USA-bok Podcasts
-
Hur vet vi när en upplevelse är "äkta"? Författaren Italo Calvino (19231985) sökte Amerika men fann det inte i USA. Torbjörn Elensky följer Calvino i spåren i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Den amerikanska litteraturkritikern Marjorie Perloff föddes som Gabriele Mintz i Österrike 1931. När hon bara var sju år gammal, 1938, lyckades hennes judiska familj fly undan nazisterna och tog sig till USA. I sina memoarer, The Vienna Paradox, beskriver hon alldeles i början hur ett kaffeehaus, en restaurang i klassiskt wiensk stil, som skapats i New York, med alla de typiska möblerna i böjträ, små marmorbord och leende kypare i vita förkläden känns mera autentiskt än det gör att besöka ett samtida kafé i Wien. Det handlar naturligtvis om flera saker, inte minst hur ens förväntningar uppfylls: medan kyparna i Wien, enligt henne, är rätt otrevliga är de amerikanska låtsaswienarna idel leenden. Och både schnitzeln och bakelserna smakar bättre i New York än i Wien, enligt henne. Nostalgi, som även den som flytt från ett land, kan känna inför barndomens miljöer, är en lurig känsla. Den har inte nödvändigtvis med någon riktig minnesbild att göra.
Mina tankar går till Perloffs iakttagelser när jag läser Italo Calvinos reseskildring från USA: Un ottimista in America (en optimist i Amerika). Mellan november 1959 och maj 1960 reste den mycket europeiske författaren och tidigare kommunisten från New York till Los Angeles, via Chicago, Cleveland, Detroit, New Orleans och många andra små och stora städer. Resan bekostades av ett stipendium från Ford foundation. Hans plan var att skriva en bok om sin resa, som en sorts Gullivers resor, men dokumentär. Men när han väl hade färdigställt sitt manus och valt titeln, i mars 1961, bestämde han sig för att han inte ville ge ut den. Som litterärt verk ansåg han den för tunn, och som reportage inte tillräckligt originell. Jag själv hade, utifrån hans brev, uppfattat det som att han förstört manuset – men för några år sedan gavs boken ut, med lite drygt 50 års fördröjning.
Det är inte sällan intressant att läsa gamla reseskildringar. Är de tillräckligt bra eller originella kan deras litterära värde göra att de lever vidare som klassiker. Men även om de är lite sämre kan de fungera som fascinerande tidsbilder. Calvinos USA-bok är läsvärd för att den är ännu en pusselbit i ett stort författarskap, men lika mycket som tidsbild, inte av USA i sig, men av den europeiske intellektuelles möte med detta stora land, vars livsstil, musik, mode redan hade börjat påverka livet i Europa på allvar.
När Calvino reser till USA är det som att han söker upp samtidens, modernitetens och framtidens urbild. Och hans skildring av mötet med landet, som legat så länge liksom i en tidkapsel, innehåller många välbekanta iakttagelser av fenomen som idag är normala även här: den stora mängden trafik, kvinnor som lever för sig själva, det för en italienare chockerande i att folk sitter ensamma och äter – och naturligtvis förekomsten av restauranger med mat från hela världen.
Han återkommer gång på gång till hur tråkigt livet i USA tycks honom.
Redan på första raden i sin bok ångrar han att han tog ett kryssningsfartyg över Atlanten, och inte ett flyg. Hans möte med USA blir på något sätt mindre autentiskt. Eller åtminstone inte i fas med vad han förväntat sig. Istället för de snabba beslutens finansliv eller storpolitikens svindlande värld möter han USA via uttråkade pensionärer från Mellanvästern som spelar bingo för att få tiden att gå under överresan. Samtidigt är det något i den där första upplevelsen som biter sig fast, och han återkommer gång på gång till hur tråkigt livet i USA tycks honom.
Folk har inte verkliga intressen, det förs inte seriösa diskussioner, och dess avantgarde i form av beatniks är bara en falsk upprorsrörelse, av folk som när det kniper kan gå hem till pappa och få lite mer pengar. Calvino själv hade i sin spädaste ungdom varit partisan och slagits mot fascisterna med vapen i hand, under andra världskrigets sista år. Att vara på houseparty med beatniks, för vilka den intellektuella höjdpunkten var knark och ett bongotrumsolo, var för honom helt meningslöst.
Under hela sin resa försöker han få grepp om det verkliga, det autentiska USA. Men när han tycker sig se det lockar det honom inte särskilt mycket. Och han konstaterar förvånad att det första intrycket faktiskt är att USA inte är amerikaniserat. Vi är mera amerikaniserade än de, menar han. Vi har fler flipperspel, mer reklam, och dricker mer Coca Cola än vad de gör. Men han älskar Manhattan, som är den del av landet han bekantar sig med först. Där finns en puls och en öppenhet som tilltalar honom. Men han konstaterar snabbt att det nog inte egentligen är USA han befinner sig i där, utan något annat, eget.
När han försöker närma sig landet genom att få gå på date med en genuin amerikansk kvinna på Manhattan visar hon sig undantagslöst vara ryska, polska, eller något annat, vad som helst utom vad han själv tänker sig som amerikanskt. Visst, han är inte dum, och han ironiserar samtidigt över sina egna förväntningar.
Han frågar sig om han gör fel som under sin vistelse bor i Greenwich village. De flesta han ser på gatorna är ättlingar till italienare som anlände i början av seklet. Men de kan i allmänhet inte italienska längre, och om de gör det är det ofta någon dialekt. Deras familjer lämnade landet innan det konsoliderats som nationalstat, de är mera sicilianare, napoletanare, som fört med sig kulturen från de borbonska Syditalien men skulle vara främmande i det samtida Italien.
Men det finns också senare invandrade, som bär med sig kunskapen om det moderna Italien. Inte sällan stöter han på dem på vad han kallar espresso-places, små kaffebarer i italiensk stil, som sedan några år blivit högsta mode. Han berättar att det är väldigt svårt för honom att få hans amerikanska vänner att förstå att dessa lokaler mest inger honom obehag. Försöken att skapa en ”italiensk atmosfär” med lite halvdunkel, marmorbord, byster av romerska kejsare och någon högtalare ur vilken operaarior strömmar på svag volym inger honom snarare främlingskap, kanske till och med ett lätt obehag, än någon nostalgi.
De som jobbar på de här barerna är ofta unga italienare, födda och uppvuxna i Italien. Calvino frågar sig hur de står ut. Han tänker att det inte kan finnas något svårare än att ställa om och förtränga det verkliga Italien som de känner till, för att bidra till att skapa denna konstgjorda italienska atmosfär, som inget har att göra med deras gamla hemland.
När jag själv för några år sedan var i New Yorks Little Italy ville jag göra mig till och säga något på italienska till en kypare. Han förklarade för mig att han kom från Albanien och inte pratade italienska. Men han spelade rollen till fulländning.
Det mest fascinerande som hänt sedan Calvino besökte USA är nog emellertid att det numera även i Italien finns ställen som är ”italienska” på det där tillrättalagt kitschiga sättet som ska motsvara turisters förväntningar. Och vem vet, kanske någon av de här unga männen som utvandrade från Italien på 1950-talet skulle ha samma känsla inför en modern restaurang i det gamla hemlandet som Marjorie Perloff inför kaféerna i Wien: imitationen i New York känns mera äkta, för den motsvarar de egna förväntningarna.
Torbjörn Elensky
