Nordiska museet Podcasts

  • Midsommar är så svenskt att vissa till och med tycker att det borde vara Sveriges nationaldag. Men varför firar vi midsommar?

    Den svenskaste av högtider har en brokig bakgrund och grundar sig delvis i efterhandskonstruktion av vad som är svenskt. De traditioner som vi ser som traditionella är egentligen förvånansvärt nya, förklarar Jonas Engman, intendent vid Nordiska Museet. Han berättar bland annat varför det det hade varit helt otänkbart att äta färskpotatis, jordgubbar och lax för 100 år sedan.


    Gäst: Jonas Engman, Nordiska Museet


    Fördjupning

    Midsommarfirandet, förklarat.Därför lägger vi sju sorters blommor under kuddenMidsommarstångens historia

    Följ Vad Vi Vet idag här i din poddapp för att inte missa kommande avsnitt!


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Midsommar är så svenskt att vissa till och med tycker att det borde vara Sveriges nationaldag. Men varför firar vi midsommar?Den svenskaste av högtider har en brokig bakgrund och grundar sig delvis i efterhandskonstruktion av vad som är svenskt. De traditioner som vi ser som traditionella är egentligen förvånansvärt nya, förklarar Jonas Engman, intendent vid Nordiska Museet. Han berättar bland annat varför det det hade varit helt otänkbart att äta färskpotatis, jordgubbar och lax för 100 år sedan.Gäst: Jonas Engman, Nordiska MuseetFördjupningMidsommarfirandet, förklarat.Därför lägger vi sju sorters blommor under kuddenMidsommarstångens historiaFölj Vad Vi Vet idag här i din poddapp för att inte missa kommande avsnitt! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • I takt med att utredningen gick framåt stod det klart att det kaos som rått på avdelning 26 underlättat mycket för mördaren…

    Nordisk kriminalkrönika 1981

    Dödsängeln på avdelning 26 Sjukhusmorden i Malmö 1978–79 | Kirsebergs Allehanda

    Seriemördaren på Malmö Östra sjukhus av Tord Ajanki

    P3 dokumentär sjukhusmorden 2009

    Modernt beredskapsjobb - Arbetsförmedlingen (arbetsformedlingen.se)

    De svagbegåvade är tabu i skolan | SvD

    Kort historik om funktionsnedsättning | Nordiska museet

    Wikipedia

    Support till showen http://supporter.acast.com/historiska-brott.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Det är när en skötare känner lukten av rengöringsmedel ur munnen på en förtvivlad patient som man förstår att alla dödsfall de senaste månaderna kan ha en fruktansvärd orsak…

    Källor:

    Nordisk kriminalkrönika 1981

    Dödsängeln på avdelning 26 Sjukhusmorden i Malmö 1978–79 | Kirsebergs Allehanda

    Seriemördaren på Malmö Östra sjukhus av Tord Ajanki

    P3 dokumentär sjukhusmorden 2009

    Modernt beredskapsjobb - Arbetsförmedlingen (arbetsformedlingen.se)

    De svagbegåvade är tabu i skolan | SvD

    Kort historik om funktionsnedsättning | Nordiska museet

    Wikipedia

    Support till showen http://supporter.acast.com/historiska-brott.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Pengar, pengar, pengar – hur tar man första steget när man vill få bättre koll på sin ekonomi? Hur ska man tänka på kort och lång sikt och hur ska man göra med sitt sparande? Vi pratar med Jan Bolmesson från forumet Rika tillsammans samt några av våra medlemmar om deras olika strategier för sitt sparande.

    Techpepp handlar idag om hörlurar. Vad ska man tänka på när man väljer hörlurar? Vilka typer av hörlurar finns och vad har de för för- och nackdelar? Hur ska jag tänka för att inte skada öronen?

    Vi beger oss till Göteborg där optikerkedjan Specsavers målade en krokig grön linje över gågatorna för att visa på den begränsade fysiska tillgängligheten i gatumiljön. Detta var för att uppmärksamma vår informationstjänst Synlinjen.

    Slutligen får vi följa med till en utställning på Nordiska museet om NK:s franska damskrädderi.

    Programledare: Anna Bergholtz och Monica Walldén

  • Lyx för kungar. Och läkemedel. Sen ville svenska myndigheter få oss att ersätta kött och ägg med socker. Forskaren Ulrika Torell berättar om sockrets resa i världen och Sverige. Fram till dagens larm.

    Sockret är så älskat i vår kultur. Det står för det goda, för fest och social samvaro.Ulrika Torell är forskare och intendent på Nordiska Museet i Stockholm. Hennes område är mat och måltidshistoria.I flera år höll hon på med ett forskningsprojekt om socker, en kulturhistorisk studie om sockerkonsumtionen i Sverige. Det blev 2015 i en stor utställning på Nordiska Museet och boken Socker och det söta. Ulrika berättar om sockrets ursprung i den arabiska kulturen. Om handeln med den exklusiva produkten. Om sockret under kolonialismens århundranden. Och den stora förändringen på 1800-talet när Europa kunde odla sitt eget socker. Sockret var inte längre en lyx för de rika. När betsockret slår igenom i Sverige kring sekelskiftet 1900, så blir det en enorm överproduktion, säger Ulrika.I Sverige dras det igång kampanjer för att vi ska äta mer socker. Socker lanseras som "Vårt billigaste födoämne". Vi börjar tillsätta socker i maten, som sirap i kåldolmarna och sötar vårt bröd. Svenskar uppmanas att sockra rejält på gröten.Med den ökande konsumtionen kom också snart hälsovarningarna. Och det har fortsatt in i våra dagar.

  • Omskriven i pressen, inte minst för sina teatrala outfits, var grevinnan Greffulhue med sin enorma klädbudget en av Paris främsta it-girls under slutet av 1800-talet.

    "Hon är mycket bestämd allt hon bär måste vara unikt. Hon väljer hellre att se bisarr ut än att likna någon annan. Hon är en enastående kvinna, en grande mondaine". Det var bara en av många beundrande texter som skrevs om grevinnan Greffulhue, en kvinna som själv skapade sig en image som kom att leva länge, inte minst tack vare Marcel Proust som med henne i åtanke skapade sin fiktiva karaktär Oriane, grevinnan av Guermantes. I veckans program besöker vi utställningen Nordens Paris på Nordiska Museet i Stockholm, fördjupar oss i självaste Marcel Prousts klädstil, samt reder ut hur man bäst svarar på det så kallade Proust-frågeformuläret. Gäst i studion är Ingrid Svensson, tidigare ordförande i Marcel Proust sällskapet och författare till boken Ett magiskt rum: salonger i 1920-talets Paris.

  • Paris har länge varit en kulturmetropol. Ända sedan medeltiden har det intellektuella livet varit världsledande – den estetiska strålglansen och det franska modet åtminstone sedan 1600-talets hovkultur. Från sekelskiftet 1900 blev Paris den självklara hemvisten för alla konstnärer, författare, modeskapare och musiker värda namnet. Varför har staden haft en sådan dragningskraft? Och vilka är de viktigaste historiska pusselbitarna till att förklara hur Paris blev den stad den blev?

    Gäster är Cecilia Rosengren och Paula von Wachenfeldt. Paula von Wachenfeldt är docent i modevetenskap, med bakgrund som forskare i fransk litteratur, och har under flera år gett kursen “Modets roll i fransk kulturhistoria” vid Stockholms universitet. Cecilia Rosengren är docent i idéhistoria, specialiserad på tidigmodern kulturhistoria och aktuell med den helt nya kursen “Paris som idéhistorisk miljö under 800 år” vid Göteborgs universitet.

    Avsnittet spelades in live på Nordiska museet den 27 oktober, under en modehistorisk helkväll knuten till utställningen "Nordens Paris – om NK:s franska damskrädderi, 1902-1966".

    Samtalsledare och producent: Magnus Bremmer.

    Bildningspodden är en del av ANEKDOT – det digitala bildningsmagasinet, där Sveriges främsta humanioraforskare berättar, förklarar och fördjupar. Fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se.

  • Modevetaren Susanna Strömquist har djupdykt i historien om den exklusiva syateljén och modesalongen NKs franska damskrädderi, som fanns i närmare 60 år. Hon har grävt i garderober och arkiv och fått låna festblåsor och andra kläder från personer över hela landet.

    På NKs franska, ett av de mer exklusiva damskrädderierna, köpte kvinnor från societeten, kungligheter och artister sina kläder, men också yrkeskvinnor som behövde kläder av hög kvalitet i yrkeslivet. Hit kom dammode från Paris som sedan påverkade modet i hela Sverige. Det handlar om haute couture och couture, måttsydda, handsydda kläder som bara syddes upp i enstaka exemplar.Sömmerskorna träffade aldrig kundernaOch det handlar också om två skilda världar, en lyxig ateljé med mjuka mattor där kunderna vistades, och ett skrädderi där sömmerskorna sydde. De två världarna möttes aldrig och den enda länken mellan dem var måttagerskan, som träffade både kunder och sömmerskor.Forskning i sista minutenNu har Susanna Strömquists forskning blivit en tjock bok om när Paris kom till Stockholm, och en utställning som just nu pågår på Nordiska museet. Och det var verkligen forskning i sista minuten, för det finns inte så många kvar i livet, som varit kunder eller anställda. Men en dam född 1927 kom in med sin röda cocktailklänning (se bild) som hon hade låtit sy upp på 1960-talet. Och utställningen på Nordiska museet invigdes av sömmerskan Maj-Britt Johansson, på hennes 96-årsdag.Lena Nordlund [email protected]

  • Hösten första partiledardebatt. Stefan Löfven avtackad med presenter. Rapport från afghanska gränsen. Sociala ledare mördas i Colombia- State of the EUnion. Haute Couture-utsällning på Nordiska museet. Evakueringarna av afghaner i Kabul.

  • Den svenska kyrkan har ända sedan reformationen haft en viktig roll som kungamaktens verktyg för att sprida information och propaganda. Under stormaktstiden blev propagandan ännu viktigare för att stödja krigsansträngningarna.


    Kyrkan skulle med krigspropaganda hålla befolkningen på gott humör trots alla umbäranden. Knepet blev att skylla krigen på befolkningens syndighet.


    I avsnitt 167 samtalar programledaren Urban Lindstedt med Anna Maria Forssberg som är historiker som arbetar på Vasamuseet. Hennes doktorsavhandling Att hålla folket på gott humör – Informationsspridning, krigspropaganda och mobiliering i Sverige 1655-1680 handlar just om kyrkans roll i krigspropagandan under Stormaktstiden. Hon har senare jämfört kyrklig krigspropaganda i Frankrike och Sverige i boken The Story of War – Church and Propaganda in France och Sweden 1610-1710.


    Sverige lyckades trots en liten befolkning och knappa resurser bli en stormakt under 1600-talet. Detta medförde stora umbäranden för allmogen i form av höga skatter och utskrivningar till krigsmakten. En halv miljon svenska män förlorade sina liv i krigen mellan 1620 och 1720.


    Krigspropaganda spreds både i krigs- och fredstid. Statsmakten huvudbudskap var att krigen var ett gudomligt straff på grund av den syndiga befolkningen. Och världen var befolkad av onda fiender vars mål var att förstöra Sverige. Regenten var det bästa skyddet mot fienderna och alla måste bidra i krigsansträngningen.


    Prästerna motsatte sig aldrig rollen som propagandister för kungamakten. Och anfallskrigen beskrevs som försvarskrig. Enligt prästerna var kungen utsedd av Gud och undersåtarna hade absolut trohets­ plikt mot överheten. I predikningar lade prästerna alltid skulden för kriget på undersåtarna.


    Lyssna också på Gustav Vasas känsla för propaganda.


    Musik: Nearer My God To Thee Church Organ av Bobby Cole, Soundblock Audio.

     

    Bild: Prästfamilj från 1680, Nordiska Museet, Public Domain.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

    Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

  • Nationella minnesmonument skapar ofta infekterade debatter. Och om konst syftar till att hålla sår öppna, hur ska de då bidra till läkningen? På det funderar kulturredaktionens Mårten Arndtzén.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i oktober 2018."God konst har inte till uppgift att hela och försona. Konstens uppgift är tvärtom att visa på och gestalta motsättningar just där dessa är som mest oförsonliga. Att 'hålla såret öppet', för att låna en formulering av Birgitta Trotzig. Konst som inte gör detta blir harmlös, och därmed inte bara estetiskt verkningslös utan också etiskt oförsvarlig."Så skrev författaren Steve Sem-Sandberg i januari 2004, apropå den debatt som just då rasade om Dror och Gunilla Skiöld-Feilers konstverk "Snövit och sanningens vansinne". Hans koncisa sammanfattning av den konstnärliga modernismens kompromisslösa sanningsanspråk känns särskilt sann i förhållande till de romaner med anknytning till Förintelsen som Sem-Sandberg skulle skriva under det följande decenniet.När man, som i De utvalda från 2014, berättar om nazismens systematiska övergrepp och mord på barn finns inget utrymme för försoning. Och ska inte göra det.Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkallerliga i förlusten av de här människornas liv...Ett annat sentida konstverk som är lätt att relatera till Birgitta Trotzigs metafor är Jonas Dahlbergs hyllade men aldrig utförda nationella minnesplats till offren för massakern på norska Utöya.Sårmetaforiken finns redan i titeln: "Memory Wound". Minnessår. Dahlberg har berättat hur han vid ett besök på Utöya två år efter massakern såg hur naturen redan börjat sudda ut spåren av terrorn. Och att han upplevde det som opassande, med tanke på vad som utspelat sig där.Sörbråten, en liten udde på fastlandet i närheten av Utöya, var redan utsedd som plats för minnesmärket. Dahlbergs förslag blev att kapa av spetsen på udden och förvandla den till en liten ö, genom ett brutalt hugg i berget. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkalleliga i förlusten av de här människornas liv, de här barnens framtider.Stående i en liten grottmynning, hitom den kanal som ingreppet skapat, skulle vi se en bergvägg med namnen på de mördade, på andra sidan vattnet. Tillräckligt nära för att läsas, men för långt bort för att kunna vidröras.Memory Wound skulle, för att tala med Birgitta Trotzig och Steve Sem-Sandberg, hålla såret öppet. Men alla ville inte det. Några grannar till den tilltänkta minnesplatsen föredrog att läka, och gå vidare. Och det var den norska regeringen tvungen att ta hänsyn till, eftersom just de här människorna hade gjort stora insatser under räddningsarbetet den 22 juli 2011, ibland med fara för sina egna liv.Ett slags nationalhjältar, alltså. Som i en annan tid kanske hade tillägnats ett eget monument? I den här lyckades de istället fälla Dahlbergs.I den internationella konstvärlden väckte den norska regeringens agerande ett ramaskri. Ett upprop som utnämnde Memory Wound till ett av nordens viktigaste konstverk samlade en imponerande skara prestigefulla intendent- och konstnärsnamn från Europa och USA.En avvikande röst var den amerikanske poeten och konstkritikern Peter Schjeldahl. Han kritiserade Jonas Dahlbergs förslag för att vara, just, mer sårande än tröstande, och menade att det överskred gränsen för det anständiga genom att tvinga på sina betraktare de lämpliga känslorna av sorg, när det istället borde bereda plats för besökarnas egna.Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt.Själv var Jonas Dahlberg sparsam med kommentarer, men i de enstaka uttalanden han gjorde under de år debatten pågick återkom han till en tanke: att ett monument som alla genast kan enas om inbjuder till tystnad och glömska. Att en nationell minnesplats tvärtom måste syfta till att "insistera på ett fortsatt gemensamt samtal om det som skedde. Och att samtalet i sig, om än i stunder obehagligt, är det som på sikt kan fungera som bearbetning av traumat".Med andra ord: att hålla såret öppet så att det ska kunna läka.Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Den här sortens konstverk representerar ju samhällets hållning, inte bara konstnärens. Problemen med att få till stånd en minnesvård över Estoniakatastrofens offer sammanföll med regeringens svårigheter att hantera vraket och de drunknades kroppar. Och den främsta orsaken till att det gått lättare med Lea Porsagers "Gravitational Ripples", det nya monumentet över flodvågskatastrofens offer är nog tiden. Först ett decennium efter tsunamin fattades ett regeringsbeslut om en nationell minnesplats.Såret var inte längre alldeles öppet, och debatten om myndigheternas agerande eller brist därpå hade hunnit tystna.Har Jonas Dahlberg och Steve Sem Sandberg alltså fel? Är det bättre att låta såret läka lite, när det gäller den här sortens konstverk? Att inte lägga sten till de drabbades och samhällets börda, med en estetisk diskussion om hur offren bäst ska hedras?Så verkar i alla fall svenska regeringar ha resonerat, efter tsunamin. I Norge blev ställningstagandet mer radikalt. När Jonas Dahlbergs kontrakt bröts kopplades det norska konstrådet också helt bort från arbetet med 22 juli-monumenten, som istället hanteras av en myndighet utan konstnärlig kompetens.Den tillfälliga minnesvård som nu finns på plats i Oslos regeringskvarter, där Anders Behring Brevik inledde sin mordturné, är skapad av en arkitektbyrå. Jonas Dahlberg hade ett förslag även för den här platsen, men det skrotades samtidigt med Memory Wound fast på mer oklara grunder. Här fanns inga traumatiserade grannar, och här hotade heller ingen uppslitande rättsprocess.Själva förslaget var också ganska annorlunda. Där Memory Wounds styrka låg i den kompromisslösa gestaltningen av brottets brutalitet och förlustens oåterkallelighet, kretsade skisserna för Oslo snarare kring gemenskap och ansvar.Istället för naturen var grundmaterialet samhället: förkroppsligat genom namnen på alla de människor som fanns folkbokförda i Norge dagen för dåden. Fem miljoner namn, inristade i stora stenhällar som tillsammans skulle bilda ett torg, en öppen plats mellan departementsbyggnaderna.De 77 mördade skulle också finnas där, i namnhavet, markerade med någon extra centimeter tomrum omkring sig.Ett nationellt "vi" alltså, och de som togs ifrån "oss" den dagen. De "vi" Norge inte lyckades skydda.Jonas Dahlberg menade alltså att syftet med en nationell minnesplats är att insistera på ett fortsatt samtal. Jag vet inte vilka intryck debatten kring Memory Wound gjorde på honom själv, men ett faktum är att hans förslag för regeringskvarteret växte fram medan det samtalet pågick. Och att det är eller kunde varit ett avgjort mindre dramatiskt, men öppnare och i någon mening mer politiskt konstverk.Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart.Konstnärliga processer kräver tid, precis som sorgearbete. Ett annat, mer lyckosamt, exempel på det är den redan nämnda minnesvården över Estoniakatastrofens offer. Det monument som finns idag, bakom Nordiska museet på Djurgården i Stockholm, ser helt annorlunda ut än det förslag som vann konstrådets skisstävling, året efter M/S Estonias skeppsbrott i Östersjön i september 1994.Det stoppades på grund av en praktisk miss. Som blev ett lyckokast, då konstnären den polske skulptören Miroslaw Balka återkom med ett nytt och bättre förslag.De inslag av överflödig dramatik som gjorde det tidigare förslaget svårsmält som att ljudet av vatten skulle ledas in i verket var borta. Nu hade Balka istället förstått att tillvarata platsens egen symbolik.Istället för att fläka ut sin gestaltning över den öppna ytan ner mot vattnet, som i det kasserade förslaget, öppnade han muren till Galärkyrkogården, gav den två nya armar som omfamnar ett triangulärt rum, med en liten öppning mot vattnet, och lät namnen på de omkomna ristas in på murarmarnas insidor.En befintlig alm ger skugga, och sällskap, i det lilla utrymmet och längst bak leder en trappa upp till en öppning i muren mot kyrkogården. En plats där svenska sjömän gått till sista vilan sedan 1700-talet.Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Utan för att det håller "såret öppet" genom att påminna om just det samhället misslyckades med efter estoniakatastrofen, att få hem de döda, men samtidigt och det är viktigt erbjuder något slags symbolisk kompensation, ett erkännande.Vi kunde inte. Men vi ville. Vi tänker på er.Mårten Arndtzén, konstkritiker på Sveriges radios kulturredaktion

  • Bör verkligen allt som museer förvaltar även finnas digitalt? Och behövs det ett tydligare uppdrag från politiskt håll för att komma vidare när det gäller museernas digitalisering? Dessa frågor, och många andra, avhandlades när Omvärld och insikt: Museipanelen gjorde ett gästspel under politikerveckan i Almedalen. Hör Aron Ambrosiani, digital producent på Nordiska museet och Carl […]

    Inlägget K-podd special: Museipanelen Almedalen dök först upp på K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg.