Spelade
-
Vem är den töntigaste rockartisten och varför? Spökar det i huset? Hur får man inte reagera på en roast? Alla dessa frågor och MÅNGA FLER besvaras i dagens avsnitt!
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
I galenskap och förvirring utplånade August hela sin familj. Omgivningen trodde att det berodde på att han tuggat på ett grässtrå. I själva verket hade hans dåliga munhygien orsakat strålsvamp och dålig hygien var i folktron ett sätt att hålla sig frisk.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Dagens program kommer att röra sig i de allra mörkaste rummen i en familjs historia. Vi ska till Småland precis vid förra sekelskiftet då en sjuk och förvirrad familjefar utplånade sin familj. Redan här vill vi förbereda för några otäcka scener.
Kanske hade den här familjeberättelsen tystats ner om det inte var för att man trodde sig veta att familjefadern blivit sjuk efter att ha tuggat på ett grässtrå. Och just därför har generation efter generation i familjen hållit berättelsen vid liv och varnat varandra om hur farligt det är att ha grässtrån i munnen.
Under hösten 1901 blev 27-åriga Sofie Karlsson i den lilla byn Gräntö allt mer oroad över sin man Augusts tillstånd. Han hade fått vård på sjukhus och nu när han kom hem till sin familj som bestod av Sofie och sonen Henning, som var knappt 2 år, kontaktade Sofie sina föräldrar för att få stöd.
Den här berättelsen om Sofie och hennes sjuke man har Ingela Kärf hi Lidköping hört under hela sin uppväxt.
Han hade fått en massa konstiga grubblerier, berättar Ingela Kärf.
Bland annat tyckte August att användandet av blekmedlet "blåelse" var syndigt, han ville bara äta osyrat bröd och dessutom hägna in en äng vid sjön där Guds barn skulle kunna samlas.
- Så Sofie började bli orolig och skrev ett brev hon ett brev hem till sina föräldrar, Amanda och Karl August, för att de skulle komma över till henne kommande lördag så att hon kunde få prata och få stöd.
Sofie höll sig undan på dagarna. Men när ängen var inhägnad och August kom hem kände sig Sofie osäker och ville att en granne skulle stanna kvar hos henne.
- Men grannen hade avböjt och tyckte det var en familjeangelägenhet. Så han gick hem till sig.
Tidigt nästa morgon vaknade grannen av att hans hustru skrek högt från nedre våningen i deras hus. Hon hade vaknat och sett ett stort eldsken på himlen.
- Och lågorna sträckte sig över skorstenen. Det var Sofies hus som brann.
Grannarna var rädda för August så de sprang först och hämtade några fler karlar i byn, och när de kommer farm till huset upptäcker de att dörren till huset är låst.
- Men de ser August därinne hur han springer runt.
De ser även den lille pojken så byborna slog sönder ett fönster och skrek åt August att han skulle ta sin lille pojke och komma ut.
- Men det gör han inte. Istället river han ner en fotogenlampor och slänger på elden som blossar upp. Och så tar han den lille pojken och slänger på elden.
Sofie tror de har sprungit ut till skogs eftersom de vet att hon är rädd för sin man.
Grannarna tar sig in och tar med sig pojken som är illa däran. De försöker ta fast August, men han springer till skogs alldeles naken.
Hemma i Näshult där Sofies föräldrar bor vet man inget om händelsen. Först nästa dag får de veta om branden och att det är Sofies hem som brunnit. Och de har också hittat Sofie som omkommit i branden.
Sofies pappa skyndar sig iväg till Gräntö för att se hur det gått för lille Henning. Med sig har han Sofies syster Ester som är Ingela Kärfs gammelmormor. Men det de inte vet är att Henning inte överlevde skadorna han fått i branden.
- När Karl August kommer fram ser de murstocken avteckna sig som en lång pelare mot himlen och Ester berättar att Karl August slänger sig på staketet och gråter som ett barn.
August anmäler sig dagen därpå hos länsman och är förtvivlad över det som hänt.
Sedan börjar bestyren med begravningen och vardagen blir svår att klara för Ester och de andra, berättar Ingela Kärf.
- Amanda vill se sin dotter en sista gång, men alla avråder henne. Doktorn ger med sig till slut och hon klappar om det som är kvar av Sofie.
- Hon verkar vara en väldigt klok person Amanda. På begravningen är det lynchstämning. Alla bybor är vansinniga och vill hämnas på mördaren. Men då går Amanda i försvar och skyddar honom. Det här rår han inte för, för det han gjort hade han gjort i sjukdom, sa Amanda.
Man trodde då att August fått strålsvamp, vilket var något nötkreatur kunde få.
- Som jag förstår var det någon typ av parasit som boskapen kunde få av stråfoder och blev sjuk i infektioner i käke och hals. Och då var det så att man trodde förr att när människor tuggade på grässtrån så fick strålsvamp precis som djuren.
- Jag är uppvuxen med att mormor sa att man kunde bli sinnessjuk om man tuggade på ett grässtrå. Men senare forskning att när människor får de här symptomen handlar det egentligen om bakterier som kommer från tarmar och munhåla. En bakteriekultur som vi har med oss jämt, men som på grund av dålig tandhygien tog överhanden och kunde få såna här konsekvenser.
Idag hade August tillstånd kunnat räddas med en penicillinkur, men då 1901 fanns inget botemedel och August dog den 27 december samma år.
August levde bara ett par månader efter dådet och blev inte dömd.
- När August anmäler sig hon Länsman var han helt ifrån sig och sa att inga har levat så lyckliga som han och hans hustru. Men sjukdomen kom emellan.
Så här skrevs det i tidningar runt om i landet om den olyckliga händelsen.
Blodsdåd af vansinnig.
Från Oskarshamn telegraferas den 17 oktober:
Omkring 30-årige hemmansägaren A Carlsson i Gräntö dödade i natt i plötsligt vansinne sin hustru.
Han inbillad sig att satan skulle taga familjen, hvarför han tyckte det vara bättre att förgöra den. Eld gjordes i rummet och fotogen slogs på elden. Hustrun vaknade och ville ut, men han slog henne sanslös och lade bålet över kroppen.
Grannarne sågo genom fönstret makarnes 2-årige son kastas på elden, rusande in och räddade i sista ögonblicket det svårt brända barnet. Ett försök att fasttaga den vansinnige misslyckades.
På morgonen kom C till Wirserums by, der han berättade sitt dåd och ämnade anmäla sig hos länsmannen. Han beklagade det skedda och sade att inga lefvat så lyckligt som han och hans hustru.
Han har nu häktats. Han hade lidit av strålsvamp i tungan och svalget, hvarför han opererats, Sedan dess hade han varit tungsint och grubblande.
När kroppen slöt sig och blev fastI våra öron låter ju iden om att August Carlsson skulle ha blivit galen av att ha tuggat på ett grässtrå märklig, men den tanken var faktiskt logisk för människor i sin tid.
Länge var man övertygad om att sjukdomar satt i lukten och farligast av allt var rutten lukt, det som kallades miasma, och miasmatisk lukt. Den människa som kände sådan lukt och släppte in den i kroppen skulle själv kunna börja ruttna, trodde man.
Det berättar Anneli Drakman som ganska nyligen skrev en doktorsavhandling i idéhistoria som beskriver hur människans syn på kroppen förändrades under 1800 talet, avhandlingen heter "När kroppen slöt sig och blev fast".
- Under tidigt 1800-tal så var man väldigt inriktad på att identifiera olika slags ruttenhet. Man talar om miasmatiska träsk, för man tänker att det uppstår rutten luft på platser där någonting ruttnar. De där ruttna ångorna kan spridas på olika sätt in i människokroppen och då starta egna föruttnelseprocesser, berättar hon.
- Därför ansåg man det viktigt att ta bort lukten på till exempel sjukstugor om där fanns människor som luktade illa, då måste man ta bort stanken av förruttnelse, och då brukade man använda rök. Man rökte ut sjukrum, för att man tänkte sig att så länge man inte kände lukten så var det ingen fara. Det här var precis samma tanke som man hade under pestepidemier, då läkare på många platser använde sig av en speciell mask med vad som såg ut som en lång fågelnäbb.
- Det fanns en massa väldoftande örter framme i näbben, som skulle skydda läkaren från den farliga och smittsamma stanken.För 1800-tals människan tog inte kroppen slut vid det yttersta hudlagret, utan kroppen var en del av allt det som omgav den. Kroppen var alltså inte fast och med konturer utan en mer flytande enhet som ingick i ett ständigt samspel med omgivningen. Därför trodde man att det var viktigt hur luften var beskaffad där man vistades, och läkarna talade om folk som till exempel bergsbor, eller slättbor, geografin var avgörande för om man skulle drabbas av sjukdomar.
- Det fanns en väldigt länge en idé om att allting hänger ihop – kroppar och djur och omgivningen, miljön, de fungerar på olika sätt och de blir sjuka på samma sätt, förklarar Annelie Drakman. Själva processen att ruttna kan på olika sätt överföras in i människor så därför kan det till exempel vara farligt att tugga på ett grässtrå om det har funnits i en miljö där det pågått ruttnande processer.
- Det här betraktelsesättet avlägsnar skolmedicinen sig från i slutet av 1800-talet, men allmogen tar längre tid på sig.
- Om den hemska händelsen i Småland hade skett tidigare så hade sannolikt läkaren hållit med om att det var farligt att tugga på grässtrå, säger Drakman.I det gamla sättet att se på kroppen så var kyla farligt. Man tänkte sig att hela kroppens system saktades ner och drog ihop sig när den blev kall, och om en nedkyld människa skulle stöta på skämd luft, det där man kallade miasma, då var man riktigt illa ute:
- Man tänkte att om man blev nedkyld när det fanns miasma i luften då skapades en rörelse inåt i kroppen, och när kroppen drog ihop sig av kylan kunde det skadliga ämnet dras in och komma djupare ner där det gjorde mer skada.
Ett sätt att skydda sig mot den farliga kylan var att klä på sig många skyddande lager. Läkaren i Vara klagar på detta 1894.
Den här alltjämt rådande sedan, att äfven vid mild väderlek påbylta sig det ena lagret klädesplagg ofvanpå det andra, -ända till åtta, omväxlande af bomull, linne och ylle, har jag räknat - hvarigenom kroppen hållen i en behaglig svettatmosfär, tydligen är ömtålig för minsta kallare luftdrag!
Men det var inte bara kläderna som skulle skydda kroppen mot alla de farligheter som kunde krypa in i den. Det var också den allmänna åsikten att man borde ha ett lager smuts på kroppen, som täppte till porerna och stängde ute farligheter. Och läkarna låter emellanåt irriterade i sina rapporter.
- De kunde säga saker som att ”Jag har kommit till den här orten till exempel i Dalarna, men jag kan inte få människor att bli friskare för de vägrar att lyssna till vad jag säger”, berättar Annelie Drakman. Till exempel så vägrade många att avlägsna ”fällen”. Fällen det var ett lager av smuts som människor bar på sina kroppar och som de vägrade att avlägsna för att de var övertygade om att den var värmehållande och skyddande. En läkare skriver om hur han måste skrapa på folks lemmar när han ska inspektera deras kroppar inför militärtjänstgöring.
Provinsialläkarna, vars rapporter Anneli Drakman har använt i sin forskning, var statligt anställda läkare som hade ansvar för ett geografiskt område var. Länge var det epidemibekämpning som var deras huvudsakliga ansvar, och varje år skev de sina rapporter om det medicinska tillståndet i deras område, och lämnade in dem till staten.
I slutet av 1800-talet ser man i rapporterna hur frustrerade läkarna blir av klyftan mellan deras nya kunskap och den gamla folktronDen genomsnittlige bonden luktar som om han icke haft vatten på sig sedan han döptes. Andvändandet av bad för äldre personer hör väl till undantagen(…) att döma af en del bönders utseende och den doft af inpyrd svett och snusk, som de sprida omkring sig.
Folk betedde sig ändå ganska logiskt, menar Annelie Drakman.
- Om man ser kroppen som bräcklig och öppen mot sin omgivning då vill man på olika sätt ha lager av skydd, så att det inte ska tränga in någonting genom huden. Och det är därifrån som många av konflikterna runt badande kommer, för när man ska bada så måste man dels klä av sig, man riskerar att kyla ner sig och man rensar bort det skyddande lagret.
På olika sätt så uttrycker läkarna hur svårt de har det när människor vägrar att bada. En del personer blev alldeles förskräckta och upprörda för att läkaren vill att de ska bada. De ”vet” ju att det här är farligt, särskilt om man är sjuk, för då är man ju ännu bräckligare. Så den läkare som kräver att man ska bada betraktas som helt galen. Det finns många exempel på den här sortens bråk med start runt 1870.
När myndigheterna i slutet av 1800-talet ville att vanligt folk ska lära sig att förstå hur sjukdomar uppstår och hur kroppen fungerar så blir självklart läkarna blir förstås viktiga förmedlare. Nu blir också läkarnas rapporter allt mer detaljerade.
- Nu börjar läkarna gå in i vanligt folks hem och börjar beskriva saker som var någonstans de förvarar sina smutsiga strumpor - är det tillsammans med maten? Och hur kan vi få folk att sluta ha värpande höns i sängen?
- Det blir väldigt konkreta problem som går att lösa jämfört med att tänka att ”de här människorna bor i ett slättlandskap som är sumpigt” vilket ju inte gick att påverka. Men att övertala folk att inte ha kalvar i köket på vintern – det var konkret, säger Drakman.
Husets Qvinliga befolkning var sysselsatt med bakning; det gräddade brödet hade man dels laggt på sängar, bland andra å den som ett aflidet barn legat uti, dels på bara golfvet, som sannerligen icke på flere veckor varit skuradt. Det och hvar låg en spottklysa mellan brödbullarna. Och utomkring bostaden låg hög vid hög av människospillning, hvadan man måste se sig för att ej staka sig i smörjan.
Annelie Drakman ser provinsialläkarsystemet som en väldigt tidig start på det som vi långt senare skulle komma att kalla folkhemsbygget, för långsamt, långsamt ändrar sig ändå inställningen till hygien bland allmogen. Men det är inte bara läkarna som driver den här frågan, till slut samverkar hela samhället i kampen för hygienen. Det är nog ingen tillfällighet att de litterära torparkvinnor som trots fattigdom och stora svårigheter lyckades hålla rent och fint i sina hem blev en slags hjältar i den svenska litteraturen.
- Renlighet blir ett värde som man kan upprätthålla oavsett ens ekonomiska status. Man kan hålla sig hel och ren oavsett om man är rik eller fattig, säger Annelie Drakman.- Läkarna samverkar ju också med till exempel präster, jag vet en präst som från predikstolen läser upp namnen på särskilt smutsiga personer. Då har man gått från tanken på renligheten som en hälsobefrämjande sak till att koppla ihop den med moral.
- Renligheten är inte på personnivå längre, utan ”Vi tillsammans bygger ett rent samhälle”.
- Om du tvättar under armarna eller inte, det blir till sist en del av samhällsprojektet. Det går från att vara en privatsak till att bli en fråga om att man deltar i en mycket större modernisering, slutar Annelie Drakman.
Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected] -
Johan August Johansson lämnade sin gravida hustru och deras sex barn hemma i Sverige när han själv emigrerade till Amerika. Där blev han kvar och gifte om sig med en annan kvinna.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Många är vi som har gamla fotografier på släktingar som vi inte har en aning om vilka de är. Och ofta är bilderna tagna i ateljéer och ger ingen känsla av hur det såg ut i deras hem. Men bilderna och ibland de små anteckningar som finns nedtecknade i marginalen kan ge spännande ledtrådar till vem personen var.
Irmelin Rönne i Täby har ett fotografi vars baksidestext satte igång hennes nyfikenhet. Bilden föreställer hennes morfars far Johan August Johansson och är tagen i Illinois i USA och skickades hem till familjen i Kalmar.
- Jag tror jag fick intresset för släktforskning från min mamma. Vi tittade på några av våra gamla bilder och hon berättade att min morfars far hade rest till Amerika. Sen visste ingen vad som hade hänt honom. Och där blev jag nyfiken, vad hände sen då?
Irmelin visar baksidan av fotografiet och där står med två olika stilar orden "förrädaren" och "ja, hör du Johan August, jag vet inte precis om jag ska gilla dig".
- Min mamma visste inte vem som skrivit orden. Men hon berättade att hennes pappa Rickard, som var det äldsta barnet i syskonflocken, var gramse på sin pappa.
Johan August var 36 år när han tog båten till Amerika, 1893, och lämnade sin gravida hustru och sex barn hemma i Kalmar.
Den äldste sonen Rickard hamnade plötsligt i en situation där han måste ta väldigt mycket ansvar, mycket mer än vad som var rimligt för en pojke på 8 år. Något som formade honom och hans sinnelag hela livet.- Den här bitterheten undrar jag om den någonsin lämnade honom. Jag minns honom som en allvarlig man som jag aldrig såg le eller skratta. Han hade ett stort ansvar att ta hand om syskonen och samtidigt en besvikelse över sin egen pappa.
- Han träffade Johan August en gång, 1920, när han kom hem till Sverige och då överlämnade han ett fickur till sonen. Sen åkte han tillbaka till Amerika.
Vad Irmelin vet så var sonen Rickard den ende Johan August fick träffa när han kom hem och hälsade på i Sverige efter 27 år i Amerika. Och hon gissar att det berodde på att ilskan och bitterheten i familjen fortfarande var stor.
- Och varför då? Jo, han träffade en ny kvinna i Amerika och gifte faktiskt om sig utan att ha skiljt sig med sin första fru hemma i Sverige. Och sedan visade det sig, något jag inte visste innan jag började släktforska, att han fått en son i Amerika.
Kvinnan han träffade hette Ellen Pettersson och var 16 år yngre än Johan August. Hon kom samma år som Johan August som de båda tog namnet Johnson, och sonen fick namnet Harrold Johnson.
- Jag ville veta mer och var som på ett uppdrag, a mission! säger Irmelin och skrattar.
Irmelin beskriver att hon förstår både Johan August och familjen som blev kvar hemma i Sverige, att det är som två parallella historier. Dels Johan August som for till Amerika som så många andra och ville få ett bättre liv.
- Ur hans synvinkel kan jag förstå att han var ensam och hade familjen långt borta, han måste han längtat och åren går. Han träffar Ellen och de tydde sig till varandra. Sen blir hon gravid och han ville göra rätt för sig.
- Samtidigt här hemma fick min morfar som var äldst av alla syskonen fick ta ett stort ansvar. Han byggde sig så småningom en villa i Täby och tog sedan till sig sin familj som fick bo där till det ordnade sig för dem alla.
Rickards ansvar för de många syskonen hängde alltså kvar upp i vuxen ålder. Mamman fick flytta in i villan i Täby och bodde där till dess hon dog och även syskonen fick bo där tills de kunde stå på egna ben. Irmelin Rönne har grunnat över det faktum att flera av Rickards syskon valde att inte skaffa barn och visar syskonskaran på det ett foto.
- Den äldsta dottern blev ogift och fick inga barn, näst äldsta dottern ogift och inga barn, äldsta sonen Rickard fick en dotter, den här sonen fick inga barn heller och den yngsta dottern fick två barn. Så det är tre barn i nästa generation.
Irmelin vet inte vad som hände med sonen som föddes i Amerika. Det sista spåret är 1920 års folkräkning där finns pappan och sonen boendes på samma plats. Mamman, Ellen har precis gått bort och då är Harrold runt 17 år. Och bara ett år senare dör även Johan August.
Iremlin Rönne i Täby har ett fotografi vars baksidestext satte igång hennes nyfikenhet. Bilden föreställer hennes morfars far Johan August Johansson och är tagen i Illinois i USA och skickades hem till familjen i Kalmar.
- Men jag ska inte ge mig, jag ska fortsätta att försöka hitta Harrold i Amerika och hitta eventuella släktingar, avslutar Irmelin Rönne.
Detektivarbete att identifiera personer på gamla fotonEtt foto kan med andra ord vara en ingång i sökandet efter släktens historia. Och i många hem finns gamla porträttalbum bevarade från tiden runt förra sekelskiftet. De som låtit fotografera sig har gjort sig så fina de kan, tagit på sig sina bästa kläder och står blickstilla så att kortet ska bli skarpt. Men ofta saknas namnen på de som fotograferats.
På Släktforskarförbundets hemsida finns en avdelning som heter Porträttfynd. Där kan man lägga upp så kallade visitkort eller kabinettsbilder som man vill ha hjälp med att få identifierade.
Och har man tur så kanske Ann-Marie Bäckman i Piparböle, strax utanför Umeå, tar tag i gåtan. Hon har nämligen gjort det till en slags hobby att lista ut vilka människor som finns på bilderna i porträttfynd och har på så sätt hjälpt andra släktforskare att klura ut vem som är avfotograferad.
Vi lånade ett gammalt album och for hem med det till Ann-Marie för att förstå hur hon arbetar, och hon satte igång direkt.
- Helst skulle jag ju vilja veta vem som har ägt det här albumet och var det kommer ifrån. Ett jättebra album har ju en massa uppgifter nerskrivna sidan av bilden eller på bildens baksida. Jag brukar skriva ner alla uppgifter jag hittar i ett album och då kan man ju till exempel hitta fler som har samma efternamn och sedan kan jag söka efter dem i de register som finns som ”Sveriges Dödbok”, och ”Sveriges befolkning 1890”.
Vi tittar på en bild av ett par som med anteckningen ”Gerda och Olle i Röd” vid sidan. Ann-Marie berättar att hon ofta börjar med att gå in i Sveriges dödbok och leta efter socknar, som i det här fallet Röd. Har hon tur så kanske hon skulle hitta Olle och Gerda redan där. Just den här bilden är från 1900-talets början, säger hon bestämt.
- Det ser jag på klädseln. Det är strama kragar, en liten brosch, och frisyren…precis innan den här perioden var frisyrerna väldigt strama men in på 1900-talet så blir det lite lättsammare och fluffigare.
I väldigt många svenska familjer finns om man har tur hela album eller i alla fall lösa kort av typen visitkort eller kabinettsbilder. Den här typen av bilder var väldigt populära i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Man lät fotografera sig och gav sedan bilderna till sina släktingar och vänner.
- Det var runt 1865 som folk började fotografera sig mer på allvar. I början var det mest de som hade råd, men från 1870 sådär så blev det mer vanligt att man lät fotografera sig. Oftast gick man till fotografiska ateljéer där man ställde sig i miljöer av kulisser.
- Men det fanns också ambulerande fotografer som ställde upp kulisserna utomhus. Då kan man ofta se att det finns lite gräs i botten på bilden, berättar Ann-Marie.
Vi bläddrar vidare i det tjocka albumet, där nästan varje uppslag rymmer åtta bilder. Ann-Marie får syn på bilden av en tjusig dam i helfigur. Hon står i profil och turnyr på klänningen, alltså en uppbyggd bulle vid ryggslutet. Kjolen är draperad fram. Det här är ju typiskt 1890, det ser jag ju! Hon har ju turnyr, och i halsen har hon en krage av sammet. Det var populärt vid den här tiden.
Klädmodets skiftningar runt den här tiden har Ann- Marie blivit bra på, det är alldeles klart. Hon kan datera kort ganska väl bara genom att se ett speciellt sammetsband runt halsen, eller höjden på kragen, kanske är det ärmarnas vidd eller bredden på axlarna som avgör.
Men det finns naturligtvis en massa andra markörer som man kan använda som fotografdetektiv. Det allra tydligaste är kanske fotografens stämpel som alltid finns på de här korten, inte alltid, men oftast längst ner på bilden.
Det finns nämligen digitala register över fotografer som varit verksamma i Sverige och med lite tur kan uppgifterna i det registret hjälpa oss att förstå när en bild blivit tagen.
- Det första man kan göra är att kolla när fotografen var verksam, säger Ann-Marie. Har man otur höll han eller hon på under lång tid, men har man tur kan det handla om en fotograf som bara är verksam på en ort under en kortare tid.
Så om Ann-Marie Bäckman har en bild på en person som ser ut att vara säg 15 år på en bild och vet att den fotograf som tog bilderna verkade inom en viss tidsram, så kan hon sluta sig till ungefär när personen var född.
Att avgöra hur gammal en person faktiskt är på en bild kan ju vara väldigt svårt för den som är ovan, men Ann-Marie tycker att hon lärt sig med tiden:- Jag har blivit jättebra på det, tycker jag. Jag tycker det syns om en kvinna är 40 eller 50 eller 60. Men det är nog en vanesak, tillägger hon.
Det finns fler markörer som hjälper till att avgöra hur gammal en bild är. Ann-Marie berättar att också ramen runt bilden skvallrar om i vilken tid den tillkommit. Hon pekar på en bild som har en gul, nästan aprikosfärgad ram.
-Typiskt 1890, konstaterar Ann-Marie snabbt. Strax intill ligger en rund bild med uppmjukade kanter -softade skulle vi kanske säga idag – och så brukade man ofta göra runt 1900, berättar hon.Med tiden har det blivit ganska många personer som har fått hjälp av fotodektektiven Ann-Marie Bäckman sedan de lagt upp porträtt på Släktforskarförbundets sida Porträttfynd för nu har hon hållit på i snart 15 år med det här.
- Jag har alltid varit intresserad av gamla kort. Jag hade en gammal faster som hade flera gamla album, och de där ville jag alltid titta i.
Vi dyker ner i fotoalbumet som jag hade med mig igen, och fastnar på en bild som sticker ut. Anne-Marie ser direkt att den är tagen utanför Sverige.
- Det här är säkert amerikanskt, säger hon.Det stämmer, kortet har en stämpel från Redding California.
- Man ser det direkt, för kläderna är annorlunda. Det är mycket mer lull-lull på kläderna volanger och rosetter – och håret…det är mer av allting.
Porträttbilderna av den typen som gjordes hemma i Sverige tillverkades alltså också i USA.
-Det här är ju en släkting som har skickat hem till Sverige, förstås.- Det här albumet är ju alldeles underbart, så mycket uppgifter det finns! Utbrister Ann-Marie, när vi hittar namn och ålder på kvinnan på den amerikanska bilden.
- Det är många som inte vågar ta bilderna ur sina fickor, de suger sig fast. Men det är synd, för ofta finns det uppgifter skrivna på baksidan.
Det finns gott om samlare av gamla bilder, men det är inte alla som när de har turen att komma över hela album har förstånd på att hålla dem intakta vilket bekymrar den omåttligt bildintresserade Ann-Marie Bäckman.
- Jag är ju en riktig nörd. Och det finns många som samlar på såna här album. De är inte billiga att köpa. Men tyvärr är det många som slaktar albumen och säljer bilderna styckevis, och det är ju vansinnigt för så har man förstört möjligheten att utifrån vem som har ägt albumet kunna lura ut vilka som finns på bilderna.
Ann-Marie skulle gärna se att det fanns fler som likt henne satte igång att forska fram vilka som finns på bilderna i Porträttfynd.
- Jag hinner inte med allt jag vill göra. Det finns några stycken som håller på, men det är få som är lika nitiska som jag, och det vore roligt om fler ville sätta igång.
Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
[email protected] -
Programmet som öppnar arkiven och journalerna och hittar släkten.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
När vi idag ser gamla torparstugor från 1800-talet kan vi förledas och tro att livet i dem var pittoreskt och vackert. Men de som levde där i gamla tider slet med dragiga väggar och stampade jordgolv, trängsel och svårigheter att hålla rent. Torparna låg långt ner på samhällets klasstrappa och det var ingen lätt sak att ta sig upp därifrån. Men de som gjorde det var framförallt pojkar som hade lätt för sig i skolan och som fick hjälp att studera vidare, till präst.
En av dom var Kristian Torin från Snöstorp utanför Halmstad. På äldre dar skrev han ner sina barndomsminnen, dels i dagböcker och dels i en bok som han skrev för sin enda dotter. Kritians anteckningar utgör unika dokument över det livet fattiga människor levde i mitten av 1800-talet- om hur husen såg ut, vilken mat som ställdes på bordet och hur det var med kläderna på kroppen.
Kristian Torins barndom
Kristians sonson son Göran Torin som bor i Skattungbyn i Dalarna tillsammans med sina labradorer och har samlat ihop alla anteckningar från sin farfars-fars i en bok.- Han föddes i en ryggåsstuga utanför Halmstad på ett litet torp som löd under ett större gods som hette Arlösa, berättar Göran Torin.
En ryggåsstuga, det är beteckningen på de väldigt enkla torpstugor som inte hade några innertak. Oftast bestod stugan av ett enda rum och i riktigt gamla tider hade den sällan några ljusinsläpp i form av fönster.
- Den som Kristian föddes i hade bara ett fönster på taket, så det måste ha varit väldigt mörkt därinne. Det enda ljus de hade det var elden och en ”stickekäring”, en ställning som man satte en trästicka i som man antände när man behövde lite extraljus om man till exempel skulle sy nåt. Golvet var bara ett stampat jordgolv.
Kristian föddes 1837 och var den yngste sonen till torparen Johannes Torin och hans andra fru Anna. Johannes hade två flickor från sitt första äktenskap, och med Anna fick han ytterligare fem barn. Två av dem dog i späd ålder.
Torparfamiljen skulle leva av vad den lilla jordlotten gav och det var inte mycket. Kristian berättar själv så här:
Det var fattigt för mina föräldrar. Torpet var nämligen stort, men det bestod af oländig mark med tufvor, kärr och enebuskar.
Grässlåttern var mycket fattig, så att på somliga ställen blef ej ett lass hö efter en flitig slåtterkarls dags arbete, fast det började klockan 3 eller 3.30 på morgonen.
Under torra somrar förtorkades grödan, så att icke en enda kärfve kunde bindas av vårsäden, utan den måste räfsas ihop som gräs. Då blef det magert för både folk och kreatur.- Men de åt ju sovel också, mest fisk, säger Göran Torin.
Kristian har berättat hur han och bröderna gick till en bäck och fångade laxöring, hur de satte ner fötterna för att hålla fast fisken och ibland var tvungna att dyka på huvudet för att hålla fast den.
- Det kunde vara november och svinkallt och man kom hem dyblöt, men vad gjorde det när man kom hem med fisk!
Då och då fick familjen också rester från herrgården, det kunde vara köttben eller fiskhuvuden.I sina nedtecknade minnen berättar Kristian Torin om livet som torparunge under tidigt artonhundratal, och mycket handlar om maten – inte så konstigt i en familj där varje dag innebar en kamp för överlevnad:
Det var smått om matbitarna. Lite hafrebröd och potatis doppad i salt eller saltadt vatten utgjorde den vanliga frukosten. Bröd vankades dock icke alltid. Soppa af en näfve gryn, vatten, salt. Potatis och därtill ibland ett köttben eller ett sillhufvud - sådana finge vi stundom på Herrgården - detta var ofta middagsmålet, väl ofta med en bit hafrebröd.
På sommaren kokades stundom kål af potatisblad, vatten, några gryn och salt. Och detta fick utgöra middag. Gröt af hafremjöl med litet mjölk utspädd med svag, svag, oftast sur dricka eller vatten utgjorde den vanliga kvällsmaten. Det var icke alltid som vi fingo alldeles så mycket av denna kost, som vi ville ha.
En gång då jag bad mor om en bit bröd och fick till svar att jag icke kunde få, pekade jag på lillfingern och sade: ”Bara så pass som min lilla nagel.” Då vände mor bort ansiktet. Hon ville nog icke att jag skulle se tårana i hennes ögon.I den halländska karga jorden var havre det vanligaste sädesslaget bland småbruk och torpare. Här var det svårt att få skördar av korn eller råg. Så när Kristian får smaka rågbröd någon enstaka gång är det fest
- Då blev han lyrisk – rågbröd som är så gott! Pappan hade prövat att så råg på en liten jordplätt och hade faktiskt lyckats, och då lovade han sin familj att de i fortsättningen skulle få rågbröd – det lovar jag!
Rågbröd var en sällsynt gäst i vårt hem, det bestods egentligen blott om jul. Stundom bara under de själfva högtidsdagarne och emellan dem blandbröd av hafremjöl och något rågbröd. Ack, vad rågbrödet var godt!
En gång, det var 1845, hade jag vid ett ärende till herregården fått ett stycke rågbröd. Det nändes jag icke äta för hastigt. Nej, jag afbet blott små bitar och tuggade länge på hvar. ”Ack om en finge äta så mycket sådant bröd som en ville”*Och så uppoffrade jag en bit och planterade den vid en tufva. Så talade jag om för sven, min bror, att jag så gjort, och snart skulle där växa rågbröd. Och han grusade obarmhärtigt mina förhoppningar. Han sade ”Din dumming, inte växer bröd, om aldrig så mycket sattes.- Han höll reda på platsen där han hade planterat sitt rågbröd, han har till och satt ut det på den karta han ritade över var olika hus låg står det på ett ställe: ”Här planterade jag rågbröd.”
I sina nedtecknade minnen beskriver Kristian Torin också annat ur vardagen, som när han mot uttryckliga förbud snattar äpplen och körsbär, de som pappan annars plockar och säljer för att få en liten inkomst. Också kläderna på kroppen berättar han om.
På fötterna nyttjades aldrig något så länge marken var bar för snö. Ja, vid barfrost under själva vintern hade vi naturligtvis något på fötterna. Men så snart marken i slutet av mars började bli bar, så – bort med håsor och träskor, och så var det att gå ”barfött” äfven om en och annan snödrifva låg i ens väg.
Skjorta hade jag en tid icke mer än en. Därför måste jag vackert hålla mig i sängen när den skulle tvättas.
På sängkläder var det icke heller överflöd. Sängarna voro väggfasta lådor utmed väggen. I den lades halm. Därpå en trasmatta. Och till att breda på sig en dyna. Nå, men lakan? Lakan! Nej, sådant överflöd kom väl aldrig i fråga.Kristian var duktig i skolan, han briljerade under husförhören och visste tidigt att han ville bli präst. Han fick hjälp att komma till Latinskolan Halmstad.
Ett sätt att hjälpa fattiga studenter var att då och då ge dem ett ordentligt mål mat.
- Han fick ju matdagar i Halmstad då han fick gå hem till folk och äta mat hos dem, berättar Göran Torin.
Kristian var ju van att sitta ihop med pigor och drängar där han kände sig hemma. Men rektorn tyckte att Kristian behövde veta hur man för sig bland finare folk, där man åt med kniv och gaffel.
- Det var en pärs faktiskt.
Ack, om jag då fått vara utan mat hela dagen istället för att äta middag där. Jag hade aldrig förr ätit vid herrskapsbord. Där var mycken främmad.
Gaffel hade jag knappast begagnat. Visst hade jag några år förut, då jag i sällskap med far sålt körsbär, lockat honom att köpa tre par knifvar och gafflar ”för att ha när främmadt kom” men intet hade jag gjort bruk av sådant där.’Och nu sitter jag mellan ett par fina fruar eller mamsell och ska äta med knif och gaffel. Till på köpet är jag vänsterhändt. Och til ytterligare råga är potatisen oskalad.
Hvad jag är glad när middagen är öfver!”För att försörja sig under studietiden tog han massor med extrajobb. Han bar vatten och ved, och eldade i alla skolrummen. Han sopade och han gick med skolans tiggarbössa. Lite längre fram blev han privatlärare i fina familjer. Där blev han förskräckt över hur fint folk kunde slösa med tiden.
En eftermiddag se´n gossen slutat sin läsning, kom han upp med en roman med hälsning från sin mamma, att den var mycket intressangt. Jag blef smått otålig men tittade på första sidan.
"Nå, jag får och kasta en blick på andra sidan sidan, sedan så… Kvällsmaten är färdig!” Förvånad ser jag upp. Tre á fyra timmar hafva mig ovetande försvunnit medan jag bara ”tittat på några ord på nästa sida”, pigan har varit inne och bäddat min säng, och jag har icke sett henne.
Jag var alldeles förvirrad och förskräckt. Jag slängde romanen under sängen, och där fanns hon väl när jag flyttat. Så började och slutade min romanläsning. Jag har intet minne af dess innehåll, men det var rusande. Gud vare tack att jag märkte det! Detta var min första och sista romanläsning.Under tiden som lärare hittade han också på ett fiffigt sätt att halvsula sina skor.
Han hade stora hål i sulorna på sina skor, och vid något tillfälle stod han bredvid en väderkvarn som det droppade fett och smörja ifrån. Kristian märkte att den där röran bildade ett lager under skorna som tillsammans med smågrus bildade nya ”sulor”.
- Han gick dit då och då för att ”halvsula” skorna, berättar Göran Torin.Kristian klarade sina studier, han hade ingen enkel väg till prästvigning men till sist så blev han ändå präst. Han hade två fasta arbeten i sitt liv, dels som präst och skollärare i Jonsered utanför Göteborg, och senare som kyrkoherde i Östad i nuvarande Lerums kommun.
Kanske var det hans tuffa barndom som spelade roll, hans prästgärning kantades av en för tiden oerhört modern syn på både barnuppfostran och kvinnors roll i kyrkan.
- Han gillade inte det här med aga, han slutade slå skolbarnen när han upptäckte att det inte ledde någonstans. På två prästmöten argumenterade också Kristian för att kvinnor visst kunde få läsa ur bibeln och andra texter.
- Men det gillade inte de andra prästerna på mötet, de stampade i golvet för att visa sitt missnöje med detta. Men Kristian Torin stod på sig.
Kristian Torin skrev dagbok fram till sin död 1916 och på olika vägar har den till sist hamnat på Göteborgs landsarkiv, en dagbok som gör att vi idag kan veta mer om livet för fattiga torparfamiljer under 1800-talet.
Torp och fastigheter i arkivenKristian Torin skrev dagbok fram till sin död 1916. På olika vägar har hans minnen till sist hamnat på Göteborgs landsarkiv, en dagbok som gör att vi idag kan veta mer om livet för fattiga torparfamiljer under 1800-talet.
Det är många som idag vill veta hur det såg ut i de stugor som deras anfäder en gång bodde i och ibland vill man också veta var de låg. Men ju enklare husen var desto mindre chans är det idag att finna något om dom i arkiven.
På landsarkivet i Lund träffar vi Marcus Broberg som är arkivarie och tar emot många frågor om gamla fastigheter från allmänheten och Göran Kristiansson som är landsarkivarie.
- Ja det gäller att hitta en bra ingång och då är det fastighetens beteckning som visar var fastigheten legat någonstans, berättar Göran Kristiansson. Då är det fastighetsböcker och inskrivningshandlingar som finns att tillgå.
Marcus Broberg som ju arbetar med ärenden från allmänheten personer berättar att många utgår från fastighetens nuvarande uppgifter, det vill säga nuvarande fastighetsbeteckning.
Men fastighetens beteckning kan ha förändrats under årens lopp när den till exempel slagits samman med andra fastigheter eller avstyckats. Och för att ytterligare komplicera det hela skedde en stor förändring 1908 då man gick från ett gammalt fastighetsbeteckningssystem till det system vi har idag med siffra kolon siffra. Till exempel Berghem 1:2.
Göran Kristiansson har plockat fram en ekonomisk karta det vill säga en karta där det finns tydliga indelningar som visar gränserna mellan olika fastigheter.
- Här är ett exempel från Lundsgården 10. Här kan man se hur stor fastigheten var och vem som ägde den i början av 1900-talet. Och sen kan man följa fastigheten bakåt till äldre kartmaterial.
Göran tar fram en äldre karta som visar ett skifte som gjordes på gården 1779. Kartorna finns på Lantmäteriets webbsida över historiska kartor. (Länk finns längre ner på sidan.) Där kan man få fram skifteskartor, ekonomiska kartor osv.
- I beskrivningen till kartan kan man bland annat se vem som bodde där, berättar Göran Kristiansson.
När det gäller Skåne finns en Rekognosceringskartan 1812-1820 som gjordes i samband med Napoleonkrigen som visar hur landskapen såg ut innan skiftena.
Hela södra Skåne är karterade och där finns åkermark, skog, kärr, väderkvarnar, broar och så vidare utmärkta.
- Detta är ju för militärt bruk så att man skulle veta hur man skulle ta sig fram.
Rekognosceringskartan finns i Riksarkivets digitala läsesal. (Länk längre ner på sidan.)
Vilken är då den vanligaste frågan från allmänheten?
- Många gånger nöjer man sig med att veta vilka som bodde i fastigheten, berättar Marcus Broberg. Och det är lättare att följa vilka som bott på gården än att ta reda på hur det såg ut. Då behöver man kanske gå in i Brandförsäkringsbrev och leta efter äldre ritningar och kartor.
- Har man tur och hittar Brandförsäkringsbrev kan man se hur en gård eller ett torp var byggt, men oftast var de tidiga brandförsäkringsbreven utfärdade till de större gårdarna.
Man kan alltså få en ganska bra bild av hur större gårdar var byggda men att finna uppgifter om mindre torp eller backstugor är betydligt svårare och ibland faktiskt omöjligt.
Göran Kristiansson tar fram en annan källa som kan vara användbar, nämligen husesyner. Han har plockat fram en husesyn från den 27 maj 1774 över ett överstelöjtnantboställe i Källna socken.
- När det gäller militära hemman och prästgårdar så gjorde man syner på dem med jämna mellanrum. Och här går man igenom varje del av huset och ser vad som finns och vad som är bristfälligt.
- Här beskrivs bland annat när huset var byggt och hur lång byggnaden är. Mangården är 21 och tre fjärdedels alnar lång, tio alnar bred och fyra och en halv alnar hög. På stolpar. Det står också hur många väggar det finns, dörr med gångjärn och lås, lergolv som är brädlagt.
Man kan alltså få en ganska bra bild av hur större gårdar såg ut. Men att finna uppgifter om mindre torp eller backstugor är betydligt svårare och ibland faktiskt omöjligt.
- Det som finns då är torpkontrakt som upprättades med gårdsägaren och där kan man få beskrivet vad torparen skulle betala osv. Men det finns sällan beskrivet hur torpen såg ut, men soldattorp finns det ritningar på och då var de oftast standardiserade, berättar Göran Kristiansson.
- Det är först i början av 1900-talet, runt 1930-40 som vi kan få en mer ordentlig bild av hur mindre hus eller gårdar såg ut, avslutar Marcus Broberg.
Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson
[email protected] -
Dammet från asbesten orsakade cancer och svåra andningsbesvär. Ledningen på eternitfabriken i Lomma visste om farorna men sa ingenting. Sveriges största arbetsmiljöskandal är ett faktum.
Nya avsnitt från P3 Dokumentär hittar du först i Sveriges Radio Play.
I september 1979 dör fabriksarbetaren Gunnar Nilsson på sjukhuset i Lund. Han har diagnosticerats med asbestos, en sjukdom som gör att lungorna stelnar och man får svårt att andas.
Gunnar har jobbat 42 år på eternitfabriken i Lomma, som är den största i sitt slag i Sverige och under 70 år tillverkas det eternitprodukter där som säljs över hela världen. Eternit är en blandning mellan asbest och cement, ett material som ska hålla för evigt.
Under decennier har arbetarna andats in farligt asbestdam utan att ha blivit informerad om farorna och när fabriken stänger 1977 visar det sig att hundratals arbetare blivit sjuka eller dött efter att ha jobbat där. Ledningen visste om farorna med dammet. Men sa ingenting.
Reporter: Anna Landelius
Producent: Arvid Hallberg
Mixning: Mattias MiselliProgrammet spelades in 2018.
-
I juni 2016 misshandlas Lotta Rudholm till döds i sin lägenhet i Bromma. Gärningsmannen, som hon träffat på nätet ett par månader tidigare, larmar själv polisen. Han säger att allt gått åt helvete.
Nya avsnitt från P3 Dokumentär hittar du först i Sveriges Radio Play.
I februari 2016 får Lotta och 33-åringen kontakt med varandra genom en grupp om träning på Facebook. Mannen uppvaktar Lotta med rosor och trisslotter och till en början tycker Lottas vän Jeanette att det verkar som att Lotta är lyckligt förälskad.
Men snart ska 33-åringen visa en annan sida. Han har en lång historia av att hota och misshandla sina flickvänner och när han träffar Lotta är han nyligen villkorligt frigiven från ett långt fängelsestraff för grov kvinnofridskränkning. Snart ska också Lotta dras in i en kaotisk och våldsam relation, till synes omöjlig att ta sig ur på egen hand.
Fyra månader efter att hon träffat mannen för första gången förs hennes sargade kropp till Karolinska, hennes liv går inte att rädda.
Det brutala mordet väcker avsky hos allmänheten, men ska också resa frågor om myndigheters förmåga att skydda våldsutsatta kvinnor.
Programmet gjordes 2018 av Emma Janke/Produktionsbolaget Ljudbang.
-
Den som vandrat länge tjänar alltid på att minnas var resan började.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Creepypodden var till en början en podd med bara creepypasta, spökhistorier från nätet, men så började ni lyssnare höra av er med egna historier som ofta var lika bra om inte bättre än de som spreds på sociala medier. Det har format podden – men vi har inte glömt var vi började. Därför presenterar vi i veckans Creepypodden en liten nostalgisk throwback, med sju olika skräckhistorier från nätets mörkaste hörn.
Creepypodden är producerad av Ludvig Josephson, som också gjorde musiken i det här avsnittet. Vill du läsa fler creepypastor kan klicka dig runt bland våra tidigare avsnitt, eller gilla oss på Facebook där vi heter Creepypodden. Mejla oss gärna med tips på bra creepypastor eller med egna skrämmande upplevelser: [email protected].
