Jenny Erpenbeck Podcasts
-
Pandemilitteratur, krig och nya ukrainska röster. Från Nobelpris och autofiktion till Augustpriset och frågan om svensk litteratur blivit för tråkig? P1 Kulturs panel guidar till litteraturåret 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
LINA KALMTEG TIPSAR OM TRE BÖCKER:"Fri" av Lea Ypi, roman, övers. Amanda Svensson. Albert Bonniers förlag.
"Paradais" av Fernanda Melchor, roman, övers. Hanna Nordenhök. Tranan.
"Flicka, 1983" av Linn Ullmann, roman, övers. Lars Andersson. Albert Bonniers förlag.
ANNA TULLBERG TIPSAR OM TRE BÖCKER:"Åsnesommar" av Andrea Abreu, roman, övers. Hanna Nordenhök. Nirstedt.
"Vargarna från evighetens skog" av Karl Ove Knausgård, roman, övers. Staffan Söderblom. Norstedts.
"De tysta satelliterna" av Clemens Meyer, novellsamling, övers. Ebba Högström. Ellerströms.
FREDRIK WADSTRÖM TIPSAR OM TRE BÖCKER:"Den längsta av resor" av Oksana Zabuzjko, essä, övers. David Szybek. Norstedts.
"Vargtimmen: berättelsen om de ukrainska flyktingarna" av Valerij Panjusjkin, sakprosa, övers. Ola Wallin. Ersatz.
"Rysslands förlorade seger" av Arkadij Babtjenko, sakprosa, övers. Ola Wallin. Ersatz.
VIVECA BLADH TIPSAR OM TRE BARN- OCH UNGDOMSBÖCKER:"Vi ska ju bara cykla förbi" av Ellen Strömberg. Rabén & Sjögren.
"Bettan" av Marie Norin och Elisabet Ericsson, illustratör. Alfabeta förlag.
"Bästa friends forever" av Ellen Karlsson och Karin Cyrén, illustratör. Natur & Kultur.
FLER TITLAR SOM NÄMNDES:"Kairos" av Jenny Erpenbeck (övers. Ulrika Wallenström, Albert Bonniers förlag), "Min är hämnden" av Marie NDiaye (övers. Ragna Essén, Natur & Kultur), "Barfotakvinnan" av Scholastique Mukasonga (övers. Maria Björkman, Tranan), "Bekännelser" av Domenico Starnone (övers. Helena Monti, Bazar), "Under Ukrainas öppna himmel", poesiantologi, redaktörer Mikael Nydahl och Kholod Saghir (Ariel förlag), ”Februari 33” av Uwe Wittstock (övers. Jens Christian Brandt, Nirstedt), ”Bröd och mjölk” av Karolina Ramqvist (Norstedts), ”Natten” av Sara Gordan (Albert Bonniers förlag), ”Ixelles” av Johannes Anyuru (Norstedts), ”Röda sirener” av Victoria Belim (övers. Inger Johansson, Brombergs förlag), ”Detaljerna” av Ia Genberg (Weylers förlag).
ESSÄ: ANNIE ERNAUX MÖRKARE SIDANär Annie Ernaux tilldelades Nobelpriset i litteratur pratades det mycket om hennes uppväxt- och tidsskildringar. Men skribenten och diplomaten Ulla Gudmundson hittar i dagens essä från OBS en annan sida av författarskapet i romanen "Sinnenas tid" och i den dagbok som på ett råare och mörkare sätt beskriver samma kärleksaffär.
Programledare: Saman Bakhtiari
Producent: Felicia Frithiof -
Den så kallade moodmusiken, skapad och anpassad för stämningsspellistor, vinner mark. Några vill se lägre ersättning från strömningstjänsterna till den. Men hur avgör man vilken musik som har verkshöjd?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Inom musikrättsorganisationen STIM pågår parallellt en debatt om huruvida symfoniska verk ska ha samma ersättning som poplåtar. Är ett musikverk bättre bara för att man lagt ner mer arbetstid? Samtal i studion med musikjournalisten Johanna Paulsson och musikprofessorn Mattias Lundberg om hur vi värderar musik.
FÖLJ MED IN I DET HEMLIGHETSFULLA MOOD-SKIVBOLAGETDen så kallade moodmusiken har vuxit explosionsartat de senaste åren. Genren kan beskrivas som en modern hissmusik, och är anpassad efter strömningstjänsternas humörspellistor, till exempel för sömn eller träning. På spellistorna drar moodartisterna in miljontals strömningar – samtidigt som de oftast är helt anonyma. P1 Kulturs reporter Nike Rydberg har besökt ett svenskt mood-skivbolag för att undersöka den hemlighetsfulla branschens framväxt.
FÖRFATTAREN JENNY ERPENBECK: MURENS FALL VAR EN SVÅR TID FÖR MIG PERSONLIGENErpenbeck är född och uppvuxen i Östberlin. Men trots erfarenheten av att se Berlinmuren falla i hemmakvarteren 1989 har hon till skillnad mot andra tyska författarkollegor länge vägrat skriva den stora romanen om DDR, och om tiden för murfallet. Men så en dag öppnade hon sina gamla dagböcker från 1980-talet. Och så skrev hon "Kairos", en kärlekshistoria om Hans och Katharina i det sena 1980-talets Östberlin. P1 Kulturs Anna Tullberg träffade Jenny Erpenbeck när hon nyligen besökte Sverige. Vad var det egentligen som stod i de där dagböckerna?
ESSÄ: SVERIGE VAR VACKERT – MEN SAKNADE CIVILISATIONI dag är vi vana vid att studera en stad som en karta sedd rakt uppifrån, men under lång tid var perspektivet lite mer snett från ovan. Utsiktens centrala roll för den som reser står i fokus när latinforskaren och poeten Anna Blennow tar sig upp på fjället och ser världen växa och krympa framför sina ögon, i dagens OBS-essä.
Programledare: Lisa Wall
Producent: Felicia Frithiof -
W G Sebald inflytande över den moderna litteraturen är svåröverblickbart, men vari bestod hans storhet? Eva Ström reflekterar över detta och över poängen med Sebalds kontroversiella metod.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Ursprungligen publicerad 2022-04-20.
Kort före sin död i en bilolycka år 2001 höll den tyske författaren WG Sebald en workshop i skrivande på sitt universitet i East Anglia. Hans studenter samlade sedan sina anteckningar från samtalen till ett antal maximer av det han försökte lära ut. Bland annat sa Sebald:
Inget av det som du kan hitta på kan vara så hårresande som det som folk berättar för dig,
Jag kan bara uppmuntra er att stjäla så mycket som möjligt, Ingen kommer någonsin märka det.
Var inte trädd för att infoga underliga vältaliga citat och ympa in dem i din berättelse. Det berikar texten.
Sebald fick ett internationellt genombrott på 90-talet. Susan Sontag hyllade hans säregna prosa, som dock inte var så lätt att karaktärisera. Verk som ”Svindel. Känslor”, ”Utvandrade”, ”Saturnus ringar” och ”Austerlitz” är till synes dokumentära essäer men har fiktiva drag, och de är illustrerade med suddiga fotografier, som i stället för att klargöra oftast ökar mystiken. Författaren tedde sig ändå som en sanningssägare som ville blotta det samhället förtigit, i synnerhet Förintelsen. Men hur mycket kan man lita på hans ”dokumentära” berättande – Sebald sa själv: ”Essän har invaderat romanen. Men vi ska kanske inte lita på de fakta som förekommer.”
Ingen kommer märka att du stjäl, sa alltså Sebald till sina elever. Men det stämde inte.
Den österrikiska judiska flickan Susi Bechhöfer kom tillsammans med sin tvillingsyster vid 3 års ålder i en Kindertransport till Storbritannien och hamnade hos en prästfamilj i Wales, där hon fick ett annat namn. I vuxen ålder uppdagades hennes riktiga namn och hon kunde nysta upp sin tragiska historia. Det gjordes en film om henne, och hon skrev en bok. Detta tog Sebald del av och fogade in i Jacques Austerlitz livsberättelse utan att det någonsin nämndes i verket.
Susi Bechhöfer kände igen sin historia som en förlaga till Jacques Austerlitz och hon skrev till författaren som medgav att hon hade rätt.
Detta kan man läsa om i "Speak, Silence", den biografi över Sebald där Carole Angier återskapar författarens liv från födelsen i Wertach i Bayern, till tiden i England som universitetslärare i East Anglia fram till dödsolyckan. Sebalds änka har inte velat medverka, men på intet sätt hindrat framväxten av boken, där syskon, vänner och arbetskamrater intervjuats. Framför allt ger Angier en fascinerande bild av Sebalds arbetsmetoder. Han lyckades skapa en halvdokumentär form, där fakta och fiktion ibland byter plats, vilket får materialet att sväva på ett drömlikt sätt och ge läsaren en svindel om man så vill. Ju mer dokumentärt Sebald skrev desto större blir svindeln. Är världen verkligen så underlig och grym? Och ändå så vacker?
Susi Bechhöfer var trots allt ganska överseende mot Sebald. Mindre trakterad var konstnären Frank Auerbach, när han läste avsnittet Aurach i boken Utvandrade. Här återsåg han bild av ett av sina egna verk, liksom ett foto av sitt öga. Auerbachs konstnärliga metod bestod i att lägga på färg och sedan skrapa av den, och sedan börja på nytt, i en slitsam arbetsprocess. Detta var en metod som Sebald i detalj beskrev i sitt verk – allt hämtat från en biografi om Auerbach. Konstnären vände sig rasande till förlaget, som genast tog bort bilderna och namnet Aurach ändrades till Ferber.
Sebald rättfärdigade säkert sitt projekt med att hans egen prosa var en nyskapelse, där han kunde ympa in skott från andras skrivande, biografier, berättelser och också förändra det. I hembyn rasade man mot Sebald och hans mor, som kanske omedvetet försett honom med material. Andra var stolta över att ha bidragit till detta samtida mästerverk, som Peter Jordan, som var den andra förlagan till Aurach. Delar av Jordans mosters dagböcker hade i beskuret skick hamnat i romanen, ibland något omgjorda.
Sebalds tillvägagångsätt har inspirerat många författare som Jenny Erpenbeck, Teju Cole, och Rachel Cusk . Vad än han lärde ut till dessa och sina elever fanns det något som de inte kunde tillägna sig, hans mästerliga stil och den aura som hans verk utstrålar. Hans minutiösa prosa med långa, ringlande beskrivande meningar är egendomligt suggestiv.
Med sin hybridmetod ville han ge sin blick på världen, en blick som såg fasa och förstörelse, men inte som något kaotiskt utbrott utan snarare som ett pedantiskt organiserat arbete. Så tedde sig ju inte minst Förintelsen. Sebalds far hade tjänstgjort i naziarmén, och hela Sebalds verk kan ses som ett gigantiskt bearbetande av detta trauma och av den småborgerliga, prudentligt lydiga uppväxt som dolt allt detta och som han ville bryta sig loss ifrån.
Den autofiktiva prosan har efter Sebald exploderat, och invaderat litteraturen. Den genre som blev hans är nu inte bara hans egen. Det etiskt kontroversiella – att ympa in en biografi med främmande element är ymnigt förekommande och kallas inte sällan appropriering. Men även om närmast alla författare stjäl och låter minnen, berättelser, läsefrukter och andras personliga historier ingå i sitt stoff – tänk till exempel Selma Lagerlöf – så är det ingen som så tydligt låter skarvarna bli synliga, som Sebald.
Sebald verkade före internet – det är lättare nu att spåra citat, människor, böcker och biografier. Några av de människor vars livshistoria han stal – utan att fråga – kände sig smickrade – andra blev uppriktigt förbannade som Auerbach, och andra som Susi Bechhöfer tyckte att hennes identitet blivit stulen ännu en gång. Något erkännande av Sebalds tacksamhetsskuld kom aldrig till stånd.
Men varför kunde då inte Sebald helt enkelt kunnat ge Susi Bechhöfer kredd och nämna att han inspirerats av hennes bok, alternativt Peter Jordans moster, vars dagbok han saxade ur? Eller tala om vilka böcker till exempel om arkitektur han inspirerats av, alternativt klippt stora sjok ur och kanske förändrat här och där.
Jag tror svaret är att han då skulle underminerat hela sin konst, sitt verk. Poängen är att man aldrig riktigt som läsare vet om något är sant eller inte. Det är som om han vill säga att allt ändå är en illusion, men texten lyfter och svävar just därför, i den illusionen. Han ville inte skriva gängse essäer, där noter verifierar texten. Han visste förmodligen att detta hans tillvägagångssätt betraktades som oetiskt, men utan denna metod skulle hans verk aldrig ha kommit till. Och Angiers biografi stärker intrycket att hans skrivande var ett sätt för honom att överleva. Det är oerhört tragiskt och hans liv och predikament var på många sätt tragiskt. Det fanns ingen lösning på dilemmat. Och det var genom de här förvanskningarna av fakta som han skapade denna sin sanning om tillvaron. Hans konst är på samma gång ohygglig, vacker och utsökt, och just i denna paradox lever den.
Eva Ström, författare
Litteratur
Carole Angier: Speak, silence – in search of W G Sebald. Bloomsbury circus, 2021.
W G Sebald: Dikt, prosa, essä. Översättning Ulrika Wallenström. Albert Bonniers förlag, 2011.
-
Varje vecka väljer en medarbetare ett ord i tid. Katarina Wikars har valt "ekolod".
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Den tyska författaren Walter Kempowski livsverk var "Das Echolot" - "Ekolodet", en gigantisk kollektiv dagbok från kriget. Ett monumentalt minnescollage. I årtionden samlade han material från vissa veckor av andra världskriget: dokument, brev, notiser, fotografier och till slut hade han 8000 dokument och 100 000-tals fotografier, han måste bygga ut huset.
Det blev slutligen 10 band som gavs ut mellan 1993 och 2005, de enskilda vittnesmålen stiger upp mot ytan innan glömskan grumlar allt. Och det har vi inte råd med menade Kempowski.
Av en händelse hittar jag en essä av den tyska författaren Jenny Erpenbeck om Kempowski. Den heter "Can we ever escape history?" Hon kallar hans författarskap ett motgift mot det han tvingades genomleva som ung. Han föddes1929, växte upp i hamnstaden Rostock som bombades 1942, såg de utmattade flyktingarna komma av båtarna österifrån i krigets slutskede, fadern stupade på Östfronten och efter kriget blev Kempowski anklagad av Sovjetunionen för att vara amerikansk spion och satt åtta år i fängelse. När han kom ut var det i DDR och han tog sig till väst, blev lärare och författare.
Varför klarar sig ett hus och ett annat inte när det faller bomber, varför dör en femtonåring i krig och en annan klarar sig? Frågorna om slumpen, ödet och historiens malström, kan en människa göra skillnad eller är mänskligheten dömd att misslyckas gång på gång på grund av glömska och godtycke?
Det var dessa frågor som upptog Kempowski. Själv sa han att åren i fängelset lärt honom lyssna, och i "Ekolodet" finns otaliga vittnesmål: Erpenbeck berättar om brevet från den svältande ryska soldaten till fästmön, instruktioner från Himmler att anlägga en örtträdgård i Dachau, en judisk kvinnas självmord, motståndskämpen Sophie Scholls anteckningar om Gud. Den enskilda människans förtvivlan, hopp, sorg, egoism, ondska ljuder där genom historien, vem lyssnar?
Och idag: Bilderna inifrån Ukraina, människorna på flykt, ibland möter vi en blick, hör en gammal kvinna gråta, ser ett barn med gosedjur bakom en immig tågruta. På några mikrosekunder för den nya tekniken ut deras vittnesmål i upplagor av miljoner på alla plattformar i världen. Det som människorna i den gamla tiden fick vaska fram ur glömskan bildar redan ett monumentalt kollektivt rop.
"Efter varje krig måste någon städa upp." Så börjar den. Den polska nobelpristagaren Wislawa Szymborskas dikt ”Slutet och början”. "Efter varje krig måste någon städa upp". "Det gör sig inte på bild och pågår i åratal." Men hör, i sista strofen hopp:" I gräset som täcker orsak och verkan måste väl någon ligga med ett ax mellan tänderna och titta upp i molnen." Då när någon burit bort de rostiga argumenten till sophögen.
