Martin Aagård Podcasts


  • Avsnitt två av världens bästa konstpodd kastar sig mellan den allra farligaste och den allra mest harmlösa konsten.
    Vi pratar om den danske högerextremist som nyligen klädde av sig naken på Moderna museet och en spansk feel good-konstnär vars kvinnoskulpturer blivit ett globalt fenomen.
    Uwe Max Jensen är både utbildad konstnär och medlem i det högerextrema partiet Stram kurs. Den 12 december gjorde han ett performance på Moderna museet för att protestera mot att de inte köpt in Lars Vilks Muhammedteckning.
    Han skällde och lyfte på benet för att kissa lite på konsten, något han gjort förut och därför bland annat blivit portad från Århus konstmuseum.
    Samma helg som han vädrade sitt missnöje mot museet försökte hans partiledare bränna koranen i Skärholmen.
    Hur nära står högerextremismen egentligen den här konsten? Och var det en bra eller dålig hundperformance?
    Jaume Plensa är en spansk skulptör vars mindfullness-osande skulpturer får Clemens att mynta begreppet ”Wellnesskonst”. Tyvärr är han omåttligt populär och hans smala kvinnoansikten sprider sig över globen som ett virus.
    Varför älskar alla den här må bra-konsten? Handlar det verkligen om att vi gillar ”skönhet” eller beror det på bra agenter?
    Dessutom har Damien Hirst vaknat till liv igen. Den här gången har han gjort ett konstverk av ekonomin som omger NFT – ni vet de där digitala bilderna som man kan köpa för kryptovaluta.
    Ett ganska fiffigt konstverk om du frågar ”I själva verket”.

    Med Ulrika Stahre och Clemens Poellinger
    Producent: Martin Aagård


  • Protesterna mot vaccinationskrav och restriktioner har återvänt i takt med ökad smittspridning. Under en demonstration i Rotterdam öppnade polisen eld mot våldsamma demonstranter och flera personer fick föras till sjukhus. Protesten var en del i ett globalt upprop där även en demonstration i Stockholm ägde rum. Om rörelserna bakom vaccinationsmotståndet och hur demonstrationen i Rotterdam kunde urarta i sådan våld. Medverkande i avsnittet är Aftonbladets Martin Aagård och Henrik-Willem Hofs från nederländska NOS. Programledare och producent - Patrik Syk


  • Det måste synas att man jobbar med konst, tycker Clemens. Särskilt när man är utomlands. Det är därför han lagt sig till med mustasch och glasögon. En perfekt förklädnad.
    Ulrika använder bara polotröjan för att visa att hon är konstkritiker. Den är lite retro, men funkar varje gång om man ska smälta in.
    I SJÄLVA VERKET är det första samarbetet mellan Aftonbladets och Svenska Dagbladets redaktioner – en konstpodd om allt det som inte ryms i recensionerna.
    I första avsnittet pratar vi om hur den nya ockulta trenden kom som en reaktion på decennier av dokumentär forskningskonst.
    Ulrika vill diskutera det nyöppnade Munchmuseet i Oslo – en otidsenlig blaffa som används för att greenwasha oljepengar. Ska vi verkligen tycka att det är en bra sak?
    Och vi pratar utställningar förstås: Meta Isæus Berlin, Klara Kristalova, Yngvild Saeter, Peter Köhler och Fredrik Söderberg. Vi har varit hos CF Hill, på Waldemarsudde, i kryptan på franska reformerta kyrkan på Odem atelier och på Galleri Magnus Karlsson.
    Dessutom utmanar Ulrika Clemens på en bildgåta.

    Konstnärer, verk och utställningar som nämns i podden hittar du här: https://www.svd.se/om/i-sjalva-verket

    Med Clemens Poellinger och Ulrika Stahre
    Producent: Martin Aagård


  • I dag skulle rättegången mot den svenske internetaktivisten Ola Bini ha inletts i Ecuador.
    En rättegång han väntat på i två och ett halvt år.
    Men med bara 48 timmar kvar ställdes den in igen – uppskjuten på obestämd framtid.
    Det var inte första gången. Sen Ola Bini greps i april 2019 har förhandlingarna ställts in och förhalats upprepade gånger utan närmare förklaringar. Under tiden har han inte kunnat lämna landet och har belagts med hårda restriktioner.
    Amnesty international, FN och Human Rights Watch har alla kritiserat hanteringen av fallet och menar att rättegången både är politisk och genomsyras av maktmissbruk.
    Så vad handlar den egentligen om?
    Aftonbladet Daily har fått en intervju med Ola Bini strax innan rättegången ställdes in igen.
    Programledare: Martin Aagård


  • Konstnären Lars Vilks är död, han blev 75 år.
    Söndag eftermiddag den 3 oktober omkom han, och två poliser, i en trafikolycka på väg E4 utanför Markaryd. De färdades i en civil polisbil och kolliderade med en lastbil.
    Det var 2007 som Lars Vilks tecknade en rondellhund vars ansikte skulle föreställa profeten Muhammed. Teckningen förändrade hans liv. Efter det levde han under konstant hot, hade specialanpassat livvaktsskydd och bodde på hemlig ort.
    Hur såg hans sista år ut? Vad var det som var så speciellt – och så kontroversiellt – med Lars Vilks? Och hur kommer vi att minnas honom?
    Det talar vi om i Aftonbladet Daily.
    Gäst: Martin Aagård, kulturjournalist på Aftonbladet.
    Programledare: Olivia Svenson.


  • Det är tio år sedan terrorattacken på Utøya i Norge. 22 juli 2011 sköts 69 ungdomar på ön till döds av gärningsmannen Anders Behring Breivik.

    Som ende svensk på plats var vänsterpartistiska riksdagsledamoten Ali Esbati. Han var på Utøya för att föreläsa på Arbeiderpartiets ungdomsförbunds årliga sommarläger.

    I dagens specialavsnitt av Aftonbladet Daily hör du Ali Esbati berätta om de fasansfulla timmarna på ön den regniga eftermiddagen.

    Programledare: Martin Aagård.

  • I dagens podd pratar jag med Eric Kaufmann som är professor i statsvetenskap vid Birkbeck college vid London university. Han har skrivit flera böcker, varav “Whiteshift: Populism, Immigration and the Future of White Majorities” som kom 2018 är en av de mer intressanta böckerna som kommit på senare år. Den handlar om den demografiska förändringen av västvärlden, om reaktionerna detta föder, om högerpopulism och dess motsats vänstermodernism. Boken var även en av inspirationskällorna till en debatt jag initierade för två år sedan, och därför är jag särskilt glad att nu få chansen att prata med Eric.

    Nedan har jag sammanfattat den debatten och hur jag i dag ser på den.

    Det är demografin, dumbom!

    ”Jag sätter mig tillrätta på mitt förstaklassäte i X2000 klockan 21.57 och tänker att det borde finnas en fråga att ställa här. Om att det är på väg att skapas ett nytt Sverige, en landsbygd där de infödda svenskarna drar sig tillbaka till villorna och centrum blir en plats för de nya, att landsbygden, sedan länge ett långsamt slocknande och avfolkat ålderdomshem, nu också har blivit en flyktingförläggning, ett asylboende, ett nybyggarland, för vissa en återvändsgränd, för andra platsen där människor börjar om.”

    Så beskrev Jens Liljestrand den dramatiska demografiska förändring som Sverige genomgått och fortsätter att genomgå. Han hade varit ute på föredragsturné och bevittnade en förändrad landsbygd. Han ropade ”Jalla! Jalla!” till en taxichaufför som inte talade svenska, och gjorde reflektionen att det är han själv, Jens, som är gäst här, inte tvärtom. Denna text var hans sätt att fira nationaldagen 2019 eftersom den publicerades dagen innan.

    Några dagar senare beskrev jag samma förändring utifrån en rapport av Joakim Ruist med titeln ”Global migration – orsaker och konsekvenser” (SvD). Det demografiska perspektiv som Liljestrand tagit upp saknades helt. Han fokuserade på det ekonomiska, och menade att invandringen inte hade den stora påverkan många trodde. Gemene svensk, som alltid varit för en striktare migrationspolitik än etablissemanget, led alltså av ett slags informationsunderskott. Jag hävdade då att det var fel. 

    “Det är demografin, inte ekonomin, som är huvudförklaringen till att allt fler väljare i Sverige och västvärlden röstar på partier som vill minska invandringen radikalt.” skrev jag.

    I samma veva myntade Kajsa Dovstad på GP:s ledarsida det bevingade uttrycket att få ett “Jimmie moment”, för att beskriva samma känsla av att inte känna sig hemma i sitt eget land.

    Reaktionerna lät inte vänta på sig. 

    På Aftonbladets kultursida skrev Martin Aagård att jag var hudfärgsfixerad som ens beskrev förändringen runtom i Sverige. Per Svensson, som då var politisk redaktör på DN:s ledarsida, skrev att jag passerade en gräns. Att det jag skrev var oanständigt. I sociala medier var reaktioner grövre än så.

    Vad skrev då Per Svensson och Martin Aagård och mina andra kritiker om Jens Liljestrands betraktelse? Ingenting alls. Om man hyllar förändringen, och dessutom har med en passus där man kritiserar Sverigedemokraterna, då är man anständig. Om man däremot beskriver exakt samma förändring, men även att den leder till ökat invandringsmotstånd, då är man oanständig. Borde inte frågan vara om analysen stämmer i stället? 

    I boken ”Exodus” (Penguin, 2013) beskrev Paul Collier vad som anses vara en ”anständig” reaktion hos Europas majoritetsbefolkningar på migrationen: ”Var inte rasist”, ”Ge plats” och ”Lär dig att lovprisa andra kulturer”. Detta är vänsterns och många liberalers attityd. Minoriteters identiteter är skyddsvärda, medan majoriteten ska trycka ned sin egen.

    Tror verkligen vänsterliberaler att majoritetsbefolkningar runtom i västvärlden inte kommer reagera på det faktum att de inom en överskådlig framtid kan bli minoriteter i sina egna länder?

    Texter som refereras i dagens avsnitt

    Eric Kaufmanns rapport om hur omfattningen av rasismen i USA överdrivs av medier: The Social Construction of Racism in the United States

    Eric Kaufmanns studie om akademisk frihet: Academic Freedom in Crisis: Punishment, Political Discrimination, and Self-Censorship

    Kontakthypotesen: Intergroup Contact and Negative Attitudes Towards Immigrants Among Youth in Sweden: Individual and Contextual Factors

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe