Namibia Podcasts

  • Hello Interactors,

    Happy 2023! Today we launch into a season on topics related to human behavior. So much of how we interact with people and place comes down to language. It shapes how we communicate with one another, but how much does language shape our behavior? And if one language dominates, how much does that domination shape our global society?

    As interactors, you’re special individuals self-selected to be a part of an evolutionary journey. You’re also members of an attentive community so I welcome your participation.

    Please leave your comments below or email me directly.

    Now let’s go…

    DO YOU SPEAK ENGLISH?

    Last week I caught up with a friend of mine who left Microsoft soon after I did. He was a technology executive and is now pursuing a degree at Cambridge on ethics in artificial intelligence (AI). His coursework is very different from his engineering past and Taiwanese education. Fewer numbers, more words. He is reading multiple philosophy papers a week, sometimes 30 pages long. He must then write his own analytical essays. Predictably, these papers he is reading are written in English – his second language.

    It can be challenging enough to read philosophy in a native language. When he encounters a word, he doesn’t understand, he often consults his Chinese dictionary to better understand the concept. But then when he compares that definition to the English dictionary definition, the meaning is sometimes different. The philosopher Ludwig Wittgenstein once wrote,

    “Philosophy is a battle against the bewitchment of our intelligence by means of language.”

    For my bi-lingual friend for whom English is his second language, it seems the language is the battle against intelligence by means of the bewitchment of philosophy.

    This is an increasingly common phenomenon around the world as English is the dominant language of higher education. An estimated one in six people on this planet speak some form of English. While seemingly small, it is the largest population to speak a common language in the history of our species. Still, with over 7000 different languages spoken around the world language diversity dominates.

    In the United States 80% of households speak English only at home. Those homes are likely to remain monolinguistic. But as immigrant populations in America grow and Indigenous languages resurface the number of bilingual or multilingual households is expected to increase. When the first wave of immigrants came to America in the late 1800s, many children were encouraged to drop their native language in favor of English. My American born Italian father-in-law was discouraged to speak Italian and thus never learned it. Meanwhile, the cost of learning English was too great for his mother, so she was discouraged to learn English. They never shared a richly common language.

    Even though the United States has never declared English the official language, it is often assumed. As a result, there exists not only a monolingual bias, but an English bias. Given the last two global trotting colonizing superpowers have English as the dominant language, it follows the English language dominates. As a result, schools, including higher education replete with international bilingual diversity, is also dominated by the English language and all that comes with it. That includes the branches of the field of cognitive science intent on understanding how language affects how the brain works.

    It was my father-in-law’s strict dad that insisted he speak English only. His attitude was ‘you’re an American, so you’re speaking English.’ It was common for immigrant parents during these times to attempt to erase their past in hopes of appearing more ‘American’. But this attitude may have been buoyed by a long-held belief there exists a cognitive cost of switching between two or more languages. A belief that was surely substantiated by the high cost of learning a second language proficiently. It seems advantageous to just pick one and stick with it. And for many of those early immigrant children in America, that choice would have been English.

    But I’m reminded of another friend who grew up in Malaysia learning English and Malay while speaking her native cultural language and English at home. Malaysia’s population is a blend of Malay, Chinese, and Indian descendants, and the informal language, Manglish, blends words from English, Chinese, and Tamil. She is so comfortable jumping between these languages that when she and her sister talk, they sometimes use words from multiple languages in a single sentence. For her, there is no cognitive cost in switching. In fact, she may even benefit from using many languages at once.

    YES, UH-HA, I AGREE

    Some research in cognitive science points to a ‘bilingual advantage’. Multi-lingual speakers showed a greater “ability to plan, focus, and execute a wide array of tasks’ compared to single language speakers and the effect was pronounced among older adults. As a result, replicated studies show performance varies greatly depending on the task, age, language experience, and frequency of switching languages. Still, as cognitive research increases in parts of the world where bilingualism is more common, more is sure to be learned.

    The bulk of knowledge in cognitive science comes from studying WEIRD people. They are predominantly White, Educated, Industrialized, Rich, and Democratic. The ‘E’ could just as well stand for ‘English-speaking’. The discipline is dominated by English-speaking researchers, studying a sliver of the English-speaking population, writing papers in English, and in countries that that are culturally Anglocentric. This flaw has been recognized for nearly a decade. But increasingly more research uses diverse sample populations, in more diverse locations, and is conducted by less Anglocentric researchers who use English as a second language.

    In 2022, a group of scholars published a paper investigating how over-reliance on English may hinder cognitive science. It included a chart that illustrates a sampling of differences emerging from these more diverse studies. It shows how aspects of the written and spoken English language differ culturally, linguistically, and cognitively from certain other languages. For example, English speakers tend to frequently rely on words of gratitude to maintain healthy social relations. One study revealed English speakers were four times more likely to say ‘thank you’ than other languages. A language in Ecuador, Cha’palaa, doesn’t even have a word for ‘thank you’. Even ‘please’ is avoided without conflict. Thirsty? ‘Give me water’ is sufficient and considered polite.

    Conversely, languages other than English tend to use words more frequently that promote and sustain social cohesion. One of the more extreme versions of this is Japanese where attention to social behavior is more closely monitored by all members of society. During conversation, the person whose ‘turn’ it is to speak is listening and looking for short affirmative confirmation, like ‘yes’, ‘uh-huh’, or head nods without losing their ‘turn’. Meanwhile the listener is listening and watching for breaks in phrasing to offer forms of affirmative confirmation. Linguists call this ‘back-channeling’ and can be found in cultures rich in social cohesion. Perhaps the English language and the American egocentric culture isn’t helping to heal our societal divisions.

    The ordering of words in Japanese versus English has cognitive implications too. All languages have a linguistic ‘head’ that determines certain properties of a phrase. The Japanese language puts the head at the end of a phrase while English puts it at the beginning. This has implications for differences in working memory between Japanese and English speakers. When recalling a sequence of figures, like numbers, objects, plants, or animals, Japanese speakers have higher precision on the last item in the list and English speakers the first.

    Cognitive differences in ordering arrangements can extend beyond listed figures to spatial reasoning. For example, English speakers use their own relational viewpoint as a frame of reference when describing spatial locations, like ‘left’ or ‘right’. In contrast, certain native languages in Australia and Namibia use cardinal directions like ‘west’ or ‘east’. These differences in linguistic encoding are shown to influence learning of spatial configurations, search and find tasks, and tracking moving objects. Again, the apparent egocentrism of English speakers is seemingly creeping into even how we see ourselves in the world.

    ADVERSITY TO DIVERSITY

    The ’left-right’ bias shows up not only in space, but also time. English speakers typically think of a timeline as going from left to right. This ‘left-to-right’ bias can be attributed to many factors, including the ordering of words in a sentence or a math equation. Solving a math problem or writing a sentence in English involves ‘starting’ on the left and over time ‘ending’ up on the right. Those taught to read and write or do math in English or similar languages thus have a linguistic coding in the brain that associates the past with the ‘left’ and the future with the ‘right’.

    But those who have not been exposed to these encodings have no such associations. And given there are 7000 languages spoken in the world, that accounts for a lot of humans. As more humans gain access to the internet, more and more of these languages and cultures will be exposed to the 1.2 billion internet users speaking English. The fastest growing languages online are Chinese (0.9 billion), Spanish (0.4 billion), and Arabic (0.2 billion). More people in America speak Spanish than all of Spain.

    Given this growing linguistic diversity, these researchers conclude cognitive science is not doing nearly enough “to live up to its original mission of developing an interdisciplinary exploration of ‘the mind’”. They say English language dominance may be the field’s “original sin” and call for a commitment “to research that seeks to systematically explore, generalize, and falsify our models of human cognition by exploring non-English-speaking peoples and societies.”

    As we enter a new year, English speaking students, like my continuing adult education friend, will be returning to classes and campuses dominated by the English language. Others will be drawing that timeline planning the next quarter. Many spent this holiday season exchanging in culturally supported niceties perpetuated by language. Santa only delivered the presents if the child had been saying ‘please’ and ‘thank you’ all year. We will spend the next year looking to do the same as we all struggle to keep those new year’s resolutions.

    The words ‘spent’ and ‘spend’ bring up another peculiarity of English – tenses. It turns out those living in countries using languages that don’t have an obligatory future tense like English may be better at keeping their resolutions. They tend to smoke less, practice safer sex, and are less obese. And, hey, tax time is also just around the corner in the United States. It turns out those not obliged to use future tense in their language also save more.

    But these researchers admit these studies deserve scrutiny. There is much debate about how culture and history shape language and how language shapes culture and history. Teasing out language from cognition and culture will continue to confound scholars, researchers, and practitioners. However, advances in neuroscience and brain imaging together with increased diversity of research subjects, locations, and researchers are sure to yield more practicable results. These tools didn’t exist at the onset of the study of language.

    In 1863, the linguist Wilhelm von Humboldt, and brother of the more famous naturalist Alexander von Humboldt, wrote three volumes on comparative linguistics after studying the Kawi language of Java. He noted then there “resides in every language a characteristic worldview.” One day we may be able to discern just what elements of worldview cognition are common to all human brains – and the brains of other animals – regardless of language and culture.

    Until then, this is all that is left to write for today. In English. While my sentences have flowed from left to right, the beginning is at the top and the end is here at the bottom. I wish to ‘thank you’ for reading or listening and invite you to ‘please’ click ‘like’ or leave a nice comment. If you feel so obliged. It’s been my ‘turn’ to speak, now it’s yours.



    This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit interplace.io
  • Mimmi Kotka och Elov Olsson kom på pallen i Ultra-Trail Cape Town i Sydafrika. Mia Thomsen gav sig själv etapploppet Namib Desert Run som 50-årspresent. Dessutom snackar vi om favoriterna inför PRT - Personliga Rekordens Tävling.

    Stöd bevakningen av svensk ultralöpning: ultramarathon.se/patreon

  • I flera europeiska länder har historiska händelser skärskådats de senaste åren. Erik Lindman Mata funderar på vad den tyska diskussion om landets koloniala förflutna säger om minnesarbetets natur.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Få nationer har en så komplicerad relation till sin minnespolitik och sina historiska övergrepp som Tyskland. Och tyskarna har under 1900-talets senare hälft utan tvekan noga skärskådat sin roll i den nazistiska brutaliteten. Visserligen på olika sätt, men alltid med insikt om den tyngd det förflutna lägger på samtiden. Själva behovet av att bearbeta Förintelsen har till och med blivit en officiell och oomtvistad hållning. Ändå har de senaste åren en diskussion om minnet av Förintelsen återigen blossat upp. Kanske säger den tyska diskussionen, om landets historiska minne, något viktigt, som rör inte bara hur länder bearbetar sitt förflutna, utan också hur förutsättningarna för att hantera och reflektera över det förflutna inte är huggna i sten. Kanske visar den hur alla våra historiska rötter fortsätter att växa, åt olika håll.

    Efter kriget reste sig Tyskland relativt snabbt ur sina spillror, för att snart bli centrum för den europeiska politiken. Men man började bara sakta tala om det förflutna. Redan på 1980-talet, när önskan om klarspråk kring den tyska skulden väl hade börjat etablera sig, kom den första motrörelsen – historikerstriden briserade. Det var historikern Ernst Nolte som utlöste det hela, genom att ställa frågan om vad för slags händelse Förintelsen var. Unik i sitt slag? eller en del i det grymhetens kabinett som redan befolkades av folkmordet på Armenier, tortyren i Gulag och de allierades bombningar av tyska civilister? Konfliktlinjen var tydlig: Vore det bättre att sopa det hela under mattan, glömma och gå vidare eller var man snarare tvungen att fokusera och söka bearbeta det folkmord som hade begåtts?

    Den senare positionen vann och blev till den rådande, hegemoniska ståndpunkten. I den historiesyn som kom att råda var Förintelsen en egenartad och ojämförlig händelse, en grymhet av oerhörda proportioner och en händelse som Tyskland inte fick vända bort blicken ifrån. Man insåg att man behövde arbeta igenom sin kollektiva erfarenhet, och historikerstriden blev ett minne blott.

    Men tjugo år in i det århundrade som många, efter Berlinmurens fall, trodde skulle innebära liberalismens fullständiga seger och historiens slut har så frågan om det förflutna återigen seglat upp. Historikern Aleida Assmann menar att det som nu pågår i Tyskland är ett direkt återupptagande av den tidigare striden. Men nu handlar det inte först och främst om förhållandet till Förintelsen, utan snarare vad man ska göra med sitt koloniala förflutna. Diskussionen, eller diskussionerna, har dykt upp på olika håll; ska man döpa om koloniala gatunamn? Fanns det fog för att avboka den kamerunske filosofen Achille Mbembe, som skulle ha föreläst på en konstfestival, bara på grund av hans stöd för bojkotten av israeliska företag? Ska man återbörda de konstverk som man under koloniala krig har tagit till Europa? och så vidare. Just för att man gör anspråk på ett visst minnesarbete, så knyter dessa frågor också an till arbetet med och minnet av Förintelsen.

    Men varför lyfts frågan om Förintelsen just i dag? Historikern Sebastian Conrad menar att det handlar om en övergång från efterkrigstidens historiska berättelse till erfarenheten av en globaliserad samtid.

    Efterkrigstidens berättelse bestod i förkastandet av nazismen, en ökad demokratisering och att man avhände sig krigsmakten. Kärnan i figuren var bearbetningen av Tysklands skuld, och speglar den minnespolitik som karaktäriserade det sena 1900-talet. Avgörande var efterkrigstidens transnationella ram och världsordning. Dåtidens minnespolitik var ett villkor för Tysklands väg mot väst och kan bara förstås i den geopolitiska struktur som då växte fram. Den som ville ingå i den Europeiska gemenskapen behövde inte bara anpassa lagar och politiska system, utan också synen på det förgångna.

    Det som nu har hänt är att minnet av 1900-talet står inför nya sociala, kulturella och geopolitiska förutsättningarna, vilket till exempel märks i skiftet i synen på Tysklands koloniala övergrepp. Det tyska uppmärksammandet av folkmordet på hererofolket i Namibia är, enligt Conrad, ett tydligt exempel på vad som har förändrats. Under 80-talet fanns inget utrymme för att erkänna vad som hade hänt i Namibia. Då talade man om folkmordet i termer av ett svårmanövrerat, martyrliknande krig för tyskarna – i skarp kontrast till hur man såg sin egen roll i Förintelsen. Först 2016 bad tyska staten om förlåtelse för vad som hänt i Namibia. Minnesarbetets objekt hade skiftat.

    Att arbeta igenom trauman, individuella såväl som kollektiva, är svårare än att bara städa upp, dra ett streck och gå vidare. Minnen somnar, minnen väcks till liv. Även sår som läker lämnar spår på kroppen, och även brott som erkänts gör ont.

    Men till skillnad från ett ärr, så skiftar minnet beroende på vilken konstellation det hamnar i, vilka andra minnen det förhåller sig till. Därför behövde frågan om kolonialismens förbrytelser mäta sig med Förintelsen, eftersom den rådande tanken om Förintelsens unikhet inte släppte in andra förbrytelser i sin omkrets. För att räknas som legitim – för att kunna bli en del av arbetet med det förflutna – behövde frågan om kolonialismen ställas bredvid Förintelsen –  trots att man ihärdigt hävdat det senares unikhet.

    Ett strikt nationellt minne är i dag kanske inte möjligt. Precis som den offentliga diskussionen fokuserar konflikter både innanför och utanför det enskilda landets gränser, är också minnespolitiken en globaliserad och spretig fråga. Det gäller för både det kollektiva minnesarbetet, som för olika grupper eller individers förståelse av sin egen historia. Också det svenska minnet är alltmer sammanflätat med omvärldens. Detta syns inte minst i vilka händelser som påverkar och formar oss.

    Så har rivningen av koloniala statyer i både USA och England återspeglats i liknande konflikter kring Sveriges rasbiologiska historia; nya konfliktlinjer mellan USA och Ryssland påminner oss om den svåra balansgång vår förmenta neutralitetspolitik inneburit; Nordirlands utträde ur EU och Kosovos självständighetsförklaring påminner hela Europa om hur nyfött det rådande fredstillståndet är. Minnets rötter spretar.

    Det är värt att påminna sig om att det alltså inte är fråga om att jämföra olika katastrofer, för att bedöma vilken som är störst eller mest egentlig eller vidrigast. Det handlar snarare om att förhålla sig till att förutsättningarna för att minnas en katastrof – eller att minnas sin katastrof – har förändrats.

    Som Assmann påpekar, innebär det singulära och unika hos en händelse inte att den också måste vara uteslutande. Minnet och den politik som kretsar kring det kollektiva minnesarbetet är inte ett nollsummespel, utan en övning i uppmärksamhet och arbete. Ett arbete vi inte kommer bli färdiga med på mycket länge.

    Erik Lindman Mata, poet

  • För vem tog du egentligen det där beslutet? Och vad händer när vi börjar ifrågasätta våra sanningar? I det här avsnittet berättar vi mer om våra personliga resor till att komma hem till oss själva via filosofer, zenmeditationer, naturen, dagböcker, yogaklasser och klätterhallar till brutala uppvaknanden, djupa insikter, krisande relationer och mindre konstruktiva utvecklingssamtal. Del 1 av 2 på temat personlig utveckling. 

    Nästa gång pratar vi mer om praktiska sätt att leda sig själv när vi fastnar på vägen eller behöver mer stöd än vi kan få av oss själva.

    | Medvetna Relationer | Anknytning | Inre barnet | Meditation | Personlig Utveckling | Psykosyntes | Självhjälp |

  • Folksagopodden gör återigen återbesök i djurens värld. Dennagång håller vi oss i vattenbrynet och tittar närmare på djuren vi kan hittadär. Uttrar, flundror, sköldpaddor och så klart fiskar. Dessutom smyger det sigin en och annan fabel som kanske kan lära den som lyssnar något.

    Sagor i detta avsnitt

    Varför uttern ser ut som den gör, hittat av mig i Sägnerbland utdöende folkslag, där uppges att den kommer från Chugach-inuiterna frånnorra Kanada

    Flundran och björnen, hittad av mig i I Norrskenslandet –sagor från norra sovjetunionen. Där anges att sagan är evenkisk.

    Sköldpaddan och örnen, hittad av mig i Aisopos fabler

    Mallgrodan, hittad av mig i Aisopos fabler

    Varför Flodhästen inte äter fisk, hittad av mig härhttps://oceanconservancy.org/blog/2021/01/15/7-fish-folklore-stories-around-world/där den uppges komma från Zambia/Namibia

    Hur det kommer sig att fiskarna lever i vatten, hittad avmig här https://fairytalez.com/a-fish-story/där den uppges vara från Australien

  • Berättelser om hur historien hade kunnat gå har ofta en betryggande sensmoral: det är bäst som blev. Dan Jönsson finner ändå hopp i de kontrafaktiska historiernas parellella universa.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


    När Columbus år 1492 stiger i land på ön Hispaniola i det vi numera kallar Västindien tas han emot av nyfikna men misstänksamma öbor. Folket på Quisqueya, som de själva kallar ön, inser snabbt var faran ligger: de här främlingarna är visserligen utrustade med okända, livsfarliga vapen, men ganska få till antalet – skulle de däremot lyckas återvända till sitt eget land och hämta förstärkningar vore katastrofen ett faktum. Så Columbus och hans besättning tillfångatas och får aldrig återse Spanien; istället tvingas de avslöja allt de vet om den europeiska civilisation som folket på Quisqueya inser i flera avseenden har kommit längre än de själva. Med sina nya kunskaper kan de snabbt lägga de stora aztek- och inkarikena under sig och skapa en mäktig, fredlig spansk-amerikansk civilisation som utvecklas och stärks under några sekler. Tills de, någon gång på artonhundratalet, finner tiden mogen att sjösätta en första expedition till Europa.

    Ja, så kunde det kanske ha gått till. Det var i en bokhandel i La Paz för några år sedan jag ramlade över den för mig okände bolivianske författaren Juan Manuel Montes roman ”Historia del continente Colombiano” – Den kolombianska kontinentens historia. Boken är vad som brukar kallas en ”ukroni”, alltså en skildring av ett historiskt förlopp som aldrig fick tillfälle att bli verklighet, men som kanske kunde blivit det om tillfälligheterna hade velat lite annorlunda. I det här fallet rör det sig om en alternativ historisk krönika, illustrerad med fingerade dokument och kartor som påstås visa framväxten av det kolombianska imperiet; här rapporteras om fältslag och upptäcktsresor, successionsstrider och kulturkonflikter, men också om en politisk-filosofisk utveckling som i delar av imperiet leder till förändringar i demokratisk riktning redan på 1600-talet.

    Fascinerande att tänka sig, bara det. Men det som framför allt slår mig när jag läser Montes roman är hur den kontrafaktiska historien, som den också brukar kallas, tycks få helt olika politisk funktion beroende på varifrån den skrivs. Om den historiska vetenskapen lite förenklat kan sägas handla om att till lika delar besvara frågorna om vad som faktiskt hände, och varför det gjorde det – så är den kontrafaktiska historieskrivningens ärende att göra detta varför osäkert, motsäga bilden av historien som oundviklig. Men själva syftet med detta osäkrande kan alltså skilja radikalt. I vår del av världen har jag intrycket att de kontrafaktiska ukronierna för det allra mesta har en dystopisk tendens – i nio fall av tio spekulerar de i sådant som ”om Hitler hade vunnit kriget” eller ”om Sverige hade blivit en sovjetrepublik”. Genren är med andra ord rätt förutsägbar; vad den vill visa är hur illa det kunde ha gått om inte omständigheterna hade varit, och följaktligen hur lyckliga vi kan skatta oss över att den bestående ordningen blev just bestående.

    Mot dessa konservativa impulser framträder en författare som Montes som en ideologisk motsats. I det postkoloniala Latinamerika är historien på ett helt annat sätt politiserad, den spanska erövringen fortfarande ett infekterat sår. När femhundraårsminnet av Columbus landstigning skulle firas 1992 väckte det protester över hela kontinenten, och historikernas bild av hur den europeiska koloniseringen blev möjlig har på senare tid stått under ständig debatt. Den traditionella förklaringen, att spanjorerna helt enkelt var militärt, administrativt och teknologiskt överlägsna, är långtifrån självklar numera. Som Inger Enkvist och Vicente Ribes-Iborra konstaterat i sin bok ”Erövringen av Amerika”, var européerna visserligen tekniskt överlägsna, men så få till antalet att de utan vidare kunde ha tillintetgjorts av en stor här som den aztekiska. Något som faktiskt också var ytterst nära att ske för Cortés del vid Tenochtitlán i juli 1520.

    Men vad spanjorerna var bra på var att så split och bygga allianser – och dessutom fick de hjälp av en desto större, osynlig armé, mikrobernas. Från den gamla världen hade de med sig smittkoppsbaciller, malariamyggor och mässlingsvirus som de själva delvis var immuna mot men som snabbt spred sig över kontinenten med förödande resultat. Det finns beräkningar som uppskattar att mellan 80 och 90 procent av inkarikets befolkning kan ha strukit med i någon av dessa farsoter. Just sjukdomarnas betydelse är också något som den engelske historikern J C Sharman har lyft fram i sin uppmärksammade bok ”Empires of the Weak” – De svagas imperier. Sharman tar perspektivet till en global nivå: vad man lätt glömmer, skriver han, på tal om den europeiska erövringen av Amerika, är att Europa vid samma tid stod under hård press från starka asiatiska imperier, särskilt det ottomanska som så sent som 1683 var nära att få Wien på fall. Samtidigt stod mogulerna i Indien och det kinesiska imperiet på höjden av sin makt. Vad som med tiden gjorde att européerna kunde lägga världen för sina fötter var alltså inte överlägsen militär styrka, utan precis som i Amerika en förmåga att bygga lokala allianser mot en i grunden starkare motståndare, som på vis kunde utmanövreras av de relativt små grupper av frilansande äventyrare och handelsmän som blev den statliga koloniseringens förtrupper – i väst conquistadorerna, i öst de ostasiatiska kompanierna.

    Så visst kunde historien ha tagit en annan vändning. Och är kanske redan på väg att göra det – i Sharmans ögon är det västerländska världsherraväldet en historisk parentes, som av allt att döma raskt är på väg mot sitt slut. En insikt som av allt att döma börjar få fäste även i Europa: säkert är det ingen slump att en av de skarpaste koloniala ukronierna på senare år faktiskt har skrivits av en europeisk författare. Fransmannen Laurent Binets roman ”Civilisationer” skildrar en värld där den europeiska koloniseringen av Amerika får ett rakt motsatt förlopp. En dotter till Vinlandsfararen Leif Eriksson har på 1000-talet lett en expedition ner i Mellanamerika och gjort hästen och järnsmidet känt bland befolkningen, som därmed är beredda när Columbus kommer. Precis som i Montes roman övermannas spanjorerna snabbt, men istället för att så fröet till en ny, inhemsk civilisation inspirerar händelserna inkan Atahualpa till ett erövringståg mot Europa, som han på kort tid lägger under sig tack vare sitt diplomatiska geni.

    Historien urartar tyvärr: efter de fredliga inkas följer de brutala aztekerna, som utbreder sitt blodtörstiga välde över Europa och reser en pyramid för människooffer mitt i Paris. Vilket väl är ungefär precis vad belgarna gjorde i Kongo och tyskarna i Namibia, i och för sig, men ändå – lite snopet står man där till slut med en historia som återigen kokar ner till frågan om vinnare och förlorare. Som om vi inte kunde annat. I början av Juan Manuel Montes roman står dedikationen: ”till det europeiska folket” – och ju mer jag funderar på den, desto mer undrar jag om den inte ska tolkas som en politisk förhoppning. Historien kunde inte bara ha varit annorlunda. Den måste kanske också bli det.

    Dan Jönsson

  • Ibland nöp farbröderna mig i kinden så det gjorde ont och sa sheine meidele, vackra lilla flicka, men det behövde dom.

    Om Anette Sallmander:Anette Sallmander är scenkonstnär och kulturproducent. Hon har varit verksam på fria teatrar och institutioner som Kungliga Dramatiska Teatern, Kungliga Operan Stockholm och Riksteatern.Det senaste året har hon arbetat med bl.a. föreställningen och workshoppen Självbilder i både Namibia och Sverige. Med den ideella föreningen Non Serviam har hon medverkat och producerat föreställningar i samarbete med bl.a. Kulturhuset Stockholm, Unga Klara och Strindbergs Intima Teater. Hennes texter kan nu läsas i böckerna Tankar för dagen och Can art aid in resolving conflicts? Är just nu i start fasen för nytt konstprojekt som kommer att samla konstnärer från olika fält kring ämnet biologisk mångfald.Producent: Mette Göthberg [email protected]

  • Corey Knowlton is an international hunting expert, known recently for winning a $350,000 auction to kill a black rhino in Namibia. He is also known for working with hunter Jim Shockey on television shows "The Professionals" and "Uncharted". Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices

  • Under de senaste åren har en ny generation författare från länder i södra Afrika blivit översatta till svenska. Biblioteket pratar med angolanske Ondjaki som rör sig fritt mellan genrerna. Han senaste bok på svenska God morgon kamrater är en optimistisk uppväxtskildring från inbördeskrigets Angola. Petina Gappah från Zimbawe har gjort succé över hela världen med sin samhällskritiska och delvis dystra novellsamling Sorgesång för Easterly Men hon ändå optimist eftersom människorna i Zimbawe trots dåliga ledare är fulla av energi. Och så åker vi till Sydafrika och träffar Lauren Beukes som gjorde succé med sin dystopiska framtidsskildring Moxyland. Även om Sydafrikas historia syns i hennes böcker så är det på ett annat sätt än hos den äldre generationen. Fullt ös och gott om kontakt med populärkulturen. Vi besöker också Namibia som till skillnad från sina grannländer Sydafrika och Angola har väldigt få skönlitterära författare . Vi tar reda på varför och möter vi Ellen Namhila som nyligen gav ut boken Tears of Courage" en skildring av några kvinnor som kämpade för att landet skulle bli självständigt. Programledare: Louise Epstein