Morris Wikström Podcasts
-
Den skånska staden Kristianstad lever under hot från att i framtiden hamna under vatten. Journalisten Morris Wikström, som vuxit upp i trakten reflekterar över hotets mytiska dimensioner.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-10-29.
Jag är uppvuxen inte långt ifrån det som idag kallas för Kristianstad i nordöstra Skåne. Jag säger idag – för Kristianstad lever under ett konstant hot om att översvämmas. Om så sker kanske platsen i framtiden kommer att benämnas Kristiansund – eller Kristians träsk. Redan idag anses stadens framtid vara högst osäker – delar av den befinner sig under havsnivån och hotet om översvämning kommer bara att öka i takt med att klimatförändringarna gör att havsvattennivån höjs. För att förhindra att Kristianstad översvämmas spenderas idag stora pengar på att skydda staden. Men frågan är vid vilken tidpunkt själva hotet kommer att vara tillräckligt graverande för att hindra staden från att utvecklas och därmed inte längre vara värd investeringarna.
Det slår mig att detta borde tas med i beräkningen, kanske bli en omständighet i berättelserna om Kristianstad – och därmed också mitt eget liv. Att den plats som varit så betydelsefull för mig kanske kommer att försvinna. Inte bara för att tiden går, utan också för att platsen kanske kommer att bli fysiskt oåtkomlig. En så vardaglig sak som en tågresa kommer kanske om 300 år att behöva ha skett på botten av ett träsk och stadens byggnader kommer kanske vara inlindade i alger och växtlighet som slagit rot i den dyiga botten.
I Karl-Ove Knausgårds roman ”En tid för allt”, där gamla testamentets berättelser har förflyttats till ett påtagligt norskt landskap, anländer syndafloden i form av ett regn som aldrig tar slut. För att rädda sig undan det ständigt stigande vattnet flyr huvudpersonerna upp på ett berg. Till slut har vattnet stigit så högt att hela landskapet har förändrats. Byarna ligger nu på botten av en fjord som bildats mellan bergen. Ändå slutar inte regnet falla. Till slut står det klart för huvudpersonerna att ingen räddning finns – att syndafloden verkligen kommer att sluka också berget de själva befinner sig på. Det är mitt i den här insikten som de drabbade får en på alla sätt överraskande idé. De börjar simma. Berget har blivit en klippa i en skärgård, och botten består nu av ett välkänt landskap – de byar där de tidigare levt sina liv.
Det är en vacker och överraskande scen i romanen. Men den säger också något om havet och vattnet och dess symboliska betydelse för människan. Möjligen för att det finns en så tydlig yta – ett över och under. Det gör havet till en distinkt geografisk plats. Samtidigt är detta som befinner sig under ytan hela tiden utom räckhåll – ofta också utom synhåll. I Knausgårds roman innebär simturen i fjordvattnet egentligen också ett betraktande av urtillståndet. Därmed sällar sig scenen till en av alla de litterära skildringar som låter ursprunget till en berättelse ligga begravd på botten.
Det samma går att säga om Marilynne Robinsons roman ”Två par systrar” från 1980. Berättelsen tar sin början i en tågolycka som inträffat i den lilla orten Fingerbone. I olyckan spårade ett tåg fullt med passagerare ur och slungades ner i den svarta sjön. I olyckan gick den sista manliga familjemedlemmen i huvudpersonernas familj under. Efter olyckan återgår livet sakta till det normala. ”Det kära gamla vanliga hade läkts ihop lika sömlöst som en spegelbild på vattnet”, får vi veta. Samtidigt tycks alla överlevande på något sätt sträva mot botten av sjön. I minnesarbetet som pågår hos alla i släkten blir sjön en fysisk manifestation av familjehistorien. Men alla har sitt sätt att närma sig vattnet. Den excentriska moster Sylvia stjäl roddbåtar och förflyttar sig med ett leende över vattnet, medan barnbarnen smyger försiktigt på stränderna – deras vuxenblivande kräver att de hittar sitt eget sätt att förhålla sig till tragedin. Faktum är att hela byn där olyckan inträffat präglas av vattnet som hela tiden hotar att svämma över. Vilket också sker. En vår svämmas staden över – husen och kaninburarna och ladorna liknar ”grundstötta och förlista Noaks arkar”. Stadens bibliotek svämmas över, vilket ”åstadkommer kraftiga gap i bibliotekets klassifikationssystem”. Också huset där huvudpersonerna bor drabbas och de gamla fotografierna som fortfarande kan berätta om livet före katastrofen får hängas på tork för att räddas, samtidigt som huvudpersonerna hasar runt med vatten upp till knäna. En träffande bild över hur minnesarbetet kan se ut.
Vem vet, kanske kommer också de människoöden som bebott Kristianstad att få sina uttolkare som vandrar längs stränderna av det som tidigare var en stad. Och när tiden har gått och de mänskliga berättelserna långsamt förtvinat, då kanske Kristianstad går samma öde till mötes som en gång Atlantis. Denna sjunkna ö vars existens aldrig kunnat vare sig avfärdas eller bekräftas, och därmed blivit till en projektionsyta i den mytiska värld där politiska idéer föds och speglas. Olof Rudbeck såg i Atlantis en svunnen stormaktstid i Sveriges historia. Andra har genom historien velat placera ön på så vitt skilda platser som Atlanten, Norra ishavet och Medelhavet – ofta för att motivera samtida strävanden och önskningar. Jakten på Atlantis – eller om man så vill ursprunget, guldåldern – har när den en gång inletts inte något egentligt slut. Det är ett sökande som ligger i själva vattnets natur, där den spegelblanka ytan hela tiden tycks dölja något väsentligt och livsavgörande. Och därmed också förrädiskt. Alla vet att stenar som blänker vackert på havsbotten oftast förlorar en del av sin glans när de lyfts upp ur vattnet. Sjögräset förlorar sin spänst och sjunkna skepp som konserveras i vattnet förmultnar och ruttnar på land.
I de handlingsplaner som nu författas för att förlänga Kristianstads liv ovanför ytan, strategier som på olika sätt ska tackla stadens hotande undergång, borde kanske också detta tas med. För hur skyddar man minnet av staden mot revisionistiska anspråk och dunkla politiska motiv? Kanske genom att etablera vissa historiska fakta. Kanske genom att slå fast det som vi idag tar för givet, men som om 300 år fått ett förrädiskt skimmer: Tivoliparken var en vacker plats, men knappast att jämföra med Babylons hängande trädgårdar. Under Kristianstadsdagarna var stadens uteserveringar fulla, men det var aldrig tal om någon medeltida karnevalsyra. Och kanske viktigast: Kristianstad fanns. Och finns. Och kommer antagligen att fortsätta finnas långt efter att hon förvunnit ner i djupet. Om så bara som ett gäckande och mycket förrädiskt minne.
Morris Wikström, journalist
-
Får alla en ålderskris någon gång i livet? Och hur klarar man sig bäst ur en 40-årskris? Författaren och programledaren Nisse Edwall har skrivit en guidebok om 40-årskriser för män.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Extrema temperaturer runt om i EuropaRekordvärme plågar stora delar av Europa just nu. I Spanien var temperaturerna runt 45 grader på flera ställen. Italien är hårt drabbat av torkan och nu förbereder sig även Tyskland för höga temperaturer. Vi har med Sveriges radios utsända från Frankrike och Tyskland.
Dessutom: Filmtips, nyheter och mycket mer.
Programledare: Saman Bakhtiari
Bisittare: Morris Wikström -
Berättelsen om hur ett vaccin mot cancer skulle kunna fungera och vad som krävs för att utveckla det.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Programledare: Farshid Jalalvand, Karin Arbsjö.
Producent: Morris Wikström.
-
På 50-talet skildrades Elli Karin Pavvals liv som samisk flicka i de populära fotoböckerna om Elle Kari, som översattes till 20 språk. Nu ges böckerna ut på nytt och P1 Kultur följer i Elli Karins spår.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
HISTORIEN SPÖKAR I TYSKA PAVILJONGEN PÅ VENEDIGBIENNALENVi följer med Mårten Arndtzén till årets Venedigbiennal och den tyska paviljongen, där konstnärer genom åren på olika sätt förhållit sig till landets mörka historia – så också i år.
EN CLOWN TALAR UT - MÖT MANNE AF KLINTBERGI år är det femtio år sedan Manne af Klintberg gjorde sin första föreställning som clown. Och 77 år gammal han har inga planer på att sluta. P1 Kultur träffar Clownen Manne.
ESSÄ OM HABSBURGSKA RIKET I LITTERATURENI dagens essä från OBS reflekterar författaren Eva Ström över vilka spår det habsburgska riket har satt i litteraturen.
Programledare: Morris Wikström
Producent: Karin Arbsjö -
Berättelsen om hur världen överrumplades av det nya coronaviruset och varför forskningen redan hade tjuvstartat.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Programledare: Farshid Jalalvand, Karin Arbsjö.
Producent: Morris Wikström.
-
Berättelsen om hur en felaktig brittisk forskningsstudie gjorde en läkare till världskändis och orsakade gigantiska bakslag i kampen mot mässling.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Programledare: Karin Arbsjö, Farshid Jalalvand.
Producent: Morris Wikström
-
Berättelsen om hur det första vaccinet som skyddar mot cancer togs fram med en helt ny DNA-teknologi men blev omdiskuterat och kontroversiellt.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Programledare: Farshid Jalalvand, Karin Arbsjö.
Producent: Morris Wikström.
-
Berättelsen om hur vaccinet blev avgörande för militära framgångar på slagfältet och hur det har använts i kriget mot terrorism.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Programledare: Karin Arbsjö, Farshid Jalalvand.
Producent: Morris Wikström
-
Berättelsen om barnförlamningen som hotade 1900-talets framstegstanke och de två vaccinforskarna som tävlade om att komma först.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Programledare: Karin Arbsjö, Farshid Jalalvand.
Producent: Morris Wikström
-
Berättelsen om hur Louis Pasteur lyckades hitta ett vaccin mot den mytomspunna vattenskräcken och blev vaccinets främsta nationalhjälte.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Programledare: Karin Arbsjö, Farshid Jalalvand.
Producent: Morris Wikström. -
Berättelsen om hur skyddet mot de fruktade smittkopporna uppfanns i en smutsig ladugård.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Programledare: Karin Arbsjö, Farshid Jalalvand.
Producent: Morris Wikström.
-
Över 2,5 miljoner flyktingar från Ukraina har kommit till Polen sedan kriget startade. Hur påverkar det vårt grannland i söder?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I och med kriget i Ukraina och den enorma flyktingströmmen har ett EU-land hamnat extra mycket i fokus: Polen. Vi ägnar hela den här morgonen åt vårt grannland vid Östersjön. Det rör sig om den akuta situationen och om flyktingmottagandet, men vi ska också prata om Polens identitet och hur den förändrats, och om Polen och Sveriges relation som de grannländer vi är.
I programmet medverkar journalisten och författaren Maciej Zaremba och Barbara Törnquist-Plewa som är professor i Öst- och Centraleuropastudier vid Lunds universitet. Hör ett reportage från den färjerutt som binder samman polska Gdynia med Karlskrona, och om polsk fotbollskultur och det landslag som slog ut Sverige i VM-kvalet. Dessutom möter vi sångaren Hiob Dylan som försöker sätta fingret på vad för slags samhälle Polen är idag.
Programledare: Lars Mogensen
Producent: Karin Arbsjö
Reportrar: Morris Wikström, Henrik Olsson och Helena Stenkvist Söderlin
-
Visa vem du är när du spelar om pengar och jag ska berättta vem du är. Morris Wikström reflekterar över hasardspelens djupa betydelse i den klassiska ryska litteraturen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 22/9 2020.
Jag spelar inte om pengar. Tvärtom. Jag har en djupt liggande oro för att stå barskrapad – särskilt utan att ha hunnit fundera över konsekvenserna av mina beslut. Därför tog det lång tid innan jag besökte ett spelhus. Men så en sen kväll blev jag spontant medbjuden till ett av Stockholms casinon – och tackade ja. Jag underströk att jag absolut inte tänkte spela, utan att jag följde med bara för att se en miljö som jag aldrig sett förut. Till saken hörde också att jag just avslutat Fjodor Dostojevskijs ”Spelaren”.
I den korta romanen befinner sig huvudpersonen – spelaren – i den tyska staden Roulettenburg. Han är där som privatlärare åt en förmögen familj, och är djupt förälskad i familjens dotter. Samtidigt, i kulisserna, befinner sig familjen i en prekär situation med ekonomiska skulder. För att klara sig ur knipan sätter familjen sitt hopp till en förmögen släkting, farmodern som förväntas gå bort inom kort och lämna efter sig ett stort arv. Till allas förvåning dyker hon själv upp i Roulettenburg – inte alls sjuk – och börjar spela bort sin förmögenhet på stadens casino.
Dostojevskij hade själv återkommande skov av spelmani. Många är breven till hans fru Anna som förgäves väntar på honom i Ryssland under tiden som författaren tillbringar dag och natt på ett casino i Tyskland. Kan du skicka mera pengar, skriver han som svar på hennes långa brev om saknad och oro. Allt kommer bli bra, jag reser strax hem, jag ska bara vinna tillbaka det jag förlorat… Som många spelmissbrukare försöker Dostojevskij hitta orsaken till sina misslyckanden hos sina nära och kära. I spel, hävdar Dostojevskij, vinner man så länge man behåller sitt kallsinne. Men de kärleksfulla breven och saknaden efter Anna gör Dostojevskij emotionell, och därför går det sämre.
Dostojevskij är långt ifrån den enda ryska 1800-talsförfattare som låtit kort- och hasardspel ta stor plats i sina litterära verk. Kortspelet är, tillsammans med baler, danser och parader, en nyckel för att förstå romanfigurerna också hos författare som Tolstoj, Pusjkin och Gogol. Spader dam, ruter knekt, hjärter tre. Alla kort har sin roll att spela – och det har också valet av kortspel. Litteraturvetaren och kulturhistorikern Jurij Lotman beskriver i sitt verk ”Besedy o russkoj kulture” (Samtal om rysk kultur) hur valet av kortspel speglar romanpersonernas status och känsla av kontroll över sina liv. Det finns kortspel som bygger på slumpen. Sådana kortspel är illa sedda av den ryska överklassen. Högre status har spelen som kräver skicklighet – i den typen av spel faller ansvaret tyngre på spelarens axlar, det finns en teoretisk möjlighet att faktiskt kontrollera spelets gång. Men i gengäld är också insatserna större och fallet högre.
Men typen av spel säger inte bara något om den som deltar, det avslöjar också något om samhället personen lever i. Jurij Lotman gör en poäng av att kortspelets lockelse under första häften av 1800-talet uppstod i kontrast till det rangbundna, högst hierarkiska samhället i Sankt Petersburg. Allting var lagbundet och reglerat. Kortspelet var en av få tillflyktsorter där slumpen och ödet fortfarande spelade en viss roll. Samtidigt skulle den emotionella upphetsningen under kortspelen inte märkas – spelaren skulle stoiskt uthärda förluster och hålla god min. Få har gestaltat den kontrasten bättre än Leo Tolstoj, som i ”Krig och Fred” låter Nikolaj Rostov spela bort familjens sista pengar i ett rusigt kortspel utan att kunna visa sin förtvivlan.
Samtidigt regerade såklart ett verkligt godtycke i det ryska samhället. Det är inte en slump att handlingen i Dostojevskijs ”Spelaren” kretsar kring striden om ett arv. Ett penndrag på ett papper kunde i tsar-Ryssland, där tillgångarna var så extremt ojämnt fördelade innebära skillnaden mellan livslångt överflöd och livslång svält. På det viset förvandlar Dostojevskij sina romanfigurers sociala spel till en form av roulett – där varje ny relation och bekantskap blir en insats som förhoppningsvis ska löna sig.
För Dostojevskij, som under 1860-talet gav sig i kast med dåtidens stora ryska identitetsfrågor, fanns såklart också en dimension av storpolitik och kulturell identitet i att hänge sig åt ödet. I ”Spelaren” låter huvudpersonen det irrationella och ödesstyrda stå i kontrast till den västerländska sparsamheten. ”Enligt min åsikt”, säger spelaren, ”är rouletten uppfunnen just för ryssarna. […] Ryssar har inte den där förmågan att samla kapital som är så utmärkande för de västeuropeiska civiliserade invånarna och som av dem anses vara en så väsentlig grundval för den jordiska lyckan. […] Men det är inte helt säkert, vilket som är mest tarvligt: det dåraktiga lättsinnet hos ryssarna eller detta sparande och hopskrapande av pengar, som utmärker våra hedervärda grannar […] För min del […] vill jag hellre tillbringa hela mitt liv i ett kirgistält, än böja mig för sparandets ideal, som tillintetgör individualiteten och gör människan till ett bihang åt sin plånbok”.
Jag vandrar runt på heltäckningsmattorna under vargtimmarna på casinot i Stockholm. Här, liksom i Ryssland på 1800-talet, går det att se tydliga skillnader i de olika spelens status. På bottenvåningen återfinns spelen som styrs av slumpen, medan pokerspelarna, vars insatser är större, sitter på de övre våningsplanen. Ett minne kommer till mig. Det är fredag, mamma kommer hem från jobbet på dåligt humör, frustrerad. ”Nu satsar vi”, säger hon till mig och min bror. Vi går ner till spelbutiken på ICA och mamma säger åt oss att plocka på oss de olika spelkupongerna i spelbutiken. Vi är inte säkra på vad spelen går ut på. Men vi fyller i kuponger för Bingolotto, Keno, Stryktipset och v75. Vi är rusiga. Nu händer det. ”Jag är så trött på att inte ha pengar”, säger mamma. Dagen efter bänkar vi oss framför tv:n och har koll på resultatservicen på text-tv. Vi för anteckningar och gör streck i våra kuponger. Men det går inte. Vi vinner ingenting och mamma säger uppgiven och full av ångest: det här gör vi aldrig igen.
Ingen kan i längden vinna mot banken eller vem det nu är som delar ut korten i spelen vi för tillfället deltar i. Men enbart ritualer och sociala koder är inte nog för att förstå varför vi under olika faser i våra liv ändå försöker. Speldjävulens långa fingrar kan nå vem som helst. Det vet Dostojevskij bättre än någon annan. I den melankoliska slutscenen i ”Spelaren”, efter att huvudpersonen förstått att hans spelande gjort att han förlorat sitt livs kärlek, påminner han sig i en hastig tillbakablick om hur han en gång hade en enda gulden kvar. En enda gulden efter att ha spelat bort alla sina tillgångar. Han hade tvekat. Skulle han satsa sitt sista mynt eller låta förlusterna stå. Skillnaden mellan en gulden och inga pengar alls är enorm. Men, säger spelaren, jag satsade min gulden – min allra sista. ”Endast 20 minuter stannade jag i spelsalen och då jag lämnade den hade jag 170 gulden på fickan. Detta är ett faktum! Så mycket kan ibland en enda gulden betyda!”, utropar han.”Och vad skulle ha inträffat om jag då hade förlorat modet”, säger han och vänder tillbaka till roulettbordet.
Morris Wikström, journalist
-
Vad hände på landets scener under 2021? Var fanns höjdpunkterna och vad var nytt? Kulturredaktionens Jenny Teleman och teaterkritikern Kristina Lindquist sammanfattar teateråret.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
När teatrarna kunde öppna upp igen – vad var det då de erbjöd sin publik?
Hur märks giganten Lars Noréns död på scenerna, och vad är det dags att vi lämnar bakom oss för gott?
P1 Kultur summerar teateråret på längden och på djupet med scenkonstkritikerna Jenny Teleman och Kristina Lindquist.
Programledare: Morris Wikström
Producent: Karin Arbsjö -
När den symboliskt laddade skylten från koncentrationslägret Auschwitz försvinner blir det en världsnyhet. Vem som stulit skylten är ett mysterium men spår pekar mot Sverige och mot en känd ex-nazist.
Nya avsnitt från P3 Dokumentär hittar du först i Sveriges Radio Play.
Det är en kall decembermorgon 2009 när vakterna på minnesmuseet Auschwitz upptäcker att skylten med texten Arbeit macht frei stulits. Skylten hängdes upp av nazisterna när det var ett koncentrationsläger där.
Pawel Sawicki som jobbar som pressansvarig på minnesmuseet intervjuas av media från hela världen. Och Livia Fränkel som överlevt Förintelsen blir påmind om tiden när hon hölls som fånge i Auschwitz.
Samtidigt påbörjas jakten på gärningsmännen. Polsk polis sätter in antiterrorstyrkor för att lösa mysteriet. Säkerhetsbevakningen av Polens gränser förstärks och polisen Bartlomiej Morek och hans kollegor får höra att de inte får sluta jobba förrän skylten och gärningsmännen hittats.
Ett intensivt spaningsarbete leder till Sverige och en känd före detta nynazist. Hans roll i stölden blir en gåta i drygt tio år.
En dokumentär av: Anna Maria Höglund.
Producent: Rosa Fernandez.
Produktionsår: 2021.
Medverkande:
Bartlomiej Morek – polsk polis.
Pawel Sawicki – pressansvarig på Auschwitz minnesmuseum.
Livia Fränkel- överlevande från Förintelsen.
Bosse Gustafsson – journalist, författare.
Anders Högström - gärningsman, föreläsare.
Martin Hult Ogenblad - journalist.
Björn Sandin - advokat.
Agnetha Hilding Qvarnström - chefsåklagare.
Jan Helin – programdirektör SVT, fd chefredaktör på Aftonbladet.
Niclas Sennerteg - journalist, författare.
Citat från förundersökningen är inlästa av Łukasz Woiński och Arvid Adrell.
Research i Polen och översättning - Morris Wikström.
