Avsnitt

  • Ingen fråga har följt Socialtjänstpodden på samma sätt som översynen av Socialtjänstlagen, SoL. I veckans avsnitt presenterar Monica Engström, huvudsekreteraren för Framtidens socialtjänst, utredningens viktigaste förslag. Akademikerförbundet SSR:s nya socialpolitiska chef Fredrik Hjulström berättar om förbundets syn på dem.

    Programledare: Josefine Johansson. Producent: Sanna Rundqvist.

  • Åtgärderna för att minska smittspridning av Covid-19 har lett till att våld i nära relationer ökat. Det säger polis, Akademikerförbundet SSR:s medlemmar och WHO. 150 000 barn beräknas leva i en familj där någon blir utsatt för våld.

    I vårens sista avsnitt av Socialtjänstpodden, berättar Toktam Janhangiry och Marie Persson från Kompetenscentrum mot våld i nära relationer i Malmö, hur kommunerna i Skåne ställt om sin verksamhet för att möta det ökade behovet av stöd och hjälp.

    Programledare: Josefine Johansson. Producent: Sanna Rundqvist.

  • Saknas det avsnitt?

    Klicka här för att uppdatera flödet manuellt.

  • Spridningen av Coronaviruset inom äldreomsorgen är ett omdiskuterat ämne. Hur kommer det sig att viruset fått sådan spridning bland våra mest sköra äldre? Det handlar månadens socialtjänstpodd om, som gästas av professor emeritus i socialt arbete Marta Szebehely och Akademikerförbundet SSR:s chefsekonom Simon Vinge.

    Programledare: Josefine Johansson. Producent: Sanna Rundqvist.

  • I tider av social distansering och fokus på minskad smittspridning av Covid-19, påverkas så klart även socialtjänsten. Akademikerförbundet SSR får många frågor om vad som gäller och vad arbetsgivare får göra. Kan du till exempel kräva att få arbeta hemifrån om du är orolig för att smittas, och kan arbetsgivaren dra tillbaka redan beviljad semester av bemanningsskäl?

    I månadens avsnitt av Socialtjänstpodden svarar förbundsjurist Mikael Smeds och utvecklingsstrateg Daniel Hjalmarsson på de vanligaste frågorna.

    Programledare: Josefine Johansson. Producent: Sanna Rundqvist.

  • Många narkotikapolitiska debatter, oavsett åsikt, slutar i att Sverige borde göra som Portugal – avkriminalisera användningen av narkotika. Men är det vad Portugal gjort? Och vad har det gett för effekter?

    Peter Moilanen, chef för nykterhetsrörelsens Narkotikapolitisk center, har den här veckan trotsat Coronaviruset för att berätta om centrets nya rapport om Portugals narkotikapolitik.

  • Många barn och deras familjer hamnar mellan stolarna när socialtjänst, hälso- och sjukvård och skola inte klarar att samverka och samordna sina insatser. I veckans socialtjänstpodd berättar Kjerstin Bergman, projektledare på Socialstyrelsen, och Ebba Silverstolpe-Agardh, projektledare på Skolverket, om hur de stödjer kommun och regioner att ge samordnade insatser till barn och unga tidigt.

    Programledare: Josefine Johansson. Producent: Sanna Rundqvist.

  • Nu finns det möjlighet för anställda inom socialtjänsten att forska parallellt med det vanliga jobbet. Kerstin Svensson, föreståndare för Forskarskolan för yrkesverksamma i socialtjänsten berättar i veckans socialtjänstpodd vad som krävs för att bli antagen.

    Forskarskolan för yrkesverksamma inom socialtjänsten är ett samarbete mellan Lunds , Malmö, Göteborgs universitet och Linneuniversitetet. Uppdraget är att under en åtta årsperiod utbilda 30 socialsekreterare eller andra verksamma i socialtjänsten till licentiatexamen. Det innebär att man forskar på halvtid och arbetar inom socialtjänsten på halvtid.

    För att vara behörig behöver du ha en socionomexamen eller motsvarande och en magisterexamen i socialt arbete eller motsvarande. Du behöver också vara anställd inom socialtjänsten och ha en arbetsgivare som är villig att betala för halva ditt deltagande i forskarskolan. Ansökan öppnade den 9 december och är öppen i tre månader. I ansökan ska du skicka med en plan över det du vill forska om. I det arbetet hjälper gärna forskarskolans ambassadörer till. De är anställda vid varje lärosäte som har i uppgift att informera om forskarskolan och hjälpa dem som vill ansöka.

    Spelar det någon roll vad du vill forska om? Ja till viss del, berättar Kerstin. Den första gruppen som började i september 2019 är inriktade på forskningsfrågor som rör barn och unga. Den ansökan som nu öppnat är inriktad på omsorg, äldre och funktionshinder samt psykisk ohälsa. Den sista omgången har inget bestämt tema. Så om du inte har en magisterexamen än så har du tid att läsa in det innan sista antagningsomgången vintern 2021.

    Vad är för och nackdelar med att vara forskarstuderande inom forskarskolan FYS och att bli antagen som en vanlig doktorand i socialt arbete? Kerstin menar att en stor fördel är att de frågorna du forskar om är välförankrade i det löpande sociala arbetet. Det är bra både för forskningen och kollegorna på arbetsplatsen. Nackdelen är att man har två halvtider, två arbetsplatser där man ska finnas lika mycket i två olika världar. En annan stor fördel är att lönen inom forskarskolan motsvarar den du har i socialtjänsten vilket är avsevärt mer än doktorandlönen.

    Är du nyfiken på att veta mer? Lyssna på socialtjänstpodden och läs mer på https://forskarskolanfys.se/. Där kan du också anmäla dig till den första av flera konferenser som forskarskolan ordnar. Vill du veta mer om regeringens satsning på praktiknära forskning kan du lyssna på socialtjänstpoddens avsnitt om forskning i praktiken https://akademssr.se/post/forskning-i-praktiken med Stella Jacobson från Forte.

  • Vad händer när socialtjänsten automatiseras? Det har forskaren Lupita Svenssons frågat sig i studien Tekniken är den enkla biten som veckans socialtjänstpodd handlar om. I veckans avsnitt deltar också Akademikerförbundet SSR:s chefsekonom Simon Vinge som ansvarar för förbundets algoritmpolitik.

  • Vad blir skillnaden för socialtjänsten i praktiken när Barnkonventionen blir lag den första januari? Den frågan funderar många medlemmar runt om i landet på. Det är inte helt lätt att svara på, men i veckans avsnitt resonerar Josefine Johansson med Elizabeth Englundh, handläggare på SKL, om hur man kan tänka och göra för att stärka barns rättigheter.

    Läs mer om avsnittet här: https://akademssr.se/post/barnkonventionen-i-praktiken.

    Programledare: Josefine Johansson. Producent: Sanna Rundqvist.

  • Hur leder man i möten med många aktörer på ett sätt så att alla kommer till tals, beslut blir tydliga och så de individer som berörs känner sig delaktiga? Det är veckans gäster och SIP-samordnarna Sanna Halfdan och Fanny Eklund experter på.

    Rätten till Samordnad Individuell Plan – SIP, är inskrivet i Socialtjänstlagen och Hälso- och sjukvårdslagen för personer som har behov av insatser från både socialtjänsten och regionernas hälso- och sjukvård sedan 2010. Ändå är det många berörda som inte känner till att de skulle har rätt till en SIP. Sanna och Fanny menar att SIP är ett bra verktyg för att få en tydlig samordning mellan olika aktörer. De jobbar främst mot barn- och ungdomshandläggare inom socialtjänsten där de informerar och utbildar om SIP samt håller i SIP-möten. Uppdraget innehåller även samverkan mellan aktörer och verksamhetsutveckling på övergripande nivå.

    Hur går ett SIP-möte till, och hur kan man göra för att de ska bli så lyckade som möjligt - för alla inblandade? Hör mer om detta i veckans avsnitt.

    Programledare: Josefine Johansson. Producent: Sanna Rundqvist.

  • Hett diskuterat, svårdefinierat och många inblandade aktörer. Så kan temat i veckans avsnitt av Socialtjänstpodden beskrivas. Josefin Bergström, rådgivare på Center mot våldsbejakande extremism (CVE) berättar om vad socialtjänsten har för uppdrag när det gäller våldsbejakande extremism och vilket stöd CVE kan ge kommuner. Dessutom pratar vi om den våldsbejakande extremismen i Sverige. Hör om detta och mer i veckans avsnitt.

    Programledare: Josefine Johansson. Producent: Sanna Rundqvist.

  • En del av socialtjänsten som möter en bred problematik, som inte är särskilt beforskad och som socialsekreterare förväntas vilja lämna så snart som möjligt. Så beskrivs ofta arbete med ekonomiskt bistånd. Denna vecka möter socialtjänstpodden forskaren Hugo Stranz som menar att arbetet med ekonomiskt bistånd är central för resten av socialtjänsten verksamhet och kräver en bred kompetens.

    Han menar att eftersom pengarna är grunden till arbetet inom ekonomiskt bistånd så är det lättare att politisera än andra delar av individ- och familjeomsorgen. Det finns en lathetsaspekt när det gäller personer som ansöker om ekonomiskt bistånd – de kan egentligen försörja sig på annat sätt – som är lätt att plocka politiska poänger på.

    Vem söker

    När det gäller utvecklingen av ekonomiskt bistånd så är det ungefär samma andel hushåll i landet som får ekonomiskt bistånd som för 10-15 år sedan. Det långvariga biståndet har ökat ganska dramatiskt och det är en högre andel hushåll som har svårt att hitta en annan försörjning än ekonomiskt bistånd än det varit tidigare. Det som har förändrats över tid är att socialtjänsten blivit mer restriktiv i hur mycket pengar som beviljas. Annars är det samma grupper som ansöker: de som har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Det handlar om att man inte pratar svenska, inte har en avslutad skolgång eller har någon social eller psykosocial problematik, berättar Hugo. En grupp som alltid varit överrepresenterad bland dem som beviljas ekonomiskt bistånd är ensamstående kvinnor med barn. Anledningen till det är att kvinnor har lägre löner och därmed får ut lägre ersättningar från trygghetssystemen. Kvinnor lägger också mer tid på barn och hushållsarbete än män och får därmed mindre tid till att arbeta och göra karriär. Inga individuella insatser kommer att förändra detta utan det krävs stora strukturella förändringar, menar han. Vi kan börja med att tydligt lyfta fram i samhällsdebatten att 20-25 % av alla ensamstående kvinnor med barn ansöker om ekonomiskt bistånd någon gång under ett år.

    Orimliga variationer

    Det som Hugo Stranz tittat mest på i sin forskning är variationer i hur man bedömer rätten till ekonomiskt bistånd. Det varierar både mellan och inom kommuner. Många socialsekreterare känner sig begränsade av lokala riktlinjer men Hugo menar att handlingsutrymmet fortfarande är stort enligt socialtjänstlagen och att det inte finns något som tyder på att socialsekreterare alltid följer försök att begränsa vem som kan få vad. Han menar att det är oroväckande att det kan bli något av ett lotteri om rätten till bistånd beror på vilken socialsekreterare man får. Å andra sidan är de socialsekreterare som arbetar med ekonomiskt bistånd välutbildade och erfarna och syftet med den individuella bedömningen av behov enlig socialtjänstlagen är att det kan bli olika beslut beroende på situation. Men så olika som det är idag är inte rimligt.

    På väg ut

    Det finns idag flera tecken på att arbetet med ekonomiskt bistånd distanseras från annan kommunal verksamhet som regleras i socialtjänstlagen. Är det på väg ut från socialtjänsten? Hugo Stranz tror att det vore förödande, inte bara för de människor som har behov av ekonomiskt bistånd men också övriga delar av socialtjänsten. Han tror att det skulle innebära en kraftig avprofessionalisering och att socialtjänsten skulle få svårare att nå personer med beroende eller behov av stöd i sitt föräldraskap eller som utsätts för våld. Därför krävs det också en bred kompetens hos socialsekreterarna som möter de som ansöker så att de kan fånga upp om det finns även andra behov än bara pengar. Där är det sociala arbetet med ekonomiskt bistånd centralt för resten av socialtjänstens verksamhet och det måste värderas högre!

  • Sverige ska bli bäst i världen på e-hälsa till 2025 och del i detta är utvecklandet av välfärdsteknik inom äldreomsorgen. Denna veckan är det Peter Larsson, regeringens utredare av välfärdsteknik i äldreomsorgen som gästar Socialtjänstpodden.

    Hur ser behovet ut inom äldreomsorgen om 15 år? Hur ser de tekniska möjligheterna ut? Vad gör vi de kommande åren för att förbereda oss för detta? Klarar vi av att se mer integrerat mellan vård och omsorg? Detta är frågorna som vi måste ha med oss, menar Peter. Trenden är att vi lever längre även med kroniska sjukdomar och vi vårdas längre hemma. Målet måste vara att ta fram teknik som stödjer vårt oberoende som individer precis som det står i Socialtjänstlagens portalparagraf.

    Förväntningarna på välfärdstekniken är höga från så väl regeringen som andra intressenter, anhöriga och äldre vill ha en högre kvalitet, anställda vill ha en bättre arbetsmiljö och arbetsgivare ser en möjlighet att inte behöva rekrytera lika mycket personal. Peter efterlyser ett helhetstänk när det gäller införandet av välfärdsteknik i så väl äldreomsorgen som hälso- och sjukvården där frågan inte bollas mellan olika huvudmän.

    Det är inte tekniken i sig som är det viktiga utan att vi klarlagt hur spelreglerna ser ut. Där kommer utredningen komma med förslag om hur lagstiftningen behöver förändras. Peter berättar tex att för personer som har kognitiv svikt och som inte kan ge sitt samtycke till kameror eller sensorer så ska det kunna göras ändå om ett team med olika professioner bedömer att individen har behov av det. Teamtanken ska vara grunden för all vård och omsorg där den Samordnade Individuella Planen – SIP styr vem som gör vad och hur det följs upp.

    För att välfärdstekniken ska kunna uppfylla många av de förväntningarna som finns så krävs det en nationell strategi för hur infrastrukturen ska se ut för omsorg, hälso- och sjukvård och kanske fler områden. Det kommer kräva investeringar men om vi inte gör dem nu så kommer vi få höga driftskostnader i framtiden. Peter jämför med andra nationella strategiska planer som den för transporter. Där finns ett tio-årsperspektiv, nya beslut fattas var fjärde år och det finns ett samarbete mellan stat och kommuner. För medborgarna spelar det ingen roll vems ansvar det är att det fungerar bara det gör det.

    Akademikerförbundet SSR har gjort en undersökning med medlemmar som arbetar som arbetar som biståndshandläggare som visar på att det finns en stor frustration i att tekniken inte fungerar och inte stödjer det arbete som ska göras. Resultaten har också bekräftats i de kommunbesök som utredningen gjort.
    Så vad är välfärdsteknik? Peter föredrar att kalla det teknik för välfärd och säger att vi vet inte hur tekniken kommer att utvecklas de närmaste 15 åren. Om det juridiska, det institutionella och det ekonomiska är löst så kommer utvecklandet av tekniken. För att det ska bli bra krävs också delaktigheten från dem som arbetar i äldreomsorgen. Det ger både ömsesidigt lärande och utveckling i verksamheten. Peter avslutar med att säga att utvecklingen av välfärdsteknik i äldreomsorgen kan verka som en stor utmaning men någonstans måste man börja och då gäller det att börja på rätt sätt.

  • Vem vill ta hand om barn som begår brott? Har socialtjänsten rätt kompetens och resurser för att uppfylla sitt uppdrag? Behöver vi förändra lagstiftningen för att barn som begår brott ska få bättre hjälp? Det är några av frågorna i veckans socialtjänstpodd.

    Veckans gäst Mikael Tärnfalk, lektor i socialt arbete med särskild inriktning mot rättsvetenskap vid Stockholms universitet, har både en lång erfarenhet av att arbeta med unga lagöverträdare inom socialtjänsten och av att forska om socialtjänstens arbete med gruppen. Han beskriver en komplex bild av socialtjänstens ansvar när det gäller barn som begår brott och hur insatserna kan förbättras.

    En utmaning som Mikael berättar om är att grunden till LVU, barnskyddslagen, hade både ett syfte att skydda samhället och att skydda barnet. I nuvarande lag finns bara barnets vårdbehov kvar men vi som samhälle ser fortfarande behovet av att skydda samhälle men vi pratar inte om det. Detta komplicerar tolkningen och tillämpningen av LVU.

    Mikael ser en massa olika linjer i hur socialtjänsten hanterar unga lagöverträdare. En utmaning är att socialtjänsten inte förstår den straffrättsliga kontexten bland annat för att man inte har straffrättslig kompetens. Om man inte kan beskriva barnets behov ur sitt sociala perspektiv så domstolen förstår då kan inte domstolen döma till det som socialtjänsten vill. En annan kompetensfråga handlar om socialsekreterarnas osäkerhet i hur man ska hantera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och barn som begår brott och som är mentalt retarderade. Det är också vanligt att socialtjänsten bedömer att den unge behöver utredas mer, trots att de haft kontakt med honom under många år och att det presenteras som ett skäl för att omhänderta enligt LVU. Det är inte tillräckligt för domstolen och har den unge då begått brott så väljer man istället att döma till sluten ungdomsvård. I andra fall menar socialtjänsten att de inte har något tillräckligt ingripande att sätta in och då återstår bara straff i form av sluten ungdomsvård.

    Mikael menar att socialtjänsten måste börja arbeta mer med att skapa relationer till unga och deras familjer för att kunna motivera dem till frivilliga insatser för att stoppa sociala nedbrytande beteenden. Dagens uppdelning av socialtjänstens arbete i utredning, insatser och uppföljning motverkar detta. Om man hela tiden bara träffar barn och deras familjer i fyra månader så är det väldigt svårt att bygga en tillitsfull relation. Han liknar förhållandet mellan socialtjänsten och statens institutionsstyrelse vid två föräldrar i en vårdnadskonflikt, båda aktörerna har sina olika regler och kan ha olika syn på den unges behov. Förhållandet försvåras av att den unge som utgångspunkt inte vill vara placerad och delta i vården. Om socialtjänsten vet att barnet begått grova brott kan de tjäna på att vänta ut att barnet döms till sluten ungdomsvård eftersom vården då blir gratis, åtminstone för kommunen. Mikael säger att inga socialsekreterare som han intervjuat säger att de har agerat så här men alla säger att de hör hört om andra som gör det.

    Under podden pratar vi också om vad det egentligen finns för insatser som fungerar för barn med multiproblematik, vilka möjligheter socialsekreterare egentligen har att välja mellan insatser. Kan barnkonventionen komma att användas för att motivera att fler barn ska omhändertas för att det är deras eget bästa att inte begå brott?

  • I vårens sista socialtjänstpodd berättar Mikael Skillmark, lektor i socialt arbete på Hälsohögskolan i Jönköping om hur standardisering i socialtjänsten uppfattas av socialsekreterare. Mikael har undersökt hur man har infört utrednings- och bedömningsinstrumen BBIC, FREDA och SARA i socialtjänstens verksamhet.
    För att studera det har han intervjuat socialsekreterarna innan och efter att de har använt sig av instrumenten. Syftet har varit att ta reda på vad innebär införandet för socialsekreterarna? Vad innebär det för svårigheter och möjligheter? Vilken roll spelar de i arbetet och vilken roll bör de spela?

    Rätt förutsättningar krävs
    När det gäller BBIC så säger de socialsekreterare som Mikael intervjuat att det inte är försvarbart att utredningar av barn och unga inom socialtjänsten har sett så olika ut och gjorts på så olika sätt. De menar att syftet med BBIC är bra samtidigt som införandet har ökat den administrativa bördan. Mikael säger att den potential som finns i de här instrumenten riskerar att gå förlorad för att socialsekreterare inte har förutsättningarna att använda dem på rätt sätt. Finns det tid för att träffa barn och deras familjer flera gånger och reflektera däremellan så är BBIC en hjälp i arbetet som kan stärka rättssäkerheten och bättre belysa utsatta barns behov. När förutsättningarna inte finns så tvingas socialsekreterare ta genvägar och mer använda instrumentet för att de måste. BBIC har ju tagits fram av Socialstyrelsen som också drivit på implementeringen och som utbildar de som utbildar i hur instrumentet sak användas. Att BBIC blivit så kritiserat och diskuterat menar Mikael har att göra med att det är ett väldigt omfattande utredningsinstrument som påverkar väldigt många socialarbetare. Men farhågorna om att relationen mellan brukare och socialarbetare kommer att påverkas negativt har funnits även vid införande at andra instrument.

    Läs mer på akademssr.se/nyheter/podcasts

  • I april i år föreslog ett enigt socialutskott i riksdagen att uppmana regeringen att se över vården för dem som lider av psykisk ohälsa och beroende så att ansvaret ligger hos en huvudman. Detta har av många tolkats som att huvudmannen då skulle bli regionernas hälso- och sjukvård. Veckans gäst, Per Sternbeck från Equal Sthlm, menar att deras medlemmar skulle få ännu svårare att få vård om hälso- och sjukvården blev ensam huvudman.

    Equal Sthlm är en ideell förening som arbetar med personer som har beroende och/eller psykisk ohälsa och/eller annan social utsatthet. Föreningen driver ett boende och en kvinnoverksamhet men också något som de kallar 'socialt ombud' som hjälper medlemmarna att få sina rättigheter tillgodosedda inom olika myndigheter. Equal Sthlms perspektiv är främst Stockholmsbaserat eftersom föreningen bara finns i huvudstaden. Per berättar att de gjorde en brukarrevision av beroendemottagningarna i Stockholms län för några år sedan, och resultatet gjorde föreningen väldigt förvånad. 90 procent av de som deltog i undersökningen var mycket nöjda med de insatser de hade fått. Beroendevården fungerar alltså bra för de flesta, men de som har problem inom många olika områden - kanske fem till tio procent av dem som söker hjälp för sitt beroende - får inte sina behov tillgodosedda. De bollas mellan olika instanser, de släpps inte ens in eftersom det är höga trösklar både för att få hjälp av socialtjänsten och hälso- och sjukvården.

    Per berättar att uppdelningen inom beroendevården i Stockholm är tydlig mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården, och det fungerar framförallt för att anställda inom socialtjänsten är så flexibla. Trots att de nationella riktlinjerna sedan tio år tillbaka säger att samsjuklighet med beroende och psykiatrisk problematik ska behandlas samtidigt och samordnat så tar psykiatrin inte emot personer förrän de är nyktra och drogfria och beroendevården tar inte emot den som har för allvarlig psykiatrisk problematik. Trots att det finns många förbättringsområden inom socialtjänsten så menar Per att det där finns en grundsyn som innebär att man ska arbeta med helheten. Motsvarande grundsyn saknas helt inom psykiatrin och beroendevården.

    Men beroende är ju en psykiatrisk diagnos, är det inte lämpligt att det är hälso- och sjukvården som ansvarar för vården? Per menar att vi måste utgå ifrån hur människor blir nyktra och drogfria. Det är oerhört svårt att bli drogfri när man är våldsutsatt eller saknar en bostad eller är uppvuxen i en dysfunktionell familj. Mediciner kan vara till stor hjälp för att bli nykter och drogfri, men de sociala behoven måste också vara uppfyllda för att nykterheten ska vara hållbar.

    Pers uppmaning till regeringen är att utreda en rätt till vård liknande det som finns inom socialtjänsten. En annan sak som han skulle vilja se är en lagstiftning som tvingar huvudmännen att samverka och ett ekonomistyrningssystem som premierar de enheter som vårdar personer med komplexa vårdbehov i samverkan. Han avslutar med att uppmana socialarbetare att vara stolta över det jobb de gör för att stödja människor att bli nyktra och drogfria. Ett välfungerande socialt arbete gör skillnad och räddar liv!

    Programledare: Josefine Johansson. Producent: Sanna Rundqvist.

  • Barn och unga som är placerade på HVB löper större risk för att bli utsatta och utsätta andra barn för mobbning. I veckans avsnitt av Socialtjänstpodden berättar forskaren Hélène Lagerlöf om sin studie om placerade barns tankar kring mobbning.

    En grogrund för mobbning är när barngrupper ofta förändras. Eftersom placerade barn ofta omplaceras riskerar de att också få byta skola vilket är en riskfaktor. En annan riskfaktor är att barn på HVB känner sig annorlunda eftersom de inte kan bo hemma med sina föräldrar. Kunskapen bland både lärare och klasskamrater om vad ett HVB är för något och varför barn och unga kan bli placerade där är oftast låg. Möjligheten att ta med kompisar hem när man bor på institution varierar. Många gånger vill de unga inte ta med sig kompisar till institutionen och i vissa fall får de inte ta med kompisar.

    Hélène säger att de barn hon intervjuat ger en ganska skrämmande bild. De berättar att de kränkningar de utsätts för av andra barn ofta handlar om att de är just placerade. ”Vet de att jag är placerad får jag direkt höra: din mamma är en hora och din pappa säljer knark” eller ”folk tror att jag är psykiskt sjuk eller kriminell”. Det blir ytterligare en dimension att bli mobbad för.

    Hélène har stor förståelse för att skolan inte pekar ut att barnet är placerat men det leder också till att alla frågor som barn har om varför det placerade barnet börjat i klassen får hanteras av barnet själv. Det är en oerhört skör balansgång från skolans sida att ta upp de här frågorna i klassrummet på ett sätt som blir bra för det placerade barnet.

    Vilka förbättringar skulle de placerade barnen vilja se när det gäller skolan? De som Hélène pratat med vill att lärare ska veta mer - och även andra barn - om vad det innebär att vara placerad generellt. Däremot vill de inte att klasskompisar ska få veta att de bor på institution eller att HVB-personal ska komma till skolan.

    Hélène uppmanar socialsekreterare att försöka undvika att placerade barn byter skola vid omplaceringar med tanke på att förändringar i grupper ökar risken för mobbning. Hon anser också att socialsekreterare behöver prata mer med placerade barn om hur den sociala biten i skolan fungerar och vara medvetna om deras dubbla utsatthet. Det är även viktigt att personalen på HVB har tid och förutsättningar att ge individuellt stöd till barnen och kan arbeta med värdegrund i hela gruppen.

    Programledare: Josefine Johansson. Producent: Sanna Rundqvist.

  • De stora bristerna i Socialsekreterares arbetsmiljö har varit en debatterad fråga under många år. Pia Tham, docent i socialt arbete vid Gävle Högskola, ser tecken på en bättre arbetssituation för socialsekreterare i sin senaste studie.

    Pia gjorde sin första studie av socialsekreterares arbetsmiljö 2003, och då var villkoren väldigt ansträngda jämfört med andra yrkesgrupper inom kommuner och landsting med högre utbildning. I den uppföljande studien 2014 var situationen ännu värre. När de övergripande resultaten är klara från 2018 års studie ser det ut som att utvecklingen har börjat vända och att socialsekreterares arbetssituation på flera sätt blivit något bättre. Framförallt har kraven i arbetet blivit lägre och mindre motstridiga, och fler socialsekreterare är nöjda med den organisation de arbetar inom.

    Den grupp som Pia har studerat är socialsekreterare som arbetar med myndighetsutövning av barn och unga i Stockholms län. Det som är tydligt i hennes tre studier är att socialsekreterarna blivit yngre och yngre, och istället för att myndighetsutövning av barn och unga är något socionomer arbetar med efter att först har arbetat med något annat område har det blivit första jobbet efter examen.

    Studien visar också att arbetet med myndighetsutövning av barn och unga har blivit betydligt mer specialiserat. Enkäten har en fråga om vad man jobbar med förutom att utreda. År 2003 var det drygt 85 procent som svarade att de också arbetade med råd och stöd, 2014 var motsvarande andel 25 procent och nu är det bara 14 procent som svarar att de arbetar med detta. Det är en utveckling man kan fundera kring, menar Pia Tham. Vad betyder det för yrkesrollen? Ges det verkligen inga råd och stöd i själva utredningsprocessen?

    Trots att många på det stora hela är nöjda, är det många som byter jobb. Anledningen är dock inte de höga kraven i arbetet, utan framförallt bristen på uppskattning för det jobb man gör och att ledningen inte intresserar sig för personalens hälsa och välbefinnande. Vad får socialsekreterare att stanna kvar? Teamkänslan i arbetsgruppen och stödet från närmaste chef.

    Programledare: Josefine Johansson. Producent: Sanna Rundqvist.

  • "Vi hörs för lite i samhällsdebatten", det är något man ofta hör socialarbetare säga. Men varför är det så, och hur kan vi ändra på det?

    I veckans avsnitt av Socialtjänstpodden träffar Josefine Johansson Jörgen Lundälv, docent i socialt arbete vid Göteborgs universitet som skrivit boken ”Debattlustans röster” för att beskriva socionomers deltagande i samhällsdebatten och uppmuntra fler att ge sig in i den.

    Jörgen menar att socialarbetare måste bli bättre på att använda sig av ordets makt. De är experter på att föra samtal, har mycket erfarenhet och besitter perspektiv som är av stor vikt i debatten om New Public Management, fördelningspolitik och när Försäkringskassan reformerar en förmån. Dessutom är det ett sätt att stärka professionen och att utföra socialt arbete på samhällsnivå. En del problem kanske aldrig blir belysta för att de nya socialarbetarna inte vågar berätta om det de ser.

    Att en del drar sig för att delta i debatten kan ha många orsaker. Forskare kanske drar sig för att berätta om sina forskningsresultat i media eftersom socialpolitik är komplicerat, unga socialarbetare vill skaffa sig mer kunskap innan de uttalar sig, och en del är oroliga över bemötandet.

    För att våga handlar det om att hitta sin uttrycksform. Kanske är det genom att skriva en insändare, en debattartikel eller en blogg, kanske genom ett inspelat samtal i en podd eller genom organisering för eller emot en viktig fråga. Oavsett vad måste yttrandefriheten underhållas och användas.

    Programledare: Josefine Johansson. Producent: Sanna Rundqvist.