Gud Podcasts
-
Det är i gränslandet mellan sömn och vakenhet som litteraturen föds och blir till. Författaren Martin Engberg reflekterar över hur drömmen och skrivandet förhåller sig till varandra.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-09-08.
Benen ligger i kors. Obekvämt inklämda under skrivbordet. Käken är avslappnad, hakan lyft, munnen lätt öppen, blicken riktar sig i vinkel snett ut i rummet. Tanken rör sig bortom tanken. I nästa stund vänder jag mig mot papperet och börjar skriva.
Jag sitter gärna på det sättet ögonblicket innan jag glider från ett tillstånd med osorterade tankar, in i det aktiva skrivandet där orden hamnar på papperet i en bestämd följd vid pennas spets. I alla fall tillräckligt ofta för att ha noterat vanan. Kroppens vridning inbillar jag mig är särskilt viktig. Blicken som drar sig från papperet utåt. Som om en diagonal linje måste upprättas för att en kontakt ska uppstå mellan papperet och det som ska skrivas.
Denna förflyttning mellan tillstånd, och nödvändigheten att förbereda tillståndet med en kroppslig positionering, tycks mig likna den sänggåendes ritual. Liksom skribenten vid sitt skrivbord, begagnar hon en möbel särskilt ämnad för ändamålet. Placerar kroppen i en gynnsam position (vanligtvis liggande på sidan) för att därefter släppa den medvetna kontrollen av tankarna, ifall det går. Varken skrivkramp eller sömnlöshet låter sig hur som helst avhjälpas med ihärdig tankeverksamhet. Den som kommer på sig själv med att vara på väg att somna vaknar lätt igen. Pennan tvekar om det första ordet granskas för noga.
När drömmen sedan öppnar sig kommer den med stämningar och bilder som ibland överträffar diktens.
Inte underligt att det därför finns författare som på olika sätt försökt dyrka upp sömnens svarta låda. Om Stig Dagerman berättas det att han skrev de sista sextio sidorna av den mardrömslika De dömdas ö i ett ”inspirerat rus”. Från kvällen ena dagen till följande dags förmiddag. I ett brev har han själv beskrivit att han inte tänkte ”utan lät Gud göra det”.
För att inte tala om Kafka som var en mästare i drömsk berättelselogik. Jag skulle nog gärna låna hans drömdyrkar till en berättelse eller två.
I antologin Tag och skriv från 2020, hävdar författaren Kristoffer Leandoer att ju tröttare han är, desto bättre skriver han. ”När man är riktigt trött orkar man inte stå i vägen för sig själv längre”, säger han. ”Det är det ena sättet att lösa de problem som uppstår under arbetet, att vara så trött att man inte ens ser dem som problem längre. Det andra är att sova bort dem. När man vaknat har allting hamnat på plats. […] I sovande tillstånd kan man inte lura sig själv.”
Science fiction-författaren A E Van Vogt var mer systematisk. I en intervju beskriver han hur han i början av författarskapet alltid sov dåligt medan han skrev på en roman för att han hela tiden vaknade och bekymrade sig för hur han skulle få ihop storyn. Efter ett antal år kom han fram till att lösningen fanns i själva sömnstörningen. Samma kväll tog han med sig familjens väckarklocka in i gästrummet och ställde den på en och en halv timme.
”Och efter det brukade jag, varje gång jag arbetade med en berättelse, väcka mig själv efter en och en halv timme, natten igenom – tvinga mig själv att vakna upp, tänka på berättelsen, försöka lösa den, och fortfarande medan jag arbetade på den åter falla i sömn. Och på morgonen hade jag en lösning […]”
Han menade att det var ett oslagbart sätt att tränga in i det omedvetna. ”Jag tror inte att någon skulle kunna göra det på ett bättre sätt, ens om trettio år”, sa han då, 1980.
Hur bra nu metoden var. Van Vogts böcker är rätt märkliga. När jag läser om en av dem minns jag genast både vad det var som irriterade mig med dem och fick mig att plocka upp dem igen efter att ha kastat dem i väggen. Glöm psykologisk trovärdighet. Eller begriplig intrig. Ska de läsas, ska de läsas just för sin drömska kvalitet. Den suggererande, ibland bisarra stämningen.
Men vad är det egentligen litteraturen avundas drömmen? Jag tror att det har med drömmens status som sanningsbärare att göra.
För oavsett om drömmen betraktats som en maskerad budbärare – eller den hand som river bort fikonlövet – har den väl alltid setts som förmedlare av en sanning som är oåtkomlig för ett vaket (bevakande) medvetande? Under natten öppnar sig rum som vi inte visste existerade inom oss. I sin bok om skrivande Så nära livet man kan komma säger James Woods att vi är ”inre expansionister”. Att de berättelser vi berättar tyst för oss själv är de viktigaste berättelserna. Som jag förstår det, att vi har ett mycket starkt behov av inre vidd. Ett berättelselandskap där vi tillåts vara mer än vad vi kan vara i det verkliga livet. Dit kan de nattliga drömmarna släppa in oss, ibland med en knuff i ryggen, ifall det är ett monster som väntar.
Inte sällan är det väl också denna sida av oss litteraturen vill gestalta. Litteraturen som liksom drömmen öppnar världar där lagar och regler råder som skiljer sig från dem i den fysiska världen och sträcker sig in i författaren efter stoff att gestalta detta med.
Kristofer Leandoer säger i sin essä att det läsning bokstavligen handlar om är att ”drömma någon annans drömmar”. En form av galenskap som lockar oss att tro på människor som inte finns. Som kan låta dig vara med om slaget vid Waterloo, till och med bli Napoleon. Samtidigt tar vi över dessa drömmar medan vi läser, fyller dem våra egna bilder. För mig ligger det där rummet Virginia Woolf skriver om till exempel på en Folkhögskola jag gått på. Landsbygden i en bok är alltid den jag växte upp i, även om det står att den utspelar sig i norra England.
Och är det något vi övar oss på under natten är det väl att dra fram bilder ur vårt inre.
I "Oavsiktligt - Om att läsa och skriva" säger Karl Ove Knausgård: ”Litteraturen är inte först och främst en plats för sanningar, det är en plats för det rum där sanningar tar gestalt.” Istället för att byråkratiskt säga att litteraturens sanning ligger i gestaltningen – i den mån det är en lyckad gestaltning – synliggör han gestaltningens själva förutsättning. Den måste ha möjligheten till utsträckning i flera dimensioner. Inget kan veckla ut sig och ta gestalt om rummet är platt.
Kan inte samma sak sägas om drömmen? Att den också – som Knausgård uttrycker sig om skrivandet – skapar ”ett rum där något är möjligt att säga”? Underförstått, visar det som annars skulle ha förblivit dolt. Vi sover. Expanderar inåt. Ögonen rör sig ryckigt bakom ögonlocken. Bilderna avlöser varandra. Övar oss i att bli goda läsare av den litteratur som låter oss drömma varandras drömmar. Ett abrupt kast och jag ser min egen nacke. Hur jag böjer mig fram över drömmens källa. Stoppar armarna i det mörka vattnet ända upp till armbågarna.
Sedan vaknar jag. Viker täcket åt sidan. Slår mig ned vid skrivbordet med benen krångligt inklämda under det. Lyfter blicken, uppåt, utåt, låter käken slappna av, väntar, och vad är det jag väntar på?
Hur en bild på nytt ska stiga upp för att den här gången låta sig formuleras.
Martin Engberg, författare
-
I Septologin följer Jon Fosse sin huvudperson Asle till det yttersta. Maria Edström följer med och tänker att så länge berättelsen pågår, kommer hon att leva.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes ursprungligen den 7 februari 2023.
När jag var allvarligt sjuk och tänkte mycket på döden började jag läsa Jon Fosses Septologin – först på nynorska, sen i Lars Anderssons lysande översättning. Fosse har alltid varit en favorit, inte minst som dramatiker, och i allt han skriver umgås de levande och de döda otvunget med varandra. Men det var först här som han gav mig den där speciella, liksom hypnotiskt meditativa effekten som jag tror andra finner hos säj Proust eller Norén. De tre volymernas sju delar rymmer en textmassa på ungefär ett och ett halvt tusen sidor och formar sig till något likt en stor nebulosa i rymden; en formation, inte av stjärnstoft utan av ord; om konst, Gud, kärlek, uppväxt, ensamhet, missbruk, död. Nuet och det förflutna tvinnas samman likt resor i rumtiden som tar plats i huvudpersonen konstnären Asles ”nebulosa”, i hans medvetande, i hans hjärnas slyngor.
Det märkliga var hur tröstande dessa böcker var för mig, likt en saga läste jag ett stycke varje kväll. Nu ska jag läsa Fosse-gubben, tänkte jag, han blev till en sagofarbror med sin sjungande stil, sina omtag, upprepningar och med sin vaggande och hållande rytm. Som en på en gång tröstande som smärtfylld sång. Fosse har liknat sitt skrivande vid såväl dödsmetall som countrymusik – smärta och sentiment.
Ur textens nebulosa framträder en handling som utspelas under sju veckodagar strax för jul. Asle, målare, änkling, konverterad katolik, nykter alkoholist, före detta storrökare bor i ett gammalt hus i Dylgia, en liten ort vid Sognefjorden en bit norr om Bjørgvin (det gamla namnet för Bergen). Med sitt allt gråare hår i en liten hästsvans och med sin svarta rock, sin sammetskavaj, sin axelremsväska i läder, sin sjal runt halsen har han i princip sett likadan ut sen han blev vuxen. Den döda hustrun Ales plus grannen Åsleik och hans gallerist Beyer är egentligen de enda som nu finns i hans liv. Han ber sina böner med hjälp av sitt radband, sin rosenkrans, filosoferar över Gud och går tidigt upp och tidigt i säng. Och så målar han, oavbrutet. En äppelodlares son uppvuxen på Vestlandet som blivit konstnär.
Fosse beskriver ett liv som strävar efter känslan av att vara hållen, buren av det omständligas enkla skönhet, där såväl den älskade farmorns gamla filt som spännramarna på vinden har sin givna plats. Där hunden Brage rusar runt och färgar snön gul med sin kisstråle, där ljudet av traktorn som plogar snön och lukten av stekt fläsk och ägg i Asles kök skapar en trygg sinnlighet, och där Asle slår sig ner och ser på sitt landmärke, ett skär ute i sjön där ett slags samtal med de döda och det förflutna drömlikt uppstår. Ett liv där oro, rädsla och missbrukets mörker hålls i schack av rutiner, böner och av en avståendets, accepterandets och trons etik. Och Asles metod att hålla oron stången blir som en lugnande meditation även för mig när jag läser.
Men han är också väl tankspridd och valhänt, packar inte upp sina matvaror, tänder inte eld i spisen, glömmer att ge hunden mat. Faller liksom ut i tankar, drömmar och minnen. Men ta dig samman karlskrälle, tänker jag mer än en gång, som en gnatig och orolig fru.
För oron och ambivalensen finns där hela tiden, visar sig egentligen redan i första meningen där Asle målat en tavla som väcker motstridiga känslor; två korsade streck, ett brunt och ett lila. ”Ett Andreas-kors” som Asles granne Åsleik säjer på sitt beskäftiga vis – Andreas, martyren som inte tyckte sig vara värdig att korsfästas på samma vis som Jesus. Asle som en Andreas? Tveklöst är han en av Fosses alla gestalter vars oro och ångest gör själva levandet svårt och där skapandet blir enda vägen att uthärda. Men där det skapade också kan visa något skrämmande. Asle strävar efter sanningen, ”det lysande mörkret” i sina målningar, men den nya bilden verkar hångrina åt honom. Han tänker liksom tvångsmässigt ambivalent att den är färdig men ändå inte klar, att den är bra men ändå dålig. Och varje ny del i Septologin inleds med hur duken står där på sitt staffli som ett dunkelt hot.
Så det är inte blott tröst och vila hos Asle, det finns också något kusligt och ångestfyllt. Fosse underminerar försåtligt sin avklarande stil, placerar ut skevheter och gåtor. Jag-berättaren Asle förefaller vara av det opålitliga slaget, betänk de tre volymernas titlar; han har ”ett annat namn”, är ”en annan” och får ”ett nytt namn”.
Asle har dessutom en namne, också en konstnär och som är förvillande lik honom själv. Men Namnen som han kallas är ensam, försupen, bor i en hyreslänga, är gift och skild flera gånger med barnen spridda för vinden. En alternativ, negativ dubbelgångare.
Asle hittar Namnen i en snödriva, skakande i fullt delirium och far med honom till sjukhuset och är sen mycket upptagen av hans tillstånd. En krock mellan två parallella universum, en störning, en ”glitch” i rumtidsväven, där personer och tidsplan fördubblas, förtätas och löses upp. De två Asle verkar vara en och samma och två olika på en och samma gång. Fosse utmanar hela tiden bilden av sig själv som högstämd, lurigt för han in moment av skräck, thriller och som här närmast science-fiction.
Som i en serie scener där olika tidsplan slingrar sig runt varandra. Asle tycker sig se sig själv som ung i ett kärleksmöte med Ales i en snöig lekpark, när han kör hem från Bjørgvin. Och han ser sen vid upprepade tillfällen sig själv som ung gå på vägen eller titta ut genom fönstret och då se hans, den äldre Asles lilla vita varubil fylld med målningar och matvaror köra förbi på vägen. Tiden som en ut-och-invänd mössa.
Och tid som rinner ut, för när jag inser att jag snart måste skiljas från Asle och hans liv får jag en separationsångest som nog är dödsångest – så länge jag läser, så lever både Asle och jag, i ett slags Sheherazade-effekt. Jag anar oråd när de tre, Asle, Brage och Åsleik ska på julmiddag och båtens färd över fjorden blir som den över floden Styx.
Och målningen med Andreaskorset löper som en dödens budbärare från början till slut. Som om bilden hela tiden vet något Asle – och jag – inte vet. Fosse kanske lär mig att dö, tänker jag och tror mig få en lektion, en övning, en generalrepetition för det som kommer.
Men Fosse skriver om minnet, kärleken, skapandet och kanske om förtröstan. Han vet lika lite om döden som någon av oss och naturligtvis är han till fullo medveten om detta. Men han följer Asle mycket nära den där gränsen och försöker föreställa sig döden som händelse, upplevelse, passage.
Jon Fosse tar ett så vackert språng ut mot detta okända, men påminner oss också faktiskt om sitt egentliga mandat i frågan när han i den sista volymen inledande citerar den gamle religions-förnekaren Nietzsches: ”Bara narr. Bara diktare”
Målningen, Septologins dödsmask, tas till slut ned från staffliet. Och jag slutar att läsa och slungas åter, tills vidare, tillbaks till de levande.
Maria Edström, kritiker
Litteratur
Jon Fosse:
Det andre namnet – Septologien I-II. Samlaget, 2020.
Eg er min annan – Septologien III-V. Samlaget, 2020.
Eit nytt namn – Septologien VI-VII Samlalet, 2021.
Det andra namnet – Septologin I-II. Översättning Lars Andersson. Albert Bonniers förlag, 2021.
Jag är en annan – Septologin III-V. Översättning Lars Andersson. Albert Bonniers förlag, 2022.
-
Det är väldigt svårt att med mänskliga ord beskriva gemenskapen inom gudomen. Dess tre personer är ett och ingenting skiljer dem åt, vare sig till substans eller natur.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Kaj-Erik Ramstedt predikar om att känna Gud i Metskus serie: Knowing God.
-
Micke ger oss ett budskap om Guds frälsningsplan.
-------
Hitta mer om Betel på betelrunemo.se eller Facebook. Du kan också skicka ett mejl till [email protected]
Hitta mer undervisning från Betel på "Söndag Hela Veckan"
Läs om vårt missionsarbete genom Trosgnistans Mission på webben eller Facebook -
I månadens avsnitt pratas det om synd och nåd. Det diskuteras kring teodicéproblemet (Hur kan ondska finnas om Gud är allsmäktig och alltigenom god?)
Klippning: Tobias Jonson
-
Hymn 517
Bibeltext Matt 7:24-27
Förberedelsebön
Som hjorten längtar till bäckens vatten, så längtar min själ efter dig o Gud. Jag törstar efter Gud, efter den levande Guden.
Invitatorium
L - Herre, öppna mina läppar,
Alla - så att jag kan förkunna ditt lov.
Antifon - Kristus är uppstånden från de döda. | Halleluja, halleluja.
A - Hylla Herren ,hela världen, tjäna Herren med glädje *
träd fram inför honom med jubelrop.
B - Besinna att Herren är Gud och vi är hans, *
hans folk, fåren i hans hjord.
Alla - Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen
Antifon - Kristus är uppstånden från de döda. | Halleluja, halleluja.
Hymn
Psaltarpsalm 93
Antifon - Hämta styrka hos Herren | av hans oerhörda kraft.
A- Herren är konung! *
Han har klätt sig i höghet.
B- Herren har klätt sig i makt, spänt om sig sitt bälte. *
Världen står fast, den kan inte rubbas.
A- Din tron står fast sedan urminnes tid, *
du är till från evighet.
B -Floderna höjde, o Herre, floderna höjde sin röst, *
höjde sin dånande röst.
A - Väldigare än de stora vattnens brus,
väldigare än havets bränningar, *
ja, väldig är Herren i höjden.
B - Dina bud skall bestå, ditt hus skall vara heligt, *
Herre, för alltid.
Alla - Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden * nu och alltid och i evigheters evighet. Amen
Antifon - Hämta styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft.
Canticum
Antifon - Välsignad | är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader.
A - Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader som har fött oss på nytt till ett levande hopp *
genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda,
B - till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna *
och som väntar på oss i himlen.
Alla - Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.
Antifon - Välsignad | är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader.
Bibelläsning
Responsorium
L - Detta är den dag som Herren har gjort.
Låt oss jubla och vara glada.
Alla - Detta är den dag som Herren har gjort.
Låt oss jubla och vara glada.
L - Kristus har uppstått och döden är inte längre herre.
Alla- låt oss jubla och vara glada.
L - Ära vare Fadern och sonen och den heliga Anden.
Alla - Detta är den dag som Herren har gjort.
Låt oss jubla och vara glada.
Benedictus ( Sakarias lovsång )
Antifon - Kristus har uppstått | krönt med ära och härlighet. Halleluja !
A - Välsignad är Herren, Israels Gud, *
som besöker sitt folk och ger det frihet.
B - Han reser för oss frälsningens horn *
i sin tjänare Davids släkt,
A - så som han för länge sedan lovat *
genom sina heliga profeter,
B - frälsning från våra fiender *
och från alla dem som hatar oss.
A - Han visar barmhärtighet mot våra fäder +
och står fast vid sitt heliga förbund, *
den ed han svor vår fader Abraham:
B - att rycka oss ur våra fienders hand
och låta oss tjäna honom utan fruktan, *
rena och rättfärdiga inför honom i alla våra dagar.
A - Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet, *
ty du skall gå före Herren och bana väg för honom.
B - Så skall hans folk få veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder *
genom vår Guds barmhärtighet och mildhet.
A -Han skall komma ner till oss från höjden, +
en soluppgång för dem som är i mörker och i dödens skugga, *
och styra våra fötter in på fredens väg.
Alla - Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, *
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen
Antifon - Kristus har uppstått | krönt med ära och härlighet. Halleluja !
Bön inför dagen
L - Gud,du reste mig upp från natten
till denna dagens ljus
Alla - Tack, Jesus Kristus, för de gåvor du ger mig, varje dag och natt, varje natt och dag. Jag vill tillbe dig med hela mitt liv. Jag vill söka dig med all min kraft.
Jag vill lovsjunga dig och ära dig med allt jag gör och är.
Tyst bön
L - I Dina händer Gud, lägger jag min dag
Alla - Amen
Herrens bön
L - Vår Fader,
Alla - du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.
Ge oss idag det bröd vi behöver.
Och förlåt oss våra skulder,
liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.
Ditt är riket,
din är makten och äran,
i evighet. Amen.
Slutbön
L -Gud, du som uppväckte Kristus från de döda, låt mig dö och uppstå med honom, och så vinna det eviga livet. I Jesu namn.
Alla - Amen
Välsignelse
L - Gud, välsigna oss, och beskydda oss för allt ont,
Alla - och för oss till det eviga livet. Amen. -
Profeten Malaki handlar om ett samtal mellan en Gud som älskar och ett likgiltigt folk. Den handlar om omvändelse - och ett nytt hopp. Paulus Eliasson ger en introduktion.
Sång: "Stor är din trofasthet" med Christina Imsen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Per-Arne Imsen undervisar i flera delar om vad Guds vision är för församlingen. Här talar han om församlingens ledarskap och auktoritet. Lyssna på DEL 9.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Vi har fått en massa härlighet och välsignelser i det nya förbundet, och Guds förmåga har blivit given till oss. Men ibland kan det vara svårt att fokusera på skatten vi har i Kristus, när lerkärlet gör sig påmint. Vi lever hela tiden i spänningsfältet mellan vår mänsklighet och svaghet, samtidigt som vi lever i Kristus och har fått förmåga från Gud. Det finns en väg framåt, när vi låter Jesus leva sitt liv igenom oss, så att Guds nåd kan verka genom vår svaghet!
Här hittar du mina böcker:
https://www.adlibris.com/se/sok?q=Martin+Re%C3%A9n
https://www.amazon.com/stores/Martin-Re%C3%A9n/author/B0B34JVCRP?ref=ap_rdr&store_ref=ap_rdr&isDramIntegrated=true&shoppingPortalEnabled=true
-
Har du tänkt på att du faktiskt inte har någon som helst makt över ditt innehåll på dina sociala medier? Vilka som ser det, hur, när och hur många?
Emmeli kommer i veckans poddavsnitt att dela med sig av hur du kan styra ditt värdeskapande innehåll så att det får komma ut och välsigna de människor som faktiskt valt och vill connecta med dig och ta del av det som du erbjuder.
Oavsett om du har ett företag eller inte, ger hon dig tips att hålla kontakten med dina människor. Vi behöver vara både kontinuerliga för att budskapet ska gå fram.
Låt det som Gud gett dig få växa fram och Blomstra!Nu bjuder vi in till bokreleasefest den 25/4 kl 19.00 på zoom, ta del av en inspirerande dryga timme med Emmeli som berättar mer om boken som hon skrivit och varför och ta del av värdinnan Ulrikas fantastiska värdskap, där du också blir först med att köpa boken, få den till ett supererbjudande MED bonusar. Hoppas vi ses, anmäl dig här!
https://www.tidattblomstra.se/live-webinar/release/register
Vill du testa new zenler helt gratis via min partnerlänk: https://www.newzenler.com/invite/elpLhS Den har allt i ett.
→ Vill du veta mer om hur du kan omvandla ditt kall till att multiplicera det så att du kan serva och bidra till fler? Gå till https://www.tidattblomstra.se/kickstart
- Sätt igång idag och ladda ner guiden och checklistan för hur du blomstrar i ditt entreprenörskap.
Vi har skapat resurserna så att du fullt ut kan Blomstra i ditt kallelseuppdrag!
Ta del av reflekterande och coachande frågor och fördjupning genom vårt Peppbrev som släpps i samband med poddavsnittet.
Anmäl dig till Peppbrevet på www.tidattblomstra.se
Det är Tid att Blomstra på din Gudagivna väg! 🌸
Emmeli Ahlander
Din Kallelsecoach
-
Samuel Lundgren
-
Det är med en knippa isop som blodet stryks på dörrposterna i Egypten. Det är isop man bestänker med vid reningar. Det är med hjälp av en isopstjälk som ättikvinet förs till Jesu mun vid korsfästelsen. Och psalmisten ber: Rena mig med isop, så att jag blir ren. Isop är en liten oansenlig buskväxt med lila blommor som rymmer en hel predikan. Ove Marcelind undervisar här om att Guds ord är som växten isop - både verkstad & apotek.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Undervisning av Tage Johansson inspelad påsken 2023 i Gullspång.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
- Visa fler
