Marschall McLuhans Podcasts

  • När det nynazistiska partiet NDP fick hela två procent av rösterna i valet till förbundsdagen 1965 gick en chockvåg genom stora delar av det tyska samhället. Ett par år senare håller den tysk-judiske filosofen Theodor Adorno ett berömt föredrag på Wiens universitet. Författaren Lars Hermansson har läst föredraget, och letar i den här essän efter likheter och skillnader med dagens högerradikalism.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Jag går in köket där min dotter står och tömmer diskmaskinen, och jag säger, som den stundom docerande far jag är: Vet du vad som är fascismens främsta utmärkande drag?

    Anledningen till att jag fått lust att föreläsa just den här dagen är att jag läst klart den tysk-judiske filosofen Theodor Adornos föredrag, som han håller på Wiens universitet 1967.

    Nej, vad är fascismens främsta, utmärkande drag, säger dottern. Och jag: att ingjuta skräck för framtiden i den stora massan. Men, säger dottern: det är ju också ett utmärkande drag för miljörörelsen. Det ligger något i det. Frågan är: kan ”ett utmärkande drag” vara som en tom form som fylls med innehåll av den som tillämpar den? Fascister lika väl som miljöaktivister.

    Nästa utmärkande drag hos högerextremismen är enligt Adorno att propagandan är målet. Det viktigaste är att höras och synas så ofta och mycket som möjligt genom att ständig förfina den masspsykologiska maktapparaten, inte att ha något att förmedla. Tvärtom, ju mindre du har att förmedla desto bättre, eftersom ett tankeinnehåll kan få folk att tänka, och det är, enligt Adorno, fascismens tredje utmärkande drag: att få folk att sluta tänka, att inte bry sig om sakförhållanden och rationella argument, utan helt enkelt tro på den som hörs och syns mest. Samtida exempel på en sådan strategi saknas som bekant inte.

    Det där att propagandan är målet påminner en del om Marschall McLuhans idé om att mediet är budskapet – ”The medium is the messege” – som han utvecklar i boken Understanding media från 1964. McLuhan menar i sin ryktbara bok att ett meddelandes innehåll inte har samma djupgående verkan på våra samhällen och medvetanden, som själva det medium genom vilket det uttrycks. I det perspektivet är det ingen större skillnad mellan Hitlers Mein Kampf och t. ex Lina Wolffs senaste roman. Bägge är böcker, tryckta medier, beståndsdelar i det McLuhan i en annan bok benämnde Guthenberg-galaxen.

    McLuhans teorier är kanske inte till någon större hjälp om man vill förstå fascismens väsen. Fascismen är ju inget medium. Däremot är det intressant att undersöka huruvida dess idéinnehåll passar bättre eller sämre i det medium som dagens fascismer frodas i: internet. På Berkeley Center for Right Wing Studies gör man just det; sedan 2009 har ett tvärvetenskapligt studium givit upphov till en mängd rapporter och texter om ”cyberfascism” och ”bredbandsterrorism”. Den organisatoriska utspriddhet och nyckfullhet som tycks gälla alla internetbaserade rörelser, från vänster till höger, svär förstås mot den klassiska fascismens vurm för militär disciplin och tydlig beslutsordning, men den tycks inte ha ändrat innehållet i fascismernas minsta gemensamma nämnare, som de tyska sociologerna Holger Marcks
och Maik Fielitz
i essän Digital Fascism: Challenges for the Open Society in Times of Social Media formulerar så här: ”föreställningen om en hotad gemenskap som behöver återfödas med hjälp av extraordinära åtgärder.”

    Kanske kan man säga att det är radikaliteten i de extraordinära åtgärderna som avgör om en rörelse bör kallas fascistisk eller inte. Att Sverigedemokraterna bygger sin politik kring bilden av en hotad svensk gemenskap är svårt att förneka. Däremot är kanske deras extraordinära åtgärder inte lika radikala som Trumps försök att rasera grunderna för det offentliga samtalet genom införandet av kategorin ”alternativa fakta” och det ständiga tjatet om ”fake news” eller Victor Orbans nedmontering av rättsstaten genom censur och anti-demokratiska ingrepp i rättssystemet. Dessutom kan man förstås hävda att även andra partier i Sveriges riksdag ibland längtar tillbaka till 1974, även om förtecknen då inte handlar om svenskhet. All nostalgi är ju inte fascistisk.

    Däremot är all fascism, tror jag, nostalgisk. Det tycks alltid finnas ett mytiskt förflutet då män var män, kvinnor kvinnor, folket stod enat mot fienden och den lilla människans strävsamhet byggde landet – det senare en viktig beståndsdel också i den tillbakablickande delen av socialdemokratin, och kanske i all nationalism. Adorno säger i sitt föredrag att fascismen inte förtjänar beteckningen ideologi, eftersom den är för irrationell och ointresserad av andra frågor än att erövra och behålla den politiska makten. Den har ingen teoretisk överbyggnad värd namnet. Kan så vara, men visst finns det en del välkända innehållsliga drag som förenar Trumps, Putins och Orbans rörelser med historiens fascismer, som till exempel nationalism, misogyni, rasism, förakt för svaghet, allt inbäddat i den där idén om en hotad gemenskap som måste ”återfödas med hjälp av extraordinära åtgärder”.

    Men hur var det med den där tomma formen som kan fyllas med innehåll av såväl fascistisk som miljöaktivist art? Är jag och min dotter helt fel ute om vi antyder att Fridays for future till exempel delar ”utmärkande drag” med fascismen? Vad är ens ett utmärkande drag? Adorno går inte närmare in på saken i sitt föredrag, men låt säga att ett utmärkande drag inte kan vara något man delar med nästan alla. För en individ kan det till exempel inte vara att ha armar och ben, för en politisk rörelse kan det inte vara att vilja förändra samhället. Men att skrämma folk till lydnad är hyfsat specifikt, och borde kunna kvala in under beteckningen. Man kan hävda att miljörörelsen inte alls vill skrämma utan bara informera. Det kan å andra sidan en fascist också hävda. Om informationen är skrämmande så är den det. Vad det kokar ned till är alltså vad du som politisk varelse finner mest skrämmande: mänsklighetens undergång eller nationens.

    Men mer oroande än de strukturella likheterna mellan miljörörelsens skrämselpropaganda och fascismens, är det Adorno urskiljer som fascismens enda egentliga tanke: att till varje pris erövra och behålla makten. Där riskerar hela den representativa demokratin av idag att framstå som fascistisk genom dess ständiga oheliga allianser och kovändningar från helvetet. Adorno varnade redan 1967 för en disproportion mellan rationella makttekniker och irrationell eller frånvarande ideologi. Han säger: ”Jag tror att just denna kombination av rationella medel och irrationella syften motsvarar en tendens hos hela civilisationen, som ju till stora delar går ut på perfektion hos teknik och medel, allt under det att samhällets hela syfte lämnas därhän.”

    Just där, i frånvaron av ett genomtänkt syfte med samhällsbygget, frodas, tror jag, fascismen.

    Lars Hermansson