Jurij Podcasts

  • Utrikeskrönikan, 5 januari 2023.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Stockholm, torsdag.

    Förlåt! Jag glömde.

    Glömskan. Kan det vara vår största fiende?

    Vi åker längs en nyss upptinad grusväg utanför Charkiv. De första värmande vårstrålarna får landsbygden att blomstra paradisiskt, som att ingen ondska i världen fanns.

    Bara mullret från artilleri skvallrar om den verklighet vi färdas i. Vi låtsas att det är åska.

    Lubna upptäcker ett träkors i en prunkande trädgård. Vi stannar, tar reda på vad som hänt.

    Mannen, som är kärvt svårpratad och på vars hus taket helt rasat in av artilleriattacker berättar lågmält att hans fru ligger där, i trädgården, under korset.

    Hon låg på den djupfrysta gräsmattan först, det gick ju inte att gräva i tjälen. Hon dog av en rysk granat.

    Några hundra meter därifrån svettas Jurij och blossar frenetiskt på sin cigarett. Han har just återvänt efter att ha grävt fram förmultnande, stinkande kroppar från skyddsrum, diken och skyttevärn.

    – Det bekommer mig inte säger han, eftersom det är ryska soldater, det värsta är när det är någon man känner, säger han.

    En lätt vindpust fångar tag i träden och får löven att rassla melodiskt. Det är minnen som tränger på.

    Eller de åldrande mentalt krossade föräldrarna till journalisten Dmytro som är spårlöst försvunnen sedan ryska styrkor tillfångatog honom. Deras enda son, borta. Mamma Halina vill bara krama honom, pussa honom, bjuda honom på soppa, men han är borta och hon skakar av gråt när hon berättar om sin saknad. Utanför huset syns skador av ryskt bombardemang men fåglarna kvittrar som kontrast och nykläckta tufsiga kycklingar leker i gräset som för att visa att livet måste fortsätta.

    I Mykolayiv, den välklädda mannen som i förbigående berättar att “alla är borta”, hela familjen. Hustru, barn, barnbarn. Liksom huset. Alla döda. Allt förstört. Hans tårar blöter min kind.

    Vi tittar på varandra jag och Lubna, tänker att vi lever i overklighet. I en värld där ondskan vinner.

    Eller de små kistorna. För små för att någon ska få ligga där. Där vilar de som borde ha hela livet framför sig. Begravda med sina gosedjur.

    Det är minnen, mörka minnen.

    Eller flickan jag träffade i Jemen, hon som fått hela bäckenet bortsprängt av en mina och av chocken helt slutat prata. Eller den lilla pojken som dog framför mina ögon när kämpande läkare, inför en förtvivlad mamma, svettades i hyddan som var sjukhus och försökte rädda hans liv.

    Ingen pratar om Jemen längre.

    Att ett barn dör där var tionde minut, att barn varje dag sprängs av exploderande minor saknar nyhetsvärde. Det är bortglömt.

    Glömskan kan vara vår största fiende.

    Ibland måste vi slåss mot den. Vi får inte glömma de döende oskyldiga i Jemen.

    Vi får inte glömma – Halina, Dmytro, Jurij och mannen som begravde sin hustru i en prunkande trädgård i Ukraina.

    Vi får inte glömma- alla namnlösa som betalar med smärta och död.

    För om intresset börjar svalna, kanske vi glömmer och om vi glömmer vinner dem som vill oss illa.

    Vi får inte glömma vem det var som faktiskt attackerade, som började, som gjort sig skyldig till den största katastrofen i Europa i modern tid.

    Vi får inte glömma de som inte vet när de ska få äta nästa gång, för kanske blir det aldrig.

    För om vi glömmer slutar vi bry oss och om vi slutar bry oss har vi redan förlorat. Allas viktigaste kamp borde vara den mot glömskan, vår största fiende.

    Johan Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent
    [email protected]