Röda torget Podcasts

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Stockholm, torsdag.

    Att ta avsked från Ryssland är omöjligt.

    I alla fall för en som följt landet, ständigt återvänt dit, nästan alltid med glädje, sedan ett avlägset 1990-tal.

    Nu ska jag i alla fall ta paus, i rollen som korrespondent, och funderar på några väl valda avskedsord.

    Det är, i rådande läge, inte enkelt.

    Så minns jag mitt senaste besök i Moskva, dagarna efter att den ryska invasionen av Ukraina inleddes, då jag fortfarande hade ett giltigt visum som nu inte längre förnyas.

    Solen sken över Rysslands huvudstad. Det kändes att våren var på väg. Jag promenerade den vanliga vägen. Förbi Eremitazjparken med sina små kafébodar, passerade en grupp pensionärer som övade stavgångsteknik, korsade boulevarden där Vladimir Vysotskij står staty, fortsatte Petrovkagatan ner, genade över Teatertorget och så vidare mot Röda torget. Vid utgången från varuhuset GUM noterade jag en särskild ström av människor, med blommor i händerna, rosor och röda nejlikor, på väg förbi Vasilijkatedralen och vidare ut på bron som leder bort från Kreml.

    Det var söndagen 27 februari. Poliser stod i gathörnen och för att komma ut på bron behövde alla först passera genom metallbågar, öppna sina väskor, allt gick mycket lugnt och stillsamt till.

    Där uppe på bron stannade strömmen till.

    Människor la ner sina blommor mot broräcket. Stod tysta en stund. Betraktade bilderna på Boris Nemtsov, oppositionspolitikern som sköts till döds just där, en sen februarikväll sju år tidigare.

    Vid ett av fotografierna hade någon skrivit för hand, på en bit kartong: “Förlåt oss, du hade rätt”. Rätt om Vladimir Putins imperiekomplex och vart det en dag kunde leda.

    Dagens Ryssland hade så väl behövt sin Boris Nemtsov. Bufflig, rättfram men alltid trogen sin övertygelse om att hans land en dag ska bli fritt, från det gamla, förlegade, auktoritära, korrumperade.

    Jag minns honom livs levande. Från en sensommarkväll i Moskva för drygt tio år sedan. Boris Nemtsov hade kommit för att fira en annan frihetskämpe, den då nyblivne 70-åringen, människorättsförsvararen Lev Ponomarjov. Jag hade frågat Nemtsov hur han orkade fortsätta i ständig motvind som då ändå bara var en västanfläkt mot den orkan som blåser nu.

    “För det finns ju inget alternativ”, svarade han.

    “Jag vill i alla fall inte att mitt land ska förvandlas till ett Nordkorea. Jag kommer fortsätta kampen så länge som jag lever”.

    Den gången hade han tre och ett halvt år kvar i livet.

    Människorna med blommor i händerna, i februarisolen uppe på bron bort från Kreml, några dagar efter att den ryska invasionen av Ukraina inletts, delade hans dröm om ett annat Ryssland. De är många i Ryssland som delar den drömmen.

    Ingenting varar för evigt. Inte heller det som kallas för “Putins Ryssland”.

    Johanna Melén
    [email protected]

  • Utrikeskrönika 17 maj 2022.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Moskva, Jerevan eller kanske Warszawa tisdag morgon.

    Ni får ursäkta om jag inte riktigt säkert vet var jag är när just ni hör det här.

    På lite drygt en vecka har jag turnerat runt i sex länder och fem huvudstäder allt för att komma till den största metropolen Moskva.

    Det tog mig tre dygn, försökte först ta buss från Tallinn via Narva till St Petersburg. Men en ny okänd "sakon", lag med femtioelva paragrafer påstod att jag måste ha tagit ett coronatest I Ryssland och finnas på en lista, PCR-testet jag hade och mina fyra vaccinationer dög inte.

    Så olikt Karl XII som 1700 besegrade ryssen i just Narva blev jag besegrad av en spoling, som precis fått uniform och leddes förödmjukad tillbaka över gränsbron, som om jag skulle försöka klättra över taggtrådsstängslet och hoppa ned i floden för att få komma till Ryssland.

    Ny buss nu till Riga och så flyg till Istanbul nästa dag, där hade jag min första tur på drygt ett dygn och slapp sitta åtta timmar på flygplatsen och kammade hem sista sätet på ett tidigare flyg till Vnukovo i Moskva. Annars hade jag kommit fram för sent.

    Som journalist är det viktigt att vara på plats där det händer och nu var jag faktiskt det, i god tid före Segerdagsfirandet vid femsnåret tog jag övermodigt beslut att åka taxi in till stan. Det var ett misstag. Särskilt om taxichauffören, både ville ha för mycket betalt och inte hittar utan ständigt lyckades köra in i varje avspärrning. Jag menar vem åker mot Röda torget när det är där paraden ska hållas?!

    Allt mer desperat efter att han kört in i alla tänkbara avspärrningar klev jag ur bilen och tänkte övermodigt att polisen säkert låter mig passera avspärrningen för att komma hem. Vi var ändå många många kilometer från Röda torget. Men tyvärr på fel sida Tverskajagatan. I varje gathörn en polis, som sa njet och absolut inte ville ge en hint om var det gick att passera.... Till slut räddades jag av metron, trots hopplösa trappor vid linjebyten så kom jag fram och hann rapportera om Segerdagen, se stridsvagnar rulla och prata med folk.

    Somliga sa saker jag bara inte hade kunnat föreställa mig.

    Det är inte bara resandet hit som förändrats totalt. Att vara i ett land, som startat ett krig i Europa är en mycket konstig känsla där allt på ytan ser ut att vara som vanligt.

    Och när så många helt enkelt inte vill bli påminda om att det INTE är som vanligt.

    Låtsas som förlusten av McDonalds eller Ikea inte spelar någon större roll, det finns andra fastfoodkedjor, som är ryska och vi kan också göra spånplattebaserade garderober.

    Som utlänning sticker du ut i butiken när du betalar med kontanter, en kassörska var riktigt otrevlig och blev påhejad av en man intill. Känslorna ligger utanpå.

    Men i en annan butik log kassörskan med hela ansiktet tillbaka, när jag var särskilt artig, hon sa bak min rygg: vilken vacker människa.

    Jag väljer att fokusera på henne nu när jag lämnar Moskva för den här gången.

    Maria Persson Löfgren, Jerevan eller Warszawa eller kanske Stockholm
    [email protected]

  • Utrikeskrönikan 9 maj 2022

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Pretoria måndag.

    Åter på hemmaplan i Sydafrika, men mitt sinne och mina tankar är fortfarande till stor del kvar i Ukraina och alla de möten, berättelser och öden vi fick ta del av där. Jag har fått frågan några gånger – vad gjorde starkast intryck på dig? Och det är svårt att säga.

    Men kanske var det en scen som jag minns särskilt väl. Vi följde en grupp ukrainska minröjare nån timmes bilfärd norr i Kiev. Jag minns skogsgläntan där vid sidan av grusvägen. Polistejpen var svept runt träden och markerade kanske ett femtio gånger femtio meter stort område. Vårsolen lyste över maskrosorna. En soldatstövel stod i vägkanten. Bitar av plåt och skräp.

    Det var först efter en stund jag såg det första skelettet, sen ett till precis bredvid. Jag har sett döda förut, eller snarare dödade människor förut. I Centralafrikanska republiken i en källare, i Burundi en bränd kropp på gatan.

    Just här handlade det om en av så många platser där ryska stridsfordon skjutits i bitar under de intensiva striderna som svepte fram här för drygt en månad sedan. Och det är alltid en sorg att se, men samtidigt en känsla av overklighet.

    Man skyddar sig själv genom att ta bilder, kameran eller mobilen blir ett filter mot verkligheten. Efter ett tag när man vant sig vid alla sönderskjutna hus, bilar och rostbruna brända rester av stridsvagnar och lastbilar, så kändes det som – det här är en kuliss. En filminspelning.

    Men det var nåt med de där skeletten som grep tag i mig. De ukrainska minröjarna iklädda västar och hjälmar fnyste lite åt dessa rester av ryska soldater och började sakta undersöka om de fanns minor kvar innanför tejpen.

    Men vilka var de där helt oigenkännliga resterna? Kanske, mycket troligen, handlar det om unga 20-åriga värnpliktiga från Irkutsk eller Volgograd som hade hela livet framför sig, och inte hade en aning om att deras förband var på väg emot. Två kroppar som det nästan inte finns nåt kvar av, och två mödrar någonstans i Ryssland som undrar var deras söner är, sömnlösa av oro och ovisshet.

    Idag är det dagen för den stora segerparaden i Moskva. Den ryska krigsmaskinen har gjort allt den kunnat för att blidka president Vladimir Putin och försöka visa upp nåt som kan påminna om en militär framgång i Ukraina. Kanske blir det symbolen för det ukrainska motståndet, hamnstaden Mariupol som kommer förklaras som en rysk seger denna symboltyngda dag.

    Det råder ingen tvekan om att kriget kostat tusentals ukrainare livet, varav många civila. Men det har kostat Ryssland också. Och när militärparaden drar igång på Röda torget idag med kolonner av skinande, blänkande vapensystem som ska visa på rysk militär överdådig styrka, ja då ska jag åter minnas de där två skeletten i den ukrainska skogsbacken.

    Richard Myrenberg, Pretoria

  • Utrikeskrönikan 21 april 2022.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Stockholm torsdag

    Bloggaren Valerij Kulesjov hittades igår kväll död, skjuten flera gånger i huvudet och överkroppen. Kulesjov tillhörde det ukrainska motståndet i det ockuperade Cherson i södra Ukraina. Han var en aktivist, som precis som många andra i den ockuperade staden vägrade att erkänna den ryska ockupationsmakten.

    Den ryska ockupationen är redan ett faktum i fler orter än Cherson, framförallt i sydöstra Ukraina. I städer som Energodar, Melitopol och Berdjansk råder rysk ockupation.

    En ockupation som inneburit återuppresta Leninstatyer på torget i Genichensk, ukrainska flaggor utbytta mot ryska eller i vissa fall sovjetiska röda. Rubeln införd i städerna och kollaboratörer, som placerats som nya borgmästare eller rektorer i skolorna. Men där fortfarande invånare protesterar mot ockupanterna och viftar med blågula fanor, något som blivit allt farligare för dem.

    I statliga ryska Ria Novosti visas en video från en “lektion” i en skola i Mariupol, i en del av staden som kontrolleras av ryska styrkor. Några män står framför en elev och berättar om hur de nu befriats från nazismen. Männen kommer från Ryssland. Ukrainska lärare som går med på att arbeta på skolorna ska först “filtreras” i särskilda läger på Krim, påstås det.

    Somliga ukrainare har valt att samarbeta med ockupationsmakten. En elektriker har utsetts till rektor på ett gymnasium i Energodar, en man som enligt uppgift var väldigt förtjust i det ryska. Hans första åtgärd, att riva ned en tavla till minne av en elev i skolan, som dött i strider i östra Ukraina för några år sedan.

    I maj planerar ockupationsmakten att genomföra folkomröstningar och skapa låtsasrepubliker som Chersons folkrepublik, i linje med det som Ryssland redan gjorde för åtta år sen på Krim och sen i Luhansk och Donetsk.

    Det blir fejkade folkomröstningar i strid med alla regler, precis som de som skedde för åtta år sen.

    För Ryssland gäller det att presentera framgångar i Ukraina lagom till Segerdagen den 9 maj. En segerdag som fyllts med ny betydelse under Vladimir Putin. Allt mer militariserad med nya vapen, som presenteras i paraderna på Röda torget. Ett firande av en sovjetisk seger i det stora Fosterländska kriget - alltså andra världskriget.

    Hur förvånade och upprörda skulle de inte ha blivit, de som faktiskt var en del av den segern, de sovjetiska soldaterna. En seger med ofattbart lidande och 20 miljoner döda soldater - Stalins kanonmat. Att de sovjetiska soldaterna, med rötter i Ryssland, skulle invadera sina sovjetiska kamrater ukrainarna. Det hade de nog aldrig kunna föreställa sig.

    För så länge veteranerna fanns kvar var deras tydligaste budskap till eftervärlden - aldrig mera krig.

    Maria Persson Löfgren
    [email protected]