Harry Martinsson Podcasts
-
August Theodor Blomqvist (1854–1941) blev som 6-åring föräldralös år 1860 i Ulvsunda utanför Stockholm. Som sockenbarn hamnade han ute på Lovö i skuggan av Drottningholms slott. Han auktioneras inte ut till lägstbjudande, men tvingas ändå byta hem vid flera tillfällen.
August är en obemärkt man som får en svår start när bägge föräldrarna dör, men som ändå med tiden skapar en egen familj och blir en duktig smed med egen verksamhet. Genom Augusts livsresa kan förstå de stora samhällsförändringar som Sverige genomgick från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet.
I reprisen av det nymixade avsnitt 71 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Anna Götlind, professor i historia vid Stockholms universitet och Rolf Lind, samhällsvetare som är barnbarnsbarn till August Theodor. De har tillsammans skrivit boken Spår av ett liv – En berättelse om sockenbarnet August Theodor och hans samtid.
Ända in på 1900-talet fick tvingades föräldralösa barn att flytta runt mellan olika hem som fick en mindre ersättning från socknen. Barnen kunde auktioneras ut till den som mot lägst ersättning tog emot barnen. Detta skedde i en tid när många föräldrar dog tidigt av sjukdomar, olyckor och umbäranden. I kyrkböckerna är det ett betydande antal barn som noteras som föräldralösa.
Först 1918 förbjöds bruket att auktionera ut barn till lägstbjudande eller att fattiga och föräldralösa tvingades bo i tur och ordning en kortare tid hos bönder inom ett område.
Sveriges kändaste sockenbarn är nobelpristagaren Harry Martinsson som skrev som sin hårda barndom i Nässlorna blomma utgiven år 1935. Många har gripits av Harry Martinssons öde att auktioneras ut efter att fadern dött och modern emigrerat till Kalifornien.
Men August Theodor Blomqvist öde låter oss förstå att sockenbarnets öde inte alltid var nattsvart. August fick lära sig smedyrket som gjorde att han med tiden kunde starta en egen verksamhet. Han gifte sig och fick fyra barn.
Boken är exempel på en forskningsinriktning inom historieämnet som har rönt allt större uppmärksamhet under senare år: mikrohistoria.
Musik: Skräplandschottis, Michael Caplin, Creativa Commons.
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Kungsholmen i Stockholm har berikats med ett författarmonument ägnat arbetarförfattaren Maria Sandel, framhuggen av skulptören Sam Westerholm. Ett reportage av Karsten Thurfjell.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Som allt annat inom kulturlivet blev arbetet och invigningen av Maria Sandelsmonumentet fördröjda av pandemin, men nu är stenen alltså färdig och på plats, i Sankt Göransparken vid Fleminggatans slut.
Skulptören Sam Westerholm är född 1947 i Finland men utbildad i Sverige och sedan länge verksam utanför Ösmo på Södertörn, och kanske mest känd för sina huvuden i olika storlekar, ofta humoristiska, som han ställt ut i stora grupperingar, men också kyrkliga skulpturer och stenreliefer, alltså stentavlor med huggna bildmotiv.
Han gjorde en Ivar Lo-staty med relieftavla vid Tungelsta station på uppdrag från arbetarrörelsen, och det gjorde han så bra att han från samma håll och från Maria Sandelsällskapet samt Stockholm stad fick uppdraget att göra en stenrelief om Maria Sandel.
Karsten Thurfjell har besökt Sam Westerholm ett antal gånger under 1½ år och följt hans arbete med den här stentavlan.
Maria Sandel var vår första kvinnliga arbetarförfattare. Hon föddes 1870 i en fattig familj på Kungsholmen. När hon var fyra år dog hennes far och hon måste tidigt börja arbeta. Men hon ville skriva, och vid 18 då hon emigrerat till USA där hon bodde fyra år, debuterade hon med några dikter i den svenskspråkiga tidningen Nordstjärnan.
Tillbaka i Sverige gav hon trots knapp ekonomi, en svår hörselskada och en allt sämre syn ut sin första novellsamling 1908, när hon var 38. Den hette ”Vid svältgränsen”, och beskrev tragiska kvinnoöden. Det blev sedan totalt sex skönlitterära böcker, samtidigt som hon skrev kampdikter och debattartiklar, framför allt i arbetarpressen.
Hennes böcker är verkligen realistiska skildringar av hennes vardag bland de fattigaste arbetarfamiljerna, deras sorger och glädjeämnen kring sekelskiftet 1900. Hon väjde inte för något i sina skildringar, som homosexualitet, prostituerade, barnamörderskor eller pedofiler, i vilkas medvetande hon trängde in. Om det är någon man tänker på i texter om och av Maria Sandel så är det Emile Zola, också en som inte väjde för eländet.
På sin tid var hon rätt känd, och efter sin död fick hon en gata på Kungsholmen uppkallad efter sig. Men när den nästa "gyllene generationen" arbetarförfattare klev fram på 30-talet, Ivar Lo, Harry Martinsson, Moa Martinsson, Eyvind Johnsson, hamnade hon i skuggan.
Maria Sandel är fortfarande en referens för de som gärna läser arbetarförfattare, och några av böckerna trycks om då och då. ”Virveln” och ”Droppar i folkhavet” går att få tag på nu, men de andra hittar man nog enklast på bibliotek eller litteraturbanken.se.
Vi börjar reportaget den 22 april 2020, då Sam Westerholm får ett 1,4 ton tungt block av skånsk Bjärlövsgranit levererat till sin ateljé utanför Ösmo på Södertörn. Pandemin är en dryg månad gammal och vi gör intervjun med munskydd på oss.
Två veckor senare, den 10 september 2020 är jag hemma hos Sam Westerholm igen, i hans utomhusateljé nära Ösmo, för utomhus måste man vara när man hugger i sten. Stenblocket har nu alltså fått strukturen framhuggen, och från den skrivande Maria Sandel till vänster sträcker sig tre rader med olika scener ur hennes böcker, ungefär som serierutor, om man kan tänka sig serierutor huggna i tung, grå granit. Stenen är täckt av vitt damm, men med lite vattenspolning mörknar den, blir blankare och vackert gråbrun.
Man kommer faktiskt att tänka på medeltida kyrkotavlor när man ser Sam Westerhoms scener. En är från romanen ”Droppar i folkhavet”, som delvis utspelar sig bland prostituerade. Vi ser en man på gatan som uppfattar tre hetärer, som dom kallades, samtidigt som en ficktjuv stjäl hans plånbok ur rockfickan. Till vänster om dessa kramar två kvinnor varandra under intimt samspråk. I romanen kommer huvudpersonen hem till en grupp prostituerade där två av dessa kvinnor har en lesbisk förbindelse. Bordellens kvinnor skildras som dom är, utan fördömande, snarare som ett kollektiv där dom solidariskt hjälper varandra när någon råkar illa ut, vilket dom förstås ofta gör.
I romanen Familjen Vinge en otäck beskrivning av en pedofil som är inneboende i en barnfamilj, en roman där Maria Sandel verkligen kunde beskriva den manliga blicken på ett riktigt otäckt sätt.
I debuten, novellsamlingen ”Vid svältgränsen” finns annars flera av dom teman som Sam Westerholm valt. Den övergivna kvinnan som föder ensam i hörnet, är en av många smärtsamma scener, precis som det unga kärleksparet i en innerlig kram, där hon drabbats av tuberkulos och snart kommer att dö.
Titelnovellen handlar om en kvinna som arbetar på Separator där hon träffar en man som gör henne med barn utan att tala om att han är gift. Som ogift och gravid får hon sparken och kvinnofiguren på tavlan skildras som paria, en utstött ur den stora skara anställda som strax bredvid strömmar ut ur fabriken efter arbetsdagens slut. I slutet av novellen antyds det att hon i desperation fördriver fostret.
Det har gått ytterligare en månad, och när jag kommer ut till Ösmo den 5 oktober 2020 är Sam upptagen med att lösa problemet med dom ytterst få porträttfoton som finns på Maria Sandel…
Vintern kommer, och när vi går in i 2021 är Sam Westerholm färdig med det mesta på sin stenrelief, men eftersom pandemin ingalunda är över, dröjer det ända till mitten av september innan stenen slutligen når sitt mål, där jag åter träffar Sam och Maria Sandelsällskapets ordförande Ewa Bergdahl.
När vi står där och dividerar stannar en förbipasserande kvinna upp och närmar sig med nyfiken blick den nyresta stentavlan. Hon visar sig heta Carin Törner, journalist, illustratör och, förstås, medlem i Maria Sandelsällskapet. Hon råkade bli en av de allra första som såg Sam Westerholms stenrelief över Maria Sandel i Sankt Göransparken på Kungsholmen i Stockholm.
Vi kan också rekommendera Utbildningsradions program Bildningsbyrån som förra året presenterade Maria Sandels författarskap i serien ”Tänka mot strömmen”.
-
I detta avsnitt pratar jag med Andreas Scheffel om den svenska sci-fi:n "Aniara", efter Harry Martinssons episka diktverk. Veckans topp 5 behandlar filmer som vattnar tårkanalen lite extra. SPOILER ALERT!
P.S Tyvärr verkade inspelningen ha klippt bort mitt "Hej då!" i slutet, så det blev ett abrubt "JAJEMEN!" istället. Hoppas ni underbara lyssnare förstår att jag inte frivilligt skulle lämna er utan att säga hej då .
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
