Guyana Podcasts

  • Rymden har alltid varit en plats för drömmar och utopiska projekt. Men något tycks ha förändrats. Dan Jönsson funderar på vem som får plats i rymden när det börjar kännas trångt på jorden.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Om det är så att världen, som vi känner den, snart kommer att gå under. Om det är så att den här planeten till stora delar i en någorlunda nära framtid kommer att bli obeboelig. Om det är så att det kommer att föra med sig svältkatastrofer och inbördeskrig, som i sin tur kommer att orsaka enorma flyktingströmmar från de obeboeliga delarna av världen till de delar som fortfarande kommer att vara någotsånär beboeliga, vilket förmodligen, nej helt säkert kommer att skapa oro och resursbrist även i dessa relativt lyckligt lottade delar av världen, som även de till slut ska nås av undergången: om det är så – ja, då är det ändå en fantastisk tur att rymden finns.

    Tanken på rymden kan få också den mest nervösa riskkapitalist att känna en ström av lättnad och tillförsikt genom kroppen. Rymden är kall och oändlig: den är med andra ord rent fysiologiskt själva motsatsen till och svaret på klimatkrisen, ett vidsträckt fält av möjligheter där bara resurserna och teknologin sätter gränserna. Och det allt längre bort från vår hemplanet, som bekant. Vid årsskiftet 2022 skickades det nya rymdteleskopet James Webb upp från en raketbas i Guyana – ett gigantiskt instrument som astronomerna hoppas ska kunna hjälpa oss att se nästan till tidernas begynnelse och universums födelse. Ett halvår tidigare gick den engelske entreprenören Richard Branson ombord på sin egen rymdfarkost, döpt till Eve efter hans mor, för att skjutas upp mot atmosfärens yttre gräns. Branson är långtifrån den förste mångmiljonär att köpa sig en stunds illusorisk befrielse från jordens dragningskraft, knappast den siste heller, och skuttet ut ur gravitationen är i själva verket bara början för dessa rymdkapitalismens pionjärer. En annan av dem, Elon Musk, planerar redan för kolonier på Mars inom ramarna för sitt projekt SpaceX.

    Rymden är den moderna världens fortsättning på himmelriket. En plats hinsides den jordiska existensens knappa villkor, de rättfärdigas asyl från den hotande apokalypsen. Som väl har stått för dörren ungefär så länge människan har funnits; jordens undergång har blivit henne förutskickad i järtecken eller som idag i vetenskapens rön, och hon har trott sig kunna undkomma den genom antingen botgöring eller flykt. Den tyska filosofen Hannah Arendt skriver i sitt förord till Människans villkor 1967 om rymdfärderna som just ett uttryck för den moderna människans främlingskap inför existensen, och de grundläggande livsvillkor som trots allt än så länge binder oss vid det jordiska. För henne hör månfärder och raketuppskjutningar till samma kategori av vetenskapliga fåfängligheter som drömmarna om mänsklig genförädling, evigt liv och artificiell intelligens. ”Denna framtida människa”, skriver hon, ”förefaller vara besatt av ett uppror mot den mänskliga tillvaron så som den är henne given, en gåva från ingenstans som hon verkar vilja byta ut mot något hon själv skapat”.

    Alldeles riktigt. Så hade till exempel det sovjetiska rymdprogrammet sin utopiska förelöpare bland de så kallade biokosmisterna, en futuristisk rörelse som under tidigt 1900-tal arbetade för att med vetenskapliga metoder avskaffa döden och kolonisera rymden. Den ryska raketforskningens fader Konstantin Tsiolkovskij var en hängiven anhängare av de här idéerna, som senare, i den unga sovjetstaten kunde framställas som den självklara fortsättningen på det revolutionära befrielseprojektet. Att övervinna döden handlade inte bara om att utplåna det radikalt onda, det var också en fråga om rättvisa för alla de tidigare generationer som per definition inte kunde inkluderas i den kommunistiska framtiden – om man inte återuppväckte dem. Koloniseringen av rymden var i sin tur ett sätt att i mänsklighetens namn befria sig från naturens begränsningar. Som Tsiolkovskij uttryckte det: ”Jorden är mänsklighetens vagga, men man kan aldrig stanna i vaggan i evighet.”

    Hannah Arendt var alltså av en annan mening. Medan såväl de sovjetiska som amerikanska rymdprogrammen på sextiotalet bars fram av rivaliserande ideologiska berättelser om framåtrörelse, gränsöverskridanden och optimism uttryckte Arendt en sorts fascinerad skepsis. För henne var rymdfärderna en frukt av samma destruktiva pionjäranda som den som skapade atombomben, ett teknokratiskt övermod som låter varje vetenskapligt genombrott rättfärdiga sig självt utan föregående moraliska överväganden. Därmed delade hon ju, kan man säga, biokosmisternas övertygelse att denna diskussion måste vara i grunden politisk. ”Den kan därför”, skrev hon, ”inte överlåtas åt professionella vetenskapsmän eller åt professionella politiker.”

    Om 1900-talet alltså blev den rationella optimismens århundrade, så tycks 2000-talet istället ge Hannah Arendt och teknikskeptikerna rätt. Atombomben var bara en symbolisk början; vår tids klimatförändringar och kollapsande ekosystem tycks peka ut den moderna ingenjörskonsten som skyldig i en ekologisk katastrof snart helt bortom kontroll – och det dessutom i en värld som i ideologisk nitälskan gjort allt för att begränsa politikens räckvidd. Professionella vetenskapsmän och professionella politiker står lika maktlösa som gatans demonstranter; rädde sig den som kan. De mycket rika kan numera investera i klimatförändringsresistenta och revoltsäkra skyddsrum på mer eller mindre avlägsna och svårtillgängliga platser. Den kanske mest påkostade av dessa privata ”domedagsbunkrar” heter The Oppidum och är belägen strax öster om Prag i Tjeckien: ursprungligen en gammal militäranläggning, konstruerad för att stå emot en kärnvapenattack, som av fastighetsmiljardären Jakub Zamrazil utrustats med allt från golfbana och swimmingpool till en underjordisk trädgårdsanläggning, och som sägs kunna försörja sina invånare i upp till tio år, även med exklusiva viner.

    Men vi mindre bemedlade ska inte misströsta. Amerikanska företag som Atlas och Vivos producerar enklare skyddsbunkrar i halvmiljonersklassen där man åtminstone tillfälligt kan gömma sig undan den väntande apokalypsen. Men sådana tillflyktsorter bleknar jämfört med de riktigt långsiktiga lösningarna som alltså bokstavligen befinner sig bland stjärnorna – och vi som blir kvar på jorden får väl försöka föreställa oss den spillra av vår mänskliga civilisation som i framtidens marsianska kolonier helt kommer att bestå av den telluriska kapitalismens ekonomiska superelit. Den amerikanske sciencefictionförfattaren Kim Stanley Robinson skildrade i sin Marstrilogi från nittiotalet den ordnade flykten från vår förödda hemplanet, med början 2026 när en rysk-amerikansk grupp kolonisatörer under ett FN-mandat upprättar de första bosättningarna på Mars; kolonier som med tiden utvecklas till ett egalitärt och ekologiskt civilisationsprojekt. Denna nära framtid känns redan längesen. Rymdforskningens en gång utopiska löften till den samlade mänskligheten har numera blivit ett privatekonomiskt projekt, ett sätt för rika pojkar att behålla drömmen om en värld där de kan slippa allt som tynger.

    Dan Jönsson, essäist och författare

  • Det finns gott om oljefyndigheter i hela regionen, samtidigt som Surinam och Guyana räknas som ”kolpositiva” ekonomier. Det otillgängliga inlandet är präglat av regnskog, samtidigt som avskogningen är ett stort problem. Brasiliens har sett en stor ekonomisk tillväxt på senare år, samtidigt som de ekonomiska klyftorna i Sydamerika kanske är större än någon annanstans i världen. Vill du vara med och bidra till podden får du gärna stötta oss på Patreon: https://www.patreon.com/geografipodden

  • Det har blivit dags för en ny region igen! Vi har delat in Sydamerika i två halvor, och i detta avsnitt går vi igenom de norra delarna: Colombia, Venezuela, Guyana, Surinam, Franska Guyana och Brasilien. Vi börjar med att undersöka befolkningssituationen och hur den skiljer sig mellan de olika länderna. Vill du vara med och bidra till podden får du gärna stötta oss på Patreon: https://www.patreon.com/geografipodden