Hazel Podcasts

  • Hazel Tindall har vunnit titeln Världens snabbaste stickare tre år i rad. Hon föddes in i en familj av stickare och hennes mamma stickade (motvilligt) för att bidra till familjens försörjning.

    Själv älskar Hazel att sticka och håller kurser och föreläsningar och delar med sig av sina bästa tips. Men nu letar hon efter sin efterträdare.

  • En av populärkulturens återkommande kvinnogestalter är Manic Pixie Dream Girls på samma gång rebellisk och hjälplös. Linda Skugge funderar på en kvinnoroll hon själv aldrig levt upp till.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    ”Nelly tror att världen inte längre finns om hon blundar tillräckligt hårt.”

    Ja, ni minns rätt! Mauro Scoccos rökare Nelly från 1992.

    När jag i min ungdom i början av nittiotalet var olyckligt kär i en äldre kille brukade han med hjärtan i blicken berätta om tjejen han var ihop med. Hon sa saker som lät misstänkt likt Nelly i den där låten. Saker som att ”om vi kommer till himlen när vi dör ska vi sitta på ett moln som änglarna gör och vi ska visa oss för barn om kvällen och tända alla ljusen i karusellen”.

    Jag konstaterade sorgset att så där outgrundlig och enigmatisk och härlig blir jag aldrig. Nej, tänkte jag dystert, ingen kille vill ha en tjej som är helt normal och inte det minsta knasig eller virrig och som dessutom sparar alla kuponger i mataffärens veckoblad och sedan går dit och lämnar in dem och viker ihop plastpåsarna i små lådor. Jag funderar aldrig på rymden. Jag känner mig aldrig existentiell. Jag tänker aldrig på luftballonger eller ”finns jag? vad är ett liv?”

    Helt förkrossad brukade jag tänka på killen som jag var så kär i och likt Mauro tänka ”om du var min, du skulle aldrig sakna någonting, du skulle få precis vad du vill”. Vilket inte kan vara sannare när det kommer till mig. Hos mig får man inte bara ett eget betalkort, utan fria tider, noll regler eller gnäll. Allt är bara så himla fritt och jättehärligt och maten står på bordet samma tid varje dag. Disken? Den tar jag.

    Men innerst inne visste jag att ingen man vill ha en sådan tjej och jag skulle aldrig kunna förändra mig: jag skulle aldrig kunna sluta gå upp i ottan, sluta utföra mina måsten, för att sedan lägga mig tidigt för att börja om nästa dag. Jag drog slutsatsen att det var kört. Det var bara manic pixie dream girls som killar drömde och sjöng låtar om.

    Speciella, lite sköra tjejer. Sådana som var dåliga på att ta hand om sig själv. De där nästan genomskinliga tjejerna med långt, trassligt hår. Stora ögon. Osminkade. Barfota. Kanske någon slokhatt som de hittat på loppis och sedan tappat bort. Sådana som tänker mycket. Analyserar. Som vill rymma. Som går i vinterskor på hösten.

    Sådana tjejer som männen kan få ta hand om. Som om de vore ett litet barn.

    Jag har aldrig varit speciell. Jag skulle aldrig sitta och nynna i en trappa så där som Nelly gör. Jag skulle aldrig säga att solen och vinden och regnet är mina enda vänner.

    Att någon skulle få för sig att ta fram gitarren och plita ner en låttext om en tjej som var en fena på att leva sparsamt och som inte bara klippte ut matkupongerna utan dessutom använde dem …

    Hon tvättar våra lakan klockan sex varje lördagsmorgon

    Hon är så himla underbar

    Hennes kyl är aldrig tom

    Hon tänker alltid på att det är en dag i morgon också

    Nä, visst kan man inte se det framför sig?

    Men … så upptäckte jag att Mauro – trettio år senare – har skrivit en ny låt om Nelly. Det har – föga förvånande – inte gått så bra för Nelly. "Är du lycklig", frågar han henne i låten med samma namn. Hon har tydligen missat en massa chanser som aldrig kommer tillbaka. Och han undrar om bor kvar i det där huvudet, där allt kunde bli så mörkt.

    Lite skadeglatt får jag lust att ringa Mauro och berätta varför han haft sådana uppenbara problem med kvinnor som föranlett episka låttexter som ”det finns en sång för alla dom som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med”. För att inte tala om den där Sarah som aldrig kommer ut. Hur mycket han än ropar. Det kan vara så, Mauro, att du riktat in dig på fel sorts kvinna: en manic pixie dream girl som inte kan erbjuda dig någonting.

    En manic pixie dream girl är alla de där ljuva och på samma gång lite ”konstiga” tjejerna på film och i romaner som alla killar faller som käglor för. Och vars uppgift är att förändra killens liv. Och likt samtliga huvudpersoner i ungdomsförfattaren John Greens böcker är de allt på en gång: gåtfulla och äventyrliga och jättesmarta, och naturligtvis har de jättespeciella namn som Alaska, Margo och Hazel.

    En perfekt och foträt Linda har med andra ord inte en chans.

    Men – som en gammal dö kärring på femtio jordsnurr är jag inte längre bitter eller avundsjuk på Mauros alla manic pixie dream girls. Däremot blir jag sur när pixiebrudarna försöker profitera på kvinnor som inte är det minsta vare sig pixie eller manic. Som min älskade själsfrände Sylvia Plath.

    ”I’ve been tearing around in my fucking nightgown / 24/7 Sylvia Plath”, sjunger Lana Del Rey i Hope is a dangerous thing for a woman like me to have.

    Ursäkta mig, men så gjorde aldrig Sylvia. Saken är den att när ni andra behagar vakna hade hon redan läst, skrivit, bakat och tagit hand om den enorma trädgården. Förmodligen skurat bort lite av det där vidriga brittiska flottet också. Och kanske målat en vägg. Teds manus renskrev hon kvällen innan och såg till att de gick iväg med dagens post. Men myten är seglivad. Hur många filmer har ni inte sett där den suicidala pixie-tjejen sitter och läser "Glaskupan"?

    Sylvia var åtta år när hon fick sin första dikt publicerad. När hon fick ett B bland alla A gjorde det henne fysiskt sjuk. Hon var bäst på allt hon tog sig för, inklusive bedriften att vara matglad men trots det ha en slank kropp. Sylvia stod inte ut med att inte vara perfekt. Hon var extremt ambitiös, målmedveten och disciplinerad.

    Jag tror dock inte att Sylvia vänder sig i sin grav på grund av sin felaktiga image. Sylvia visste något. Att den som är perfekt alltid vinner i slutändan. Alla Mauros vill ändå till sist ha en varm välstädad lägenhet att rumla hem till där lakanen är så där krispigt nytvättade och kylen är full av hans favoritkäk. Där räkningarna aldrig sparkas in under någon byrå utan faktiskt betalas i tid. Och där han inte heller behöver utföra någon jävla manssyssla som att byta bildäck eller klippa gräs. Det finns appar för sådant. Fiffigt va!

    Alla pixiebrudar kan sitta och ruttna i sina opiumhålor. De har inte en chans mot perfekta kvinnor som Sylvia! Inte en chans. För de vet inte vem de tävlar mot. För Sylviorna är beredda att gå i döden för sin sak. Att vara perfekt. Och dö var ju något som bekant något Sylvia – ”the girl who wanted be god” – gjorde mycket bra. Hade hon levt hade hon fått Nobelpriset.

    Sex dagar innan Sylvia dog skrev hon Edge.

    The woman is perfected

    Her dead

    Body wears the smile of accomplishment

    Linda Skugge, författare

  • AMBASSADÖR, 49 år. Född i USA, bosatt i Stockholm. Debuterar som Sommarvärd.

    Alla Sommarprat finns att lyssna på i Sveriges Radio Play.

    Storbritanniens ambassadör i Sverige, David Cairns, berättar i sitt Sommar om hur det är att jobba i ”ett av de få länder som mitt land aldrig har invaderat”, om skillnader och likheter när man ska ta beslut i de olika länderna och om när han nobbades av Sting.

    Ambassadör David Cairns har besökt över 80 länder på sju kontinenter och berättar i sitt Sommarprogram bland annat om hur beslutsprocesser skiljer sig åt mellan Sverige, Storbritannien och Japan.

    Han är född i USA, har en speciell vurm för svenska bilar och berättar i Sommar också om när han spelade bandy med den brittiske prinsen och om hur artisten Sting nobbade ambassadörens festinbjudan i samband med Polarprisutdelningen. "Sting hatar sånt där diplomatskit!"

    Han förklarar också vad en ambassadör egentligen gör på jobbet och om hur han och hans fru tagit initiativ till ett internationellt projekt för att försöka hitta några av Vasaskeppets försvunna kanoner.

    Om David Cairns

    Storbritanniens ambassadör i Sverige sedan 2015. Har tidigare arbetat på brittiska utrikesdepartementet och varit chef för WTO:s avdelning i Genève. Startade sin karriär i bankvärlden. Har under flera perioder bott och arbetat i Japan och där skött kontakter mellan brittiska och japanska företag.

    Stor passion för idrott. Har med sig rodden från Cambridge och Oxford. Spenderar gärna sin tid med familjen samt hunden Huxley och katten Hazel.

    Hyste hertigparet av Cambridge, William och Kate, i sitt residens på deras besök i Stockholm i vintras.

    Är nöjd med livet i Sverige så länge han har tillgång till Marmite och Yorkshire tea.

    Producent: Per Berg