Christoffer Abrahamsson Podcasts
-
Magnus fortsätter att gå igenom Herrens bön tillsammans med prästen Christoffer Abrahamsson. I bönen övar vi oss att låta Gud få vara Gud. Vår Fader utgör ett grundläggande mönster som ger oss vägledning in i bönens underbara värld. I dagens avsnitt samtalar de om vad det innebär att be »ge oss idag det bröd vi behöver« och att be om att inte bli utsatt för frestelser och beskyddad från det onda. God lyssning!
-
Idag fortsätter samtalet som Magnus började för tre veckor sedan med prästen Christoffer Abrahamsson om vårt behov av självkännedom. Att identifiera de olika destruktiva krafter som rör sig under ytan som kan kidnappa våra drivkrafter och behärska våra beteenden. När vi dyker under ytan så får vi syn på saker som legat dolt i djupet men som påverkar oss mer än vi först förstår. Hur kan vi finna god vägledning att få syn på, ta ansvar för och få hjälp med de sår, synder och skevheter som vi bär på?
-
Vad gör jag när Gud tycks frånvarande, mörkret tätnar och svaren jag lärt mig inte längre bär?
Magnus samtalar i dagens avsnitt med prästen Christoffer Abrahamsson som är aktuell med boken: »Med Gud i verkligheten – bortom klyschor och fromma fasader«. Samtalet handlar om den kristna trosvandringen som består av både toppar och djupa dalar. Att landa och bli rotad i en sanning som rymmer all vår mänsklighet, brustenheten och hela verkligheten. Samtalet riktar sig inte minst till unga vuxna som upplever att deras föreställning om det kristna livet brustit och gått sönder.
Christoffers bok kan köpas på shop.efs.nu och du är varmt välkommen på bokreleasen i Lötenkyrkan, Uppsala onsdagen den 24 november.
-
Podden nystartar och gör det med klass. Vi får besök av Christoffer Abrahamsson som berättar om sin bok. Många bär med sig erfarenheten att ungdoms något förenklade tro utmanas när den möter vuxenlivet. Kan inte tron hålla för den vuxne? Jo, det tror Christoffer som guidar läsaren till en ärlig och fördjupad tro.
Vad gör jag när Gud tycks frånvarande, mörkret tätnar och svaren jag lärt mig inte längre bär? Jag behöver inte ge upp. Det går att söka vidare och finna en väg där all min mänsklighet och hela verkligheten ryms.
Boken går att beställa via:
https://shop.efs.nu/produkt/med-gud-i-verkligheten/
Foto: Magdalena Vogt. -
Att sörja med Gud
CHRISTOFFER ABRAHAMSSON
2020-04-20
När vi drabbas av lidande och sjukdom, när drömmar går i kras och när vi tvingas ta avsked av någon som vi älskar. Vad gör vi då? Vi behöver lära oss att sörja och erfara att våra tårar kan rena vår blick.
Vi har nog alla varit med om att mista något eller någon som vi håller kär. Det kan vara hälsan som vacklar, ett jobb som togs ifrån oss eller en vän eller familjemedlem som gått bort. När något sådant sker – när livet drabbar oss – fylls vi av frågor: Varför just jag? Varför måste min mamma dö? Vad gjorde att det var just jag som blev uppsagd? Varför hände det här mig?
I de här lägena blir smärtan ofta så stor och outhärdlig att vi gör allt vi kan för att dölja eller döva den. Hur vi flyr varierar: en del flyr till distraktioner, andra till andliga upplevelser och somliga projicerar besvikelsen på omgivningen. Det finns en risk att vi flyr bort från sanningen, bort från Gud.
Det finns också en risk att vi fastnar i frågorna. Att fråga varför något händer är berättigat, men ofta går inte frågorna att besvara; det onda är meningslöst och tomt! Ändå fortsätter vi att fråga och riskerar då att hamna i ett ältande som gör att vi gräver mig djupare ner i oss själva. Slutligen står vi i botten där det enbart är jag, mig och mitt som ryms. Hjärtat blir hårt och händerna knyts, bitterheten har slagit rot.
Hebreerbrevets författare varnar oss: »Vaka över att ingen kommer bort från Guds nåd och att inte någon bitter rot skjuter skott och blir ett fördärv som angriper många« (Hebr 12:15). En bitter person vill inte ha någon hjälp. Hon har tillslutit sitt hjärta mot allt och alla, även Gud. Bitterheten kan bli som en drog, jag blir hög på att jag får vara i människors centrum och att omgivningen anpassar sig efter mig. Men bitterheten leder inte till liv, bara till mer självupptagenhet.
Hur kan vi i stället ta oss vidare? Undvika såväl flykt som bitterhet?
En sak är avgörande: att tala sant med Gud. I bönen lär vi oss att sätta ord på verkligheten tillsammans med Gud. Gud vill möta oss i det liv som är vårt och därför får vi öva oss på att sätta ord på hur vårt liv faktiskt är. I sorgen behöver vi söka ärlighet och uppriktighet.
Psaltaren är en ljuvlig gåva till oss som sörjer, här får vi hjälp av andras böner att sätta ord på det som finns i vårt inre. Ett exempel: »Rädda mig, Gud! Vattnet når mig till halsen. Jag har sjunkit ner i bottenlös dy och har inget fotfäste« (Ps 69:2-3a). Ur de bönerna riktas min blick mot Gud och hans ljus kan tränga in i mitt liv.
I den bibliska litteraturen ryms hela livet, både dagar av glädje och dagar av sorg. Det handlar därför inte om att förneka sorgen, utan snarare att förhålla sig till sorgen på ett sätt som för oss närmre Guds nåd.
Det är genom att öppna upp mig för Gud i bönen och dem i min omgivning som självömkan sakta kan börja tappa sitt grepp över mig. Nåden tränger in i mitt liv och vidgar min blick. När bitterheten säger: jag har det sämre än jag förtjänar, svarar nåden: jag har mer än jag förtjänar!
Samtidigt finns det ju sådant vi måste få sörja. I kyrkans gemenskap behöver vi bereda plats för sorgen i våra gudstjänster. Paulus uppmanar oss: »Gråt med dem som gråter!« (Rom 12:15b). Den självvalda ensamheten kan vara befriande, jag får vara ifred, men den ofrivilliga ensamheten är en förbannelse. Att gråta med andra är helande. Vi måste låta vårt Kyrie inte bara vara en transportsträcka mot Lovsägelsen utan faktiskt få vara en bön ur djupet av våra liv om Herrens förbarmande över oss och vår värld.
Vi erfar då det Jesus säger: »Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade!« (Matt 5:4a). I sorgen förnekar jag inte det jag varit med om, men öppnar upp mig för Guds nåd som kan trösta mig och hela mina sår. Mina sår och min sorg är inte ett hot mot min gudsrelation, utan en kontaktyta till Gud. När såren väl helats och blivit till ärr, vittnar de om Guds trofasthet och godhet, mitt i livets helvete.
Och är det kanske just detta som är sorgens stora, men smärtsamma gåva? Att när livet går sönder faller det som inte är sant. Bra teologi bär oss, även i sorgen och smärtan. När livet går sönder, tappar somliga frågor relevans. Vi överlämnar oss och våra frågor till Gud. Det vi längtar efter är inte andliga upplevelser, utan Gud själv. Vi längtar efter Jesus.
Bitterheten är ett fängelse som låser in oss i självömkan. Nåden är ett öppet fönster som släpper in ny luft i våra hjärtan. Guds väg till våra hjärtan går genom våra sår. Tårarnas gåva renar vår blick och vidgar vårt hjärta. I sorgen öppnar vi oss för Jesu sårmärkta händer.
-
Lötenkyrkan firade 50-årsjubileum
2020-03-25
Ärkebiskopen deltog i jubileumsmässa.
Firandet pågick i en hel vecka och rundades av med jubileumsmässa den 1 mars. Kerstin Oderhem predikade och ärkebiskop Antje Jackelén ledde mässan tillsammans med Erik Johansson.
– Det var fint att vi som samarbetskyrka fick visa på bredden som finns med både ärkebiskopen och Kerstin på besök. Ärkebiskopen uppmande oss att fortsätta stå på modets sida, precis som EFS gjort så ofta tidigare, säger Christoffer Abrahamsson, präst sedan drygt ett år i Lötenkyrkan i Uppsala.
– Under jubileumsveckan fick vi både titta tillbaka och samtidigt rikta blicken framåt. Jag hoppas att Lötenkyrkan ska få förbli en öppen kyrka dit folk får komma som de är och dela vår gemensamma längtan om en fördjupad relation till Jesus.
-
Att ta sina känslor på allvar
CHRISTOFFER ABRAHAMSSON
2020-03-25
Genom kristenhetens historia har förhållningssättet till känslor varit kluvet. Å ena sidan har det alltid funnits de som i Guds namn försökt förneka sina känslor. Känslorna har setts som en störning, något vi måste befria oss från för att nå en »renare andlighet.« Verkligheten kommer dock förr eller senare ikapp oss, eftersom våra känslor är en del av vår mänsklighet.
Å andra sidan har det funnits de som sagt sig velat lyssna till sina känslor. Men i själva verket har de snarare velat dressera sina känslor. Det har funnits en känsla som varit eftersträvansvärd, en viss sorts känsla man försökt frammana. Magnus Malm lyfter ofta upp dessa frågor i sin förkunnelse, bland annat i sina bibelstudier från Hönökonferensen 2016.
Vårt förhållningssätt till våra känslor beror till stor del på vår uppväxtmiljö, där föräldrar och en eventuell hemförsamling har avgörande betydelse. Det finns ofta normer kring vilka känslor som bör eftersträvas och vilka som måste förträngas. En del blir därför känslomässiga analfabeter, oförmögna att läsa och tolka känslor. I stället reagerar vi instinktivt och irrationellt och kan bli främlingar inför vårt eget beteende. Varför gjorde jag så där? Varför reagerade jag så starkt på detta?
Erfarenheten från själavården vittnar om följande: Människor som aldrig lärt sig lyssna till sina känslor i sin familj har ett svårt arbete framför sig. För dem som utifrån sin kristna tro förträngt somliga känslor är det oftast ett ännu svårare arbete. Risken är stor att man i längtan efter att bejaka sina känslor förtränger Gud. Jag tror att jag behöver välja mellan Gud och mina känslor. Men det är ett falskt val. Att lära känna Gud är att lära känna sig själv och i vårt jag ingår våra känslor.
Hur ska vi då göra med våra känslor? Finns det någon hjälp vi kan få för att mogna?
Det första steget är att acceptera att vi har känslor. Om vi blundar för detta självklara faktum kommer det bli omöjligt för oss att förhålla oss till dem. Känslorna är det som oftast kommer först till oss, som väcks inom oss. Innan vårt intellekt analyserat, har känslorna reagerat. Vi behöver lära oss att lyssna till våra känslor och på så sätt kan vi också ta ansvar för dem. Om vi ignorerar känslorna, tenderar de att ta över allt. Om vi blint lyder dem, blir vi slavar under dem. Prästen Gerard Hughes visar ytterkanternas diken och ger oss tre frågor som vägleder oss:
1) Vad säger känslan? I stället för att vifta bort känslan eller trycka undan den får jag ta emot den och börja lyssna till den. Vad är det känslan försöker säga? En känsla kan inte vara fel, utan våra känslor är bärare av budskap till oss. Vi får sedan med Guds hjälp öva oss att urskilja och tolka dem. För att kunna göra det behöver vi lyssna till dem och öva oss att se på våra känslor som budbärare som vi nyfiket får undersöka.
2) Varifrån kommer känslan och vad gör den med mig? Om jag lever under stress kanske längtan efter vila uppstår? Är det ur min rastlöshet som lusten att konsumera väcks? Är det min dåliga självkänsla som får mig att bli oproportionerligt arg på de som kritiserar mig? Ju fler frågor jag kan ställa desto enklare har jag att förstå roten till min känsla. Frågorna handlar om att försöka upptäcka varifrån känslan kommer och vad den gör med mig just nu. Fokus är inte på att ge ett tillrättalagt svar, utan att komma underfund med varifrån känslan har sin rot, sitt ursprung.
3) Vad händer om jag följer känslan? Synden kan för stunden ge oss glädje, tillfredsställelse och njutning, men i längden leder den oss fel. Om jag blint lyder alla känslor, riskerar jag att begå handlingar som är felaktiga. Därför behöver jag fråga mig själv: Vad händer om jag går åt det hållet som mina känslor pekar?
Ett exempel som Magnus Malm tar upp i sitt bibelstudium kan vara till hjälp: Om längtan efter en annan partner än min egen uppstår, behöver jag fråga mig själv vad som händer om jag följer känslan. Svaret är att jag är otrogen och därmed lämnar min partner. Följdfrågan blir då: Vill jag följa den här känslan? Är svaret nej så har jag lyssnat till känslan, betraktat den men sedan avfärdat den. Som Martin Luther lär ha sagt: ”Du kan inte hindra att fåglar flyger ovanför ditt huvud, men du kan hindra att de bygger bo där…”
TIPSLÄS MER
Gerard Hughes, God in all things (Hodder)
Magnus Malm, Samtidigt… (Artos), Bibelstudier Hönö 2016 (WebTv)
James Martin, Att söka och finna Gud i allt (Libris förlag)
Oavsett vad vi känner ger följande ord från Magnus Malm hjälp på den mödosamma resan att lära känna oss själva och våra känslor: »Vi kan inte känna fel, men vi kan handla fel.« Våra känslor bär alltid, alltid viktiga budskap till oss. Samtidigt kan vi i vår tid behöva påminna oss om att våra känslor inte säger allt. Våra känslor behöver ställas i dialog med hela vår mänsklighet – vårt förnuft, vår vilja, vår kropp och så vidare – med kyrkans tradition och andra människor i vår närhet och med Gud.
Vi ska inte dressera våra känslor, utan lyssna till dem. Vi ska inte hänge oss åt våra impulser, men ta det våra känslor säger på allvar. Vi behöver inse att våra känslor är en del av vår mänsklighet och att allt det mänskliga är en kontaktyta med Gud. Genom att lära känna oss själva kan vi också fördjupa vår relation till Gud.
