata skit om sin mamma, men när jag var liten och skrek kunde hon säga till pappa: “Ta hand om honom nu, det är du som ville ha honom”, säger Tom Granditsky.
- Det är väl inte så roligt att höra, men jag har inte känt på något sätt att jag inte skulle vara älskad, även om jag funderat på om någon av de någonsin har sagt att de gör det.
Fick du höra det någon gång?
- Nej, jag tror inte det.
Har du sagt det till dina barn någon gång?
- (suckar) Jag tror inte det. -
- Jag har svårt att behålla mina minnen och berättelser. De går in genom ett öra och ut genom det andra. Den saken är lite tokig med mig, säger Lena Holzman.
- Jag har inte orkat gå in i det fullständigt. Ibland kan jag tänka att jag borde vara tillräckligt kompetent för att ha det i huvudet. Men det har jag inte. -
Nyligen var det någon, jag tror det var Bengt Hamberg, som föreslog att jag själv skulle bli intervjuad i ett avsnitt av podden. Jag tyckte väl inte att det kändes helt nödvändigt. Men så plötsligt damp följande sms ner i mobilen:
”Hej Bernt! jag heter Marta Henschen och just nu jobbar jag och en grupp i skolan med ett minoritetsprojekt och vi har fått uppgiften att nyansera vår bild av judendomen med hjälp av en intervju. Projektet tar upp teman som minorietets-stress och relationen mellan minoritets- och majoritetssamhället bland annat. Det vore fantastiskt ifall du skulle vilja ställa upp på att svara på några frågor från oss. Tack på förhand.”
Eleverna går andra året på Globala gymnasiet i Stockholm. De som ställer frågorna är Marta Henschen, Elmo Björs och Dylan Tilling.
Det kändes ovant, men kul och ungdomarnas frågor var intressanta. Så kom det sig att jag till slut själv hamnade i Högalid-poddens intervjustol.
Nästa framträdande är på Förintelsemuseet i Stockholm den 28 maj. Då berättar jag om mitt arbete med att intervjua både judar och palestinier som upplevt historiska trauman. -
- Jag träffade Marie, som inte är judinna, nyårsafton 1970, säger Erwin Salamon.
Vad tyckte mamma och pappa om det?
- Mamma sa: ”Jag skulle föredra om du hittade en judisk flicka”. Då fick jag ett raseriutbrott. Sen var det färdigt och vi pratade aldrig mer om det.
Att du gifte dig med Marie, har det gjort dig mer eller mindre judisk?
- Svårt att säga. Marie är väldigt intresserad av det judiska, mer än vad jag är. Så det har väl inte varit till nackdel ur judendomen sett, säger Erwin Salamon.
Erwins syster. Eva Fried, berättar sin historia här: https://on.soundcloud.com/ryrJ0cQ7Yuobh2yWoT -
- Jag älskade mina farföräldrar. Men de var antisemiter, de avskydde judar. Och de fortsatte att göra det även efter andra världskriget. Det var en obegriplighet för mig, säger Håkan Blomqvist.
- Farfar drev Shellmacken vid Sjöbergsplan vid Slussen.”Där fick inga judar service”, kunde farmor berätta stolt. Men nyligen träffade jag en judisk man, vars pappa hade sommarjobbat på macken och han hade tyckt om min farfar. Han hade varit fantastisk som arbetsgivare. Det var underbart att höra. Jag gick hem och grät en skvätt, säger Håkan Blomqvist. -
- Jag vågade aldrig fråga mina föräldrar, hur flydde de undan Förintelsen och hur de kom till Sverige? Det skäms jag för än i dag, säger Bengt Hamberg.
-
- Vi bodde på Klippgatan och det kom ett samtal och jag hör hur min pappa börjar gråta jättehögt. Han får veta att hans syster blivit överkörd av en spårvagn i Göteborg. Jag kan ha varit sex, sju år, säger Arno Katzorek.
-
1947
"Four Jewish men came to the village: Simcha, Meir, David, and Shmuel. They wanted to buy our land. Some agreed to sell, others refused. The men began to cultivate the land and set up a cart to stay overnight. When they weren't there, we went and stole their harvest. They continued their farming for a couple of years. At that time, it was not allowed for girls to go to school. It was considered a sin. But if I had the chance, I would have gone. In any case, I had no time. I worked in agriculture all day; we grew corn, tomatoes, wheat, and almonds. We took care of everything and stored it at home. My father was no longer alive, so I worked with my uncle and his family. I married my cousin when I was twelve; he was seventeen or eighteen. I didn't understand the meaning of marriage. I wasn't allowed to meet my future husband in advance. He came to pick me up early in the morning on his camel. The whole village followed us to his house. Then we had lunch together. We received sweets as gifts; that was all."
1949
"The Jews attacked Iraq al-Manshiyya from one side of the village. They killed some Sudanese soldiers from the Egyptian army. The Jews arrested the entire Daita family and three or four other families and took them to Taita, an area on the other side of the village. My family and I were taken to a large house that belonged to the village mukhtar. The Jews had occupied the roof, where they had a view of the main road between Fallujah and Bayt Jibrin. When an Egyptian tank approached the village, they started shouting 'The Egyptians are coming, the Egyptians are coming,' and then fled. One of the young men from the village chased after the Jews, but after a while, he was shot and killed. The Egyptian army came to our rescue, and we were able to return to our house. Some Jewish soldiers had been injured and captured. They were handed over to the Egyptian army. I don't know what happened to them. Then the Jews returned and besieged us and the Egyptian forces for about half a year. We baked bread and cooked for the Egyptian soldiers. The firewood ran out, so we had to start using the wood from our houses. Eventually, the Egyptian army surrendered. Then the Israelis forced everyone to leave their homes. It went relatively peacefully. My cousin, Mohammad Mahdi, was shot on the road. We were banished to the other side of the main road, where we had to live in a house with some other families. No one was allowed to return to the village. If anyone did, they were shot on the spot. After three months, we were picked up in trucks; I don't know whether they were Jordanians or Egyptians. We were taken to Tarqumia, north of al-Khalil."
Reflection
"Every night I dream about my home village; I remember the names of everyone who owned the land. One day in Iraq al-Manshiyya is better than a year here in the camp." -
#64 Zakia Islam Nofal Al-Badawi by Överlevarna
-
En bandinspelning som min pappa, Arthur Hermele, gjorde från min bror, Kenneths z"l, bar mitzvah-fest, 1961. Som jag minns det var det på Hollandersalen, Judiska Centret, Nybrogatan 19.
Under kvällen blandas jiddisch med svenska och hebreiska. De flesta talarna skålar med ett ”lechaim”. Pappa väljer dock ”ett svenskt fyrfaldig leve”.
Fotograferade gjorde Anna Riwkin, först familjen i studion, sedan på festen.
Personerna i den ordning de hörs på bandet:
00.00 Jacques Fränkel, ”vicevärd”
02.00 Arthur Hermele
Musik
07.20 Zeev Tapoohi, rabbin i Söder-shul
21.00 A. Schönkopf
23.00 Sång o musik
25.00 August Orve, rektor på Hillelskolan
39.40 Herman Nissalowitz
50:50 Heinz Säbel
59:05 Bertil Schönkopf
1.02:50 Sång och musik
1.05:45 Jacques Fränkel
1.11.25 Ingvar Haskel läser upp telegram
1.16.35 Kenneth håller tal först på hebreiska, sedan på svenska
1.25.15 Sång
1.26.40 Theo Soback tackar för maten
1.33.50 Kenneth leder bordsbönen
1.44.35 Piano
***
1.45.00 Inspelning av Kenneth när han läser upp sin haftara. -
- Jag är född Leif Zernjaffsky 1939 på sommaren, vilket jag också hette när jag började i Sofia Folkskola på söder. Men sen förkortade familjen namnet på ett ganska typiskt sätt. Det blev alltid fel när folk skulle skriva ner vad man hette. Det blev Tjarnovski och allt möjligt konstigt, säger Leif Zern.
- När jag var fem år minns jag att mamma hade tagit med mig ut till Vitabergsparken. Hon stod och pratade med en massa tanter där. Då hörde jag att de pratade om att Hitler var död. Och de var så glada, säger Leif Zern. -
Vid 1800-talets slut hade cirka 400 öst-judar invandrat till Sverige. Många bosatte sig på Söder, där det fanns många nedgångna och därmed billiga hyreslägenheter. Fattigt folk bytte ofta bostad, ibland två gånger per år. Ibland flyttade man innan sista hyran hade betalats.
- Fastighetsägarna inrättade därför en ”Svart bok” över oönskade hyresgäster. Oftast handlade det om obetalda hyror, men ibland antecknades det att personen var ”jude”, ”schackrare” eller ”polsk jude”. Det kunde räcka för att hamna i Svarta boken, säger Håkan Forsell, professor i stadshistoria vid Stockholms universitet. -
Apropå förra veckans avsnitt med Leif Freilich har jag grävt fram en av min pappas gamla bandinspelningar. Pappa hade köpt en Grundig bandspelare, med ett grönt magiskt inspelningsöga, någon gång 1956. Han gillade att göra inspelningar med oss i den övriga familjen, gärna i hemlighet för att få till spontana samtal.
Här testar han att, mer eller mindre i smyg, spela in mina farföräldrar, Josef och Sabina Hermele och Leif Freilichs föräldrar, Ala och Jakob Freilich. Freilich. Vi bodde grannar och mamma och Ala var bästisar.
Under samtalet blandas röster, språk och dialekter; mammas litvish jiddisch med de övrigas poylish samt pappas tyska, uppblandat med lite svenska här och där. Inspelningen är gjord i vår lägenhet på Lindvallsplan 4.
Personerna, i ordningsföljd:
Pappa Arthur Hermele, född i Berlin, Tyskland
Farfar Josef Hermele, född i Mielec, Polen
Mamma Perla Hermele, född i Suwalki, Polen
Farmor Sabina Hermele, född i Sędziszów, Polen
Ala Freilich, född i Lowicz, Polen
Jakob Freilich, född i Sawina, Polen
00.00-02.00
Innan inspelningen börjar har pappa, spelat upp en tidigare inspelning som han gjort med Kenneth och mig. Han frågar nu ut farfar om han kunde känna igen våra röster. (Kom ihåg att 1956 var bandspelaren en nymodighet!) Farfar svara jakande, men lägger till att en kappa till mamma hade varit bättre, än att lägga pengarna på en bandspelare. Mamma instämmer i detta.
02.00–03.50
Farmor kommer in i samtalet och blandar jiddisch med lite svenska; ”ordning!”. Mamma lägger upp taktiken för hur inspelningen ska hemlighållas för grannarna Freilich, som är i antågande.
03.50-04.40
Ala och Jakob Freilich anländer och samtalet böljar fram och tillbaka.
04.40-05.50
Ala upptäcker bandspelaren och mamma förklarar att det är ”unzer bandinspelare”. Ala tar ordet, Jakob och farfar flikar in.
05-50-07.40
Mot slutet av inspelningen berättar Jakob Freilich följande historia till övrigas hörbara förtjusning:
”Ger Chasid (en rabbin från en känd, ultraortodox dynasti, min anm.) kom till Lodz. Polisen stoppade trafiken. Flera tusen ville röra vid honom. Det gick ju inte, så de stod i en rad. Den som var närmast Chasiden rörde vid honom. Alla andra stod bakom varandra i en rad och vidrörde den person som stod närmast. På så vis kunde alla säga att de vidrört Chasiden.”
07.40-08.00
Farmor: - (på svenska) Nej, nej, jag ska inte tala.
Ala: brister ut i sång. -
In 1946 I was working at the King David Hotel in al-Quds when the Irgun carried out a bombing against the southern wing. The British military had its headquarters there. I was in the hotel dining room, far from the explosion, and was unharmed. After the attack, all the guests disappeared and those of us who worked at the hotel were dismissed.
I then joined Abd al-Qadir al-Husayni’s resistance movement, Jaysh al-Inqadh al-‘Arabi. They sent me to a training camp in Syria. I was given a uniform and weapons. I took part in the fighting around the Palestinian village of al-Qastal and was standing beside our leader when he was killed. We took his body to al-Quds, where he was buried next to his father in the mausoleum of the Khatuniyya Madrasa. It is located by the al-Aqsa Mosque. There was a large crowd at the funeral.
When the British withdrew from Palestine, they left all the weapons and equipment to the Jews. After that, the Jewish Zionists carried out the massacre in Dayr Yasin. -
- Pappa fick en stroke och blev delvis förlamad när han var 73. Till slut blev det för tungt för mamma. Pappa kom till Rosenlunds sjukhus, där han låg länge innan han gick bort, säger Leif Freilich.
Hade pappa kvar talet?
- På sjukhuset sa han ett ord som jag fattade: aheim. Han ville hem därifrån.
Vad svarade du?
- Vad skulle jag säga? Det var jobbigt. - Visa fler
